Äkta makarna Marcus Jidell och Jennie-Ann Smith var i början av januari vänliga nog att bjuda hem Metal Covenant för ett samtal om nya plattan Between You, God, The Devil And The Dead.

Om ni själva får bedöma, hur nära ligger den här nya skivan, Between You, God, The Devil And The Dead, bandets originalidé eller originalsound?

Marcus: Jag tror den ligger väldigt nära faktiskt från som vi började. Alltså, vi hade ju tre ledord som var ”Dark, heavy and poetic.”. Jag kommer ihåg när Leif (Edling) kontaktade mig, då sa han ”Det enda jag vet med det här projektet, vad det ska bli, är de tre orden. Så vill jag att det ska vara.”. Och dem har vi använt oss av och hur det låter kan ju tas i olika riktningar nu. Men så som Leif egentligen skriver musik så är han är ju väldigt riffbaserad och den här plattan är ju mer lik första plattan på det sättet. Så jag tycker det. Vad tycker du (Jennie-Ann)?

Jennie-Ann: Jag skulle väl vilja säga ”Nej, och vi har utforskat rymden.”, men jag instämmer i vad Marcus beskriver. Nu är det här vår sjätte platta, så vi har haft ganska gott om tid att liksom både utveckla oss själva och utforska vårt ljuduniversum. Men det här är ändå en utveckling och som väl visar var vi står idag och allt liksom.

Marcus: Det som vi tycker är roligt är ju att den har sitt eget ID. Jag tror vi har lyckats kombinera det som vi har fört in i Avatarium. Redan från början så förde vi ju in något som inte fanns i Candlemass. Och framför allt du (Jennie-Ann) med din röst, men också hur jag arrangerar och mina influenser som musiker. I början så kombinerades ju det. Det märks väldigt mycket på The Girl With The Raven Mask, andra skivan, men märks ju redan på första skivan också. Men sedan när vi har skrivit förra plattan till exempel, där gick vi på ett sätt ganska långt ifrån första plattan, kan jag tycka, för att försöka hitta liksom en vibbig, cool, atmosfärisk liksom science fiction, och då tror jag att på den här skivan så har vi lyckats kombinera den här vibben fast med de här liksom uthuggna riffen, att man får in det i ett mer vibbigt och episkt format, eller vad man nu ska kalla det för. Så jag känner mig jättenöjd. Jag är så otroligt nöjd med den här skivan, måste jag säga.

Men det är jäkligt svårt att släppa en skiva om man inte är riktigt nöjd med den.

Marcus: Ja, det är ju inget roligt om man måste göra det. Alltså, man jobbar ju med massa olika saker och jag producerar hur mycket som helst liksom, så att man vill ju att det ska bli det bästa möjliga, eller hur? Men det blir ju olika bra olika gånger.

Jennie-Ann: För min egen del kan jag inte se det på något annat sätt än att jag vill åstadkomma det bästa som jag själv någonsin har hört. Alltså, det är min ambitionsnivå, men sedan är det bästa jag själv någonsin har upplevt liksom mest uppenbara mästerverk. Jag tänker att det handlar om ens personlighet och så här, för jag funkar på det sättet. Det finns inget annat sätt än att sätta den högsta möjliga ambitionsnivån och sedan så gör man sitt bästa liksom.

Marcus: Så är det ju. Både du och Leif är ju väldigt mycket så, liksom ihärdiga.

Jennie-Ann: Ja, ihärdiga, och sedan betyder det att det är svårt att sätta punkt. Du (Marcus) gör ju det på ett annat sätt.

Marcus: Det tar lång tid.

Jennie-Ann: Ja, vi skulle hålla på med tredje plattan fortfarande om det vore upp till mig liksom.

Marcus: Ja, ibland får jag säga ”Nu är vi klara med det här.”. Men det är ju också en producents roll.

Jennie-Ann: Men det kanske är liksom vår styrka som låtskrivarpar här, att vi är olika. Jag är ihärdig på ett annat sätt. Det är naturligtvis du (Marcus) också, men du kan ju släppa saker liksom.

Marcus: Ja, jag har nog lättare för det. Jag ser ju musik lite grann som dagbok också, som ”Men så här tänkte jag då liksom.” och då kan jag liksom släppa vissa grejer, för att man är ju så, att i olika lägen i livet så tänker man ju på olika sätt. Det är det som är problemet när folk håller på med en skiva för länge. De börjar någonting för tre år sedan och så lyssnar de på det nu och då är det så här ”Nu tycker jag det här är mer intressant. Nu måste jag gå in och ändra på det.”. Och det är inte säkert det blir bättre bara för det och därför är det så här att man ska inte hålla på med ett musikstycke för länge. Jag tror ett år liksom räcker i själva skrivarvärlden någonstans, eller ett och ett halvt kanske, eller kanske max två. Jag tänker på Beethovens symfoni. Han höll på ett eller två år liksom. Inte för att man ska jämföra sig med Beethoven. Han höll ju på länge, men han sa väl också till slut ”Det måste bli klart.”. Men det är också så här, apropå Beethoven, jag älskar Beethoven, men jag kommer ändå aldrig kunna göra något lika bra som honom, och så blir jag så här ”Fan, jag får försöka göra någonting som är så bra som vi kan göra.”.

Men det är också vilken publik man riktas mot. Jag lovar att det finns många som tycker att Avatarium är ett bättre band än vad Beethoven är. Alltså, kanske inte just som musiker, men mot vad han gjorde.

Marcus: Ja, de kanske blir mer berörda liksom. Man kanske lyckas nå dem. Så det är det vi vill. Vi vill ju beröra folk, eller hur?

Jennie-Ann: Absolut. Framför allt att vilja själv bli berörd. Det behöver vara meningsfullt, för mig. Och jag tänker att ”Finns det något ärligt?”. Alltså, ett ärligt uppsåt, liksom en ärlig avsikt i det, så här ”Men det här är meningsfullt för mig, då blir det också meningsfullt för andra.”. Alltså, om inte den kärnan finns, då är det meningslöst. Vi måste utgå från en ärlig plats.

Marcus: Och det är ju också ett sätt att visa att vi litar på vår publik, för vi tror ju att de är minst lika smarta som oss i alla fall, medan många är så här, att det finns ju det här The average Joe liksom och ”Vad då? The average Joe, de fattar ju inte när man gör så här.”. Men det skiter vi i, för vi vill göra musik som vi tycker är bra. Vi tror att de som lyssnar på oss är tillräckligt intelligenta, om de orkar ta sig tid att lyssna på det.

Jennie-Ann: Nämen att respektera och liksom högakta sin lyssnarskara såklart, men att man kan inte hålla på att göra saker för någon annans skull, i synnerhet inte när det kommer till liksom skapande och alltså den konstnärliga världen. Då måste det ha sin egen drivkraft.

Marcus: Det är ju integritet liksom. Det är många som inte tänker så.

Jag såg även att skivan marknadsförs som doom rock. Kanske förra gjorde det också. Det kommer jag inte ihåg riktigt. Då tänker jag så här: Doom rock? Har Avatarium blivit lite snällare än vad det marknadsfördes som till en början?

Marcus: Det var doom metal kanske. Ja, de kanske säger doom rock. Alltså, skivbolag sätter ju etiketter. Men på ett sätt så är det ju kanske… Alltså, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad det är. Jag tror nog att det är rätt tungt bitvis och rätt metal alltså. Men vi älskar ju rock ’n’ roll.

Jennie-Ann: Ja, det råder väl inga tvivel om att det inte är Elvis Presley liksom. Det tror jag vem som helst fattar. Jag älskar Elvis Presley, men att det här är ett mörkare och tyngre landskap liksom, så att för ett öra som inte tränat att lyssna på hårdrock så ter sig nog det här ganska så bombastiskt.

Marcus: Ja, det gör det. Men jag tror så här skillnaden kanske mellan metal och rock, om vi ska hålla på så, är väl att metal är lite mer stifft liksom, lite mer yxigt. Jag älskar ju Judas Priest och alla de där grejerna, men det är rakare, lite mer stifft liksom. För mig, de tidiga banden som spelade hårdrock, Purple och Zeppelin och tidiga Sabbath, verkligen. Det finns ju en rock ’n’ roll-sväng i det där, som kommer ifrån rock ’n’ rollen liksom. Och Beatles också, men Beatles har ju också rock ’n’ roll-sväng i sig. På ett sådant sätt tycker jag det är korrekt, för vi älskar ju liksom blues och jazz och Chuck Berry och Little Richard också, som Lemmy också gör. Som Lemmy hela tiden sa, liksom att ”Fan, vi vill spela rock ’n’ roll. Jag älskar Little Richard.”. Jag kom ihåg när jag var yngre. Jag ba ”Jag fattar ingenting.”. Så lyssnar man på Little Richard och så lyssnar man på Motörhead, och ”Okej, jag fattar vad han menar.”. Men så gör han det på sitt sätt. Våra influenser kommer mycket mer därifrån, skulle jag vilja säga.

Jag kan påstå utan att blinka att många som lyssnar på hårdrock är väldigt breda i sin musiksmak.

Marcus: Ja, musikintresserade människor. Det är därför jag tror att många hårdrockare tar till sig oss också, även fast vi gör något annorlunda. Man gillar musik och de kan också höra element, för de kan lika gärna sitta hemma och lyssna på en Miles Davis-platta liksom, och så hör de ett jazzigt element i någon musik som vi gör. Många som gillar hårdrock är ju genuint musikintresserade. De kan lika gärna sätta på en Johnny Cash-platta som liksom en Slayer-skiva. Så gör många jag känner och så gör jag också. Det är oftare jag sätter på en Johnny Cash-platta i och för sig, men.

Avatarium har, tycker jag, en form av episk stil, men inte bombastisk på den här liksom power metal-bombastiska stilen.

Marcus: Det är bra uttryckt. Jag håller med dig. Det där fattar jag vad du säger. Ingen, liksom varken du (Jennie-Ann) eller jag eller Leif är ju liksom power metal, den delen av hårdrocken. Det beror ju på vad man menar med power metal, förvisso. Men det är i alla fall inte där vi… Det är inte vår största liksom… Men det finns säkert någonting jag gillar inom det som kallas power metal.

Jennie-Ann: Men jag tycker att det är spännande när man spelar på stora festivaler, som vi har glädjen att göra, att då kan man känna, eftersom det inte ingår i vår vardag och framför allt jag har ingen koll på den världen, att man åker in i en sådan här power metal-tunnel liksom. Och sedan så, naturligtvis, är det ett sammelsurium av ljud som slår mot en när man åker in i festivalområdet liksom. Men jag tycker att det fantastiska är att vi i det sammanhanget alltid är lite aparta liksom, för vi kommer med vårt dynamiska, liksom från att det låter så härligt till att det smäller till liksom, och att det ändå finns liksom en öppenhet för det här som är lite mer udda och att det ofta blir väldigt emotionellt i mötet med publiken liksom. Man kan ju tänka sig ”Oj, nu är liksom deras öron helt sönderkörda av en tjock ljudvägg som de har varit i.”, men uppenbarligen så finns det liksom något som är tilltalande i vad vi pysslar med.

Marcus: Ja, men det är ju fantastiskt. Vi är alltid en främmande fågel var vi än är, känner jag, även i hårdrocksvärlden. Och om vi är någon annanstans, där det inte är hårdrock, så är vi också det. Det har bara blivit så. Folk på festivaler och sådant, även om de inte har hört oss, brukar ju bli glada, och det är roligt. På den här skivan tror jag att vi faktiskt har ännu mer bra festivalmaterial. Det är mer riff. Ja, jag tycker det och ett utav målen har ju varit att göra låtar som ska funka bra att spela live. De ska vara roliga att spela live, så tänkte jag. Och idag repade vi för första gången och spelade de nya låtarna. Det tycker jag är ett liksom kvitto på låtar, när de direkt börjar låta bra, att de är bra skrivna, när vi bara kör liksom. Vi kör och så bara ”Ah, bra.”. Man behöver inte så här ”Hm. Hur ska vi få det här liksom att bli intressant?”.

Jennie-Ann: Jag tyckte det var så bra, så jag tänkte att ”Det här måste ju någon annan ha skrivit.”. Alltså, ärligt talat. Det funkade direkt att spela live och då var vi ändå bara en kvartett idag liksom. Det är svinbra. Bra melodier.

Marcus: Jamen, det var faktiskt lite förvånande. Som Habo säger så här ”Men den här versen ska gå lite långsammare.”, för först när vi körde så ville jag säga ”Det ska vara mer tempo här.”, men då sa han så här ”Den här versen ska gå lite långsammare ju, så det blir lite mer häng där.” och så bara ”Ja, just det.” och så lirar man bara och ”Wow. Vad bra det blir när vi gjorde så.”. Och det är genomtänkt. Vi har ju tänkt igenom det där grejerna. Så det är väldigt väl genomarbetat. Det måste man ju säga. Och det är roligt att, som sagt, spela det live och känna att det låter direkt. Vi har ju lite festivaler nu i sommar och vi kommer eventuellt, om vi får till det, kanske göra några egna gig också. Eftersom vi har vår lilla pojke här och vi är gifta, så är det svårt för oss att göra långa turnéer just nu. Men vi har några idéer om hur vi ska kunna göra några gig liksom, speciellt i Europa och kanske Sverige. Vi får se. Jag hoppas det, för idag blev jag taggad verkligen på att få köra det här live.

Det nämndes lite av den här jazziga sången i början. Då tänkte jag, under låtskrivandet, tar ni alltid hänsyn till rösten med allt ni skriver, eller kan ni skriva en låt lite mer på måfå och sedan lägga till rösten?

Marcus: Vi kan ju börja, så att säga, på måfå. Men processen går ju hela tiden fram och tillbaka mellan oss två. Vi gör ju aldrig så att ”Kolla här. Nu jag satt ihop fem riff. Varsågod. Gör sång på det.”. En del gör ju så, och så får man tillbaka någonting. Vi sitter ju liksom med en akustisk gitarr eller möjligtvis vid pianot, och så visar du (Jennie-Ann) någonting för mig och ”Jaha, vad tror du om man gör så här?” och så går det fram och tillbaka. Jag kan ju göra någonting på måfå, som ”Jag har en sådan här melodiidé.” och ”Nej, det tycker inte jag passar.” och så kommer du med någon annan idé. Eller så tycker du att det är något intressant i det och så använder du det. Men så här går det hela tiden. Men självklart alltså, när man skriver musik så är det ju klart att det finns det där elementet av att kasta spaghetti på väggen och se vad som fastnar. Det är ju så, att man prövar idéer.

Jennie-Ann: Nu är det tredje plattan som vi skriver ihop och vi har väl liksom vaskat fram ett bra sätt och det blir bäst resultat när det är integrerat. Nu är det lyckosamt att vi lever tillsammans, för att det här samtalet om det pågår hela tiden. Du (Marcus) har en flödande kreativitet. Du hör ett riff inom dig som du sjunger och så spelar du in snabbt på din diktafon och skickar till mig liksom, och jag har lyckan att få välja bland ett stort bibliotek av riff, och ”Ja, det där. Det där lät spännande. Det här ska vi utveckla mer av.”. Eller att du började öva piano innan vi började skriva här och så bara plötsligt så hade du en liten övningsbit som du hade hållit på med och ”Jamen, det där låter jättefint. Skulle vi kunna integrera det i en låt?”. Alltså, plötsligt så blir det på det viset.

Marcus: När jag spelar piano, då vill jag att vänster- och högerhand, som vi hittar på musik till exempel, ska låta bra, så att jag inte bara spelar skalor upp och ned, för det är ju så meningslöst och tråkigt. Jag är improvisationsmusiker Jag vet ju att det vi spelar är ju det som kommer ut. Om jag bara skulle spela skalor upp och ner, då är det ungefär det som händer sedan när man ska improvisera ett solo. Så vi behöver ju små melodi-lines och allting sådant där hela tiden. Det är det som är improvisera.

Jennie-Ann: Men som svar på din fråga, så tror jag att många skriver på det sättet. Det är ju en hel skola det här, att vara någon slags topline writer och vi behöver inte tänka så. Vi jobbar organiskt fram materialet och det kan betyda att det är en introbit som vi håller på med först, eller så har du (Marcus) ett meloditänk till en vers som jag kanske filar på eller donar och så jobbar vi ihop en brygga, och sedan så bara ”Jamen, hur blir det med den här refrängen?”, där jag kanske har suttit med akustisk gitarr. Och det sättet tror jag också gör att liksom melodi, harmonik och text blir ett annat gifte. Alltså, i alla fall för mig så blir det liksom genomarbetat. Det blir något annat.

Marcus: Vi följer vår smak liksom. Vi har ju den dealen, att båda vi ska tycka att det är bra och att det är intressant, och om en inte tycker det, då är det så här ”Okej, då tar vi någonting annat.”. Och det här har vi blivit ganska duktiga på. Då skrotar vi det. Så var det inte i början. När vi började skriva tillsammans. Jag kom på en grej nu, som jag aldrig tänkt på förut i intervjuer. För jag är så här ”Men det ska vara roligt att spela låtarna och riffen.” och du (Jennie-Ann) har ju också så här att det ska vara roligt att sjunga det. Alltså, att den kombinationen har vi fått till ganska bra uppenbarligen på skivan nu, när vi spelar tre låtar för första gången och vi känner så ”Det här är roligt att spela, det här är roligt att sjunga, det är kul att lyssna på.”. Då finns det en fantastisk sångerska och så jag som kan spela liksom och båda gör någonting som ”Det här tycker vi om att göra.”. Så det verkar blivit någon sådan lyckosam grej, tror jag.

Jennie-Ann: Jag menar, vi är ju erfarna. Vi har hållit på med det här ett tag och jag tänker också så här, då vet man ju också vad man tycker om att spela och man vet vad man tycker om att sjunga på liksom. Det tycker jag har varit utmaningen med att så här ta över liksom efter en alldeles liksom mästerlig låtskrivare. Bara på debutalbumet så var liksom ribban satt väldigt, väldigt högt och från det ta det vidare därifrån, och här tänker jag att så här, att skapa åt den riktningen så att det här känns härligt att spela på och härligt att sjunga på. Det ska ditåt liksom.

Marcus: Verkligen. Och det är ju så man ska lägga in det. En del gitarrister tycker att det är roligt att bara gå ut och spela jättetekniska saker eller avancerade saker, och jag älskar att spela ett fett riff. Ett riff som är grymt, att höra ett band som spelar runt det, en trummis som spelar grymt, är ju en komposition som är fantastisk. Det är ju det jag älskar, bra kompositioner och feta riff. Det kanske man ska lägga in också, för en del sångerskor tycker bara det är kul att låta som liksom någon sådan här ekvilibristisk ditten och datten. Alltså, det finns ju alla parametrar. Vi gillar att sjunga och spela en låt som vi gillar. Likaväl kan vi sjunga och spela en Neil Young-låt liksom. Jag kan älska att kompa ut tre ackord när du (Jennie-Ann) sjunger en Neil Young-låt liksom. Så, för att jag tycker låten är grym bara för att du sjunger den grymt. Så att det kan man ju bara langa in som en liten spets.

Men om du då sjunger en Neil Young-låt, hur låter din ton då? Låter den som att du sjunger en Avatarium-låt eller har du en annan röstton?

Jennie-Ann: Det låter annorlunda, skulle jag säga. Jag tycker det är ett bra exempel liksom och jag får bestämma vilken röst jag ska använda och då handlar det ju om att det är vissa klangfärger som jag väljer. Sedan finns det liksom naturligtvis en kärna jag har som jag inte kan träna. Man kanske kan jämföra det med personlighet. Det finns vissa grundläggande drag i mitt temperament liksom. Det spelar ingen roll vad jag ger mig i kast med liksom. Men jag sjunger ju inte Bä, Bä, Vita Lamm för vår pojke på samma sätt som jag sjunger en Avatarium-låt liksom. Det säger sig självt. Så är det ju.

Marcus: Men det är ju det där du (Jennie-Ann) är så grym på. Du är ju fantastiskt på det, för du tolkar ju en låt. Du känner in en text, du känner in en melodi. Om man lyssnar på alla våra skivor så kan man ju verkligen höra många olika grejer. Du har en verktygslåda och ”Här kommer en sådan här, och här blir det lite punkigt, och nu är det storslaget och pampigt, och nu är det fragilt och kvinnligt och nätt.”. Det finns alla olika parametrar. Du har en sådan verktygslåda och sedan så hör man ändå alltid att det är du som sjunger. Så är det. Så det är ju fantastiskt. Du är ju unik. Det är väldigt sällan som det är en massa manér och skit, som många sångare håller på med och liksom lägger sig på en massa grejer. Alltså, manér i negativ bemärkelse. Men det är roligt. Vi är ju gifta, men jag tycker Jennie-Ann är en av de bästa sångare som finns liksom.

Men i låten Notes From Underground har ni ingen sång. Hur resonerade ni där?

Marcus: Det ärliga svaret är att vi behövde en låt till. Vi har ju vinylformat och vill ha typ 42, max 44 minuter, som vi brukar säga för att det ska vara bra kvalitet. Vi vill ju göra en klassisk liksom vinyl och inte en dubbel eller något sådant där. Så vi hade ungefär fyra minuter kvar att fylla och så hade jag den här idén. Det är den sista grejen förmodligen som skrevs. Men det är roligt att få göra instrumentalmusik, tycker jag. Jag gillar ju instrumentalmusik också. Och om man kör den live, så kan du (Jennie-Ann) få en liten paus om du vill det. Vi kunde få lattja lite med vår trummis Habo där. Han är ju en fantastisk perkussionist, förutom att vara en fantastisk trummis. Så vi fick in lite så här persisk krydda, tror jag det är, fast med lite latin-riff och så där. Lite flamenco / Blackmore / Yngwie liksom stil. Yngwie är ju inspirerad av Al Di Meola och alla de här latin-gitarristerna. Jag lyssnade jättemycket på Yngwie när jag började spela när jag växte upp, så det finns en liten touch av honom där också.

Det krävs förstås mycket för att kunna sjunga bra i studion, men där det märks allra mest är ju live. Det första folk anmärker på är ju inte om gitarristen lirar ett ackord eller en följd fel, utan det är sången som är det första som folk anmärker på. Har du erfarit det någon gång att folk anmärkt på hur du sjungit live?

Jennie-Ann: Nej, men det har jag faktiskt inte och det kanske är för att människor är väluppfostrade. Men naturligtvis har jag varit med om att människor har anmärkt på att ”Nämen, det var inget bra sångljud.” och då skulle det nog vara att sången är för lågt mixad. Jag kan väl säga att hela den här resan från start har varit att jag snarare har blivit överväldigad av den liksom fina responsen kring hur jag låter. Och det är ju jätteroligt såklart och det stärker en och får en att vilja fortsätta.

Marcus: Folk brukar vara helt hänförda, skulle jag vilja säga, för att du (Jennie-Ann) gör ju någonting som är speciellt. Du har den här klassiska sångargrejen liksom. ”En klassisk artist. En riktig artist.” var det en polare som sa. Hon är så här genuin, som old-school-gubbarna liksom, Sinatra, och Dio såklart i hårdrocksvärlden, även tidiga Rob Halford. När du ser de som kommer från gamla skolan, de står rakt upp och ner och sjunger i princip, men de är bara så jäkla närvarande liksom. Om du ser Rob Halford om du kollar Priest på 80-talet, så gör han inte så jävla mycket, men han är bara så jävla närvarande. Det är bara så här totalt. Alla kollar på honom utan att han håller på och springer omkring med svärd och härjar. Det är bara så här ”Pang. Här är jag. Här kommer jag.”. Och så har han en sådan jävla sång. Det är ju en klassisk artist, som man kanske inte ser lika ofta idag. Det krävs någonting att göra det. Man måste ha liksom något lite extra. Det är skitcoolt. Folk blir berörda.

Jennie-Ann: Så är det ju. Det är ju rösten i det här sammanhanget, som ju är rätt så storslaget, och till en början blev jag väl också själv tagen av liksom hur det blev i publiken. Både män och kvinnor ger sig hän. Framför allt också, tror jag, att män ger sig hän, att stora karlar liksom blir emotionella. Alltså, det är fint va? Alltså, det är ju ett oerhört privilegium att få vara i det liksom.

Vad är man uppvuxen med? Lee Aaron, Lita Ford och lite senare Doro. Sedan var det nästan slut på kvinnor, så jag tror att det kan vara lite roligare att höra en kvinna också.

Jennie-Ann: Vid debutplattan var det ju liksom på något sätt något slags skifte, tror jag. Det kändes ju som att det bröt någonting där.

Marcus: Men jag tror vi har brutit lite ny mark faktiskt också, utan att vara alltför… Det är väldigt många musiker som lyssnar på Avatarium, så där tror jag att du (Jennie-Ann) har brutit lite ny mark. Och en grej som jag tror också är en skillnad, för det har funnits massvis med kvinnliga sångerskor i hårdrocken innan det vi gör, är att du gör så mycket på ditt sätt. Många andra, antingen försöker de låta som snubbar och är så här aggressiva och liksom håller på och härjar, vilket jag är helt ointresserad av personligen. Jag tycker inte det är kul. Eller så är de regisserade av någon snubbe liksom, som tycker att ”Gör så här. Ta på dig den här korsetten.”. Du vet liksom. Och musikaliskt också regisserade liksom, där de tar någon tjej som tycker det är roligt att sjunga liksom och så ”Sjung den här melodin.” och så sjunger de den och så låter det helt okej liksom. Men du har ju vågat vara personlig och ta in dig själv i det här och det är en skillnad att våga vara kvinnlig liksom, utan att vara det på ett fånigt sätt, utan bara så här en kraftfull kvinna, men också liksom vän och du kan ha hela spektrumet.

Jennie-Ann: Det är ju att det utgår ifrån det instrument man har. Alltså, hur naturligtvis det är kärnan och ”Så här låter jag.” och det bottnar i en person och på många sätt en ganska allvarlig person och de här stora liksom existentiella frågorna har varit liksom helt naturliga för mig. Jag hade inte kunnat drömma om att jag skulle hålla på med den här typen av musik som det ändå blev. Men det är ändå väldigt nära. Jag är en rätt allvarlig person, men jag är också en rätt humoristisk figur och jag tycker att det känns viktigt att det också finns med i liksom min sceniska närvaro, att det också är så här, att musiken är på fruktansvärt allvar, men det är också en djupaste glädje i att få göra det och jag tror att jag ser rätt glad ut när jag pratar med publiken. Jag behöver inte liksom förställa mig och låtsas. Det är kul liksom, samtidigt som jag verkligen kan vara allvarlig med musiken, som ju är både ljus och skugga. Det är mestadels moll, men det finns också durinslag här.

Marcus: Men det är också så här att du (Jennie-Ann) har ju en sådan stark vilja. Det är också så här en vilja där om det blir för fel så vill inte du göra saker. Det är ju integritet. Leif är ju jättemycket så också. Jag har ju varit så här hired gun-musiker i mitt liv. Jag har ju spelat härs och tvärs och gjort allt möjligt liksom. Och sedan ju äldre man blev hela tiden så liksom ”Okej. Fan, jag måste försöka hitta en riktning. Jag måste göra saker som jag gillar.”. För att det är lätt om man kan lira och så där och kan lira det mesta, så ”Kan du vara med här?” – ”Javisst”, ”Kan du vara med där?” – ”Javisst”. Både du och Leif har ju en extrem integritet och då kan det bli väldigt bra om man orkar hålla i det. Jag menar, jag tycker det är en väldigt bra egenskap, att ha integritet, om man kombinerar med en begåvning och musikalitet. Om jag hade fått bestämma så hade det nog inte varit lika bra, vare sig med Leif eller med dig. Om jag hade fått bestämma 100 procent liksom. Ändå bestämmer jag ganska mycket. Men om jag varit envåldshärskare så hade inte Avatarium varit vad det var. Så är det bara. Jag har andra begåvningar liksom. Jag kan ganska mycket om musik och så där, men jag tror att det är så faktiskt.

Så förutom mastering, det gör du inte själv, men resten, är du närvarande ständigt?

Marcus: Ja, det har blivit så nu. På den här skivan har jag gjort allting. Men då har jag också Jennie-Ann, jag har vår trummis Habo, och sedan när Rickard Nilsson, som inte var med på repet idag, kommer in så har vi artilleriet också som kommer in liksom. Om vi har en anfallsplan här, så har man så här ryttarsektionen liksom på flanken där som kommer in. Jag har så fantastiska musiker omkring mig. Jag har lärt mig mer och mer genom åren om inspelning och arrangemang och hur man får in det i de här två högtalarna så man kan lyssna på det. Och så har jag fått jobba med så många fantastiska människor också. Alla de som mixat våra tidigare plattor, Niklas Flyckt och Ronny Lahti och folk som är fantastiska. Så jag har lärt mig en del genom åren. Men som sagt, man behöver också en distans. Vi har hållit på med den här plattan i ett och ett halvt år, men samtidigt med det så jobbar jag med Candlemass, jag jobbar med något annat band, jag gjorde Lugnet, en massa olika saker. Så det blir liksom pauser emellan. Det är inte bara Avatarium hela tiden. Och det gör också att jag kan komma tillbaka med nya öron hela tiden till Avatarium och kan på så sätt vara fräsch. Jag jobbar ju jättemycket med Leif. Han är ju också viktig. Han är ju alltid viktig för mig. Så, någon mastering tänker jag inte hålla på med. (Skrattar) Där går gränsen.

Så har du en kopia av nya Candlemass-EP:n liggandes här hemma någonstans på en dator?

Marcus: Ja, jag har ju låtar någonstans. (Skrattar) Men det blir skitbra.

Nu ska vi ju inte prata Candlemass, men det blir intressant med en EP och bara några låtar istället för ett helt album. Kanske lite omväxling.

Jennie-Ann: Det är ett härligt format och det gör ju också att man kan kruta på mer kanske. Det kändes ju så i det här fallet. Jag har ju fått lyssna, och det är mycket energi.

Marcus: Men alltså, vi gjorde ju en EP mellan första och andra plattan, All I Want, och en utav anledningarna att vi gjorde den var ju för att den skulle vara en musikalisk brygga. Vi hade gjort första plattan, som har mycket Candlemass i sig, trots att den ändå har Avatariums ljud och vår värld. Men så ville vi ju mot det som hände sen på The Girl With The Raven Mask. Då var EP:n ett sätt att känna in lite och låta publiken vänja sig lite, att ”Här kommer någonting nytt som låter ganska annorlunda.”. All I Want och Deep Well lät rätt annorlunda. Framför allt All I Want, skulle jag vilja säga.

Det är ju också bara att jämföra öppningsspåret på första skivan med öppningsspåret på andra skivan, så är det ganska stor skillnad.

Marcus: Ja, soundmässigt också. Vi lyssnade på massa Neil Young och vi lyssnade på Mountain och folk som är så här trasiga liksom. Det finns ett sådant här surfelement. Avatarium har ju blivit så också, ett ställe där vi kan faktiskt mutera. Leif är ju också en sådan snubbe. Alla vi tre tycker om så otroligt mycket olika musik. Det där tror jag är viktigt, så jag återupprepar mig, ”Dark, heavy and poetic.”, att vi måste ha de tre orden hela tiden. Det kan ju inte helt plötsligt bli ett surfrockband liksom, men däremot så kan vi göra en låt och så kan vi lägga några surfgitarrer bakom som ligger och så här slickar, eller du (Jennie-Ann) kan sjunga på ett jazzigt sätt. Alltså, vi får in våra influenser så länge vi får in det i feelingen, i viben.

Jennie-Ann: Jag tror också att även om vi inte skulle liksom göra saker medvetet så tror jag ändå att det faktiskt skulle bli så. Vi har en identitet. Det här som vi håller på med har till viss del ett eget liv och en egen identitet. Alltså, det är summan av det där som vi gör tillsammans, på något sätt. Sedan är vi också egna individer och vi har också olika preferenser och vi tycker om olika saker.

Marcus: Vi har lärt oss att lita på vår egen smak, att vi känner så här ”Åh, det funkar när vi litar på vår egen smak.”. Vi lyssnar ju typ aldrig på radio och har ingen TV. Så man är rätt så skonad från… Vi lyssnar på massvis olika musik, men musik som man väljer själv hela tiden. Många andra är ju drabbade av senaste nyheterna med musiken liksom, men jag mår väldigt mycket bättre när jag slipper.

Då vill jag höra lite om skivans titel. Det är ju även en av låtarna.

Jennie-Ann: Det var första titeln vi skrev till skivan. Jag har liksom en liten bok där jag skriver ner idéer och så där, och det råkade bara vara så att den där frasen fanns där. Vi hade fått låna ett hus på Västkusten. Det var under vintermånaderna. Kallt och ruggigt och blåsigt och havet stormande. Vi hade med gitarrer till den här platsen och just frasen till titelspåret var det första vi gjorde. Och sedan lämnade vi det, ungefär. Och jag tror också att det var sista låten vi slutförde. Det blev någonting spännande där. Och var det kommer ifrån? Det är outgrundligt. Jag kan inte svara på det. (Skrattar) Alltså, vi tyckte om det omedelbart och vi tyckte om vad det blev när vi skapade ihop.

Texterna på albumet i övrigt då? Går det att se någon röd tråd eller är det sju olika teman?

Jennie-Ann: Nej, det här är ju inget liksom tema-album, utan det är ju solitärer eller enskilda spår som har varsin berättelse liksom. Och textförfattandet, jag menar, det är ju inte poesi. Att skriva text till musik är ju rätt komplicerat, dels för att det inte bara ska läsas, utan det ska framföras från en scen och det behöver låta snyggt liksom. Så att det är väldigt många, många parametrar i textskrivandet till musik. Nej, så att det är enskilda berättelser. Så om man bara ska summera något så kan jag väl säga att det brukar bli bäst, i alla fall för mig, om jag skriver om någonting som jag känner till, eller som jag har varit med om eller erfarit. Sedan är man ju också fri att liksom välja om man vill att det ska vara fiktion, eller krydda det med fiktion eller verklighet. Det här är sju individuella spår och berättelser, och det är klart att det också finns saker som är tagna ur egna erfarenheter. Och det tycker jag också att jag har blivit bättre på, att leta i mina egna erfarenheter och återge sådant till den här plattan, ”Vad har jag varit med om och vad känns relevant att berätta om i en låttext?”. Och när man inte skriver på sitt modersmål, så gäller det liksom, för mig i alla fall, att samla material under en tid eftersom vi skriver på engelska.

Du sa modersmål. Jag måste bara fråga om ditt efternamn, eftersom det låter ganska brittiskt i mina öron.

Jennie-Ann: Nej, men jag är svensk, med mamma och pappa från Bohuslän båda två. Så det är på pappas sida. Pappas familj kommer från en ö i Bohuslän som heter Bohus-Malmön och där finns det en Smith-släkt, så det är den anledningen.

Marcus: Det kanske finns någon gammal engelsman långt tillbaka.

Jennie-Ann: Ja, hur det nu är. Det finns en väg där som heter Smithebacken till exempel. Så att jag har verkligen mina rötter i Bohuslän, som jag besöker regelbundet och så där. Så jag är definitivt svensk.

Till hur stor del har ni haft ett finger med i omslaget på albumet?

Jennie-Ann: Men ganska mycket, skulle jag säga. Nu hade jag en önskan om att albumet skulle bli blått. Nu jobbar vi med Erik Rovanperä igen och vi berättade för honom att vi skrivit mer musik på piano för den här plattan. Även om det riffas, så är det faktiskt en del vi har skrivit på piano. Och sedan om olika teman från plattan och så har han tolkat. Jag menar, det är precis som med våra musiker, vi skriver inte ett partitur eller ger detaljbeskrivning, utan det brukar också bli bäst om alla inblandade får konstnärlig frihet att tolka eller bidra med sitt eget och det har Erik Rovanperä verkligen gjort på ett snyggt sätt. Jag höll i vinylen häromdagen. Den är så snygg alltså. Den är ju också så här en taktil upplevelse, att hålla i den, för det är ett härligt tryck och den är skitsnygg.

Hur mycket sjöng du när du var liten, framför spegeln och allt?

Jennie-Ann: Jag har sjungit jämt. Jämt, jämt sedan jag var barn. Jag sjöng när vi åt, jag sjöng när jag sprang, jag sjöng när jag hoppade hopprep. Alltså, på det sättet. Så att det var liksom bara så jag gjorde, och det har fortsatt så. Det är som att prata liksom. Det är så här helt naturligt. Och sedan var jag autodidakt, eller självlärd. Jag gick inte på musikgymnasium, utan jag gick på musikfolkhögskola i ett par år när jag var så här 19. Och tog lite lektioner och fick lite grundläggande musikteori. Jag var med i första rockbandet när jag var 15 kanske, vilket också är, på något sätt, någon slags skolgång. Jag lärde mig i alla fall sjunga per muskelminne. Alltså, om man inte hör sig själv så får man jobba upp muskler och det har man väl nytta av.

Promobilden när du har massa najtråd i ansiktet. Vad menas med den bilden egentligen?

Jennie-Ann: Jag tror att det är precis som musik. Alltså, det är ganska intuitivt att säga ”Okej, här ska vi skapa ett sammanhang.”. Precis som att man väljer att skapa liksom vacker tonkonst, så tycker jag att jag också betraktar bild. Nu vet jag att det finns vissa kanske mer konventionella sätt att göra promotion för ett band och ofta är det fem karlar uppställda bredvid varandra. Vi gör både gemensamma intervjuer och sedan så gör vi också enskilda och då finns det ett värde att ha singelbilder. Vi har en god vän som heter Sara Lycke. Hon är perukmakare och också teatermaskör, så jag frågade henne ”Skulle du kunna göra en mask till mig i ståltråd som vi skulle kunna använda till promotion?” och så gjorde hon den där. Sara jobbar med stora Hollywoodproduktioner, så hon är helt fantastisk. Så hon gjorde den här masken med mig och så testade jag den och så fotade vi hos Niklas Palmklint. Jag tycker den blev väldigt fin.

Eftersom ni är ett låtskrivarpar numera, så tänkte jag, har ni en massa annan musik som ni har skrivit tillsammans, som inte är som Avatariums musik, i en annan genre, liggandes som filer någonstans?

Marcus: Nej, inte mycket. Det kan man ju inte säga. Det finns väl vissa grejer, men för det mesta när vi skriver är det ”Nu ska vi göra en skiva. Nu börjar vi skriva.”. Sedan så har väl vi en del idéer både två. Men vi har inte skrivit så mycket tillsammans förutom Avatarium. Vi har väl skrivit några grejer innan Avatarium. När vi träffades precis så gjorde vi några grejer tillsammans. Men det är ett väldigt fåtal låtar. Ja, det finns väldigt lite sådant faktiskt. Det verkar vara liksom att vi skriver när det ska bli en skiva. Alltså, jag har ju en miljard idéer liksom och en del andra låtar som jag skrivit, så jag håller på och skriver på lite andra grejer, vid tillfälle. Men under långa perioder så är det så att när jag väl proddar ett band eller spelar in ett band, då hinner jag liksom inte. Det tar ju tid att skriva musik. Men jag försöker ju spela varje dag och varje dag när jag sitter och spelar så brukar man få någon idé liksom och då spelar man in. Så att det finns väldigt mycket att gå igenom i diktafonen just nu. Och jag har skaffat en tramporgel nu, så senaste idéerna är så här doom-riff på tramporgel. Men det låter rätt härligt, det här mörka. Liksom, mörka doom-riff. Alltså, vi håller ju på att uppfostra ett barn och vi har en massa grejer. När vi ska göra någonting så måste vi bestämma oss. Om vi ska gå på bio tillsammans så måste vi liksom bestämma. Vi har ju inte den här friheten liksom. Båda mina föräldrar är borta och du (Jennie-Ann) har din mamma kvar. Vi har en liksom, som bor på Västkusten. Så, vi hinner inte med allt.

Jennie-Ann: Sedan så tänker jag också att det sätt som vi skriver på är ju liksom så utmejslat och sedan är det ju också så oerhört tidskrävande. Man kan skriva en massa musik, men vill man ha en viss standardnivå på det så är det oerhört tidskonsumerande.

Marcus: Jag sitter inte en kväll och gör en låt liksom, ”Okej, nu har han somnat. Nu har vi två timmar. Ska vi göra en låt?”, utan då i så fall, om vi ska göra en skiva, så möjligtvis när vi gör skivan så kan det ibland vara ”Jag har en idé. Vad tycker du om det här?” och ”Okej. Intressant. Vi spelar in det och så fnular vi vidare i morgon.”. Så liksom, när vi håller på med en platta. Men nu är det så här, en skiva är ett så stort projekt, så att just nu har vi liksom inte tänkt in på nästa skiva faktiskt. Så vi får se. Nu är jag jättenöjd med den här skivan så. Men kanske att du (Jennie-Ann) vill göra fler skivor. Det får vi se.

Av Tobbe – Publicerad 25:e januari 2025