May 2024

Darren Wharton, keyboarder in Thin Lizzy 1980-1983 and since the mid-1980s vocalist, and studio keyboarder, in his own rock band Dare, recently started a new outfit called Renegade. As the band is now out playing the old Thin Lizzy stuff, Metal Covenant got a quick chat with the man before the show in Stockholm a couple of weeks ago.

Where did this idea come from this time to go out as Renegade and performing Thin Lizzy?

Well, you know, I get asked nearly every year to go out and play with tribute bands. You know, we did Dedication in Ireland. You know, King’s Call in Sweden. I’ve come out many times, and I’ve sang with many bands, as a guest to do Thin Lizzy songs. And I got asked to go out in August, and I sang a couple of songs with the band Dizzy Lizzy. And, you know, I really enjoyed it. I missed the songs a lot. It made me realize how much I really miss Thin Lizzy as a band. And I just thought, “I don’t know why I keep going out with other people playing the songs that I used to play with Phil and Scott.”. So, I came back to the lads and said, “How do you fancy putting a Lizzy set together, and we do it ourselves?”. And the lads grew up playing Thin Lizzy. You know, Vinny grew up playing Thin Lizzy, Andy grew up playing Thin Lizzy. Greg played, and Nigel, so. So they all went, “Yeah! Why not?”. So that was it, you know. ‘Cause I love playing the songs, and singing the songs, and it just seemed like a good idea.

Left to right: Andy Moore, Nigel Clutterbuck, Darren Wharton, Vinny Burns, Greg Morgan, Marc Roberts

Is it easy or hard to pick the songs you choose to play live now?

You know, that set is more or less what I was playing with Phil anyway. You know, that’s the set I’m used to. Very close to the last set I did live.

Do you play an identical set now on these four shows?

Yeah, yeah. ‘Cause it’s, like, our fifth show ever. You know, we don’t wanna start rocking the boat and doing different shows. But I mean, ultimately… We’ve got some shows coming up in the UK, and a few festivals. And I think that’s where we have to go, these festivals more than just touring on our own. It’s nice to go out and do, you know, Sweden Rock, and just be there with all the real guys, with other bands, you know. I think it works really well, yeah.

Obviously, you were very young when you joined Thin Lizzy back in the day, and your life could have come out in a completely different way if you hadn’t done that, right?

Oh God, yeah. I mean, I think I’ve always would have been a musician, but no, it wouldn’t have gone to the heights without my break with Thin Lizzy. That was amazing. Right time, right place, you know.

Do you still have clear memories of that period in your life, over 40 years ago, or are the memories slowly starting to fade away now?

Some of it is a little hazy. You know, it’s a little hazy, I’ve got to admit. You know, it’s not like it was yesterday. But the songs feel to me like it was yesterday, ‘cause those are timeless, you know. But I mean, as far as being on the road with the guys, and playing on the albums, and stuff, yeah that does start to get a little bit sketchy in my head. (Laughs)

If you, hypothetically, would go out and tour as Darren Wharton’s Thin Lizzy instead of using the Renegade epithet, would you sell more tickets then?

Obviously yes. But I mean, it’s a very touchy point, you know. And I don’t think the fans like people calling anybody Thin Lizzy without Phil, and I totally agree with that. Without Philip there is no Thin Lizzy. For me, that was always the case, even when we did it with, you know, me, Scott, Brian, and John Sykes, and all that. To me, it still wasn’t Thin Lizzy, without Phil. You know, people can call it what they want. It doesn’t really matter. I mean, some people call it Renegade, a few people call it Darren Wharton’s Thin Lizzy version… you know, Darren doing Thin Lizzy. It’s almost the same type of thing. But yeah, just to be safe, we call it Renegade. (Laughs)

Some old-school fans were kind of pissed off when you went out as Thin Lizzy about 15 years ago. As a musician, do you totally disregard those fans’ opinion?

Yeah, ‘cause I mean, I know that it might upset a few people, but my argument with that is always to these people, that got pissed off when we used to go out as Thin Lizzy without Phil, that no one’s got more right to play those songs than Brian Downey, Scott Gorham, and you know, myself, and John Sykes. You know, we played them with Phil, so I think the only people on the planet who’ve got a real right to play them are Brian and Scott and myself. I mean, I know I wasn’t there on Live And Dangerous, but I mean, I played those songs with Philip, and I played those songs with Gary Moore, and incarnations of Thin Lizzy, and Eric Bell. You know, who did it, so. I don’t see them piping up when Limehouse Lizzy, and Dizzy Lizzy, and Twin Lizzy, and all these other guys go out. And so they shouldn’t, and that’s great, because those bands are great in their own right. So, when original members wanna go out and play the songs, why not? You know, absolutely, why not?

On a financial matter, do you still get some royalties for the stuff you co-wrote back in the day?

Oh yeah. I mean, we always get, you know, PRS every time. Obviously, I don’t get money for other stuff, that I didn’t write. But if The Sun Goes Down, or Angel Of Death, is played on the radio, or on TV, yeah. Yeah, I get lots of shit. Absolutely. But, you know, my yacht is not outside. (Laughs)

Like you kind of mentioned, Renegade’s lineup is nearly identical to the lineup of Dare, and…

Yeah. Like I said, we all love the songs, and I didn’t wanna start going, “Let’s create a brand-new band!”, ‘cause that would be false, you know. All the guys are fantastic players, and why not? You know, we’re not trying to kid anyone. It’s not like we’re coming out with the false beards on. (Laughs) Disguise it, you know.

And you guys, Dare, I mean. You were out playing unplugged shows not so long ago. Tell me about that.

Well, I mean, we did really well in Sweden. You know, we sold a lot of tickets. People wanted to see us. It was really, really great. I didn’t expect that at all. We were playing also smaller venues, but you know, we came out and did the same gig in Malmö, just on a piano, that we’re doing in Malmö Melodic Rock Fest. I mean, I think people are just interested to see me play on the piano, which is nice, you know. And that’s how I wrote a lot of those Dare songs. It was on piano, so it’s just a different version. You know, just a bit more stripped back, really.

In what stage are you at for a coming Dare record at this point?

We’ve got songs in the pipeline. But you know, we did tour a lot last year. We did loads of dates last year. We were out with Tyketto and FM, and we went all over the UK. So I didn’t wanna flood the market with Dare, so when Renegade came along, it was nice that we just had a chance to fulfill an ambition of mine to do a Lizzy set.

What is your drive to keep putting out records?

Well, I mean, it’s just what I do, and it’s just what we do, you know. I love music, and I find it quite hard not to write songs, really. ‘Cause, you know, we’re always sort of playing around, and doing gigs, and you’re getting ideas. We got an idea today, before we started to soundcheck, you know. But yeah, I mean, it’s just what musicians do. We’re just full of songs in our heads, you know. (Laughs)

Have you considered putting out a Dare live record ever again?

Um, I don’t think so. I don’t know if the Dare set is particularly conducive to that. I don’t know. I don’t think so. I’m happy just the way it is, you know. It doesn’t really interest me much, no.

A question from my own perspective: Would you consider Blood From Stone to be Dare’s best record?

Our heavy metal period. (Laughs) But no, no. I mean, it’s a great record, but I think we got carried away with the record company wanting us just to do a heavy album. ‘Cause what happened is Guns N’ Roses had just come out, and you know, Guns N’ Roses were everywhere, so they basically just told us to write a heavy album. And I think, really, looking back, we should have stuck to our guns a little bit and done something a bit more similar to the lines of Out Of The Silence, you know. We got carried on a wave and we should have just stuck to our guns really, I think, rather than changed it, you know. As soon as Guns N’ Roses came out, nobody wanted to listen to, you know, bands like Dare, Toto, and Foreigner. It was just like, “We want heavy metal!”. So it killed us off in a lot of ways.

But on the next record you kind of changed back to more a rock sound, or a more atmospheric sound, I would say.

Yeah, that’s right. And I did that intentionally with Calm Before The Storm. I just wanted to make a Dare album that I wanted to make, and basically it was just, “I will just write something from the heart from now on and not trying to write songs to please the current trends.”. And I’ve stuck to that, really.

Darren Wharton in Stockholm in May 2024.

On a personal level. I guess you work pretty much from your home, right? You seem quite fit. How is it possible for you to stay off the fridge, and stay off the booze, and not just letting go to laziness?

(The catering just served Darren a pizza for dinner.) Well, I haven’t eaten a pizza for years. That’s just what they do here, you know. Well, yeah, I’m very active. I do a lot of things around the house. I’m a keen gardener. You know, I’ll be in the garden and stuff like that. I’ve got quite a large property; I’ve got 10 acres in Wales. So a lot of groundwork to do, you know.

So, besides music and gardening, is there anything else you’re doing?

I’m a film maker. I made my first film a couple of years ago. It’s a thriller. It did really well on Amazon Prime. It did 9,000,000 streams on the film. And I’m writing a new film now. A science fiction thriller. It’s like Da Vinci Code meets Arrival. So it’s a bit like aliens and all types of stuff.

Will it be possible for you to someday retire from music, or is music like a lifelong commitment to you?

Oh no, there will be one day when I, not retire fully, but there’ll come a time when, you know, we won’t be doing live shows. ‘Cause, you know, I’m 62 now, and I don’t wanna be one of these old guys on the stage, you know. I don’t wanna be too old when I’m playing. I say that now, but I mean, who knows? Hopefully, touch wood, I’ll have my health to get to do it, but I mean, I don’t think I’ll be doing that ‘til I’m 80, no. (Laughs) I won’t be Mick Jagger.

By Tobbe – Published May 27th, 2024

Den 24:e maj släpper det svenska melodic rock-bandet Remedy ut sin nya skiva Pleasure Beats The Pain. Gitarristen Rolli Forsman och sångaren/gitarristen Robban van der Zwan satt och pratade med Metal Covenant om den nya skapelsen.

Berätta om er nya skiva Pleasure Beats The Pain.

Rolli: Pleasure Beats The Pain blir vårt andra album nu, och det är lite grann gjort i svallvågorna av första albumet. Vi släppte ju album nummer ett i december 2022 och då gjorde vi det helt utan promotion. Vi bara gjorde en platta tillsammans helt enkelt. Vi gjorde musik som vi själva gillar och tänkte inte mer på det. Och släppte det på en jättedålig dag, säger alla nu, att ”Hur kan ni släppa en platta i slutet av december?”. Men det gjorde vi, för vi gjorde bara en platta för oss själva. 16:e december släppte vi den och 17:e december minns jag att min mejlkorg svämmade över. Det var liksom mejl från hela världen då. Jag vet inte hur det här gick till, om någon hade rippat albumet eller vad som kan ha hänt. Dagen efter vi släppte, då började det plötsligt rassla till, och sedan sålde vi slut i Sverige två gånger om, hamnade på albumlistan och i maj var vi tvåa efter Ghost, och så fick vi en turné med Takida. Allt det här hände inom första halvåret, utan någon promotion överhuvudtaget. Sedan så blev vi lite klokare, efter allt som hände då. Nu har vi fått ihop ett team med management, promotion manager och nytt skivbolag, Escape Music har vi, och släpper en platta, men denna gång inte i december då, utan i slutet av maj. Så det är väl berättelsen om hur vi kom hit. Under Takida-turnén började vi med den här skivan, för man blev så uppfylld av kärlek och positivitet från alla som gillade oss.

Robban: Nya skivan är lite mer varierad.

Rolli: Jo, vi är nöjda med första plattan, men den är lite i boxen för hur man tänker att en melodisk rock-platta ska vara.

Robban: Och vi vågade inte ta ut svängarna mer än så då, men kände nu att ”Det blir kul.”. Vi slänger in en vocoder och vi har till och med munspel liksom.

Rolli: Ja, vi har saxofon, munspel och vocoder. Vi har en akustisk ballad, och så leker vi lite med olika genrer inom rocken. Vi har en låt som är en stor blinkning åt Dio ’83, och så försöker vi vara lite moderna med Crying Heart med en lite modern metal-touch på det hela, och sedan lite klassisk AOR har vi vävt in där också.

Robban: Det är en större Gott & Blandat den här gången, vilket gör att den spretar, även fast den känns homogen, tycker jag. Vi är modigare nu.

Ute 24:e maj 2024.

Nu har ni nästan svarat på vad jag tänkte fråga härnäst. Jag tänkte fråga hur ni tycker att de tre släppta singlarna representerar nya skivan, men nu har ni ju redan sagt att låtarna på skivan är lite olika varandra.

Rolli: Jo, men jag kan svara. Alltså, Moon Has The Night har lite mer klassisk 80-talshårdrockshitvibb. Crying Heart är ju lite mer åt metal-hållet med tyngre gitarrer. Och samma sak med Sin For Me. Och den flörten har vi lite grann nu, att vi mixar in lite tyngre gitarrer och metal, och sedan har vi melodierna och ljuset. Det är en flört mellan ljus och mörker, dag och natt, himmel och helvete.

Kan ni berätta något om era videor som är släppta?

Robban: Ja, Moon Has The Night är regisserad av Ted Lindén. Jag gillar det han har gjort tidigare med andra band. Bland annat såg jag en jäkligt cool video som han har gjort med Metalite. Han är duktig och vi ville gärna jobba med honom, och han ville gärna jobba med oss. Och han är också bekant med vårt skivbolag. De har någon koppling där.

Rolli: Ja, de var grannar. Så enkelt var det. Och han kom med den här idén till videon. Den har ju liksom en flört med 80-talets skräckfilmer i sig. Alla kör ju widescreen nu, men vi körde smalbild, som på en gammal TV. Grynigt, lite kornig bild, lite VHS-känsla, och återgick till det gamla. Han hade ett tema för oss som han presenterade och så spelade vi in det i ett hus där det spökar norr om stan i Stockholm. Vi är jättenöjda med den.

Folk säger bu eller bä till videor. Vad tror ni en video ger för ett band nuförtiden?

Rolli: Du vet, du pratar med två pojkar som inte förstår sig på något. (Skratt) Vi bara gör lite. Vi testar lite grejer liksom. Vi vet ju inte ens hur vi skriver hårdrock. Vi bara gör det på vårt sätt.

Robban: Alltså, många säger att videor idag är väldigt mycket pengar för vad det ger. Men samtidigt, vi är ju liksom uppvuxna med coola videor. Det var ju det vi satt och tittade på.

Rolli: Alltså, hela det här bandet är ju bara att vi gör som vi vill egentligen, att vi skriver musik på det sättet vi gör, Robban sjunger på det sättet han gör, jag spelar gitarr på det sättet jag gör, vi gör videor som vi själva tycker att det blir kul. Knappast är det lönsamt eller värt det, men vi gör det. (Skratt)

Angående texterna. Vilka sorts texter skriver ni?

Rolli: Vi försöker ge texterna lite mer djup liksom. Sådana här klassiska hårdrockstexter med brudar och rock ’n’ roll och sådant, sådant går bort. Jag känner att alla parametrar måste vara på plats innan vi är nöjda helt enkelt. Och det här albumet är väldigt personligt för mig. Det har varit en lite tuff tid och det har varit typ som terapi för mig att få skriva av mig. Så att det här albumet är baserat på livet helt enkelt.

Skulle man ändå på något sätt kunna säga att den här nya skivan är en förlängning på debuten Something That Your Eyes Won’t See?

Robban: Nja, vissa av de nya låtarna skulle jag inte kunna se förra plattan.

Rolli: Om man tänker mer än bara texterna, om man tänker hela soundet och låtskriveriet, så tror jag att vi börjar hitta vår musikaliska identitet. Vårt ID nu. Vi har de här lite tyngre gitarrerna kombinerade med, som vi sa, att Robban sjunger som han gör och att jag spelar gitarr som jag gör. Det blir som en hybrid av allt som vi är och det vågar vi ta ut lite mer nu. På första albumet var vi ju lite osäkra. Jag tänkte ju ”Men kommer folk att gilla hur jag spelar gitarr?” och du vet att ”Kommer folk att gilla hur Robban sjunger?”. Och tydligen gjorde folk det, och nu kanske vi tar ut svängarna lite mer med oss själva och vågar vara oss själva.

Robban: Det finns låtar på nya skivan som jag kände att ”Vågar vi ha med den här? Vågar vi det?”. Och vi vågade.

Men man kan ju ha i åtanke också att om man gör en skiva med 10 låtar, hur många låtar är det egentligen som kanske slår? Det är ju väldigt sällan man har en helgjuten platta där alla gillar alla 10 låtarna. Även fast man kanske inte ska göra några fillers så är det ju kanske lätt att det blir några låtar som är…

Rolli: Men där kan jag säga dig. Fillers skippar vi. Vi ser till att vi har 10 låtar som vi kan stå för. Så att det är inga fillers. Och det har inte att göra med om folk gillar det eller inte, utan när vi känner att magkänslorna är på plats och vi är stolta och nöjda, då är låten med.

Robban: För de som inte känns bra, de ryker redan på demostadiet.

Rolli: Och vissa låtar gör vi om många gånger. Jag måste lita på min magkänsla känner jag.

Robban: Det var en låt som det var, tror jag, fem olika versioner av.

Rolli: Ja. Och Crying Heart-riffet skrev jag ju för sex år sedan och vi hade gjort kanske fyra eller fem olika versioner. Så här också: Processerna är så olika. Ibland tar det då de här fem åren innan man känner att allt faller på plats. Det är kanske så att livet måste ha sin gång och att man måste uppleva lite saker och så. Men jag vet inte där. Och ibland så kommer det direkt, som Moon Has The Night, den skrev jag bara. Och Crying Heart tog fem år. Men då kan jag ju inte påstå att jag jobbade dagligen med den. Men man måste marinera dem ibland.

Från vänster: Fredrik Karlberg (trummor), Roland ”Rolli” Forsman (gitarr), Robert ”Robban” van der Zwan (sång och gitarr), Jonas Dicklo (bas), Jonas Öijvall (keyboard).

Det kan tänkas att när du skriver dina låtar så blir de inte alltid som du förväntar dig dem när du tar dem till bandet.

Rolli: Nej, men med det sagt så har jag ofta en vision. När jag gör en låt så har jag en ganska instinktiv vision. Sen kan resan dit vara lite olika. Ibland når det inte fram till bandet ens. Ibland blir det att jag och Robban gör en demo och sedan så känner vi efteråt ”Äh, det här var inget.”. Vissa låtar kanske inte håller måttet och då når de inte ända fram. Men får man de här pusselbitarna på plats så att det blir som vi visualiserar det, och jag och Robban är nöjda med dem, och även att vår medlåtskrivare Sören Kronqvist som ofta är med på låtarna är nöjd, och att alla känner att det känns bra på alla plan, då börjar ju nästa steg, att när man tror att man är klar med en låt, det är ju då som jobbet börjar på något vis, att höja upp den till den nivån så att den håller världsklass. Det är där jag tror de flesta nöjer sig kanske, men då liksom jobbar vi upp den. Alltså, vi försöker göra så gott vi kan på alla plan, beträffande texter, låtar, videor, alltihop. Ja, allt vi kan kontrollera försöker vi pusha så långt vi kan.

Rockmusik har ju spelats sedan, ja delade meningar, men säg 50-talet. Bryr man sig längre om att försöka göra något unikt, eller försöker man bara göra egentligen de bästa låtarna man kan?

Robban: Det känns ju som att mycket är gjort, men vårt svar på det är just det att blanda in olika instrument och så. Det måste ju sitta ihop, det måste ju limma ihop med vad vi gör, men både instrumentering och sedan också musiken i sig, som vi snackade om innan, att det är en akustisk ballad med stråkkvartett, och att det är lite andra instrument, gör att vi kanske försöker göra lite oväntade grejer. Men vi har väl inte försökt ge oss in i det här för att skapa en crossover av massa konstiga grejer eller skapa ett helt unikt nytt sound. Det finns ju vissa band där det blir lite konstlat, att man ska liksom kämpa för att det ska vara någonting som är helt superunikt. All respekt för det, men det är inte Remedy liksom.

Vad gjorde ni grabbar innan ni sysslade med Remedy? Det här är ju inte det första ni gör.

Robban: Nej, nej. Vi har ju jobbat heltid med musik i hela våra liv. Vi har spelat med olika artister, allt från bakom till längst fram i olika konstellationer. Allt från liksom små, obskyra partyband på afterski i Österrike till stora turnéer med, ja, världskända artister liksom.

Rolli: Det finns ju liksom en värld som kanske inte vanliga svenskar vet om då, att man kan frilansa som musiker, att man blir inhyrd på en turné med vilken artist som helst. Man kan turnera världen runt och bara vara inhyrd. Och det är ju sådant vi sysslat med. Och vi hade ju aldrig faktiskt haft tid att starta det här bandet om det inte var för att Robban fick cancer, och så kom Covid, så jag förlorade alla jobb. Alla turnéer jag hade, alla musikaler jag hade. Allting bara försvann, så i detta vakuum då så skapade vi Remedy, och Remedy är då ju ett namn som jag tycker är helt befogat för oss, för det här var verkligen vårt botemedel i en väldigt svår tid i våra liv.

Varför blev det just melodisk hårdrock för bandet?

Robban: Det var ju det man började med när man började spela och så. På 80- och 90-talet, då spelade man ju rock.

Rolli: Det präglas ju mycket av hur Robban sjunger och jag skriver liksom. Det är liksom grundkomponenterna.

Robban: Jag har sjungit i en massa olika genrer, men det är just inom rocken som det har fäst på bäst. Men det var det man började med och i mitt fall så har jag blivit hesare nu. Jag hade tonsillcancer och då får man sämre salivproduktion, så då blev jag hesare och då bara ”Det här passar ju kanon. Nu kör vi.”. Fast jag har ett år kvar innan jag är frisk liksom. Det måste ju gå fem år efter. Så man är lite hesare och det är lite småkomplikationer, men i det stora hela är det bra.

Vad har ni nu för drömmar med bandet, mer än att släppa skivor och komma ut lite och spela?

Rolli: Vi ska till Miami. Det är huvudmålet.

Ska ni spela då? Eller ska ni bara flyga dit?

Rolli: Vi har inte råd att bara flyga dit, så någon måste boka oss. Nej, men vi ser fram emot att spela på rockkryssningar där i Karibien. Det är liksom målet med bandet nu initialt. Men det är ju lite så här humoristiskt. Men så här, skämt åsido. Vi tänker stort med bandet, vi satsar helhjärtat på det här, vi gör det fullt ut, vi satsar på världsklass på alla plan, och siktar högt och lågt, och kommer att jobba oss upp. Nu har vi precis startat. Resan har varit jätterolig hittills, men jag ser oss bara i startgroparna än.

Förutom att försöka göra så bra musik ni kan, vad kan ni nu göra för att få bandet mer synligt?

Robban: Det stora idag, och det vi inte kan så mycket om, men som vi lär oss om hela tiden, är ju liksom marknadsföring just på internet.

Rolli: Ja, det släpps ju 100,000 låtar om dagen på Spotify, så du kan ju tänka dig då, att nå genom det bruset med ens jävla musik, det är ju så himla svårt. Vi är ju lite gamla dinosaurier liksom på det här, men vi lär oss steg för steg. Som jag sa, vi är ju redan nu smartare än vad vi var för ett år sedan och kan planera detta skivsläpp bättre. Men det är ju tufft. Det här klassiska grundjobbet som vi gör nu, ute på turné och jobba upp fansen, det funkar ju också, och den resan kommer vi att göra parallellt med att vi försöker tänka på det nya digitala. För hårdrockspubliken är fantastisk. De är lojala, trogna och kommer på giggen. Så att vi jobbar på två spår. Vi gör grundjobbet, marktjänsten, nu, och är ute och giggar så mycket vi kan, och sedan så satsar vi på att försöka nå ut på de plattformar som finns.

Tänker ni då på att försöka nå ut till Sverige först, eller försöker ni likaväl gå ut till resten av Europa när ni ändå håller på?

Robban: Alltså, det är ju på bred front. Egentligen kanske man borde sikta in sig på vissa länder. Men jag vet inte. Men vi har vissa länder där vi syns lite mer.

Rolli: Ja, vi märker att vi tenderar att få fler lyssnare i just Tyskland, Finland, Sverige, och Brasilien av någon anledning. Och som av en händelse så har vi nu en brasiliansk promotor på gång. Det var ju bara en jäkla slump att någon aktör där ville höra av sig. Vi kommer snart kanske då, förhoppningsvis, att ha lite nyheter om Brasilien att snacka om nästa gång vi ses.

Robban: Men sedan finns det också till exempel Japan där vi har ett separat skivbolag. De har släppt första plattan för någon månad sedan och kommer släppa andra plattan nu också.

Rolli: Första plattan nu sålde jättebra där. Den verkar ha sålt slut där också. Jag har inte statistik på det här, men vi var tvåa där efter Judas Priest, för de släppte samtidigt. Det är ju helt sanslöst. Men vi har ingen koll på det här. Jag bara såg något om att vi var tvåa i Japan då. Så med Japan vet man ju aldrig vad som händer riktigt.

Robban: Men det är bra på det sättet att det där finns några andra som jobbar på det, för det är ju en publik och så som vi inte känner till överhuvudtaget.

Jag förstår ju att pengarna inte har börjat rulla in. Hur mycket tid och ork kan man lägga ner på det här, om ni märker att det inte bär sig? Eller orkar man traggla på? Vad tänker man som ett relativt nystartat band?

Rolli: Det där är en lite knepig fråga. Just nu känner jag mig personligen ganska outtröttlig. Jag har fått en sådan energiboost av att folk har gillat musiken vi har gjort, och att folk sjunger med i låtarna, och att vi är ute och giggar, och folk mejlar efteråt och tackar för att vi har giggat och för att vi har skrivit musiken. Och att folk gör det globalt också. Det kommer liksom från USA, Australien och Japan. Vi får post hem nuförtiden också. Så här: Pengar är sekundärt. Faktiskt. Så känner jag. I hela min karriär så har jag personligen följt pengaspåret. Nu följer jag liksom hjärtat.

Robban: Man har ju velat kunna försörja sig liksom.

Rolli: Men nu har vi konserver så att vi klarar oss. (Skratt)

Robban: Nämen det är klart. Vi kan ju inte lägga så här mycket pengar som vi gör. Det kanske blir svårt i 20 år.

Rolli: Men vi är något på tråden nu. Folk verkar gilla det här ju. Så vi satsar nu helhjärtat på det här. Och visst, för att få in lite pengar blir jag ju tvungen att göra lite andra turnéer och gig och så där. Men jag har full prioritet på Remedy och allt jag gör nu är med Remedy som nummer ett, så allt annat är sekundärt.

Med er musikstil, skulle ni hellre varit aktiva under andra halvan av 80-talet istället för nu?

Rolli: Om jag nu får återkoppla till en grej jag sade tidigare. Jag hade inte kunnat skriva de här låtarna om jag inte hade fått göra resan, leva i den tidseran jag gör nu, gå igenom de här sakerna, vissa bra, vissa dåliga. Jag måste liksom ha vandrat hit. Det hade inte varit möjligt för mig att göra det här på 80-talet. Om jag hade varit samma ålder på 80-talet så tror jag aldrig att jag hade lyckats skapa det här. Men om man nu med den här plattan kunde åka tillbaka dit så tror jag ju att vi skulle passa in, ja. Definitivt. En styrka vi har är också att vi inte vet vad vi håller på med liksom. Jag har ju hållit på med popmusik hela min karriär. Jag lyssnade på hårdrock när jag var ung. Det var det som fick mig att börja med gitarr. Sedan har jag haft en paus, du vet, på 20 år, där karriären tog mig in i popsvängen. Nu då, när man återgår till det här så har man ju missat en massa och vet inte vad man håller på med. Först trodde jag att det var en svaghet, men Robban sa också ”Men jag sjunger ju inte riktigt som en hårdrockssångare.” och jag bara ”Men jag spelar ju inte som en metal-gitarrist.” så vi sa ”Men vi kör ändå och så ser vi hur det blir.”. Och uppenbarligen verkar folk gilla det.

Robban: Det blir ju någonting annat än om vi hade liksom pluggat de klassiska rockplattorna som kom på 80- och 90-talet om och om igen.

Rolli: Så att vi vet ju inte riktigt vad som är kutym att göra, och vi vet inte riktigt hur vi ska göra det här, men vi bara kör på vårt sätt. Hittills har ju folk gillat det oväntat bra, så vi fortsätter på det här spåret.

Av Tobbe – Publicerad 21:a maj 2024

Pain släpper sitt nya album, I Am, den 17:e maj. Läs om vad musiksnillet Peter Tägtgren säger om sin skapelse.

Peter, det här är verkligen en Pain-platta.

Är det det? Ja, det måste vara en Pain-skiva eftersom jag har gjort den, tillsammans med min son faktiskt. Men ja, det är väl lite mer medryckande, headbangsvänligt, industriellt, med väldigt mycket elektronik och mycket dist. Det var lite så jag satte hjärnan till när jag började på att skriva. För jag lyssnade igenom förra skivan, Coming Home, och den kändes jävligt sömnig, kände jag. Men det var lite så jag tänkte på den tiden, under ett eller två år. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog för mig att skriva, men det är aldrig så att jag sitter i två år och stänger dörren, utan det är ett per veckor här, sedan ut på turné, ett par veckor här, eller så planera nästa, så det blir så där avbrutet samlag hela tiden. Så att det är svårt att få ett jämnt flyt. Men det är ganska bra ändå, för då blir du hungrig på något annat, för du kanske hör någonting, någon som spelar någonting, ”Fan, det där var coolt. Oh, jag vill också göra likadant.”. Men mitt mål var att få det lite mer distat och industriellt, men även testa konstiga grejer. Så det är ju ett experiment. Det finns ju som ingen mall, utan jag bara ”Oj, det här var ett coolt ljud. Jag ska prova att skriva någonting till det här.”. Och sedan bara flyter det på. Ibland tar det lång tid, ibland går det fort. Så det är skitsvårt att säga hur saker och ting fungerar, utan det är i huvudet det måste fungera, annars händer ingenting.

I vår förra intervju vi gjorde för Pain, vid Coming Home-plattan, hade det då tagit fem år från You Only Live Twice till den plattan. Nu har det tagit nästan åtta år. Har du blivit bekväm?

Nä. Men jag får ju den frågan konstant nu: Varför åtta år? Och så börjar jag på att räkna. Vad har jag gjort på tio år? Jag har gjort två Hypocrisy-skivor, jag har gjort två Pain-skivor, jag har gjort två Lindemann-skivor, en Joe Lynn Turner-skiva, och lite småproduktioner, plus turnerat med tre band under den tiden. Fan, tiden går fort. Och sedan bara ”Åtta år. Shit. Va fan.”. Det är ju lite så. Så det är inget jag kontrollerar själv, utan jag har bara varit oerhört jävla upptagen. Så det är min enda ursäkt tyvärr. (Skratt)

Vi pratade inför Hypocrisy-plattan Worship, i november 2021, och då sa du till mig att du trodde att du skulle ha en Pain-platta ute i början av 2023, och nu har det gått drygt ett år över den tiden. Är du tidsoptimist?

Ja, men inte något mer. Jag börjar få ångra det bittert. Men vad var det som hände då? Jo, då vart det ju Hypocrisy. Vi åkte på USA-turné, Sydamerika, Japan, Europa, och sedan när jag höll på med Pain-skivan då kom vi på att vi skulle åka ut med Pain i oktober förra året, och då blev det också avbrutet samlag, igen. Liksom, man tappar fokuset totalt. Men jag hann göra färdigt tills vi åkte, som tur var. Nä, jag gjorde en till låt när jag kom hem, och så bara ”Nä, den här ska in också.”, Not For Sale. För jag hade någon känsla i huvudet när vi var på turné, så när jag kom hem då skrev jag skiten och så skickade jag till management och Nuclear Blast och bara sa ”Den här ska vara med.”. Så då vart det lite försening där också. Men jag tror det kommer gå fortare nu med både Hypocrisy och Pain, när det bara är två band. Jag håller på och skriver för både Pain och Hypocrisy, för annars vet jag att en blir glömd, och då får jag skit för det igen. Micke (Hedlund) håller på och skriver för Hypocrisy också. Vi kör sakta men säkert. Nu ska jag inte lova någonting, men inom två år så finns det kanske en ny Hypocrisy-skiva. Det är vad jag tror. Men den kan komma nästa år. Det vet vi inte heller. Eller den kan komma om tre år. Men nu när man inte har så jävla många bollar i luften med flera band och jag jobbade ganska mycket med Joes skiva innan man fick någon struktur på det där så att vi fick allting att fungera. Ja, tiden rinner iväg, men nu känns det som att man har ett bättre läge i alla fall. Det kan ju hända att man tappar all inspiration. Det vet man ju inte heller, men jag gör så gott det går i alla fall medan jag är hemma. Jag går ofta till studion, även om jag bara sitter där och tänker, så är jag där, och det är ju det viktigaste, så.

Nu ska jag bli lite snällare mot dig. Din grabb, Sebastian, har skrivit ett par låtar. Vad kan du berätta om hans låtskriveri och hur det passar in på en Pain-skiva?

Han var redan med och skrev med mig på End Of Disclosure med Hypocrisy. Han skrev tre riff till Soldier Of Fortune. Då var han 14 tror jag. Sedan gjorde han Mathematik med Lindemann. Den gjorde han helt själv. Och sedan gjorde han Dead World med Hypocrisy, på förra skivan. Han och jag satt och gjorde en sådan där far och son-sommar. Vi bara satt och skrev massa låtar, som lät lite konstigt. Ibland kunde det låta Gojira, ibland kunde det låta Decapitated. Ja, alla idéer vi hade. Och sedan när jag höll på med Hypocrisy så kände jag att jag ville ha en till låt, så då frågade jag honom ”Kan vi ta den här som du har skrivit?”, så fixar jag sången. Han har ju ett eget band själv, som han sitter och har lite problem med, för han försöker hitta en sångare. Så han har 60–70 låtar säkert. Skitbra, och helt annorlunda än alla andra. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är en liten mix mellan Depeche Mode och Korn, utan gitarrer. Han har ett jävligt speciellt sätt att skriva. Nu på Revolution gjorde han alla ljud och spelade alla instrument själv. På Don’t Wake The Dead hade han också alla ljud och spelade allt. Jag tror jag la på några brölmackor uppepå, men allt annat gjorde han. Så han är producent och låtskrivare också. Så det finns mycket att hämta där, skulle jag vilja påstå. Men han är jävligt bekväm och lat. Nej, men det är ju så med alla, man behöver en morot för att komma igång. Det är ju så.

Men jag misstänker att du fortfarande tycker att det är väldigt behagligt att skriva och göra det mesta själv.

Det är den bästa terapin. Alltså, fan, vad man jävlas, men man ger inte upp. Allt annat ger jag upp i. Om jag hängde i en lina 300 meter upp skulle jag bara ”Nej, jag orkar inte. Hej då.”. Men inte med musik. Alltså, jag kan hålla på hur länge som helst. Jag höll på och mixade Push The Pusher tills dagen före de skulle släppa videon, så jag sa ”Här är en ny master.” och de ”Va? Nej, det går inte.”, men jag sa ”Jo, byt det där på videon, så får vi byta sedan på Spotify. Äh, jag skiter i vilket. Det här låter bättre.”. Men det är fortfarande inte bra. Vissa låtar går det inte att få bra, i mitt tycke. Kanske inte någon hör någon skillnad, men jag hör det liksom, och det är ju det som gör att jag bara fortsätter och fortsätter och fortsätter tills jag blir nöjd. Jag mixade om fem låtar för någon månad sedan, och det vart mycket bättre faktiskt, förutom Push The Pusher. Så då fick jag göra om den igen, så nu med den nya mixen så känns det mycket bättre på något sätt. Jag kan inte lägga undan det om jag inte tycker att det är bra. Så nu är det så pass bra, så nu kan jag låta det vara. Och nu är det för sent.

Det där måste ju vara bland det svåraste som finns för en musiker, att släppa iväg någonting som man inte är 100 % nöjd med. För det finns ju ingen återvändo sedan när det väl släppts.

Nej, fan. Allting du gör idag, du vet ju hur det är, det finns där. Du kan aldrig ta bort det. Så gör du något riktigt dåligt, för att du inte orkar, och så släpper du det, då kommer du ångra dig resten av livet. Det är ju så. Jag har ångrat många produktioner och många mixar, men jag kan inte göra något åt det, tyvärr. Och jag visste inte bättre på den tiden heller, så att det är vad det är.

Som du sa, grabben spelar ju lite på skivan. Vilka andra gästframträdanden har du den här gången? Eller kanske någon medmusikant?

Nej, det är nog bara han och jag. Plus att den här My Angel är en gammal låt som jag hade liggandes. Alltså, det här började för 13 år sedan tror jag. En polare till mig i Paris sa ”Har du någon låt? Min kompis här ska börja slå sig in på musiken.”, så ”Ja, jag har ju den här låten.”. Det var innan det var tjejsång på den och ”Hon kan ju ta den.”. Och så kom vi på att vi skulle köra duo på den. Det är Cécile Siméone. Hon är egentligen en TV-hallåa, fast hon har velat testa lite musik. Jag kommer inte ihåg, det var så jävla diffust, men Nuclear Blast släppte den på iTunes, tror jag, och sedan helt plötsligt, för ett år sedan, så sa management ”Vad är det här för låt då?”. Då låg den ute på YouTube och ”Ja, just jävlar. Den där låten.”. Och så började de fråga Nuclear Blast ”Var är den här låten någonstans?” och de sa ”Äh, vi vet inte.”. Den var ute en stund och sen bara försvann den. Det var Nuclear Blast. Så jag tänkte ”Fan, den kan nog gå ändå. Liksom, om man gör en liten uppdatering av den.”. Så jag frågade henne ”Är det okej att jag släpper den så att den blir släppt på riktigt?” och ”Ja, men ingen jävla uppståndelse, för jag har det bra som jag har det just nu.”, så jag sa ”Nej, nej. Vi släpper den så får vi se vad folk tycker.”. Och det verkar som folk diggar det. Men annars är det bara jag och Sebastian. Han spelar trummor, och instrument på sina låtar, och resten gör jag. Det bästa är ju egentligen att du spelar in allting tills du är nöjd och så där, och sedan bara ”Här. Mixa skiten!”. Men du vet ju, då ska man in och peta sedan när man får höra det, ”Men du, kan du inte höja det här lite grann?”. Ja, du vet, det slutar aldrig. Så det är ju bara så det är.

Det är ju tur att du har dina egna grejer och inte sitter som förr i tiden och hyr saker.

Men förr i tiden så vågade jag aldrig ta lika mycket chanser som jag gjorde med mitt eget. Så Hypocrisy-skivorna blev sämre ljud än vad det blev på andra band, för att jag vågade mer med Hypocrisy och det sket sig ganska många gånger. När det är andras, då är det bara säkra kort, för jag vill inte ta risker med deras pengar eller deras karriär. Så att man är jävligt mån om andra när man håller på med andra. Det är enklare med sig själv, fast det är ett helvete att producera sig själv. Det är så enkelt att tala om för andra folk hur de ska göra saker, och vara terapeut, för det måste du vara om du ska spela in andra band, för du kan inte pusha vissa människor så mycket som du skulle vilja, för då blir det tvärtom-effekt och då presterar de sämre istället. Så du måste lära dig också att kunna läsa folk och hur mycket de pallar. För det är det en producent är till för, att få fram det bästa ur musikerna plus i låtarna. Men black metal, inte fan ska jag sitta och säga ”Spela två gånger på det här introt, för vi måste ha det mer kommersiellt, så du kommer direkt till poängen.”. Så funkar det inte i dödsmetall och black metal.

Hur är det då att hålla tillbaka mot människor när man är 100 % driven själv?

Jomen, det där lär man sig. I början var man jävligt på, som ”En gång till! En gång till!”. Men ju mer man höll på, ju mer band man hade gjort, ju mer förstod man hur folk reagerade när man sa vissa saker. Även fast man kanske inte menade det på ett visst sätt, så tog folk till sig och blev nästan självdestruktiva istället. Så man måste passa sig. Jag hade Tom G. Warrior en gång, som bara kastade micken rakt ner i backen. Jag bara ”Ska du verkligen sjunga så här?”. Sedan såg jag inte honom på hela dagen. Han kom nästa morgon. Så vissa människor är mer känsliga än andra, så att du måste ta det piano.

Hur är det själv att leva under känslan, eller nästan kanske ibland under ett tvång att prestera och att leva det livet?

Man lever i en egen värld, om vi säger så. Jag bor i skogen, jag skiter i allt och alla, förutom min familj och mina kompisar och så vidare. Men annars ”Skit i vad andra gör.”. Så jag har bara mig själv att pusha, och det jävligaste är att man pushar ju sig själv över slänten ibland så att man blir helt jävla matt. Alltså, man bara tvivlar på sig själv och ”Jag klarar ju inte den här skiten. Jag ska fan fråga min bror Tommy om jag får jobba bredvid honom på hans jobb, för det här fixar jag inte något mer.”. Så man trycker ju upp sig själv mot väggen så in i helvete. Det är ju det värsta. Det är därför det är så enkelt att hjälpa andra människor, tycker jag. För jag kan ju förstå hur de känner och då kan man ju komma med idéer och förslag och så vidare. Men jag har inte så mycket tid till att producera andra band något mer. Nu sitter jag och kör Cirkus Prütz, bara för att jag vill ha något annat att göra, och jag lovade Jerry att vi skulle göra något i framtiden, så nu var det ett bra läge att spela in lite blues. För man lär sig utav det också, när man inte hållit på så mycket med sådant. Så det gäller att vara flexibel.

När jag lyssnar på låten Party In My Head så känner jag att det är lite samma driv och att melodin påminner lite om Neil Youngs Rockin’ In The Free World, och det…

Ja, jag hörde någon säga det. I verserna. Men om du lyssnar på hur han spelar, alltså om du tar gitarren och spelar efter honom, och sedan gör du det på min låt, så är det faktiskt inte så. Men jag tror att min jävla sång halkar in på något jävla vis.

Jag hann inte komma dit, att det är sångmelodin som gör det.

Första gången jag fick höra det så började jag analysera, så jag bara ”Men gitarrerna spelar inte lika, basen spelar inte lika. Ja, det är den där jävla sången.”. Men så kan det vara. Men å andra sidan, 12 halvtoner, hur mycket kan man göra på det? Så, ja, det kanske låter lika, men det var inte medvetet.

Min fråga var väl egentligen: Inspiration eller slump? Men nu har du ju svarat på det redan.

Ja, det är en slump. Jag tycker den låten är bra faktiskt, men jag är inte så mycket för de där singer-songwriter, förutom David Bowie i början på 70-talet. Men det är en annan femma. Nej, jag vet inte varför, men så blir det ibland. Det är ju bara så.

Det är ju klart, att när jag sitter och lyssnar igenom plattan så hör man ju saker. Första halvan av versen i The New Norm låter ju lite som Ozzys sångmelodi i The Ultimate Sin. Det handlar bara om fem sekunder kanske. Du nämnde 12 halvtoner, så är det egentligen helt omöjligt att göra något liksom riktigt original nuförtiden?

Då ska det vara väldigt skruvat. Det blir ungefär som det där Igorrr. Det är ju bara en stor psykos, liksom bara blandar och ger totalt, så det är ju bara misär allting. Första gången jag hörde det, jag bara ”Vad fan är det här?”. Och så såg jag att Corpsegrinder sjöng på en låt också. Jag bara ”Vad fan håller de på med?”. Ja, det är väl det sättet då. Men jag vet inte. Alltså, i grund och botten, till exempel, hur många blues-låtar låter inte lika? Ja, det är nog jävligt svårt att vara unik. Eller, det är kanske enkelt att vara unik, men inte bra och unik. Förr i tiden, då skulle jag flippa ur totalt om det skulle vara för likt någonting. Då skulle jag ta bort det och göra om. Men nu, jag bara känner ”Nä, det här är en bra låt, och det här är konceptet i det hela, och förlåt om det låter likt något annat.”. Ibland så tänker man inte på det, man gör klart det, och sedan så släpper man det, och sedan för man höra, men vad ska jag göra?

Släpps 17:e maj 2024.

Har du något du känner för lite extra i texterna den här gången?

Det är ganska mixat. Alltså, det finns positiva och det finns negativa låtar. Go With The Flow skrev jag mer som en terapi för mig själv, att jag inte ska bli så förbannad när inte saker fungerar. Räkna till tio istället för att bli tokig. Fair Game är lite grann åt det hållet, men det är mer kämpa och försöka att komma igenom. Sedan har du till exempel I Just Dropped By som är, jag skulle inte säga politisk, för om man säger politisk då tror jag att man väljer fack, höger eller vänster. Jag är varken höger eller vänster eller någonting, utan jag försöker bara tala om verkligheten. Så det är inte det, men jag sjunger mer om hur vi påverkas av de som styr och hur lätt det är att bli lurad av ”Vi har en miljöspecialist här som bla, bla, bla…”. Jo, tjena. Pengar är ju allt tydligen, så alla är ju fan köpta. Man kan inte lita på någonting liksom. Men jag är jävligt optimistisk på ett annat sätt, att folk börjar på att se igenom alla de här dumheterna som folk håller på och kläcker ur sig och som alla köper, för ingen vågar säga någonting till någon som är lite mer miljöaktig, för då är du rasist eller högerextrem. Det är det enda de har att sätta emot, och de vet att det slår hårt, liksom om någon kallar dig rasist då blir man ju förbannad liksom. Så de vet ju precis. Sådana grejer är lite vad den låten handlar om, att du inte ska tro så jävla mycket på vad folk säger, utan du ska se själv, googla själv, lyssna inte på vad jag säger, utan leta själv efter svaren. Äh, men det är så jävla många olika ämnen. Alltså, 90 % är ju jag själv, hur jag ser saker, eller om jag tycker att det blir en personlig grej, eller utifrån mitt perspektiv hur jag ser saker. Jag har aldrig varit någon som predikar saker, utan jag bara försöker att lägga ut vad jag tror och hur jag känner. Not For Sale är baserad på en sannhistoria faktiskt. Jag hade något möte med någon jävla VD för något skivbolag. Han blev bara fullare och fullare, och blev bara jävligt dryg, och till slut så blev han jävligt otrevlig. Han försökte ju signa, men jag bara sa ”Nej, nej, nej, nej.”, för det går ju inte ha sådana där jävla människor runt omkring sig. Så i alla fall, i slutändan, innan vi skulle skiljas av efter det här mötet, han var ju dyngfull och stod på knä och bad ”Snälla. Lova att du signar så att jag kan åka hem och säga att vi signat.”, så drog jag ner byxorna och sa åt honom, ”Suck my balls!”. Så det är där det kommer ifrån, just den grejen. Och det var mycket pengar, kan jag säga. Men som sagt var, jag är inte till salu, och det är kanske därför jag är i den sitsen jag är. Jag skiter i alla och jag gör som jag vill. Vissa följer ju efter och slickar röv. Det hjälper ju deras karriärer hit och dit, men det är inte min grej. Push The Pusher: Du har väl fruntimmer som säger åt dig att du ska växa upp hela jävla tiden, eller morsan och farsan när du var mindre, och jag bara ”Fuck you! Jag gör vad jag vill.”.

Du ska ändå vara glad att du lever i den här generationen, för hade du levt en generation tidigare så hade du nästan varit tvungen att foga dig in i facket att göra som alla andra.

Ja, för man tror det, för man förstår inte annat. Men jag har varit jävligt konstig ända från början och det har väl gjort mycket också därefter för karriär och grejer, för att det är många som har erbjudit saker hit och dit, och jag bara ”Nej. Jag är inte intresserad. Jag skiter i det där. Jag vill inte.”. Och det blev inte bättre när vi blev sedda som större med Lindemann och grejer. Man träffade många konstiga människor. Jag bara ”Nej, det här är inte min värld.”.

Albumtiteln, ganska kort, I Am. Hur gick det till?

Det var ju tredje låten jag skrev för skivan och det var i samband med att grabbens mormor dog i cancer. Så låten handlar mycket om cancer. Min morsa hade cancer, men hon spöade den. Min mormor dog i cancer. Så det ligger ganska nära och jag tror att alla känner någon som har eller har haft, eller fortfarande lever eller dog utav cancer. Det var inte så svårt att sätta sig in i det, men det är ju svårt att få ut orden så att det blir mäktigt, kraftigt och så att folk förstår. När jag hade den titeln och skivan började komma på plats så sa management ”Men kalla skivan för I Am, för det är ju vad du är just när du har skrivit de här låtarna.”. Så det blev en självklar grej på något sätt då. Så det är inget konstigare än så, utan det är två års skrivande och hur jag tänkte då. Som jag sa, det var samma sak med Coming Home, för då tänkte jag på ett sätt, och på den här skivan så tänkte jag lite mer på ett annat sätt.

Nu står ju I Am snett ovanför Pain…

Ja, det har jag skrivit själv.

Skulle man inte kunna tro att skivan heter I Am Pain då, eller?

Varför inte? Ja, men det är jag ju. Fast inte att det gör ont, utan ”Det här är jag.”. Så det blir ju faktiskt så i slutändan. Jag kommer ihåg, i början ”Vilka är Pain? Är du Pain?” och ”Nej. Musiken är. Bandet.” och då sa de ”Nej. Men det är bara du.” – ”Ja.” – ”Ja, men då är du ju Pain.”. – ”Nej. Musiken. Bandet är Pain.”. Nej, det gick aldrig in. Och jag vet inte själv. Alltså, projektet behöver ett namn och just då var det ganska enkelt och snabbt. På den tiden kunde du ju inte googla om det var någon annan som hette Pain eller inte. Så, så kan det vara. Så, så blev det. Och så fick vi reda på att på 80-talet fanns det något punkband som hette Pain. Ja, ja, vad ska man göra? Bollen har blivit rullad, så det är bara att köra på. Det var samma sak med Lindemann. Vi ville inte kalla det Lindemann, för då blev det ju liksom hans band, så ”Vad fan ska vi ha då?”. Vi satt i ett år. Ingenting. Det fanns ingenting. För vi ville ha ett ord. ”Nej, det går inte. Allt är upptaget.”. Varje gång vi hittade något, så var det någon på Facebook som hade 20 följare som hade det. Så då blev det Lindemann.

Har du lust att berätta någonting om Lindemann och varför det tog slut?

Alltså, det är inte så mycket att säga. Jag är glad att jag testade det. Jag fick ut många roliga minnen, låtar och så där. Ibland är det så, när det börjar på att bli turnéer och pengar, som är på ett annat vis än när du har skivkontrakt och grejer. Det sket sig alltihop. Ingenting blev bra, så jag bara kände ”Hej då.”.

Du har ju alltid ditt eget att återgå till.

Ja, jag är inte beroende av någon, och det känns skönt att man klarar sig själv. Nu kommer jag inte spela på Annexet för 4000 pers. Nu kommer jag spela på Klubben för kanske 700 pers. Men det spelar ingen roll den där skiten. Jag har provat det. Det var ingenting för mig. Jag gillar det här mer kompakta. Annars hade jag stannat kvar och bara blundat. Det är mycket det där också, att när det är flera kreativa huvuden och grejer, och en massa jävla idioter runt omkring, så blir det kaos.

Du har ju varit med i en hel del band förut, och nu är det bara två sa du, Pain och Hypocrisy, men kan det bli ett tredje band igen? Har du någon tanke på det?

Nej, fy fan. Det känns som att jag har provat allting nu. Jag och Jonas Kjellgren körde ju Roadhouse Diet ett tag, där jag spelade trummor, och körde blues och grejer. Och sedan har man ju kört Eddie Meduza-coverband och grejer. Jag har ju testat all möjlig skit liksom, för det är kul med musik. Det är ju det som är poängen. Så fort det blir så jävla allvarligt, då blir det inte roligt något mer, och då känner jag ”Äh, skit i det här.”. Man måste prova och sedan måste man försöka att faktiskt stå på sig. Om man inte trivs, nej då är det så.

Pains största hittar är ju runt 20 år gamla nu, typ Shut Your Mouth till exempel.

Party In My Head är större.

Okej då, men jag tänker så här: När man släpper en ny skiva, kan man ens bry sig det minsta om att den ska kunna på något sätt tävla mot någon gammal hit eller något sådant?

Nej, det tror jag nog inte. För allting har ju med minnen att göra, ”Åh, jag kommer ihåg första gången jag gjorde det här.”. Och det är samma sak med mig när jag lyssnar på skivor. Det spelar ingen roll hur bra eller dåliga låtarna var, men man tyckte det var bra då. Kanske idag, om man analyserar, ”Fan, det här var inget bra.”. Men det sitter i minnet, allting. Vad man gjorde just då på den tiden. Om man hängde med polare eller sådant där. Allt det där slår in. Det är därför gammal musik alltid är bättre, tycker man, för att då hade man ett annat tänk på den tiden. Man har många minnen till de här låtarna. Nej, jag vet faktiskt inte. Jag fattar inte riktigt heller vad som hände med Party In My Head, för det blev ingen sådan här ”Pang!”, utan den bara går upp hela tiden. Sakta, sakta nu i flera år. Den har väl runt 35,000,000 på Spotify. Jag vet inte hur mycket den har på Apple, videon och alla andra grejer. Den går snabbare än vad Shut Your Mouth gör. Men det var väl kanske rätt låt i rätt tid och texten var ju jävligt nischad för vad som hände då, så det kanske också bet på folk. Same Old Song är ju stor som fan också. Äh, det är många låtar. Call Me med Jocke Brodén, tycker folk är bra som fan. Det finns hur mycket som helst.

Hur stor del av dina inkomster skulle du uppskatta att du har fått genom Pain och Hypocrisy i jämförelse med allt annat du gjort genom åren?

Alltså, producent-jobb och grejer, det var en bra inkomst, kan jag säga. Det är bra mycket mer inkomst än vad det är att spela med dina egna band. Lindemann, naturligtvis, var också bra. Men eftersom man har gjort om massa skivkontrakt och grejer så märker jag en skillnad. Till exempel, den här Party In My Head, det tickar på ganska friskt, faktiskt, fast det är digitalt bara. Men det beror ju på hur mitt kontrakt är med skivbolaget mot det digitala. Och det är ju det folk aldrig tänkte på när de skrev på. För till exempel digitalt fanns ju inte när jag skrev på för Universal. Men som sagt, det är många band som hade jävligt dåliga avtal när det gäller det digitala. Nu under sista åren så är ju folk mer uppmärksamma, men de kan ha en klausul som ligger kvar på 10 %. Ja, du förstår. Det blir ju liksom ingenting. Så, om jag skulle vilja tjäna pengar, ja då hade jag naturligtvis fortsatt att producera band eller fortsatt att skriva låtar och turnera med Lindemann. Men du måste vara ärlig mot sig själv. Det jag trivs med tjänar jag minst pengar på, men det gör mig gladast, och det är så jag väljer mitt liv. Jag har sett mycket pengar och jag har sett mycket pengar försvinna. Nej, det är bättre att vara glad, tycker jag.

Skulle du kunna gissa på att Pain och Hypocrisy har stått för ungefär 25 % av dina inkomster genom åren?

Ja, kanske någonstans däromkring. Men som jag sa nu, med nya avtal och grejer, så tror jag nog att de har hostat på lite mer. Att det har blivit mer inkomst på grund av förhandlingar om grejer, plus att jag fick min egen backkatalog, som jag licensierar ut till Nuclear Blast, istället för att ha ett avtal med dem där de tar, vad då? 80 %, och du tar 20 %. Det blir ju liksom inte så jävla bra, så man måste lära sig också affärsbiten. Alltså, jag är inte rik, men jag behöver inte jobba. Och jag gör det jag tycker om, så då käkar jag hellre snabbmakaroner och korv resten av mitt liv för att få vara glad. Det är inte så jävla viktigt för mig, den där skiten, utan det viktigaste för mig är att jag är nöjd med skivan. Och nu är jag faktiskt jävligt nöjd. Det är inte så jävla mycket jag inte tycker om på nya skivan. Det brukar vara väldigt mycket mer, kan jag säga dig. Men vad ska man göra? Jag kan inte sitta och hålla på hur länge som helst. Men till slut blir du förvirrad och du vet inte vad som är rätt eller fel, eller bra eller dåligt.

Och ändå harvar du på och gör allting själv. Mot alla naturens lagar.

Javisst. Det är väl som att springa in i en storm bara. Jag får se om jag klarar mig. (Skratt)

Av Tobbe – Publicerad 16:e maj 2024

Metal Covenant talked to Marco S. Vermiglio before the band hit the stage for its release party show.

Out May 10th, 2024.

Tell me about the new album.

For sure, for me, today is a really, really important day, because it’s the end of an era. This album took a lot of time to be completed, because of many reasons. Apart from being a musician, I’m also a music producer in the studio, and a live technician. So, since Covid hit, it’s been extremely hard times for me. I moved to Sweden in 2019. It took me about a year to settle, and I still was far from being done. In 2020 the pandemic arrived, and I rely completely on record industry and live industry, so I was out of job in a country that is not mine, and I had to switch to different jobs, like a delivery driver and stuff like that. It didn’t last long, but I had to earn a living. So all of that was getting in the way of finishing this record. And I have always been very insecure about my vocals, and it set me back for a lot of time, because I had a lot of work to do in understanding my own kind of voice. So, like, I would play songs in a tuning that didn’t fit my voice, and it was hard to reimagine those songs. It took some time to reimagine them and adapt them to my voice. So it feels really, really good that it’s finally over. And this morning, when I looked at Spotify, and my record was there, now it’s out of me, and now it’s all for the people. And that feels extremely good. That’s the first thing I can think of when I think about this album.

It’s 2024 now, but that album sounds kind of old-school. What’s your take on that?

There is really no aim, no desire, to sound old-school. I really wish Flamekeeper to be apart from any trend, any wave, any vintage wave of any kind. I think it sounds kind of old, because that’s what I listen to. So yeah, for sure I listen to a lot of Manowar, a lot of Manilla Road, and those kinds of bands. So, I would say Flamekeeper sounds like my background. There is no desire to belong to some, like, old-school, epic metal. No, no, no. I think that’s maybe what it is, but there’s no desire to push that. I tried to have some fresh ideas, music-wise, and the message is what really matters in Flamekeeper; more than the music. So, the music is what I listen to, like there’s influence from also bands like Dead Can Dance, that people might not imagine they’re there, but I love folk music, and I love, like, that kind of world music style that Dead Can Dance and Brendan Perry have. So I would say it’s more than meets the ear. And I listen to, really, a lot of classical music. So it’s a lot of Russian and Italian composers, and singer-songwriter kind of music, especially Italian ones. There is a singer-songwriter called Fabrizio De André, from Italy, who is, I would say, almost like an Italian Leonard Cohen. I’ve listened to it since I was zero. That’s, like, the favorite artist in my family. So it was a huge inspiration, for sure. And I listen to soundtracks. I’m a huge fan of Ennio Morricone. So all of that ends up in Flamekeeper. So, sometimes there’s horns in the music, sometimes there’s kind of like a Western guitar, and that comes from, like, Ennio Morricone, and, like, classical music.

You’re living in Sweden now, but you recorded the album in Italy. How come you choose to record the album down there?

Well, it’s been half / half. Let’s say, the album has been pre-produced and produced in Sweden. I recorded all the guitars and the bass in my studio at Odenplan in Stockholm. So, technically, in Rome we just did the reamp of the guitars. So the guitars have been done here in Stockholm, because Filipe, who played most of the solos, lives here. But when it came to recording the drums, I couldn’t think of a more suitable studio than the Snakes Studio in Rome. The main engineer there, Guglielmo Nodari, is an old friend of mine, and I trust him with everything I have. ‘Cause I’m an engineer as well; I engineer records. So I know that you shouldn’t do everything yourself. So I wanted to do this record with a person that really matters to me, and Guglielmo is that person.

Tell me in general about the lyrics on the album.

Basically, I would say that Flamekeeper is born because of my desire to spread this message that arrived to me a few years ago. I just felt it in me. And music always had a very healing power over me, like it empowered me incredibly in moments of my life when I was broken and when I was sad. Listening to music healed me. And, like for example, I listened to Sign Of The Hammer by Manowar thousands of times, and I had this very deep connection to it. And when I listen to a song like Mountains by Manowar, I feel a sense of wholeness in me, and I really wanted to convey a very wholesome, very encouraging, inspiring, and empowering message. I have absolutely no interest in spreading satanic messages that are there just for etiquette. You know, just because you have to belong to a genre. So I would say that all my lyrics gravitate around the idea that you have to discover your inner self and live accordingly to who you really are in order to get real freedom. ‘Cause real freedom is freedom in your own mind, first of all, and then you can obtain actual freedom from other people. But you need to be free first in your mind. So there is this desire of inspiring people that drives my lyrics, for sure.

In what way do you now see your music developing from the EP, that’s five years old, up until this new album?

Well, the reason why the album also took so long time to be finished is because I needed time to develop the ideas. I did, like, a songwriting session of about two months in early 2020. I was working in a studio here in Alvik. It was during the pandemic, so no bookings at all in that studio. So I stayed there, like, two months, every day, pretty much five days a week, and I composed the foundation of pretty much all the songs. Like, Raise The Banner, Flamekeeper, New Wild World, As One With Light, and Death, You’ll Tremble To Take Me are all born during those two months. But to make them sound like they sound today, especially with my vocal performance, and the structure of the songs, and the duration, and the individual sections, that took a lot of time in perfecting it. So, I would say development is the first thing I look for. Like, I think Flamekeeper, the new album, and the EP, We Who Light The Fire, they totally have the same soul, but I would just say that it’s a more mature person doing the same thing. Because, Until This Earth Takes Me, a song from the EP, still fits me like a glove today. It’s my song, it’s my child. Today, I would do it differently, so I thought of like maybe re-recording it, but I think it would be unfair to the vison I had originally, so it’s gonna stay like that. It’s okay to develop; it’s a natural thing. But I aimed at the highest standard I could ever ask myself to have.

The EP was 26,5 minutes long, spread on five songs and one intro. The new album is 30,5 minutes long, spread on nine songs, which means shorter songs. So, how come you have recorded shorter songs this time?

At the end of the day, what I want is to spread this message, and to make it as clear as I can. It has to be a really bright and piercingly clear message. I think, in this case, the lyrics are so important that I don’t want to get too much music in the way. So when I have a verse, and when I have a chorus, and there is this development of the story, that’s what I need. I don’t write music anymore with this kind of like stream of riffs based creativity. Like, I don’t play guitar for an hour, and create riffs, and then put them together. I always have, like, a story in mind that I wanna tell, that is based around, like, motivational concepts. Everything, like the lyrics and the music, has to follow a story, and I want to get there in the least amount of time possible, so that’s why the songs are short. ‘Cause I just want it to be crystal clear what they are about.

Left to right: Filipe Jesus Minhava, Axel Johansson, Marco S. Vermiglio, Davide Benincaso.

The EP was recorded pretty much only by yourself, but on the new album you have brought in some other musicians. How come you decided to make Flamekeeper more to a band than a one-man project?

I always knew I wanted a band. Like, Flamekeeper came to me like, I don’t know, I was, like, struck by lightning. And within a few months, everything was ready. I had the logo, I had the seals, I had various symbols. So I just had to follow this, and I always envisioned Flamekeeper as a band, with me on stage singing, and other people. And I knew I wanted to move to Sweden, so I didn’t want to look for a lineup in Italy. Initially, I asked some friends, but that was after I finished the music, ‘cause I wanted to make sure that Flamekeeper would sound and look the way I wanted, the way I had in mind, no compromises with other people, and then I would find like-minded individuals. So, Axel and Filipe joined this live lineup in 2022, and we just have a great relationship. They’re two of my closest friends, so it was quite natural for me to include them. What I told them, back when they started playing with me, is that, “This album is already pretty much done.”. The extra two years that it took for me to finish it is just a lot of shit that got in the way. Filipe had the chance to record some solos, and creatively add something to the album, while Axel just stuck to the program. But I really think we’re gonna start working together on songs. I knew since day 1 that I wanted Flamekeeper to be a band; I just wanted the right people, so.

On stage, you pretty much only sing and just play a little bit of guitars, right? Why is that?

I played guitar originally, ‘cause I envisioned Flamekeeper as a two-guitar band. I always wanted just to sing, not to play guitar. But I thought it would be really, really hard to be a five-people lineup, so I temporarily accepted to play guitar. But I always had this dream to just be the vocalist, and the leader, and to act out the songs a little bit more. Because I feel like the guitar is kind of limiting to the expression. So one day we were rehearsing and I said, “Let’s try to be a four-piece.”, and we sounded great. I think the Flamekeeper bass lines are particularly interesting in the music, and once we removed one guitar, they were standing out way, way more, and I enjoyed that. It sounded more groovy, and also Filipe is really a great guitarist, so he deserved that spot of being the only guitarist.

You played some other types of music before you started Flamekeeper. Why this change of music style?

I played a mixture of black and death metal. The band was called Demonomancy. When I wrote the last album by Demonomancy in, like, 2017, I had already the desire to write more chorus oriented music, and motivational music. There are a couple of tracks on the last Demonomancy record that fit that kind of description. So, that grew more, and more, and more. I was writing music for Demonomancy, and I was noticing, “This just doesn’t sound like Demonomancy used to be.”, and I thought it would have been disrespectful to the original idea of Demonomancy to change it that much. Like, my music started to have more and more, like, heavy metal influences, so it would have turned Demonomancy into something completely different. The first Flamekeeper song was Nomads Of The World Beyond, on the EP, and originally it was a Demonomancy song. And also Dead Sea Waters. That’s why there is that black metal influence on the EP. It was just like it was more that I wanted to do, and I didn’t feel like it would fit Demonomancy to have all that extra instrumentation, and folk influences, and flutes, and clean guitar strumming chords. So I said, “Okay. Let’s write for another project. If this is me now, I will write for another project. If the creativety for Demonomancy music will come back there’s always time.”. Yeah, as soon as I allowed myself to have another project, then the concept for Flamekeeper, and the message I wanted to spread just arrived to me.

We’ll see what happens in five years. Maybe you’ll change style once again. Who can tell?

What I can tell you, actually, is that I really wish not to belong to any scene in particular. Like, I don’t do what I do to have a spot in the metal scene. I have already thought of some songs that might not need distorted electric guitar, and if I’m not gonna need that, then I’m not gonna turn my back and say, “Oh, maybe I would have added it.”, or, “Now I’m not metal anymore.”. I really don’t care, so. I’m totally looking forward to the future and what it can bring creative-wise.

On a personal level. Tell me about your journey as an Italian to come to Sweden.

I came to Sweden in 2019, and I had wanted to do that for a long time, because when I was a young metalhead, then I was in love with Dissection, Bathory, Candlemass, and Watain. I wanted to have a career in music, as a musician, as a music producer. I was especially a lot into black metal, and I think the extreme metal scene in Sweden is very big, and the chances to work within that genre are much bigger in Sweden. So I was tempted for a few years, and in 2018 I went to Stockholm for one week to see a Watain show, and that’s when I met Axel. Axel played in another band that was signed to Invictus, who was the Demonomancy label, and now the Flamekeeper label. So Darragh from Invictus introduced us to each other. So I stayed for one week, and Axel introduced me to some of his friends. I stayed in touch with some of his friends, and when I told them, “I wanna move to Sweden.”, they said, “You can stay at our place.”. So, I came to Sweden for giving myself chances to work with music. But I will say that there has been nothing easy about moving to Sweden, especially because at the end of 2019 I was a little bit in the same point as when I arrived in the beginning of 2019. And in 2020 I was trying to fix my life a little bit better, and then Covid arrived, and it has been very, very hard. Very tough.

About having a greater opportunity to become, like, a metal musician in Sweden than in Italy. To me, Italy is like Rhapsody and Lacuna Coil, and maybe a couple of more bands, but pretty much, that’s it. Why do heavy metal musicians from Italy have such a hard time to, like, go bigger?

Actually, I think I was wrong in thinking that I needed to move to another country to make my dreams come true. I think it was a pipe dream. I was too young to realize that I just had to work more to make that happen. So, Italy has about 60,000,000 people, so there’s a lot of people that can become your audience. It’s just that we have kind of a conservative culture when it comes to music, so American and British culture didn’t come through as strong as it did in Sweden. So I don’t think that Italy has the social infrastructure to have Europe, the Swedish band. It just can’t be, because the artists who make it that big in Italy play other kinds of music. When it comes to metal, for sure, you have the upper hand being in Sweden, but it’s not the solution. And I think, because of the internet, we are improving quite a lot, so.

What else do you do besides working with music?

For the last years it’s been basically that. And I work part-time in a conference center. I work as a live technician there. I was a front of house engineer for Valkyrja, a Swedish black metal band, for a while, and I did some festivals with them. But that kind of life is not for me. Not as a sound engineer. I prefer to tour as a musician. So, I do this conference live sound, but it’s not a passion of mine, so I just hope I can quit it as soon as I can. My boss knows I have this dream of becoming a musician, and he’s helping me with that. And in my free time, I go to the gym. I started training for pro wrestling, ‘cause it’s kind of a big culture here in Sweden. And I love pro wrestling. So that’s what I do. I don’t have much free time, but I invest it in either, like, working out, or, like, maybe I go back to Italy to see my family.

By Tobbe – Published May 13th, 2024

The rock band Lucifer put out its fifth record Lucifer V on January 26th. Metal Covenant was the week before that given the opportunity to talk separately with both drummer (and in the studio also from time to time guitarist and bassist) Nicke Andersson Platow as well as with singer Johanna Platow Andersson.

The following interview is with Johanna. It was conducted in English and has not been published before. The interview with Nicke (in Swedish) further below was first published in February on the previous version of the website.

Which last name do you go by today? Because you have used different names, and now you’re married.

So Sadonis is legally still my name. The only reasons I haven’t changed it, even though we’re married, is because it’s my son’s last name, but also because of our U.S. Visa that we had on the passport, which is just a pain in the ass to acquire. So I couldn’t change my passport, but now the Visa has expired, so now it’s time to legally change the name to Platow, which is my maiden name, and Andersson, which is Nicke’s name.

In what way do you think this new record continues the path of the Lucifer II, III and IV records?

I think you’ll still find the same ingredients that make up Lucifer, which is hard rock, heavy rock, heavily influenced by the sixties and seventies. You have doom metal, you have maybe a little bit of New Wave Of British Heavy Metal and proto-metal in it, some pop elements, and maybe a little bit of soul. Nick and I, we both love sixties soul. So all these different things, that we listen to, shine through on all the four albums that we have worked on together, though sometimes each ingredient’s dose may vary. But I think on the new album, we stayed true to all these things, but we may have expanded a little bit more. I think, for example with Maculate Heart, that’s a song that’s very Hellacopters-like, and maybe a little bit more middle of the road than any Lucifer song has been so far, maybe. And then you have Slow Dance In A Crypt, which is like a total ballad. I know we’ve had ballads before, but maybe this one is even more vulnerable. But we never really write stuff to please anybody or so, but we write stuff because it feels good, and because of how we want to express ourselves in that moment. And I think we are staying still very true to ourselves, and we stay true to the sound that we have, and that is, I guess, kind of like a warm, organic production. It might doom us to be forever in the underground, ‘cause if we wanted to be more calculating and become really successful, of course we could, you know, invest and get, like, an expensive, fancy producer to give us, like, a sweet middle of the road sound. So we could try to make it more poppy, or whatever, for the mainstream radio. But we are trying to stay true to ourselves, because we want to make the music that we like ourselves. I don’t wanna feel like, “Oh, this is so cringe.”. But, you know, maybe it would pay some bills. It’s totally okay if people do that; I’m not judging. But I don’t know if that’s a really stupid idea, to be so loyal to your ideals. But it feels good, because we are proud of what we’ve done so far.

The last four records have been released in less than six years. That’s kind of productive, I think, in comparison to most other bands. Are you always productive, you and Nick?

Yeah, I think so. So, he has always been productive. And for me: yes, I’ve always been in bands, but underground bands, and I haven’t recorded albums on such a professional level until maybe with my previous band The Oath, and that album came out in 2014. And then, all of a sudden, since 2014, I have released six albums in ten years. And I’m a late bloomer, and I didn’t start to professionally tour, and all that, until I was in my thirties, which is very late. Nick started that as a teenager. But I did a lot of other things first, like I became a mom really young. I became a mom when I was 21, and I became a grandmother in my thirties. And then I was able to live out my rock ‘n’ roll dream, or whatever. So I started late, and then it’s maybe, you know, trying to run away from death as fast as I can, or try to do as many things as I can before it’s over. (Laughs) But also, we have the luxury of having our own studio. And it’s also the team that Nick and I are with songwriting, because it’s just really easy to write songs together. I never really had that before. Well, I had it with The Oath and with the first Lucifer lineup, but I guess it took me a while to develop how to write songs, and now it feels easy.

Left to right: Linus Björklund (guitars), Harald Göthblad (bass), Johanna Platow Andersson (vocals), Nicke Andersson Platow (drums), Martin Nordin (guitars).

In what way can you help Nick with the melodies of the instruments?

Well, usually we do it the other way around, that he starts. Like, we talk about something, like, “Okay, now it’s time for a heavy metal rocker.”, and then he has a good riff, that might be like a Judas Priest rip-off or something, and I say, “Yes. That’s great. That should be a song.”, and he’s like, “Okay.”, and then he sits down and makes parts, and he gives me that, and then I sit down alone. I treat my voice like an instrument, so I first compose the vocal melody, because I think there’s a difference in just, like, singing over something that feels okay, or really, like, constructing it, like a composer would do, because we are both suckers for catchy melodies. I try different options, and I show Nick different ways to go about how to place the vocals, because there’s a million things one could do. And then when I know what I want with the song, when I hit that temperature, that vein, then I write the lyrics to fit that rhythm and that type of singing. So that’s how we do it most of the time. There have been other ways, like I have given him a recording where I had the lyrics and the vocal melody, and he took that, and he wrote the music around it. We’ve had the rare occasion of me sitting down with a keyboard, and writing the song, and then singing over it, and then giving it to him saying, “Okay, that keyboard is supposed to be a guitar. Can you do that?”. ‘Cause I suck at guitar. Yeah, and now we have Linus Björklund, our guitar player, who contributes since the last album. Because we asked him to. So on the last album, we had for example Crucifix, which became a single, that was written by Linus and me. You know, he sends a demo, which is instrumental, and then I do my thing, and then we take all that and probably rearrange it. We take out something, or we move parts around, because something that was intended to be a verse, all of a sudden, I turn it into a chorus. I have a tendency to do that, and that’s something with Nick too, that sometimes we change things around. And now on the new album, there were two songs that Linus and I wrote together, Riding Reaper and Strange Sister. So it’s cool. He’s really good at it. But he didn’t say anything by himself. We had to, like, pull it out of him.

The vibe of the seventies is strongly represented in your music. What makes that decade so interesting in order for you guys to kind of base your music on?

I think it’s when hard rock music was maybe the newest and the most exciting, and it just feels that since then there has not been a lot that knocks anybody in the band really off our feet. All of us have, like, a tendency to go back to classics, you know. If we have a party, for example, I mean, of course we rather play the AC/DC record or the Black Sabbath record than some band from ten years ago. I don’t know, I mean, it’s like rock ‘n’ roll music, or in this case hard rock music, heavy rock, was just at its peak and it just seems like you can’t reinvent the wheel. It’s already there. There have been some bands that are good, but not as good as our heroes.

Would you be mad if I call you retro?

Yeah, retro sounds like when you go to IKEA, and they have a couch table that’s supposed to be like a sixties pastiche thing. That’s retro. But I mean, it’s okay. Whatever. (Laughs) Call it what you want. You’re a music journalist. But I always say that it’s not retro, but timeless. I don’t like it, because retro sounds like: either you dress up as a hippie only on weekends, or for, like, carnivals, or it’s something that has gone away and you rediscover it. But I say timeless, because our influences is music for us that never went away since it came out. Not in our world, you know.

You have put out a couple of videos. Tell me a little bit about them.

Well, Nick and I love our horror films. Mostly not the new kind, but we like zombie films, and Nick even more so than me. My favorite horror film is actually Rosemary’s Baby. I like old-school horror, that is not so in-your-face. I’m after the stuff that you can’t see, where your mind is going, like, nuts. You know, you hear a sound in the night, and you don’t know what the fuck is out there, and your mind starts going. That’s the type of horror that’s, like, really exciting. That’s why I love stuff like Hitchcock, and, you know, we like The Omen, The Exorcist. Like, the classic old-school stuff. That’s really cool. And I also like Italian horror movies, for the aesthetics of it, like Fulci’s The House By The Cemetery, or Dario Argento’s Suspiria. But since we don’t have that type of budget, we have to see what the cleverest way is to make several music videos with very little money. So my idea was to base it on a zombie film, because that’s cheap enough. You know, black and white, and you don’t need a lot of props and stuff. I thought, “What if the zombie that’s chasing you is actually not trying to harm you?”. It’s like it’s your great love, like, “Hey. Don’t you recognize me? It’s me.”. And since the lyrics are very morbid, and are a little bit about… Okay, so here is the thing. I’ve lost quite a few people in my life to death, and it’s very hard for me to come to terms with that, so I try to comfort myself with lyrics. A good tool to comfort yourself is also humor, and when you write lyrics you can kind of build your own world, and in that world, I’m trying to wake the dead, so I get them back. Which of course in real life will never happen. I know that, but I can fantasize about it in my world of Lucifer and the lyrics. And I’m trying to do that, and I try to do it also with a big dose of humor. So the video matches those lyrics, because Slow Dance In A Crypt and At The Mortuary are both kind of about that. It’s like the dead coming back. But of course I try to give it a very morbid and horror-like twist so that people who listen to it can also have fun with it.

Lucifer in 2023.

In what way do you hear your voice develop, grow, and change over the years?

I mean, hopefully you would think that something gets better. I, by nature, really don’t like my own voice. I know that by just listening back. And just hearing me talk, oh, shoot me! With every album, maybe I hate my singing voice a little bit less, because I learn more how to express myself and how to use it. I guess you can also hear the heartbreak in people’s voices, so the more life experience you have, the more shit you go through in life, that will somehow mirror the vulnerability of the voice. And I love when a voice gets character. I love that in other people’s voices, and I am aware that that is happening to me too, luckily.

When you’re recording, to what extent do you make the decisions yourself, and to what extent do you use maybe Nick’s or someone else’s help to get the best vocals down on tape?

I record myself; I engineer myself in the studio. As we have our own studio, I always record myself alone. I don’t want anybody around, and I don’t want anybody breathing down my neck, and I wanna take the time that I want. And I also like the luxury of going in when I feel like it, because it will be better for the song. And then I record as many takes as I want to. I’m a perfectionist, so I probably record too much. And then I go back to edit, or Nick goes back to edit. Sometimes I trust him with it, sometimes I don’t, so then I edit myself, which parts I like the best, and then I put those together. I think in an ideal world, if I had the time, I would always do it myself, just because I’m a control freak, and I know exactly what I want, how I want something to be expressed exactly. I think I’m way more anal about it than Nicke. I’m always scared that he doesn’t listen to all the takes, because he thinks that these three times that I sing this sound the same, so, “Ah, let’s take this one.”, and I’d be like, “No!”. I would listen to the three ones over and over again until I made up my mind about which is the perfect one.

When you were young, did you often find yourself singing, or did singing come to you at a later stage in life?

That’s from when I was really little. Even before hard rock and metal stole me away when I was, like, twelve or thirteen. But before that I was a Madonna fan since I was, like, six. I couldn’t speak English, so I would write down lyrics phonetically, so I could sing along. But I always wanted to sing. I always liked that.

Have you ever been disrespected and not been taken seriously just because you’re a woman in the music industry?

All the fucking time. Have you ever? (Laughs) I am very emotional, and I’ve had so much in my life, that sometimes, “Okay. You know what? Fuck you all. I’m gonna quit and move to Alaska.”.

So things haven’t gotten any better in all these years?

No, things have gotten better. When I was a kid growing up in the eighties, and a teenager in the nineties, it was really bad. But I was a little bit oblivious to it, because that’s all you knew, so you don’t question it so much. The older you get, the more you question things, and the more aware you are of how people have treated you, or talked to you, or talked down to you, or not taken you seriously, or cut you off all the time, just because you’re a woman in the room. Or people thinking you are the groupie in the room, instead of… I’ve been a promoter too. Yeah, I just have it up to here. But it is definitely getting better in general, and I think Sweden, out of all places I have lived in, is the most progressive when it comes to equality. And that’s why I think it’s awesome to be a woman in music in Sweden. It’s really different than being in bands in Germany in the nineties. You know, many Germans ask me this actually, and most of them are guys. I mean, in an ideal world, I wouldn’t have to talk about it anymore, at all. But it needs to be worked out, I guess. So just the fact that guys are asking about it is a good thing. That means people are aware of these things. Even guys, from where it hasn’t arrived yet, that times have changed, at least get to hear about it from other guys. You know what I mean? The world is heading in the right direction. But I do believe, and I’ve actually read that, some gender scientists have said that it will take another 200 years until it’s completely out of the system. The subtle things. And still, very often, not in Sweden, but in other countries, you will read something like, “The blonde…”, and I’m like, “Why? What does my hair color have to do with it?”. Or that female fronted bullshit; what’s that?

That’s the worst. It could be a death metal band or a pop band.

Yeah. And, for example, I get this thing with Coven all the time. They’re like, “Germany’s answer to Jinx Dawson.”. Okay, don’t get me wrong. I like Coven, but I did not know who Coven was until Erik Danielsson from Watain DJ’d Coven at my club night in Berlin, like, 15 years ago or something. Before that, I already had blonde hair, because I’m a blonde woman, and I was wearing black clothes and inverted crosses, because I saw Danzig for the first time when I was 14. In the metal scene, you have a million blonde girls that wear black, and, “Have you listened to Coven and Lucifer?”. I like Coven, but it sounds different than us. Lucifer is heavy metal, and Coven is from a different genre. She has a great soul voice. I couldn’t sing like that even if I wanted to. So comparing us is kind of sexist. It’s just because we’re blonde. It’s so stupid, but journalists do this all the time.

So, to my final question. I asked Nick this as well. Is Lucifer a Swedish band with a German singer, or is it a German band with four Swedish guys on the instruments?

Lucifer is a Swedish band with a German singer. I just applied for Swedish citizenship, and that’s where I live, and that’s the majority of the band. That’s where we’re based also.

By Tobbe – Published May 9th, 2024

Rockbandet Lucifer släppte ut sin femte platta Lucifer V den 26:e januari. Metal Covenant fick veckan innan det möjligheten att prata separat med både trumslagaren (och även i studion av och till gitarrist och basist) Nicke Andersson Platow samt med sångerskan Johanna Platow Andersson.

Följande intervju är med Nicke och genomfördes på svenska. Intervjun har tidigare publicerats på hemsidans tidigare version. Intervjun med Johanna (på engelska) ovan har inte tidigare publicerats.

Alltså, vilket namn använder du nuförtiden? Jag ser olika varenda gång liksom.

Det började väl med att vi tyckte att det var lustigt att skriva roliga grejer på våra singlar med Hellacopters. Sen var det på någon singel där jag hade kollat på den andra Dirty Harry-filmen Magnum Force och en av elakingarna där hette Nick Royale. Jag tyckte ”Fan, vilken roligt namn. Det ska jag heta på nästa singel.”. Sedan fastnade det på något sätt. Det var ju mer ett skämt liksom. Och sedan blev det så här Nicke Royale, men ”Nej, men skit i det där nu.”. Och sedan när vi gifte oss då ville vi att hon inte heter Johanna Andersson för då skulle hon ju heta som typ alla i hela Sverige. (Skratt) Typ det vanligaste namnet. Så då tänkte vi att vi kör dubbelt då hon tog mitt och jag tog hennes. Men i Sverige kommer ju folk säga Nicke Andersson i alla fall, så.

Hur tycker du att den nya plattan följer dina tidigare plattor med Lucifer? II, III och IV.

Ja, just det. Jag har ju bara gjort fyra av fem. (Skratt) Men så här är det ju: Om du frågar vilket band som helst så kommer ju alla säga att det man gjorde inför intervjun är det bästa. Det lär ju inte vara någon som har sagt till dig någon gång att ”Ja, den är bra, men förra var bättre.”. Alltså, har du någonsin…? Det ligger väl liksom i människans natur att det man precis har byggt färdigt känns som det bästa man gjort. Annars hade man kanske inte låtit någon höra det. Jag tycker också att det borde vara så. Vi har haft samma sättning sedan precis efter inspelningen av Lucifer III. Jag spelade ju in basen på den. Och det är klart, ju mer ett band spelar tillsammans desto mer samspelta blir man, så jag tycker att det rimligen borde vara bättre nu än vad det var tidigare. Men om man ser på sina favoritband. Där brukar det ofta vara de kanske första tre skivorna och sedan börjar det gå lite utför, så då borde ju inte det jag säger stämma, men då får man komma ihåg att de här banden som är ens favoritband har liksom repat och övat järnet ganska lång tid innan första skivan, och det har inte vi gjort. Nej, så det stämmer ändå. Nu är det kanske som vår andra skiva. (Skratt) Nej, jag vet inte. Men jag tycker att det känns jättebra och jag tror att det var ett genidrag att låta Robert Pehrsson mixa skivan. Jag tycker han gjorde ett sådant jävla bra jobb, för resten av det har ju gjorts på precis samma sätt. Vi har spelat in det på ungefär samma sätt. Så det betyder bara att jag inte är lika bra på att mixa som han är. (Skratt) Så det är väl det enda som har skilt sig egentligen, så jag tycker att han gjorde ett jättebra jobb, och det kan jag säga för att då hyllar jag inte mig själv på något sätt, utan han gjorde ett jättebra jobb.

Från vänster: Martin Nordin (gitarr), Harald Göthblad (bas), Johanna Platow Andersson (sång), Nicke Andersson Platow (trummor), Linus Björklund (gitarr).

Det här är fjärde plattan på inte ens sex år och det är ganska tätt med dagens mått mätt. Känner ni er alltid produktiva inom Lucifer?

Ja alltså, jag kan ju bara tala för mig själv. Jag känner mig ju alltid produktiv. Jag tycker ju att man borde göra skivor oftare. Överlag, så tycker jag nog det. Men sedan är det så mycket annat som kommer in. Det är ju skola för barn, och sedan ska man ha flera band, och så är man lite äldre. Jag menar, kolla på guldåldern inom rock, när det släppts två bra skivor om året för många band. Det är egentligen nästan svårt att fatta hur det gick till. Och då turnerade man som en idiot också. Och då gjorde man riktigt bra skivor. Betydligt bättre skivor än vad band gör nuförtiden, som ändå tar fem år på sig och spelar in med dagens teknik. Nej, det ser mörkt ut.

Jag kan tycka att idag kan det bli lite för mycket. Om man går tillbaka längre så var det kanske bara sång, trummor, bas och gitarr.

Ja, vad ska du ha mer än det? Och med dagens teknik så kan du ju sitta och älta, utan att det kostar pengar, för du kan ju göra det hemma, och därför tror jag att folk gör det. Det finjusteras och det pillas och till slut så låter allting likadant i alla fall. Om jag sätter på Bandit i bilen t.ex., för där spelar de ju ny musik, och när jag hör ny musik kan jag ju höra ”Ja, men det där är samma trumljud som på den andra.”, för de har tagit det från samma bibliotek. Det låter exakt likadant och det är precis enligt mallen. Det lever inte. Det är jättetråkigt. Och nu har det gått så långt så att jag tror inte ens folk tänker över det, för det är normen och det är så vi gör nu. Och då när man inte gör det, som vi gör det, då blir vi kallade retroband, men ”Nej, vi är inget retroband.”. Nu råkar vi gilla hur det lät under en ganska lång tidsram. Jag skulle säga att de tio bästa åren i rockhistorien är från ’68 till ’78. Fan, lyssna på mainstream-radio ’75. Visst, det fanns en del dynga, men den dyngan är så jävla mycket bättre än dyngan är idag. Alltså, modern popmusik, vad är det för någonting? Äh, jag tycker att det ser rätt mörkt ut. Sedan tycker jag att det finns bra band, men det fanns fler bra band förr i tiden.

De banden vi lyssnade på när vi växte upp tyckte man var jäkligt bra, men jag har lite svårt att tro att ungdomarna nuförtiden tycker likadant. Liksom ”Fan, tycker de musiken är lika bra som jag tyckte när jag var liten?”.

Nej, det gör de inte, för de hinner bara lyssna i fem sekunder sedan vill de ha koll på något annat. Ja, men du vet ju hur det var. Man sparade pengar, sedan gick man ut och köpte en skiva. Du kunde ju inte köpa en skiva i veckan. Man kanske köpte, jag vet inte, men när man började köpa skivor så kanske man köpte fyra skivor om året och fan vad vi lyssnade på dem. Du kan dem utan och innan. Är det någon som kan det nuförtiden, en skiva så som man kunde sina skivor? Och så var det lite det där ”Ja, men om du har Defenders Of The Faith, okej, då köper jag Screaming For Vengeance.”. Man hade ju inte båda. Det hade man inte råd med. Det var ”Fan, kan du spela in den till mig, så spelar jag in den där?”, liksom. Nej, de vet inte hur bra de har det nu. (Skratt)

Ja, de har så jäkla mycket musik. Det märker jag själv också. Det är en sådan otrolig mängd alltså.

Ja, det blir ju svårt. Det var ju lättare då när man bara ”Den skivan ser cool ut. Jag köper den.”. Det kan man ju inte göra idag. Det finns för många skivor nu som ser coola ut, men det är ingen som låter så bra. (Skratt)

Du nämnde ju retro. Vad skulle vara så farligt med att vara kallad retro då, om man säger så? Jag kände att det tog emot lite för dig när du sa det.

Jag tycker att det låter som ett skällsord, för att det låter som något som man använder för något som är mer som en gimmick; att man klär ut sig på lördag kväll. Jag vet inte riktigt. Retro? För jag tycker att det borde heta tidlöst, för om du tar t.ex. det där årtiondet jag pratade om, från ’68 till ’78, och slänger på det idag så kan du inte säga att ”Det där låter väldigt tidstypiskt.”, vilket du kan göra om du tar något från idag om 20-30 år, tror jag. Då skulle du faktiskt kunna säga att det låter exakt som 2022, eller ’23, eller ’24. Den tiden tror jag var mindre baserad på vad som var trendigt, men snarare att göra ett hantverk som var bra. Det var ett annat tänk musikaliskt. Men jag tror att det är därför jag inte tycker att det är passande med retro. Det handlar inte om nostalgi. Jag tror att många tror det. Jag började ju inte med att lyssna på det som jag anser vara ljudidealet. Det hade ju redan slutat när jag började. Alltså, jag är för ung för det. I sådant fall skulle jag säga att ’85 var ljudidealet, men jag skulle säga att ’85 är katastrof. Det låter för jävligt. Alltså, andra hälften av åttiotalet låter så dåligt. Det finns inget som låter bra. När det gateade virvel-reverbet kommer in t.ex.. Vid ’83 började det låta rätt illa och sedan höll det på ända till ’93. Och sedan blev det nittiotalsljud, så. Nej, men jag kallar det inte för retro. Jag kallar det för tidlöst, och bra. När trummor lät som trummor och inte som något annat än trummor. Nu låter det inte heller som trummor. Fan, metal idag, det är som att det där skrivmaskinsljudet som kom där med Svarta skivan bara har fastnat.

Från en sak till en annan. Varför har ni bara Johanna på omslaget?

Det är mitt fel. Alla vi andra är med när man viker upp dubbelkonvolutet. Tanken var att det skulle vara vi alla, men det blev inget snyggt. Jag sitter ju och gör all layout. Jag är ett kontrollfreak, som Johanna är. Men jag gillar det också. Jag tycker att det visuella är en liten, viktig del av musiken. Jag fick inte till det, så ”Ser det inte bättre ut med bara en kista?”, och då är det klart att det ska vara Johanna. Hon ser ju bättre ut än någon av oss. (Skratt) Jag kan ju inte vara där. Ska Martin vara där? Nej, nej, nej.  Men det var inte hennes idé, utan det var min idé. På förra var det ju också hon, men då var det ju korset och då är det klart att det skulle vara hon. Det kan ju inte vara Harald på korset? Hur skulle det se ut? Nej, så jag tycker inte att det var konstigare än att det såg bäst ut.

Nu är ni ju på en ny label också med Nuclear Blast. Jag tänkte om det hade någonting med det att göra, men uppenbarligen inte. Men vad kan den nya labeln göra för er som ni inte haft tidigare?

Jag vet inte. Det lustiga är att alla de som vi jobbade med när vi skrev på för Century Media för Lucifer II nu är på Nuclear Blast. Alltså, det är egentligen inte någon skillnad. (Skratt) Om jag förstått det rätt så är Nuclear Blast ett lite större skivbolag än Century Media. Annars är det ju, som sagt, det är samma personer. Jag tyckte inte det var något dåligt på något sätt på Century Media, men kontraktet var slut och då jobbade ju de där och, ja ”Okej.”. Ja, nu prövar vi det. För det är ju inte så att Century Media eller Nuclear Blast… Jag tycker ju inte om något av banden som ligger där. Eller, jag har ingen koll på vad som är där. Jo, Graveyard är på Nuclear Blast, och dem gillar jag. Också ett retroband… (Skratt)

Lucifer 2023.

Nuförtiden, är Lucifer ett svenskt band med en tysk sångerska, eller är det ett tyskt band med svenskar på instrumenten?

Ja, det är ju faktiskt en bra fråga. Den där har jag inte hört än. Vi är baserade i Stockholm… Jag bara undrar hur man ska definiera det. Ja, det kanske Johanna borde svara på. Jag vet inte. Ja, det är ju hennes band, så då måste det ju vara tyskt också, för hon är ju tyska, tänker jag. (Skratt) Eller? Men det är ju också jävligt märkligt att säga att det är ett tyskt band eftersom 4/5 är från Sverige. Äh, hon får nog bestämma det. Jag skjuter över den till henne.

När du försöker snickra ihop en sådan här, åtminstone för mig, stämningsfull skiva, vad har du för tankar och inställningar i ditt huvud?

För mig är det alltid låt för låt. Jag tror att oavsett vilket band det är så är det låten där och då. Och då är det ju snarare vad som poppar upp, och sedan kan man ju analysera var det kommer ifrån, vilket alltid är intressant. Det måste ju komma någonstans ifrån, för det är ju inte så att man räknar ut det, utan det kommer och det är väl en blandning av vad som har filtrerats från det man lyssnat på eller kanske också vad man inte har lyssnat på. Jag kan ju tycka att man kan vara lika mycket inspirerad av musik som man inte gillar som att bli inspirerad av musik som man gillar, för då kan man ju säga ”Det där kan man ju göra bättre.”. Det där är intressant. Jag tror att det är något som drar igång peppen på det, men sedan kan det också bli att ”Nu har jag fem minuter…”. Man får ju disponera tiden mycket bättre nu. Förut, innan barn, då kunde man ju ”Aa, men sen.”. Det finns inte längre. Nu är det bara ”Nu har jag en kvart på mig. Fram med gitarren. Vad kommer nu? Ja, nu kom det här.”. Och bland kan det vara Lucifer, ibland kan det vara Hellacopters, ibland kan det vara ”Jag vet inte.”. Så det är inget specifikt för just en skiva. Någon gång så har Johanna sagt ”Vore det inte coolt att göra en sådan här typ av låt?” och då har jag tänkt ”Ja, det vore coolt.”, men sedan blir det inte så, utan det blir något annat, och det är ju kul, att man har tänkt ”Nu ska jag göra det här.” och så blir det något annat. Eller så blir det det där ”Nu har jag kommit på värsta grejen!” och så bara ”Nä, den finns ju redan. Det där var ju stöld.”. Något sådant där omedvetet, men då får man bara ta bort det. Sedan händer det ju ganska ofta att jag gör något och så hör Johanna en annan grej. Vi bor ju ihop, men vi skriver inte ihop, utan jag gör min skiss och så tänker jag bort sång och sångmelodi, för det kommer ju samtidigt för mig när jag gör andra grejer. Nu har jag lärt mig att bortse från det. Jag mailar det till henne, även fast vi sitter i samma rum. Så hon får det och så stänger hon dörren och så gör hon sångmelodi och text och får ihop något där. Det har ofta hänt att ”Aha, så mitt intro blev versen. Det hade inte jag tänkt alls, men det blev ju jättebra.”. Ofta är det ju så att jag skickar en skiss och så jobbar hon vidare på den, men så har det också varit så att hon har en sångmelodi som jag har fått och så ska jag lägga musik till den. Jag skulle vilja att vi gjorde mer så, för det är ganska kul, för för det första så ska jag försöka höra vilken tonart hon tycker är grundtonen, för det är ju inte alltid helt uppenbart, och så jobbar jag ut det därefter.

Du har ju gjort oerhört olika musik genom åren och det känns som att du måste ha skrivit låtar på många olika sätt med tanke på de olika musikstilarna.

Nej, men de flesta gör jag ju själv. Det är bara med Lucifer som jag inte skriver själv, så då är det på ett och samma sätt, just för att jag ju inte ser mig själv som en jättebra trummis och inte som en jättebra gitarrist. Jag är bra på att fuska, eller svinbra på att fuska, tycker jag, och sedan är jag bra på att se helheten. Så jag kan liksom inte bara tänka ett häftigt riff, utan jag hör basen och trummor och, ja du vet, och därför brukar jag vara ganska bra på hur ett slags slutresultat kan te sig då på något sätt.

Om du nu får en lite längre tid att helt och enbart jobba med musiken, när jobbar du som bäst? Kör du kvällar, morgnar, helger, nätter?

Om vi säger att jag skulle vara helt solo och att det inte skulle vara pappavecka. Jag måste nog vakna lite. Jag måste ha kaffe och cigg. Det måste jag. (Skratt) Nej, jag vet inte. Det är något med natt. Nu har man ju varit tvungen att ställa om sedan man blev pappa, men man har nog alltid varit nattmänniska. Just, du vet, när man ”Ja, nu börjar man bli lite såsig.”, så borstar man tänderna och då piggnar man till, och då kan det komma grejer, och så sitter man uppe alldeles för länge och petar.

Av Tobbe – Återpublicerad 9:e maj 2024

You’re out on a short acoustic tour in Sweden right now. Tell me about these shows.

Michael: Well, this has been really fantastic, surprisingly. I mean, I’m positively surprised. I didn’t expect it to be this much fun, and get this great response. I was asked to do an acoustic duo tour in Sweden, and I said, “Yeah, I guess. Sure, why not?”, and of course my buddy here, Rich Jones, and I are like soulmates in our hearts and in every way. We love the same kind of stuff; we’re connected. We’re soul connected like Stiv Bators and, say, Johnny Thunders, and all that. One day, when Rich was in the band, we were listening to the Disconnected album by Stiv Bators, and Rich sang every single word, just like me. So, I thought of Rich and me, just because he sings great, plays great, he’s a brilliant guy, a sweetheart of a guy, and we’re the best of friends. And in my whole band we’re the best of friends, we have a great time, and it always shows. So if I had to choose one, I said, “I and Rich could do a cool thing.”.

Rich: Yeah, it’s been interesting. We just came out of the studio last weekend, and we’re making a new record, and then we were like, “Oh shit. The acoustic tour starts in, like, five days.”, and we hadn’t picked songs, you know. We didn’t really know what we were gonna do, but we kind of knew. We were like, “We’ll make a list, we’ll pull it off, it’ll work.”. We were, like literally, on the ferry, coming over here, playing the set in the cabin. Kind of working it out, and then, first show, it just came together. And it’s so different too, from the electric shows, because on those you kind of have to do what you do. I can’t go off on some tangents, nobody else will know what the hell is going on, right? But with us two, we’re in mid-song, like the other night, and he comes over and he goes, “Play the third verse.”, and then we just kind of changed the arrangement in the middle of it. That works.

Michael: We’re telling a story behind the songs. There’s so many things that people like to hear. Of course some of the stuff is Michael Monroe songs, and a couple of Hanoi songs, and then some cool covers.

Rich: It’s cool too, because I think when you play with the band, people kind of expect that we’re gonna play our songs, and we’re gonna promote the record, but with this it’s like we have a lot of freedom, like, “Let’s play some stuff that we really love. Some stuff that’s fun to do.”, so.

I’m just curious, Rich. Can you sometimes feel that you’re now sitting in Michael’s shadow during these acoustic shows, where it’s only the two of you? You know, he’s a well-known person. I mean, more than you are. That’s just the truth.

Rich: Oh yeah, of course. I mean, you know, people are here to see him. But no, I don’t think about it like that a lot, no.

Michael: Believe me, he’s not overshadowed. The matter of being famous is just a question about which country you’re in. If I’m in, like, Japan, they’re gonna recognize me, and in Finland almost everybody knows who I am. In any other country, you know, “Are you somebody? A rock star?”, and I’m just like, “I’m a rocker.”. Fame is something that can come and go. Money and fame is never my motivation to do this, ever. So to me, Rich is the biggest star in my eyes. We’re equal partners. That’s it. We’re a band. The two of us are equal partners. I’ve created this situation with the band, our band name is Michael Monroe, but it really is a band. Everybody can write and be creative as much as they want. We choose the songs for the album based on the song, and not on who wrote it, you know. There’s no ego, like, “I wanna have my song there.”. The result will be so much better if you have the best of everything. We have so many great writers. Steve Conte, and Rich is an amazing writer, as it has turned out over the years, and Sami Yaffa. It’s a great chemistry. When we play live, it’s a powerhouse, and you can tell that we’re having a great time. You know, you can’t fake that. It comes across on the record and on a live show.

Left to right: Steve Conte (guitars), Rich Jones (guitars), Michael Monroe (vocals), Karl Rockfist (drums), Sami Yaffa (bass).

You mentioned being a rocker. Just look at us three. You’re dressed as a true rocker, Rich is somewhere in the middle with his haircut and his tattoos, and I look like someone who just got home from work. So, my question is: Do you always dress like this, even when you’re at home where no one can see you?

Michael: Yeah, I always put my eyeliner on, ‘cause I recognize myself like that. Even Johnny Thunders made a joke of it. I was living with Stiv Bators, and Johnny moved in for a while, and we went to the grocery store, and, “You’ll even put on makeup and dress up when you go to the grocery store.”, and then he bought the cereals called Smacks. (Laughs) But yeah, it feels like this is my style.

But what kind of pants do you wear at home? Some cozy stuff, leather, skin?

Michael: I don’t have any jogging pants or anything like that. I don’t feel comfortable when the pants are loose. I like to feel that my pants are on, and other parts as well. I feel more comfortable like that.

Rich: I can attest to this being true. I’ve been in his house. (Laughs)

Back to the shows again. When you play the songs acoustically now, do you try to stay true to the original as much as possible, or do you try to rearrange the songs?

Michael: We don’t try anything. We just do it. (Laughs)

Rich: But it’s not really a case of, like, reinterpreting for us. It’s more like, “Does this work or doesn’t this work?”. ‘Cause there is some stuff where you think, “Oh, that’ll be a great acoustic song.”, and then play it through and, “This is not gonna happen.”, and you just kind of throw it right away. And there’s some stuff, like Hammersmith Palais, the Demolition 23. song, which we just play, like, with the full punk, and big chords. But it works, you know, so we’re like, “Great. Let’s just do it that way.”.

Michael: Yeah, we do it, like, with the punk way. But there’s also an acoustic version that’s in the end of my documentary movie. It’s a different arrangement. It’s great. And it’s at the end of the show as the outro. When the show is over, our sound guy puts it on. It’s a good ending, ‘cause we begin with the acoustic electric version. Yeah, we just see what works and what doesn’t.

There is a lot of talk about backing tracks in music nowadays. What’s your take on that?

Michael: We don’t use anything like that, ever. It’s like live music is live, and that’s the whole thing about it. Making mistakes is one of the best things usually, because that’s the human element there, and that’s why you go and see a band live, you know. You might as well buy a record if you go and listen to some tapes.

Rich: Yeah. I think it’s also depending on what genre you’re doing. In some cases, sure, maybe it makes sense, but if you’re a rock band, like we are, it feels like a cop-out to me, you know. It’s like, “Learn how to sing, learn how to play your shit. Don’t have a guy behind the curtain.”. But it’s so prevalent these days. It’s just nuts. But the truth is, that kind of thing has been going on for a long time. It’s just, I think, more people are hearing about it now, you know.

Michael: Def Leppard sing their backing vocals for real. I saw them at that Rock Fest (in Hyvinkää, Finland) and they’re singing very clean.

Rich: I was gonna say, that’s a band that I would think would be a prime candidate for it, ‘cause the backing vocals on the records is, like, 30 tracks of vocals, you know. (Laughs)

Michael: Yeah, and all these samples. They got this new vocal coach some years ago, and Joe Elliott is hitting the high notes, like totally in pitch. I think it was like, when he wrote Photograph he was in his twenties or something, he never thought he would be singing it when he’s past 60. But he’s really great. That was really, really good, so.

Rich: I mean, in some cases I think it’s almost part of the sound. I hear, like, a lot of auto-tune in a lot of new bands. It’s weird to me, ‘cause it feels like there’s a lot of really overly polished music coming out now, in any genre, you know. Like, there’s a lot of metal bands where you’re like, “Man. Everything is perfectly quantized, and the vocals are tuned.”. It feels like really kind of devoid of feeling to me a little bit. It’s almost like the eighties in a way again, where everything was super-polished and slick, and I’m kind of waiting for this, like, backlash of a bunch of really raw music coming out, which may happen or may not; I don’t know.

We will see more of these acoustic shows anytime soon?

Michael: Yeah, I think so. For sure. They’re so much fun, so definitely.

Rich: And it’s a good way for us to get back to places we haven’t been to for a while, you know. I mean, there’s a lot of towns on this tour that we’ve never played before. I know it’s only a short run here, but it does kind of give us an opportunity, like, the two of us can go somewhere, for a weekend, or whatever, and play somewhere, and it doesn’t cost a lot to get us there.

Michael: It’s easy. All we got is two guitars. We don’t have a spare guitar or anything. Just two guitars, and our sound guy, and a driver. That’s it.

Could this thing work on festivals as well?

Rich: Hm, mm, hm. Folk festivals maybe. (Laughs)

Michael: I don’t know. I mean, festivals, big audience, hm, I don’t know. It’s hard to say. I mean, I’m willing to try to do anything anywhere. But actually I was a little bit concerned, and I thought like, “I’m not really that well-known in Sweden. Is anybody gonna show up?”. But it’s been really great, and surprisingly cool. And I’m surprised by how many people recognize me. I get recognized even in the hotel, “You’re Michael Monroe, right?”. And the audiences have been great. Every gig has been different.

Rich: Yeah, the first show we played, in Gävle, was the drunkest crowd I’ve played to in years, in years, maybe ever. We were like, “They know this is an acoustic show, right?”. I mean, people were dancing, and screaming, and some girls flashed us. I’m like, “It’s like a Mötley Crüe show out there or something.”, and we’re just playing acoustic songs, you know. (Laughs) But it was great, ‘cause they were really into it. I mean, I went out and met everybody afterwards. I mean, it was difficult to talk to these people ‘cause they were so hammered. But it was great, because everybody had a really good time.

Michael: It was in this theater. In the entrance there was, like, a lobby. They had a bar there, and of course the guy had to make his money. You know, the owner had to sell booze, so he kept them there. They opened the doors at seven and led them into the hall, like, three hours later, and they were totally hammered. And the second night was really different. Sundsvall was much calmer. It was a big hall. I really enjoyed that, ‘cause I mean, I didn’t sleep much on the ferry, and I was really tired the first day. And yesterday in Örebro was, like, dinner tables. People were sitting there. Not everyone one was eating; they were just digging.

Rich: But it was a little bit like playing some kind of like jazz dinner evening. It’s been different every night.

I hope they didn’t think of you as the local troubadours or something. I mean, I hope most of them actually knew that these guys are professionals.

Michael: We usually have some sort of an intro tape, but last night there was no possibility for that. We just walked on, people started clapping, and I said, “Here’s some music for your dining pleasure. Let’s get on with it.”.

Rich: It’s so funny, like I was thinking about it last night. I’m like, “Two weeks ago, we were in Tokyo playing these huge shows, and now we’re in this little, kind of, corner stage in this place in Örebro.”. We’re just walking out to some polite hand clapping. But I love them both, you know.

Michael: We were in Japan for a week. We had two shows in Tokyo, one in Osaka, and one in Nagoya. It was the 40th anniversary of the Two Steps From The Move album, and the 35th anniversary of the Not Fakin’ It album. So, the first Tokyo night, we played the entire Two Steps From The Move album, and then our regular set after that. And then the second night, we played the entire Not Fakin’ It album, and our regular set. So all the guys had to learn the songs. Like, Rich knows all of these songs in his head. The other shows were, like, regular. Then we came back, went straight into the studio with, like, 17 new songs. I mean, last year I knew that there were some songs that we could do an acoustic on. That I figured would work. But, you know, we had to put this together, so I’m really impressed that we really quickly learned all this stuff.

Rich: I figured it out. I had to learn about 70 songs for, like, this month alone. (Laughs) As soon as we finished the Japan shows, I’m like, “Okay, I got to clear some space in my brain now. I’m gonna get rid of those ones that I don’t have to play anymore.”.

Michael: Yeah, it’s amazing. But, you know, he’s a pro, of course. We don’t have to really practice and trying it that hard. We just decide to do stuff. I mean, it either works, or it doesn’t, you know. But it’s been just great telling people the stories, and keeping the memory of Stiv Bators, for example. They’re true rock ‘n’ roll heroes, and having known those people, and they’ve been my dear friends, and it was some life, you know. And even sharing a flat with Stiv Bators and Johnny Thunders, you know, at the same time. It was never a dull moment, as you can imagine. And looking back on it, it’s just like, “They were sweethearts. They were dear friends of mine.”. And they’re very legendary too. There was some crazy stuff too. For example, Stiv clinically being dead on stage when he hung himself by accident once. Like, once you die on stage, how can anyone top that? I mean, it’s pretty crazy. Talk about living up to your image, you know.

If you learned so many songs in such a short time, and I ask you in six months how many of those songs you can play at that point, what would your answer be?

Rich: None. (Laughs) No, it’s funny, right? They sit up there somewhere, because I can usually sit down and pretty quickly it comes back. People talk about muscle memory, and that’s a real thing, you know. And sometimes we’ll be in the middle of a show, and I’ll be somewhere else, mentally, and I’m like, “Shit! Where are we in the song?”, but my hand knows where to go, you know. It’s a weird thing. I don’t know if it just comes from years of playing, or what it is. But there’s something there like that, so. Yeah, six months from now, I’m sure I’d get those songs back pretty quickly.

Michael: Yeah, it’ll come back. Even with me, with the Hanoi songs. It was pretty easy with Two Steps From The Move, and with Not Fakin’ It too. It just sort of comes back. You’ve been listening to them so much in the past. I mean, we played songs like Boiler, which Hanoi even never played live. That was one of the best ones. And now we’re even playing, like, Café Avenue acoustically. That song would be cool to play live with the electric band.

Rich: Yeah, we’re getting some good ideas for our next tour. You know, as a band, ‘cause we all live in different countries, it’s difficult for us to rehearse. So we don’t really rehearse, unless we have to. Before Japan we were like, “Okay. We got to play these albums.”. Most of the time before a tour, it’s like an e-mail around where you go like, “Here is the set.”. Everybody learns the stuff at home, and you show up, and you’re expected to know what you’re doing. I don’t think there’s a lot of bands out there that do that. (Laughs) We did this thing, on a UK tour a few years ago. There’s a music school called BIMM there. It’s like a music college kind of thing. And they asked us if we would go and play for some of the students, on a day off or something. It was in Manchester, and it was I, Michael and Steve, and we played acoustically for them, and we talked to them about the music business, and blah, blah, blah, you know. And one of the questions that one of the students had to us was, “How do you guys practice when you live apart?”, and we’re like, “Oh yeah. We don’t practice.”, and then the professor came up to me afterwards, and he’s like, “I can’t believe you told them that you don’t practice. All I’m ever telling them is practice, practice, practice.”. (Laughs)

Michael: That’s right. Yeah, you don’t have to practice. Practice is for amateurs. (Laughs) Luckily, everyone is still good. They are pros, you know. And then every gig gets better and better, because it gets tighter as we play. Like this tour too, you know. It’s going better and better all the time.

Rich: I mean, it’s also helpful with the nature of the music that we play, right? If we were a prog band or some kind of technical metal, obviously we couldn’t do that, and we had to be practicing all the time. But with this kind of music, you know, it works when the band swings a little bit, and the guitars are a little loose. ‘Cause we have such a great rhythm section. That’s what holds it together. I think that’s the key when you look at a lot of the bands that kind of play the music that we play, you know. Whether it’s, like, The Ramones, Johnny Thunders and The Heartbreakers, The Stooges, or whatever, there’s always a great drum/ bass section behind those bands, even when the guitars are going all over the place, you know.

Maybe you don’t have to practice, but you got to, like, exercise your voice still to keep it fit, I guess.

Michael: I mean, I should warm up more than I do. Steve always warms up properly, and I’m like, “Oh yeah. I should warm up my voice.”, but I always end up like, “Showtime already?”. And I should stretch, you know. I do the splits without warming up or stretching. But I still get through it somehow. Once you hit the stage, you become almost superhuman. So you’re like Superman up there. You don’t feel pain, except later on at night you can feel it. (Laughs) You go, “Maybe I should not have done that.”. But still, no regrets. And that’s the magical moment that you can’t duplicate on the internet, or anywhere, you know. You got to be there in the moment. The live band, the interaction with the audience; that’s what we still have, and nobody can take away.

Just listen to him. Isn’t it cool? The splits.

Michael: Some people in Finland say, “So Michael. What are you gonna do when you can’t do the splits anymore?”, and I go, “What am I? A circus act?”. I mean, it’s just a nice addition, but first and foremost I’m a singer, I think, you know.

The new record that you’ve been recording. I think it will be safe to say that this will be another true Michael Monroe rock ‘n’ roll experience, right?

Michael: Yes, it will. And it has its own personality. It will be its own record, like all these have been: Sensory Overdrive, Horns And Halos, Blackout States, One Man Gang, and I Live Too Fast To Die Young. They’re all great records, and they have their own thing about them.

Rich: It’s some more ambitious stuff on this one, I think.

Michael: Yeah, this one has, for example, one song that’s seven and a half minutes long,

Rich: Yeah, and we did a bunch of writing together as a band, which we don’t always do.

Michael: The first time with Rich in the band. The last time we did that was on Horns And Halos, with Dregen in the band. We were in a room, and we started from, like, a riff. You know, started putting songs together. So last summer, we had five days in this house, in this place in Finland, where we could really start songs from scratch. We picked, like, a sample, like a blueprint of…

Rich: Yeah, we’d be like, “Let’s write a song like this kind of style. Let’s write a song like this kind of song.”, and just trying to be really ambitious with it, and, like, not repeating ourselves so much. It’s nice, because you can hear, like, a lot more influences being drawn in on what we’ve done so far. But it still sounds like this band, so.

By Tobbe – Published May 6th, 2024

Intervju med Jens Johansson, keyboardist i Stratovarius.

Survive släpptes i september 2022 och hur tycker du att den följer Stratovarius-ådran om du tittar på den nu?

Alltså, bra, men den följer ju inte den gamla ådran pre-2008 liksom, men den nya ådran är lite mer som att allt funkar liksom. Vi hade inte någon direkt jätteskarp plan och det fick bli lite som det blev lite grann.

Om man kollar på låtarna, och vem som skrivit dem, så finns de flestas namn med där. Är det viktigt för er att alla är involverade i låtskriveriet?

Det var inte viktigt som ett självändamål alltså, men det var viktigt att vi skrev så. Sedan sket jag i, liksom typ, vem som gjorde vad, eller om jag ens fick kredit och så. Det viktiga var, för min del, främst att sångaren var med när vi gjorde sångmelodierna och texterna. Det har varit lite konstigt, för det har blivit mer och mer att vi glidit isär, att alla bor på olika ställen och så gör man skivorna via Dropbox. Alltså, man lägger någon demo i Dropbox och sedan skriver man på WhatsApp någonting att, ”Vad är det här? Det här blir väl bra?”. Och så kanske det inte finns någon text, för det är ingen av oss som har lagt låtarna i Dropbox som är bra på att sjunga och då blir det ju svårt att stämma av hur det egentligen låter liksom. Så när vi började skriva 2018 hade vi som målsättning att stråla samman mycket mer och faktiskt sitta ner en vecka och bena ut det.

Vad är det som gör att Stratovarius fortfarande släpper ut skivor och spelar mycket av det nya live, för ni skulle ju kunna förlita er på gamla och klassiska låtar, precis som många andra band gör?

Det här har varit min tanke: vi skulle inte göra skivor om inte alla var väldigt på, vad det gäller låtarna liksom. Jag har en känsla av att vissa band får liksom en propå från skivbolaget, ”Ska ni inte spela in en ny skiva nu?” och så gör de det. De kanske hafsar ihop en skiva bara för att de får förskott liksom. Jag tänker mer som så att det är ganska meningslöst att släppa ut musik som man inte verkligen brinner för. Då skiter jag hellre i det liksom. För det finns ju extremt mycket material man skulle kunna spela. Man skulle kunna gå tillbaka och hämta från var som helst om man nu vill ordna om i setlistan och så. Men det var en målsättning då, att om vi ska spela in nytt material så ska vi ha ett väldigt stort urval. Vi hade säkert 25-30 låtar eller låtidéer som vi fokuserade på, så att man inte liksom typ gör det av rutin, bara för att det ska göras. De dagarna är liksom förbi, när man turnerade på ett album. Det konceptet existerar ju inte ens längre liksom.

Har ni mer eller mindre slutat med att titta på skivförsäljning och är kanske mer intresserade av Spotify-siffror nuförtiden?

Skivförsäljningen är ju liksom ingenting. Varje skiva man spelar in är ju en ren förlustaffär liksom. Man sätter sig mer i skuld hos skivbolaget. Det är ju i och för sig kul. Man anställer ju folk, studiofolk och liksom typ folk som kan skriva fakturor för allt möjligt kul. Men vi sätter oss i skuld när vi spelar in skivor, för de spelar ju aldrig in det här förskottet. Så det är ju också det lite grann, att, ”Varför ska man hålla på om inte alla verkligen har skrivit så gott de kan?”. Vad vi gjorde den här gången var att vi lovade liksom ingenting till någon. Skivbolaget har ju frågat ”Har ni ingen ny skiva snart?”, men vi har inte lovat något förrän vi faktiskt tyckte att vi hade åtminstone 10 ämnen till låtar. Och det går ju långsamt då, om man verkligen ska sitta tillsammans liksom. Alla har ju scheman och liksom typ gitarristen bor i São Paulo liksom. Du kan ju tänka dig, bara en sådan grej. Det är jag, sångaren och gitarristen som oftast strålat samman. Gitarristen bor i São Paulo, jag bor i Malmö och sångaren bor ute på landsbygden i Finland, så det blir liksom lite schemagrejer och så där.

Matias Kupiainen (gitarr), Rolf Pilve (trummor), Lauri Porra (bas), Timo Kotipelto (sång), Jens Johansson (keyboard).

Har ni börjat snegla lite på en ny platta nu?

Inte egentligen alltså. Jag tror alla har samlat på sig lite idéer och så där, men det är mer en fråga om att hitta tidsgap, Vissa av bandmedlemmarna har ungar. Det kom en, nej två ungar i februari 2022. Sedan fick basisten en i höstas. Och sedan har de några nya på gång. Så man planerar in det också. Liksom tittar när folk är upptagna och så där.

Många band släpper ju lite singlar nu bara. Du vet, de drar iväg en singel, som kanske inte ens hamnar på skivan senare. Har ni diskuterat det här någon gång?

Vi har diskuterat, om man säger så. Jag känner så här ändå att vår publik, en del av den i alla fall, är så pass gammal att de tänker mer i termer av ett släpp som är liksom typ ett album. Jag har en känsla av att när skivbolaget gör promotion så tar de det lite mer på allvar om man har lyckats hosta upp ett album och inte bara en singel. De hade ju tagit vad vi hade gett dem naturligtvis, men. Det känns också lite fånigt på något sätt, att ”Nu har vi gjort en singel. Det är den här som gäller.”. Jag gillar den här idén med att det är en brokig samling låtar bara. Vilken som helst kan bli populär. Det är ingen som riktigt vet. Allting ska vara bra, men det kan tilltala olika sorters lyssnare då. Varje låt ska kunna hamna på en spellista på egna ben, så att säga. Men om man tänker på maskineriet så tror jag skivbolaget ger lite mer tyngd om man säger att man har ett album. Och om man tänker på det rent ekonomiskt så är det ju vissa fasta kostnader varje gång man börjar spela in. Bara som en sådan grej att det är ett mek att sätta upp trummorna och allt sådant där. Det är ju bättre att göra det för 10 låtar på ett bräde, så att säga, än att hålla på och fjanta med en låt och sedan nästa år en låt till liksom. Jag vet många som gör så, men jag tror inte vi kommer att göra det. Jag ser hellre album liksom.

Er forne gitarrist skulle ju släppa ut en platta som Timo Tolkki’s Strato. Vad som händer med den vet jag dock inte. Har ni pratat inom bandet om hans nya grej?

Nej, alltså, det är bara det att man sett det i nyhetsflödet så där liksom. Så att det är nog mer på oj!-nivån, ”Jaha”, liksom. Men jag kommunicerar ganska ofta med honom via WhatsApp eller något sådant där typ, och jag hoppas det går bra naturligtvis. Han har ju haft för sig lite yviga och konstiga saker genom åren, liksom konstiga projekt hit och dit. Många väldigt bra också. Så att jag hoppas ju att det går bra. Sedan vet jag inte vad det kommer bli typ. Som sagt, man förlorar ju pengar på att spela in, som jag ser det. Alltså, hade han verkligen velat satsa på det så hade han ju behövt göra massa livegig och det tror jag att han inte riktigt vill faktiskt. Jag har inte pratat med honom liksom typ personligen på ett tag nu, men jag sa till honom att jag hade börjat känna mig lite trött på att åka runt en månad på buss och då sa han att han inte hade klarat det alls. Han har ju snackat om att han egentligen skulle vilja ha någon sorts återförening, men då måste man ju vara på bussen en månad. Så att det går liksom inte ihop. (Skratt) Jag tror inte han har tänkt över det. Jag tror han mer bara saknar sin ungdom och han tycker att det var kul för 20 år sedan. Liksom utan att fundera över vad det egentligen hade inneburit. Jag tror liksom inte han har tänkt igenom det. När han säger en sådan sak som att han vill göra återföreningsgig så tror jag inte han har tänkt tanken fullt ut vad det faktiskt egentligen innebär. När han får dra på sig sina läderbyxor liksom typ, svettiga från dagen innan. Jag tror att vi gör honom en tjänst om vi liksom inte tar ut honom på turné. Jag tror vi gör alla en tjänst liksom. (Skratt) Han hade hatat det liksom efter typ 10 minuter bara. Jag kommer ihåg när han var med i bandet, han klagade ju hela tiden, liksom typ ”Så fort jag är 50 så ska jag aldrig ta på mig läderbyxor mer. Jag ska aldrig sätta mig på en jävla buss mer.”. Han la ju av i bandet för att han hatade att turnera liksom. Och nu vill han liksom tillbaka in. Det är som en katt, ”Släpp in mig nu.” och sedan vill katten ut direkt igen. Jag känner mig trygg i att han nu är en innekatt. (Skratt) Han får ha ett innekattsliv. Alltså, alla de där gamla låtarna, när de spelas på Spotify, han får ju liksom royalty för dem, så han kan sitta där i gungstolen med sin tekopp, och kanske ha en riktig katt i knät, så att det liksom är två innekatter. Det tycker jag är rimligt för hans del liksom.

Det känns som att er typ av metal, vi kan kalla den för power metal för att generalisera, har tappat lite fans, trots att det ofta är ganska bra publiksiffror fortfarande. Känner ni det också?

Ja, lite grann. Så är det väl liksom. Det är som med allting annat. Allting går ju liksom i vågor. Vi kanske blir ett nostalgiband så småningom. Jag vet inte. Det brukar ju vara sådana efterdyningar, men så är det ju med alla musiksorter som man har upplevt i sitt liv. Om man tänker på Dixieland-musik och sådant. Det är alltid samma sak. Den hade ett uppsving på 20-talet, sedan gick det ner, och sedan kom den tillbaka lite på 50-talet. Och storbandsjazzen på 50-talet blev utkonkurrerad av rocken, men gjorde liksom en liten återkomst på 70-talet. Så att så är det ju. Alltså, saker går ju in och ur.

Stratovarius år 2022.

Ni har lite sidoprojekt i bandet. Alla gör lite andra saker. Varför är det nödvändigt egentligen? Kan man inte satsa lite hårdare på Stratovarius då istället?

Nej, det är inte nödvändigt. Men jag vet inte, satsning på Stratovarius, det ligger ju en viss ribba liksom typ där. Alltså, man kan ju inte gå och spela på en hur liten klubb som helst heller, för att det är en viss nivå på maskineriet nu, med alla tekniker som behövs och allt sådant där. Så det är svårt att skala ner det till att säga, ”Nu ska vi göra 100 gig till i år.”. Det hade liksom inte gått. Så då blir det ju sidoprojekt istället. Men det är lite kul också. Jag tror alla tycker att det är roligt.

Har du fått någon indikation på att spela mer med Ritchie Blackmores nya version av Rainbow?

Alltså, jag tror att det ligger i träda lite grann. Jag är inte säker alltså, men det är möjligt att han inte tog något vaccin, för att han kanske är anti det. Men jag har för mig att någon sa att han hade tagit vaccin, så jag vet inte riktigt. Jag tror att han inte vill åka och resa så långt heller. Att han bara inte känner för det. Men jag har inte hört något om att det är slut. Jag är ju i kontakt med dem ibland, med hans fru och så där, främst. Allt verkar okej och de gör massa Blackmore’s Night-gig i USA, men det är inga Blackmore’s Night-gig i Europa så han kanske har ledsnat på att flyga över Atlanten bara. Det kan ju vara en sådan grej liksom.

Är det så pass bra betalt för det där giget så att det rentav är dumt att tacka nej till att spela några gig med Rainbow?

Ja, det är ju dumt. Men det är också väldigt kul. Väldigt svårt och väldigt kul. Det är sjukt konstiga saker som händer. Man inser verkligen att man är del av ett väldigt underligt sammanhang. Riktiga old-school-grejer liksom. Så att på ett personligt plan blir det ju väldigt roligt. Och så är det ju också ganska svårt. Som exempel då, vi har inga setlistor, ”Sådant är ju bara trams för sådana där nybörjare.”. Det ska bara liksom gissas. Och att man inte hör vad fan han säger typ 40 meter bort på scenen liksom. Typ ”Vad fan säger han? Vilken låt är det?”.

Ja, det är ju stora scener ni spelar på och jag har sett att han söker mycket kontakt med dig när han ska jamma lite. Är det svårt för dig att försöka hänga med på vad han vill då när han bara tittar på dig?

Nämen, det är okej. Men det är ju en så stor scen dock. Nu har han ju hållit på med Blackmore’s Night i över 20 år och han är ju van att ha den keyboardisten liksom tre meter ifrån sig och han kan ju gå och snacka med folk. Det är det rent fysiska avståndet som är lite störigt. Det var en sjuk grej som hände när vi spelade någonstans i Finland med Rainbow. Då fick han liksom nog, ”Den här orgeln står för långt bort. Stopp! Stanna konserten.” och så fick roddarna flytta orgeln närmare där han stod. Alltså, högtalare och allting fick flyttas. Kablarna var fasttejpade och de fick stå som liksom galningar och plocka bort tejpen och så. Alla bara jublade naturligtvis. Det var ju den sjukaste grej de hade sett.

Du är ute med brorsan då och då och spelar jazz. Så, vilken är den största behållningen du får av att vara ute och lira lite jazz med brorsan, om man säger så?

Alltså, det är ju väldigt annorlunda. Och det är också väldigt svårt. Så att det är kul för att det är svårt. En utmaning, som man brukar säga. Det är väl främst det. Sedan är det ju mer avslappnat på ett annat plan, för att det är inte så mycket människor inblandade. Med de här akustiska gigen är det typ bara en Toyota Avensis, som basen går in i, och så står det ett piano där liksom. Så det är extremt lättroddat och inga roddare är med.

Är det någonting ni kommer hålla på med längre än vad ni håller på med rockkarriärerna, tror ni?

Jag vet inte alltså. I den mån att folk är intresserade så är det ju kul liksom. Jag ser det mer som någon sorts bruksmusik, eller, vad ska man säga, nästan som terapi för folk. Folk går ju inte dit för någon rockkänsla, och häller i sig öl, och står och vrålar, typ för att få energi. Kanske mer för att tappa energi. Typ för att slappna av och få meditera liksom.

Av Tobbe – Publicerad 3:e maj 2024