Interviews

Metal Covenant met up with singer Ronnie Romero and talked about guest appearances, his solo album Backbone, which includes a story around Kee Marcello, as well as the difficult times for musicians today.

Also, a separate interview with Ronnie was done about the new Elegant Weapons album Evolution, which is out on April 24th, and that interview will be published close to that album’s release date.

Tell me about the song Black Flame, which was recently out.

Yeah, that was fantastic. I’ve been collaborating with Cleopatra Records for a couple of years already. They came to me a couple of years ago to do one song. I met the guys in LA recently. We love to work together. I think that’s pretty cool in the way they put some musicians together to do some collaboration, and it’s a great time to time to do that kind of stuff. And the funny thing is, when I did the song Black Flame, I didn’t know anything about who was gonna play on it. So they just sent me the demo and said, “Can you record this?”. I said, “Yeah, sure.”. So I went to the studio and recorded the song, and then when they released it, I just realized it was Chris Poland, and Jonathan Cain, and all those guys. (Laughs) It was like, “Really?”. I didn’t know. So yeah, I think it’s great. It’s a great time to time to do this kind of stuff. It keeps your creativity working, and also it grows and it makes your catalog and even your CV grow a little bit. So now I can say that I did a song with Jonathan Cain from Journey, which is one of my favorite bands. Another check on the list. (Laughs)

And you have collaborated once again with Gus G. on his coming solo album Steel Burner. Tell me about that work.

I mean, it’s pretty natural for us. We are good friends. Two years ago, we did a few shows together. It seems like the people really liked to see us together. And then we did a tour and it worked really well. We do another tour now because it really works for us. We did the song My Premonition for his solo album, and then he came to me and he said like, “Since we’re gonna tour again together and I’m gonna release this solo album, maybe we can add another song.”. So at the end, I did two songs for him, for his solo record, and another bonus track, which I think is for Japan, from one of the songs we used to play live. And yeah, it’s pretty natural, you know. Like we’re talking now, we’re friends, and he calls me and says, “Hey. Can you do another song for me?”, and I say, “Yeah, sure. I’ll go to the studio tomorrow, so in one hour, it’s gonna be ready.”. And then we can use the song for the shows we do together. So it’s like a natural collaboration. It’s pretty organic, and I think that’s one of the things that people like the most when seeing us playing together. It’s not a forced collaboration because of the record label or a contract. We like to play together, we like to hang together, we like to make music together. Actually, I think you can see that on stage, and probably that’s why the first tour was very successful, and that’s why we’re gonna do a second tour this year.

And tell me about this one, Delalma.

Oh, you know about it. Because that’s supposed to be only in Spain, man. It is great. I feel very blessed to be part of that. Because, you know, I’m Chilean born, and I lived in Spain for almost 12 years before I moved to Romania. Even when I did all my catalog in English there were a lot of fans from Latin America knowing that I was born in Chile, and I played with Rainbow, and all the success I had before, and people from Spain telling me like, “You should sing in Spanish. You should do something in Spanish.”. Like they were waiting for it. So actually I was waiting for something meaningful to do. So when this band came and he (Manuel Seoane) offered me to do the album, I thought it would be the right time to do it. The album is great. The songs are great. All the singers there in the album are top singers in the Spanish market. So I thought, “I think this is the right time to do it.”, and I did it, and I think the people really like it.

What’s emotionally different for you to sing in Spanish and English, respectively?

Because Spanish is my native language, I can somehow connect better with the message of the song. I can express better what I’m trying to say. But that would be it. On the other hand, I always try to approach everything in the same professional way. But I think it’s just because it’s my native language. Obviously, you can interpret better what you’re trying to say.

Do Spanish people hear a different dialect from you when you’re singing in Spanish?

It depends, because actually for this band, since it’s a Spanish band, I need to sing with the Spanish accent. So sometimes people from Latin America don’t get it. (Laughs) I mean, they get it, obviously it’s the same language, but they ask why I need to do this. I say, “Yeah, because it’s a Spanish band.”. Actually, I asked the producer, “Do you want me to go with the Spanish accent or my natural Latin American accent?”, which will be more natural for me, and he said, “No. You need to go with the Spanish one because it’s a Spanish band.”.

So, now to maybe the most important stuff for you. Your album Backbone was out in October last year. Tell me about that one.

I’m very happy, actually. I’m very happy. I think it’s an evolution from the first album (with original songs) with the guys. I didn’t expect the good reviews from all the media, and also I didn’t expect the reaction from the people when we were playing the songs, and I’m very surprised about some songs that I didn’t know that could work on the live side. You know, we thought, “These ones are the strongest ones for the singles.”, but then we realized playing the shows, like, “Okay, the people like these ones also.”. And especially, there is a song (Eternally) that turned out like, not an anthem, I’m not gonna say that because it will be very egomaniac. Yeah, I need to wait at least 20, 30 more years to call a song of mine an anthem. But it seems like when we played the song, the people naturally go with their hands and they sing with us. Even not knowing the vocal line, they know what is coming. And that’s very surprising. I’m very happy with that. I never thought I would be able to write a song that actually can connect with the audience at that level, which is a pretty cool feeling. So I’m very happy with the record.

Kee Marcello is playing on the album. Were you looking for him or just a random guitar player?

The thing is we had this song that Russ Ballard wrote, called Hideaway (Run). I talked to Russ and I said, “Listen, would you be able to do a song for my record?”. And he asked me what kind of song it was. I said, “I want a rock song, obviously, but a song that can be played on the radio.”. And obviously I was right. He did the right song because that song got to third on the radio rock charts, and I think it was fourth on the iTunes rock charts. When we did the song, we did the adaptation from the brass demo to make it a little bit heavier. The song has, like, two solo parts. So there is one in the middle, the typical guitar solo, and then there is another one at the end, which is like a fade-out. And I thought, “This has like a classic rock vibe. Really close to Europe.”. I felt that. We recorded the album in August. I met Kee Marcello in March before. I met him on a festival we were doing together in England. So I thought, “Maybe if I ask him, he can do something here.”, because it’s pretty much his style. My bass player played with him before, so he gave me his phone number. So I just texted him. You know, “This is Ronnie. We met a few months ago and I would love if you can do this.”, and he was like, “Yeah, sure. I will do it.”. So this is when the funny story comes: We had all the album mixed and pretty much mastered already. So we were waiting just for his solo, and the weeks passed, and he didn’t come back with any tracks or anything. I started to text him, like, “Next week we need to deliver the master to the record label, so I need to know if you are able to do something, or if we’re gonna leave the song like that.”. He told me, “Yeah, yeah, yeah. Don’t worry. I will do it on the weekend, and I will send you the tracks. Then nothing happens on the weekend, and then he texted on Monday and he was like, “Sorry. It was a holiday in Sweden this weekend so I couldn’t do it, but I will do it during the week.”. Wednesday and Thursday went by. We need to deliver the album on Monday, and it was already Thursday and nothing happens, so I texted him again, and he was like, “Yeah, yeah. I’m gonna send you the tracks tomorrow.”. So now it’s Saturday, and we need to deliver the finished album on Monday to the record label, and he sends me the tracks, and then he sends me a long email. I started to read the email. I was like, “Oh, my God.”. It said, “Ronnie, I hope you read this email with an open mind.”, and then I thought that maybe he didn’t do anything and it’s just, you know, like telling me that he’s not able to do it. The thing is, he did a solo, but it changed the chord progression of the song. So that means, being Saturday and I need to deliver the album on Monday, that I need to re-record the bass line and the keyboards, and I was like, “Oh, my God. We don’t have time to do this.”. But my co-producer and guitar player José says, ”Don’t worry. I will do the keyboards on Sunday, and I will do the bass, and then we’re gonna do the mixing and the mastering really fast, and we can deliver on Monday. And then when I listened to the final version, I was like, “Fucking Kee Marcello. He was right.”. It changed the chord progression, but he was right. It works that way. So I was very happy. And then after that we met for the video clip and all this stuff. We met in Madrid. We’ve been hanging together and it’s fantastic. He’s such a nice guy.

But you will never work with him again, right?

No, I will. I don’t care. I mean, I think the stress was worth it because what he did on the song definitely made the song better.

And to what extent was Roy Z involved in the songwriting and the album?

He did a complete song. It was actually one of the singles. He’s a great guy. He’s a good friend of mine for many years. Actually, he was always telling me, “We need to do something together.”, because we are both Latin people, you know. He has these Latin roots also. We’re speaking Spanish with each other, so. He was always telling me, “Ronnie. We need to do something together.”. So when I was writing the album, I had a space for one song. I didn’t have any demo, and I was like, “Okay, I’m gonna text him.”, and I said, “Bro. Can you do something for me? Can you do even just a riff or something?”, and he was like, “Yeah, yeah. I have a bunch of ideas.”. So he sent me the song, and actually sent me a song that he was supposed to use for Bruce Dickinson. We thought it was a good idea. We adapted the song to my music style. And at the end, it became one of the singles on the record. It’s a song called Eternally. Yeah, I’m very happy. He was happy also.

What made you choose the album title Backbone?

That came from when I started to write the lyrics for the album. The first song I wrote was Backbone, actually. The lyrics of the song. And I wanted to do something like Holy Diver in terms of what the lyrics mean. Like the power you have to change your life, or do what you need to do to, you know, succeed. And I thought about this Backbone term, and then I did the song, and then I thought, “I think that’s actually a really good title for the album because it really represents my career so far.”. You know how the music industry works nowadays, and it’s really hard for everybody, and even when I had the chance to play with great artists like Rainbow, and Michael Schenker, and Vandenberg, and all those guys, one day you are here, and then the next day you don’t know what’s gonna happen. And in financial terms, it’s really hard every day. To put a tour together, or even to make an album together, it’s really hard. But it’s like a message for all the musicians. They’re still trying. You know, this is what you need to do if you like music. If you wanna do music, you need to keep trying. So I thought it would be like a very strong message for, like, “Yeah, we’re still here.”. You know, like, “We’re still trying.”. You know, doing things, which is cool for me.

The front cover is like an unchained wolf-snake coming out of a volcano. What does that symbolize?

That’s a clear statement. The serpent wolf actually is a mystic figure from the Romanian tradition. It’s called the Dacian Wolf. So this is something that the Dacians, before it was Romania, were using to fight the Ottoman Empire. So it was kind of an artifact they were using as a flag. So when they were going to battle, there was a flag with this wolf head with a serpent body. So the wind was coming through the wolf’s mouth, and it was making a noise going out in the back. It was scaring the enemies. So they were using, like, a trumpet, or drums, or whatever on the battlefield. I found that mythology figure very interesting, so I adapted that to the first album (with original songs) Too Many Lives, Too Many Masters. But then coming to Backbone I said, “Okay, it should be like a clearer statement of what we’re doing.”. It’s like a battlefield figure. Because we’re going to battle every day. You know, you can see it now. We came here to Stockholm, seven hours from Gjerdrum in Norway yesterday, and when we arrived here, the show was canceled. (Ronnie’s band was on this tour supporting Primal Fear, whose singer Ralf Scheepers caught bronchitis, resulting in three shows in a row getting canceled.) And tomorrow at six in the morning we need to take the ferry to Helsinki, and then going, like, 11 hours to Helsinki, and we don’t know if it’s gonna be a show or not. Every day is a battle for a musician, so I felt really identified with that figure. I thought, “This is gonna be my figure from now on.”. And coming from the volcano like a phoenix. So there are a lot of meanings on the cover. But I also think it really represents what a career is right now for a musician. It’s a lot of battles every day. And sometimes, you know, the people don’t know about it, obviously. They don’t know the insights of being a musician, and some people even criticize your work, not knowing what you need to go through every day, which sometimes is unfair. I understand because they don’t know, but yeah, sometimes you feel a little bit like you need to make this statement, “You should know what all we musicians need to go through always, then maybe you will have a different opinion.”. (Laughs)

It’s tough times for musicians now, but imagine if it gets even tougher, and you have a long time to go until your career is over.

It could be. It was really bad during the pandemic, for example. And that’s, for example, why I’m so grateful to Frontiers, my record label. Because I remember when the pandemic happened. Obviously, everybody was suffering, and everybody was creeped out, like, “Oh, what are we gonna do now? Are we gonna do shows?”. People need to understand that nowadays shows are 95 percent of a musician’s income. Because today record labels work as a bank. They give you a loan, which is called an advance for the album recording, but they get it back from the sales, and they get it back from the royalties. So sometimes you record an album, you release an album, and you don’t see any royalties until after five years because they need to get the money back. And you need to buy your own CD to sell it on the merchandise. You need to buy the copies. So during the pandemic that was totally cut off, like, “What are we gonna do?”. And Frontiers, they came and said, “We understand what the musicians are going through. Let’s do some albums. Let’s do some studio projects.”. And we did that. I did Sunstorm, and I did two Lords Of Black records during the pandemic. Other record labels would say, “No. There is no money now. Nobody’s playing. Sorry. See you in a couple of years.”. Frontiers didn’t do that. They really supported the artists, which is pretty cool. Yeah, the people don’t know all about it, and they think that you’re just living your life as a musician, and, “You play in Rainbow. You must have a Ferrari.”. No, I don’t have a Ferrari. (Laughs) Yeah, so sometimes it’s really hard in that way. It’s really hard. I don’t know how it’s gonna be. I think the problem nowadays is that after the pandemic everybody needs to tour. Everybody needs to do shows. For example, we came here today, and we’re supposed to do a show, and two days ago it was Michael Schenker, and how many shows were there yesterday? It’s oversaturated. And the people are not going to shows every day. You cannot ask a fan to go to shows Monday to Sunday. That’s not gonna happen. So there’s a huge competition, and you need to plan it very well to not clash with any other bands. But anyways, it’s still complicated. I don’t know how it’s gonna be in the future. That’s why I’m so happy just doing support acts. I don’t care. I never had the chance to play with my band before in Scandinavia. Sadly, we don’t know what’s gonna happen in the next few days. And we will need to come back at some point, but I don’t know. So yeah, the only way is to go out and play. That’s the only way that you can prove yourself that you’re a good musician. I don’t think that albums can tell if you’re a real musician or not. (Laughs) Talking about the AI and all the overproduced albums that you can find. And we do shows on Mondays. I never saw that before. Doing shows on a Monday, and then you get a hundred people, and then you blame the fans, like, “They didn’t come to my show to support me.”, but probably they were going to five shows last week, and they can’t pay for a ticket every day, you know.

We were saying a little bit about Michael Schenker. Erik Grönwall and R.D. Liapakis have been singing the UFO songs in the last couple of years. What would it have been for you to sing the UFO songs now with him and maybe together with them?

The thing is I love singing UFO songs. But the problem for me was, and that’s why I quit Michael Schenker… So when I talked to him, and I explained it, my point of view was: I’ve been playing with Rainbow for five years, and then I joined Michael Schenker, and we’ve been together for four years, so we’re talking about nine years being in bands playing other people’s music. So I think one of the main challenges for a musician is actually to try by yourself, to see what you are capable to do by yourself, and not being in the safe zone. For me those nine years were amazing, obviously, having the chance to work with Ritchie and Michael, and learning from them, but also I felt that it was too easy in a way that I didn’t care how many tickets you sold for tonight, how many records you sold, I never cared about logistics, or anything. Somehow it was easy and boring, and I think that kills a little bit of my creativity and enthusiasm as a musician. Because it was too easy. I was just being called, “There is a tour in two months.”, and, “Okay, where do I need to be?”. And then we play the songs every night, everybody is happy, and the next day it’s the same thing, and the next day it’s the same thing, and then I go home, I get paid, and, “See you next time.”. So I felt like, “I really wanna try to do something by myself.”, with the risk that brings. And that cheers me up as a musician. So when I talked to Michael I said, “Listen, I really love playing with you…”, because I really love to play with him. He is a great musician. He’s a legend. So I really love him. And we hung out really well together. And I love to play the UFO and the Michael Schenker Group songs, and the songs we did together, and the three albums we did together, and all this stuff. I love the payment also. (Laughs) I’m not gonna lie. It was a good payment. But there was a point where it was too easy. It was too easy to get, and it was like, “I need a different kind of emotion doing music.”. But going back to your question. I mean, I would love to sing a song with the guys. I think they are great singers. Especially Erik, for me. He’s a fantastic singer. I’m not gonna say that he is not. I really respect what he did with Michael, and what he’s doing with his solo career, and all this stuff. I really respect what he went through in his personal life, and yet he’s able to deliver. He delivers. He’s an example for everybody. So yeah, I would love to somehow do something together in the future. Why not? Yeah, that would be fun. I think most of the people would love it.

You’ve been collaborating with so many artists, and you live in Romania, but you seem to work with not so many people from Romania. Do you have all your connections already from other countries, so you don’t have to work with people from Romania?

Actually, my bass player, in this band, my solo band, for two years it was a Romanian musician (Aurelian Dincã). He’s from a band in Romania called Trooper. They’re very famous and they’re very popular. They do a lot of shows. He’s a great guitar player, in that band. Actually, we were gonna do some shows, and I asked him, “Do you know any bass player in Romania that I can use for these shows I have.”, and he told me, “I’m in. I can do the shows. I’m a guitar player, but I can do the shows on the bass.”. So he was in the band for a couple of years. He is actually on the live album, Live At Rock Imperium. And the studio where I go to record everything is a studio from a very famous rock band in Romania also. So I have a lot of connections. I don’t use them very often for my solo stuff. Romania is a small market, but since they sing in Romanian, it’s a big market for them. So they’re always busy, you know. This band, Trooper, can do, I don’t know, 60 shows a year only in Romania, which is crazy. Every week they have shows. But I have good connections there, and also there are a lot of great musicians in Romania, and the rock scene is very strong also. I mean, the heavy metal scene is strong there. Yeah, it’s pretty cool. I mean, I have a lot of friends from other bands that go there, like, “Yeah, we’re gonna be in Bucharest this week.”.

By Tobbe – Published April 7th, 2026

Metal Covenant ringde upp Lion’s Share-gitarristen Lars Chriss för att prata om nya albumet Inferno.

Nya plattan är en kollektion av låtar från 2018 till 2024. Berätta om varför det blev så.

Både ja och nej är det ju så, för att låtarna är ju nyinspelade. Men visst, vi släppte ut lite sådana här demo- och work in progress-versioner, kan man väl säga, och det var väl mer för att visa att bandet höll på. Efter Dark Hours 2009 så giggade vi några år, men vi kände liksom att det hade kommit streaming, skivbutiker slog igen, och det hade varit bankkris där i USA, så ekonomin var dålig, så jag kände bara ”Shit. Vi måste ta det lugnt här och kolla tills skivindustrin sätter sig. Den måste ju hitta en modell.”, för det var bara kaos. Så det var därför vi gjorde det här breaket. Och sedan efter några år där så började jag få rätt mycket jobb att mixa andras skivor, och involverad i det, och det åt ju en jäkla massa tid. Så Patrik hoppade med de här Sabaton-killarna, som vart sparkade, och körde Civil War där ett par plattor också. Men 2017, var det väl (Reds. anm.: Sent 2016), hoppade han av där och sa ”Nu jäklar får vi shape up här och börja göra klar nästa platta helt enkelt.”. Så det var då vi började med de här låtarna. Det var väl så att jag hade ett bra distributionsavtal med The Orchard, med Sony, så vi tänkte att ”Jamen, alla andra popnissar och allting släpper ju ut en singel i taget, så att vi gör det så att fansen får lite ny musik och vi visar att vi lever.”. Och jag började tycka att det där var jäkligt kul, för jag kunde fokusera bara på en låt istället för att gå in i studion och göra tio på tre veckor, som det var förr. Plus att varje låt fick liksom en chans att skina, eller vad man ska säga. Det var en pressrelease, och det var någon lyric video, och det vart liksom fokus på en låt. Så jag tyckte att det var ganska kul som producent. Men sedan tänkte vi att ”Nämen, nu släpper vi ut ett album här.”, så vi började boka lite gig och välja ut låtar där, och skulle släppa 2020. Så vi var nere i Tyskland och körde några headline-shower och kom knappt hem. Det var liksom tre dagar efter att vi flög hem så stängde hela jäkla Europa och då var det ju ingen mening att släppa ut ett album, för att släpper vi ett album så vill vi ju ut och gigga för att sälja det. Så då försvann några år till där. Men vi skrev ju under hela den här tiden så det slutade med att vi hade en jäkla massa låtar att välja på. Så att vi kollade och satte ihop vad vi tyckte var ett grymt album, snarare än att vi valde liksom… Nu tycker vi låtarna är ungefär lika bra, men så att de fyllde en funktion på albumet, så att säga. Vi är ju old school. Det ska vara typ 40–42 minuter och så ska man lyssna från början till slut. Och som sagt, den sista låten är minst lika bra som den första, men den passade att ligga sist. Men viktigt att poängtera är att det är inte de här singlarna vi släppte ut som vi bara slängt på ett album. Det är det inte, utan vi valde ut och sedan gick jag tillbaka och byggde om dem från början. Men fördelen med dagens teknik är ju att man inte behöver börja om hela tiden, utan att man kan gå in i de här Cubase-arrangemangen och byta ut saker som behöver bytas ut och bygga om på det sättet. Så att, ja, nu är vi här. Äntligen släpps den ut. Och när vi släppte de tidigare skivorna så var det ingen som snackade om vinyl överhuvudtaget, så vi tycker att det är skitkul att vi håller en Lion’s Share-vinyl i handen, för första gången faktiskt. Och vi hoppas givetvis kunna släppa ut backkatalogen också, för många fans har frågat efter den på vinyl. Så det är också planen, att beta av backkatalogen och få ut den på vinyl.

Lion’s Share live. Från vänster: Andy Loos (bas), Lars Chriss (gitarr), Nils Patrik Johansson (sång), Magnus Ulfstedt (trummor).

Under de senaste sju åren så finns det väl ungefär åtta stycken till låtar som släppts ut. Du sa att du ville hålla det till det gamla klassiska vinylformatet på 40–42 minuter, men svider det ändå lite att bara låta dem få ligga och inte få hamna på plattan?

Nej, inte direkt. Planen är väl att kanske sprida ut dem och göra samma grej. Inte ta liksom ta sex, sju igen utav dem, för vi skriver ju hela tiden och det finns så mycket nytt material, men att kanske ta tre av dem, och sätta ihop med sex, sju nya, och på skivan efter det ta ytterligare tre. Det är väl lite planen. För skivbolaget tycker väl inte att det är jättekul att folk har hört alla låtarna på skivan, och det blir svårt att pitcha till Spotify och sådant där, redaktionella spellistor, för de ser dem som släppta, även om det är helt nya gitarrsolon eller trummor. Det känner inte de algoritmerna. De kan inte skilja på det.

När du skrev låtar under en lång tid, kände du själv någon gång att det kunde blivit en spretig platta?

Jag tror inte det, för att jag skriver verkligen från hjärtat, och vi är ju ett riffbaserat band, så för mig har det alltid börjat med riff, och jag har ju mina influenser sedan jag växte upp, med New Wave Of British Heavy Metal och alla de där klassiska banden. Tony Iommi är ju gud såklart, men liksom Judas Priests Painkiller för mer aggressivt uptempo. Saxon, Priest, Accept, det är liksom bakgrunden vi har. Så att jag gjorde nog som jag alltid har gjort. Kommer på bra riff, sparar dem, sätter ihop dem, och sedan träffas Patrik och jag, och så bollar vi idéer för sångmelodi tillsammans. Och så utvärderar jag om det är något som behöver bytas, något riff, eller tweakas, eller skriva om någon vers som inte vart bra. För vi jobbar väldigt intensivt. I och med att han bor i Borlänge och jag bor i Stockholm så träffas vi inte jätteofta och skriver. Men när vi är nöjda med musik och melodi, då skriver han texter och så sjunger han in det. Så det är väl i stort sett så det alltid går till.

Apropå Tony Iommi. Ett par låtar har en ganska klar Black Sabbath-influens. Är det någonting som man reflekterar på när man själv vill lyssna på vad man har gjort?

Det är klart att jag är medveten om det. Men jag älskar ju det där. Det är ju inte rena rip-offs, men visst hör man var influensen kommer ifrån. Jag är ingen sådan där som försöker ljuga eller dölja det. När det gäller gitarrsolon är det George Lynch på 80-talet och Gary Moore, och när det är riffskrivande så är det Tony Iommi och Judas Priest, och Megadeth tycker jag också har bra riff. Ja, alla influenser man har kommer ut genom mitt filter där. På det sättet jag spelar och sätter ihop sakerna så blir det förhoppningsvis Lion’s Share-soundet. Går man tillbaka till alla de här sju skivorna så är det liksom samma stil av riff. Sedan är det olika produktioner, olika människor som är med, mer eller mindre keyboard, olika sångare, men i grund och botten, om man bara går till det jag har skapat, liksom riffen, så skulle riff från första skivan kunna vara på den här och tvärtom.

Hur gamla är de äldsta idéerna till den här skivan?

Ja, de är ju där från 2010–2011 och det vart ju ännu mer Dio-influerat i och med att när Dio dog 2010 så satts det ihop en kryssning för att hylla honom och då var vi utvalda att vara i husbandet, så att säga, och så kom det upp olika gäster. Så vi stod ju och körde en jäkla massa Sabbath-Dio-låtar hur länge som helst. Så det är klart att det färgar av sig ännu mer på ens egna idéer då. Och scenmanagern, jag tror han heter Urban Näsvall, tyckte att vi var så bra på den där grejen, så att när han hade hit Vinny Appice på en trumklinik, bara en eller två månader efter, då kollade han om vi ville kompa Vinny. Så det var ju coolt. Fick vi spela med originalet också där. Ja, det var jäkligt mycket Dio och Sabbath där, som givetvis smittade av sig ännu mer på de starka influenser vi redan hade. Och jag menar Mob Rules är min favoritskiva, någonsin, så att det är ju verkligen där.

Varför valde ni titeln Inferno?

Ja, det var nog en liten kompromiss, tror jag. Vi jobbar ju tajt ihop med vår artwork-kille (Carl-André Beckston) som har gjort de flesta singlarna och allting. Vi släppte ut den här singeln We Are What We Are, och den gick jäkligt bra, folk gillade den, och är nästan uppe i en miljon på Spotify. Så vi tänkte ”Det är ju smart. Man säljer albumet med en populär låt, We Are What We Are.”. Men han bara ”Nä, det är inte bra.”. Och då började det där fram och tillbaka. Han föreslog något och vi bara ”Nä, det är inte bra.”. Så till slut så vart det Inferno som vi alla tre kunde enas om helt enkelt, och det passar ju omslaget väldigt väl också.

Även fast det är digitala släpp och man inte får ett LP-konvolut till alla släppen, så för varje av de här så kallade singlarna som har släppts under åren så finns det ju en framsida, och det är ju 20 stycken eller så, så finns det en risk att de blir ganska lika varandra till slut när man släpper så många?

Det här kanske är taskigt mot honom som gör omslagen. Men för mig är inte de viktiga. Det som är viktigt för mig är albumomslagen, och det är därför vi har vår maskot på dem. Och singelomslag, ja det behövs. De kräver det för att ladda upp en låt helt enkelt. Ungefär där är jag liksom. Men det är klart att han sätter mer stolthet i sitt jobb för dem. Men jag har inget minne av att jag någonsin skulle ha ratat något eller petat i något av singelomslagen, utan ”Han är duktig. Det ser bra ut. Vi kör.”. Ungefär så har det varit.

Magnus Ulfstedt är med på promobilderna, men det är Patriks grabb Fredrik som spelar trummor på skivan.

Ja, det stämmer. Men det var för enkelhetens skull. Men Magnus har spelat med oss sedan Dark Hours-giggen sommaren 2010. Han har varit med i 16 år. Vi ska repa nu på söndag. Det blir enda repet. En sångare kan ju komma in senare och Patrik repar hemma, men man vill ju att trummor, bas och gitarr ska sitta ihop. Så vi behöver ju repa mer, och då funkar det ju inte med Fredrik, för han bor också i Borlänge, så han kan ju inte sitta och åka fram och tillbaka för att repa. Men vi andra bor ju åtminstone i Stockholmsområdet, även om vi också är utspridda mellan Mariefred och Upplands Väsby, och jag bor i mitten (Bagarmossen). Nämen, det funkar skitbra med Magnus, och som sagt, han har varit med oss sedan 2010. Och sedan körde han ju bas ett tag med Eclipse och då krockade det väl lite och vi hade någon annan trummis tillfälligt. Men nä, det är ett jättebra band och det är det bandet som kör live och så där.

Du sa att ni ska repa på söndag. Ni har ju egentligen bara spelat ett fåtal gig under de senaste 15 åren. Hur känns det att komma igång med att få gigga tillsammans igen?

Jomen, det är kul att möta fansen. Men personligen så har jag ju aldrig varit någon live-människa, utan det har varit lite nödvändigt ont för att sälja produkten. Så att jag är ju verkligen en studioråtta. Jag har ju inte lidit av att inte gigga, om vi säger så. Jag trivs att krypa in i min lilla studiohåla och skapa saker som är beständiga. Ja, nu finns det YouTube, men förr var ett live-gig en upplevelse för dem som var där. Men jag tycker liksom att skapar man musik och spelar in det, då finns det kvar när man har dött. Jamen, jag har alltid varit mer inne på det. Och sedan när man har gjort det, man gör det absolut bästa man kan och är jättenöjd, då vill man gå vidare och göra nästa grej. Men spela live, då ska man liksom försöka återskapa det där gång på gång, så lika det går liksom, och det blir ju aldrig perfekt, och i och med att jag är lite så där petig och perfektionist så mår jag nästan dåligt av den där ovetskapen hur resultatet blir. (Skrattar) För alla andra grejer kan jag kontrollera. Jag kan godkänna foton, jag kan godkänna en video, jag kan hålla på med en mix tills jag är nöjd, men jag har ingen kontroll alls över live-biten. Det kan gå hur som helst. Min personlighet gillar inte det riktigt.

Känner de andra grabbarna sig mer tillfreds med att gigga och har inte samma oro som dig?

Ja, jag tror alla de andra älskar att spela live faktiskt. Det hör till. Foton, video, live. Det är någonting som följer med. Men hade jag kunnat sälja massor med skivor och bara sitta i studion, utan några foton, video eller live, så hade jag ju föredragit det faktiskt.

Var kommer ni turnera under året? Finns det saker som inte är annonserade nu också?

Ja, vi börjar med de svenska giggen, så det är väl där fokus ligger nu. Men givetvis vill vi ju ut runt om i Europa och gärna på andra ställen också. Men man får ju se. Allt har blivit så dyrt efter pandemin, med flyg och bensin och det blir inte bättre av att det härjas och krigas nu också. Det känns som att man får ta det dag för dag nästan. Man är nästan glad att man hinner få ut de här skivorna, för jag menar, nu kommer ju förmodligen vinylpriset gå upp om oljan går upp också. Och transporter. Allt går ju hand i hand på något sätt.

Då är det väl ganska skönt i de här tiderna att krypa in i sin studio där man får vara sig själv, va?

Om vi säger så här då: jag tycker det är jättekul när gigget är gjort och det gick bra. Jag körde ju även med ett annat band där, Johan Kihlberg’s Impera, och då var vi förband till Kiss nere på Skandinavium. Det var helt packat när vi lirade. Ja, det var en grym känsla faktiskt när man var klar där och blickade ut över en hel ishall med folk som jublade. Så när det är över och det har gått bra, vilket det oftast gör… så jag borde ju chilla lite och känna att det kommer att gå bra. Men det är alltid den där oron.

Lion’s Share har blivit ett band som mestadels spelar låtar från att Patrik tog över sången. Kan det kännas lite vemodigt att inte spela så mycket från de första fyra plattorna?

Nä, inte direkt. Nu har vi kört vissa låtar. Senast när vi var nere i Tyskland så var både Sins Of A Father och Shotgun Messiah med. Andy Loos, som spelar bas, var ju med på första skivan. Och även Magnus gillar verkligen, ja, typ Sins Of A Father. Ja, många fans gillar Sins Of A Father, helt enkelt. Så att vi gjorde ju till och med några nyinspelningar på just Sins Of A Father och Shotgun Messiah, så att de skulle bli lite Patriks låtar också, och vi har ju kört dem. Men vi har ju en jäkla massa bra låtar på de tre senaste skivorna. Och det är ju lite annan stil ändå. Det var lite mer semi-progressivt där i början, med mer keyboard och lite så där. Jag vet inte om det skulle sticka ut av att slänga in någon av de där låtarna mitt i det vi håller på med nu som är mer full-on heavy metal, eller vad man ska säga. Men vi är öppna för det, och Patrik är också öppen för det, men det är som för alla band, det finns en jäkla massa bra låtar att välja på när man har gjort sju skivor.

Av Tobbe – Publicerad 30:e mars 2026

Official site Ad Infinitum

Ad Infinitum was in Stockholm, and singer Melissa Bonny talked about a forthcoming album, her new solo album Cherry Red Apocalypse, guest appearances, and being the front person of a band.

Ad Infinitum. Left to right: Adrian Thessenvitz (guitars), Niklas Müller (drums), Melissa Bonny (vocals), Korbinian Benedict (bass).

The song you guys released in October last year, Regicide, will that be the first song on a coming album?

Oh. It will definitely be on a coming album. We’re currently working on it, and gathering more songs than we need, so we can choose the best of what we are doing. We’re taking a little bit more time this time, but we wanted to release something new last year for the tour that we had. But yeah, there’s gonna be a collection of songs coming anytime between soon and soon-ish. (Laughs)

So no date yet. Can you give me something?

Honestly, I think the actual album release will be in ’27, ‘cause we really wanna take a little bit more time and also give the time to Abyss to shine. We’ve been very quick at releasing albums, especially at the beginning. Because of the pandemic, we did not tour, but now we feel like we wanna give a little bit more time to each song to shine and to play them on stage.

Have you already begun to sense some similarities or differences from your other albums?

It’s just a continuation of what we’ve done. If you listen to all the albums back to back, they’re all different and they all have something similar. And then, if you take the first one and the last one, they are very, very different, but still you can find the elements of our signature songwriting, because it’s the same songwriters. I mean, the first album was a little bit different, but we were all writing together. So I think it’s gonna be a continuation of what people heard in Abyss.

Your solo album Cherry Red Apocalypse was out in January. Tell me about that album.

So I’ve been wanting to release something on my own for a long time. Actually, I started writing the first songs of this album three years ago. I’ve been focusing more on Ad Infinitum because we had a heavy schedule, but in November and December of 2024 I could finally put the time and really dedicate time to the songwriting of it. You know, when I write with Ad Infinitum or with Dark Side Of The Moon, even though we’re very free in the way we write, we have a certain signature sound. We are metal bands. And with my solo music, I felt completely free to do whatever I wanted because nobody expected anything from me. And this is where I’ve been able to put songs that would not fit in either Ad Infinitum’s album or Dark Side Of The Moon’s album. And with this, I’ve been able to explore many sides of my personality, and the music I listen to, and influences. So it was really an album where I was like, “Okay. I’m just gonna do it, do whatever feels good to me, and then we’re gonna see what makes sense.”. I had a collection of, I don’t know how many songs, and I picked the ones that made sense together as an album.

So if you do a Part 2, will you use any of those songs, or will you start over?

Actually, I don’t know. I have a few more songs. When we were working with the team, like producer and musicians, some people were like, “But this one is good as well, and this one is good as well.”, and I was like, “I cannot put them all on the album.”. But let’s see, let’s see.

Left: Melissa in Ad Infinitum. Right: Melissa as a solo artist.

And it’s quite easy nowadays if you wanna put out standalone singles along the road to the next album, if somebody is willing to pay for that, but I don’t know how the record company and your digital stuff work really.

I did it completely independently. That was one of the big things I wanted to do. I didn’t want to depend on the schedule of a label, or anything that we depend on when we release with Ad Infinitum on the label. I also wanted to see the strength of the fan base. Even though it’s very useful to have a label with a promotion plan and whatever, the love that Ad Infinitum, or me, or Dark Side Of The Moon have received through the fan base, and the community wanting to bring this further, mattered so much. And I wanted to see how it could do organically, and how I could do it myself, and to have like a bigger freedom of move, you know, in when, how, et cetera.

The songs differ a lot from your main band, and when you wrote the songs, was it a little bit difficult to not end up on the same track as that band?

Not really, because the songs that I wanted to write for this were, you know, anyway different in my mind. The way I wanted this to sound was that I wanted to go a little bit away from modern metal, and I wanted to go back to some things that I haven’t been able to do. So in that sense, I was not really afraid. And also with the fact that I was not working with the same team. Ad Infinitum is four people writing together, so in that sense I was not afraid that it would sound similar.

What kind of lyrics on your solo album make you more emotional?

Oh, the most personal song on this album is Mama, Let Me Go, because it’s a song about my parents. Well, it’s a very vivid memory of leaving home and pursuing my dream. And this is probably the most personal song I’ve ever written.

And were you always supported by your parents?

Yeah, definitely. My parents were definitely supportive of this choice. You know, I had a very stable job in Switzerland. Everything was as it should be in the parents’ book, you know, for the child to be on the good path. But I was just not happy in that job. And even though they were a little, you know, like, “Are you sure you wanna leave this for something as uncertain as music?”, they were super supportive because they knew that would make me much, much happier.

Melissa Bonny’s solo album Cherry Red Apocalypse was out on January 23rd, 2026.

Tell me about the front cover of the album. It’s kind of special. It’s you standing there looking at the sky.

I went to Spain to work with Natalia (Enemede), with whom I’ve been working many, many times, also with Ad Infinitum. I wanted something that is not just a picture of me. You know, there’s many pop albums where it’s a beautiful magazine cover picture type of cover. But I wanted something that is in between a picture and maybe a painting or storytelling or something that people will look at and be like, “Oh. Okay. I try to understand the vibe of it.”. I wanted to represent the title, Cherry Red Apocalypse. You have the red bush trees, which represent the cherry red color. You have the dead branch, which is the apocalyptic part. And the sort of dreamy pose and this little flower that’s blooming from the dead branch. I was very inspired, by the way, by cover artwork by Aurora. Yeah, just this. (Laughs)

When you were younger, and maybe even now, were you an album person when listening to music, or were you more the singles type of person?

It changed through the years. I think I started as an album person as a kid. Then as a teenager, I consumed a lot of music, but more like singles. You know, the singles that you would hear on MTV, for example, or on the radio. And then as I got into more metal, I got back into albums. And I really think that the way music is written, especially in metal, deserves for people to listen to an album from the top to the bottom. You know, we are always limited in the amount of singles that we can put out and promote, but there’s so many interesting songs on an album that maybe were not single material, because it’s not the attention grabbing that people need now to get interested or stop scrolling, but that have so much more depth.

So, to just a completely different thing. Will you continue to sing for Kamelot live or on albums?

No. The plan was, as they’ve been doing for many years, to do one album cycle with them, and now this album cycle is over. And I think they’ve been writing some new material. I don’t wanna speak for them. (Laughs) So no, they’re gonna have someone else on stage for them now.

Did you learn something by touring and singing on stage for them, or did you know everything before you even went with them?

I learned a lot by watching how they do things, both from the human and logistical perspective. You know, it was very interesting to see how they operate, how their crew operates. There’s always something to take away for my own band, because they operate at a higher level and they have more experience. They’ve been around for… ever, I wanna say. (Laughs) So definitely, yeah.

In the last eight years or so, you have made quite a few guest appearances on records. What is the reason for doing that? Is it kind of well-paid…

Oh. (Laughs)

…or is it just for fun, or is it to bring attention to your main band?

Many of them were more because I thought it was interesting artistically. And then what is cool is that friendship came out of this. For example, one of my favorite collaborations, which became a double collaboration and so much more after this, was with Feuerschwanz. I didn’t know the guys. I knew about the band. I got contacted by them and I just thought the idea was super fun. And then we made a video, and we became friends, and now I’ve done a second song with them and been on stage with them. And then there were so many more. For example, there’s a band called H.E.R.O., from Denmark. I knew about the band and I loved their music, and then they contacted me to sing on one of their songs, and I was absolutely thrilled because I just love the band. So it’s mostly artistic choices and also friendship sometimes. I’ve done a lot of collaborations with friends because I just enjoy making music with people I love.

And you laughed a little bit when I said well-paid.

(Laughs) You know, for example, when I work with friends, I don’t necessarily want any money from it.

You mentioned Denmark. In which town do you live now?

In Esbjerg.

And about those guest appearances. If I would give you one minute, how many of those bands could you name?

Oh. (Laughs) You want me to try to name them?

I don’t know. It’s up to you.

Okay. So, Feuerschwanz, Kamelot, Arion, H.E.R.O., there’s one I cannot tell because it’s not out yet, Powerwolf. Oh, my God, I’m gonna forget some. I think it’s terrible because if I forget some, they’re gonna be pissed at me. Eklipse. Oh, my God. I’m having a brain freeze right now.

Yeah, this is a very stressful question. I know. It’s like sitting on television and answering questions. But I’ll give you 20 seconds more, if you want to try.

(Laughs) This is terrible. Oh, my God. This is so terrible. Oh, Primal Fear. Hmm. And I keep going back to someone that I cannot tell you about because it’s not out yet.

And we’re done. Wasn’t so bad. I know it’s very stressful, just because, as you said, “I don’t wanna forget anybody.”, and that’s why you forget them.

And that’s why you forget, yeah. I’m sure that as soon as I walk out that door, I’ll be like, “Oh, I forgot this one and this one.”. (Laughs)

Left to right: Niklas Müller (drums), Adrian Thessenvitz (guitars), Melissa Bonny (vocals), Korbinian Benedict (bass).

In comparison to men, obviously there are not so many women in metal. But as a woman in metal, do you try to be some kind of model for other girls and women?

I try to be myself mostly, and I hope that it’s a good enough role model for younger generations. Of course, I’m very aware of some choices. You know, not saying stupid things, and being considerate of other people, other beliefs, and all that. But I don’t know. I feel like I’m still also on a journey to find myself, and on that journey trying to also be a good model for whoever feels inspired.

You’re undeniably Ad Infinitum’s front figure. It’s just the way it is. Do you feel kind of obliged or maybe even bound to always be so since the band is actually depending on you? No matter if you believe it or not, they are.

There’s a certain responsibility, of course, that falls on the front person, so to say. But I think that in this band, at least, we’re very much a band, and it’s not just me and the guys, you know. I feel like there are certain situations where I have to be the front person, or speak more, or, you know, be the face, or whatever. But when it comes to, for example, stage performance, I think you can tell that we’re very much a band of four people who perform together. So I don’t feel the pressure. But maybe now that you asked me, I will think about it more. (Laughs)

In your life, as a singer, have there been times when you haven’t enjoyed singing or not being happy from singing?

Yeah, there have been more difficult times for many different reasons. There have been times on tour, for example. You know, it’s very draining sometimes. When you’re not at a level where you can play arenas all the time, there are things that are very draining, such as the traveling, the situation when you arrive at the venue, people. There’s a lot of things. So there are circumstances that make me wanna be home. But I think this happens to everyone in every job. There’s good days and there’s bad days.

When you were young, were you always in front of a mirror singing?

I was not only singing; I was doing choreographing. Yeah, I was channeling my inner Britney Spears. (Laughs)

By Tobbe – Published March 24th, 2026

Facebook Ad Infinitum

YouTube Ad Infinitum

Official site Melissa Bonny

Facebook Melissa Bonny

YouTube Melissa Bonny

Småländska heavy metal-gänget Bullet besökte Stockholm för ett par veckor sedan, så Metal Covenant passade då på att prata om nya skivan Kickstarter med trummisen Gustav Hjortsjö.

Från vänster: Hampus Klang (gitarr), Gustav Hjortsjö (trummor), Dag Hell Hofer (sång), Gustav Hector (bas), Freddie Johansson (gitarr)

Idag är det är första torsdagen i mars. Är det lite som en nationaldag idag för er, eller bryr man sig inte så mycket längre som smålänning?

Nä, man bryr sig väl inte på djupet kanske, men det är rätt trevligt ändå. Men det är väl lite som en småländsk nationaldag typ. Första torsdagen i mars. Jo, men jag brukar nog köpa en liten bit marsipantårta då. Men jag gråter inte om jag råkar missa det något år. Men det är väl gott.

Ni släppte ju en platta i januari. Vad tycker du är det mest speciella med att släppa en Bullet-platta nu för tiden?

Nämen, det som är mest speciellt med denna är väl att det var ganska länge sedan vi släppte den förra. Det är ju många som tror att vi har legat nere, eller att det är en comeback-skiva, men det har vi aldrig gjort, utan det har bara varit lite pandemi och det har varit lite medlemsbyte och så där. Så jag tycker denna platta väl fick ligga och gro ganska länge. Alltså, alla projekt är ju liksom speciella på sitt vis. Men tidigare har det väl varit så att man kanske har stressat till en platta lite mer eller så har det varit andra omständigheter som har gjort varje släpp lite nytt. Man har bytt något skivbolag kanske eller bytt en studio eller så. Nu är vi ju väldigt hemma i den studion vi jobbar i, så det känns ju inte så märkvärdigt, utan det känns ju bara hemtamt och gött liksom. Utan det är väl att det har varit lite rabalder på vägen till att komma hit till att det skulle bli en skiva överhuvudtaget, med att vi var tvungna att hitta en gitarrist och komma på fötter lite igen efter pandemin. Så det känns väl mest speciellt.

Och teknik överallt, inte bara inom musik, utvecklas ju hela tiden. Känner du att det har blivit någon större utveckling i inspelningsteknik sedan förra plattan? Det är ändå åtta år sedan.

Det är mycket möjligt att det har hänt saker, men inte för oss. Vi gör som vi alltid har gjort. Det är nästan som att vi har testat alla gitarrlådor och alla toppar, så nu är vi ju nästan mer så där att vi vet vad vi har att jobba med. Vi har ju rätt mycket gitarrlådor hemma och vi har gått igenom allt. Men bara som ett exempel då, att vi har gått igenom det ett par gånger, så nu tar vi bara fram det vi vet funkar. Nä, så någon ny slags inspelningsteknik som har kommit på senaste åren som skulle vara intressant för oss har jag inte märkt av.

Som du sa, vissa tror att ni har legat nere ett tag, men ni har ju spelat live i stort sett hela tiden, så det var väl absolut ingen ringrostighet, kan jag tänka mig, men fanns det lite nervositet med att spela in en ny skiva igen?

Nä, absolut inte. Det kändes mer vant och mer liksom naturligt än någonsin faktiskt, just lite med att vi hade den ingången med att ”Nu bara kör vi. Vi har våra grejer.”. Visst, jag kollar väl över trummorna så att inte skruvarna sitter löst, men det är inte som att jag har en massa extra tankar om det, som ”Jag kanske ska ha de här trumskinnen.”. Så har det varit lite förr. Nu bara smäller vi upp de grejerna vi har och så bara sätter vi micken på det och så spelar vi. Nej, så det kändes bara skönt att få komma igång med själva inspelningen liksom.

Skivan heter ju Kickstarter. Det känns ju jävligt Bullet faktiskt. Hur arbetade ni er fram till den titeln?

Vi hade ju den här omslagsidén och så hade vi ju det här riffet till den här låten som vi började på när Ben Healey spelade med oss. Ben var ju med där ett tag och det är ju han som kom med liksom grundformen till den här låten. Och så titeln: Den titeln hade vi egentligen till en annan låt. Jag tror till och med att det är så att Full Throttle och Kickstarter bytte titlar med varandra. Så jag tror Kickstarter hette Full Throttle liksom under en viss period där, och sedan så gjorde vi Full Throttle, det som är låten nu då, och så hade vi en tanke om att den skulle heta Kickstarter, och så tänkte vi ”Äh, va fan. Nej, där får vi nog göra en liten rockad.”. Jag har liksom ingen sådan här A till B-historia med först kom det och sedan hände det. Det var olika saker som hände lite samtidigt och till slut så bara ramlade bitarna på plats och så kände vi att ”Det är ju den här omslagsidén vi ska köra på och då är det ju naturligt med den titeln och då är det ju självklart den här låten som ska ha den titeln.”, och så skrev vi väl texten runt det. Så ibland är det små fragment som faller på plats liksom.

Och framsidan. Det ser ju ut som ett foto, men man vill ju kanske gärna tro lite att det kan vara lite AI inblandat i ett foto nu för tiden.

Nej, det är absolut noll AI i den. Utan det är ju Hanna, som är Hampes tjej, som också kör merchen hos oss. Det är ju hennes hoj och hennes stövel och hennes ben, och så är det bara fotat vid lastkajen utanför vår replokal. Så det är faktiskt ingenting som är AI. Till och med de här snygga ränderna i bakgrunden är ju plåttaket ovanför den här lastkajen. Nej, vi har inte haft något med AI att göra faktiskt.

Nej, jag kan ju säga att Bullet känns inte som ett band som skulle börja använda sig av AI. Jag kanske är fördomsfull, på ett positivt sätt dock. Eller skulle man liksom kunna tänka sig Bullet och någonting med AI inom musiken överhuvudtaget?

Alltså, det här med AI: Det skulle ju kunna vara ett verktyg som alla andra verktyg. Alltså, man kan ju kolla med AI för att hitta ett rim på ett ord när man skriver en text, absolut. För jag menar, det har jag använt andra appar till. Eller man kan slå upp i en vanlig uppslagsbok, 12 band, eller vad det nu heter. Så man kan väl använda AI som ett verktyg som vilket som helst. Men det här att man bara ska liksom sätta sig i knät på någon slags AI och låta den göra en låt vet jag inte. Det finns liksom ingen poäng med det. Man skapar ju saker för att man har något inom sig. Visst, nu tog det åtta år för oss att göra den här plattan, men det är ju för att det krävdes åtta år för oss att få loss det vi hade inom oss. Alltså, varför skulle vi låta en AI göra det tidigare? I mitt huvud finns det ingen mening med det alls faktiskt. Och sedan så behöver man ju inte vara helt liksom rabiat åt andra hållet. Om det finns något verktyg för inspelning eller låtskaparna där AI har någon funktion i det, vad det nu skulle vara, om det passar dem, så absolut, va fan. Men hittills vet jag inte. Mer än ett uppslagsverk så tycker jag inte det har varit så mycket att hänga i julgranen.

Om man är en inbiten Spotify-lyssnare så har man ett fodral som är fem gånger fem centimeter stort eller någonting på en datorskärm, och på en mobiltelefon är det ännu mindre. Hör ni något om vad fansen säger om omslag nu för tiden?

Nä, men man har slagits lite av det själv någon gång när man ska göra de här enkla singelomslagen för att man släpper någon låt innan själva albumet. Texten blir ganska liten på de där. Men annars har jag inte funderat så mycket. Jag tycker de här riktigt bra omslagen funkar som en miniatyrbild och även som en stor vinyl. Men ska man fundera på formatet så är det självklart en vinylplatta som är steg 1. Det är det man ser framför sig först och främst.

När ni nu hade åtta år på er att skriva låtar, fanns det en hel del idéer som ni kände kanske inte riktigt var Bullet och som fick kliva åt sidan?

Ja, så är det ju alltid, verkligen. Sedan är det så olika. Ibland är man inne i någon slags skrivarmetod där man sållar jävligt tidigt i huvudet. Man jobbar inte ens vidare med någonting som inte känns alls Bullet från början. Ibland så testar man lite mer och tar ut svängarna lite, och ibland ångrar man det för det har hänt att det har blivit låtar gjorda som man känner i slutet att ”Nej, fan.”. Det var några idéer som var på tapeten denna gång när jag drog i bromsen till slut och kände att ”Nä, så här får det inte vara nu. Så här får det inte låta.”. Så det är klart det är så. Det är nog bara AI som gör så att man bara går direkt från det man börjar skapa tills att det blir färdigt. Det är klart att det är en massa omvägar till att komma fram dit man ska.

Har ni spelat in några fler låtar än de som hamnade på plattan?

I denna omgång har vi två låtar som vi gjorde färdigt som inte är på plattan. Någon ska till Japan, tror jag, och så har vi en som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med än så länge. Jag vet inte, med det är väl upp till skivbolaget att ha någon idé om dem. De blev rätt bra de låtarna med. Lite synd att de inte är med på plattan faktiskt, men det får väl bli en överraskning till framtiden då.

Vissa band, kanske inte inom er genre, släpper ju ganska många singlar nu faktiskt. Hur ser du på att släppa singlar och inte alltid hålla er till hela album? Alltså, kanske singlar som inte släpps på en skiva.

Ja, det hade jag jättegärna gjort. Och släppa EP:n och sådant tycker jag hade varit skitkul också. Och jag hade gärna släppt singelversioner på låtar. Och när man väl har tre, fyra, fem låtar att man gör en EP. Det var lite så musikbranschen var från början, känns det som. Jag vet inte om det är så, men det känns som att det kanske är därför det kallas album. Att album är en samling av olika singlar. Och att få göra B-sidor är också jävligt roligt. Jag tycker att det är härligt med albumformatet, men det är också rätt mastigt att alltid bara släppa album. Men det är sådana här branschgrejer som man inte har mycket att styra över liksom. Någon ska ju vilja släppa det. Jag producerar gärna det, men någon ska vilja släppa singlar också. Och då hade man ju gärna velat att det släpptes fysiskt med vinyl-7:or, och 10:or hade varit jävligt coolt ju. Men det är inte riktigt upp till oss bara.

Vänster till höger: Gustav Hector (bas), Dag Hell Hofer (sång), Hampus Klang (gitarr), Gustav Hjortsjö (trummor), Freddie Johansson (gitarr)

Hårdrock har funnits i er form nu i 45 år i stort sett. Ja, ge och ta några år fram och tillbaka. Men när ni får en idé, hur vet ni att idén kommer från er själva, så att man inte omedvetet lånar en idé? Är det möjligt ens att veta det?

Jag skulle nog säga att ingen idé kommer ju bara rakt ifrån en själv. Det är inte som att man lever i ett vakuum, och särskilt inte vi då, som du säger, som ju ändå spelar någon slags musik som man kan ändå härleda till att den började där. Det finns väl ingen idé som kommer rakt från en själv. Det är väl inte att man ska uppfinna något helt unikt som man inte kan härleda till någonting, utan det är väl mer att göra det på något sätt som ändå gör att det känns som att det är gjort med personlighet och på vårt sätt. Det tycker jag ändå att man hör, inte minst på denna platta, att det verkligen är Bullet. Sedan kan man ju höra allt möjligt som det kommer ifrån och det tycker jag inte är något konstigt. Jag tycker det är helt naturligt. Jag tycker det är så det ska vara. Jag hade velat höra fler yngre band som tydligt lånar av Bullet. Det tycker jag hade varit fantastiskt.

Dagges röst känns rivigare än någonsin faktiskt. Vad tycker du om mitt påstående?

Jamen, den är nog rivigare än någonsin, absolut. Jag har faktiskt inte gått tillbaka och jämfört så himla mycket med andra plattor. Jag tycker att han håller sig ganska stabil ändå. Han låter som han låter liksom. Så är det ju. Han är som han är och han låter som han låter och det är väl det goa med honom liksom. Helt klart.

Han sa till mig för ett år sedan ungefär att han var en ganska stor orsak till att det dröjer för skivan att komma ut. Hade han rätt i det påståendet?

Jag förstår lite vad han menar, men jag tycker att han är lite hård mot sig själv ändå. Det är ju jag som brukar spela in honom och vi jobbar i ett par timmar i stöten, ett par dagar i veckan, vilket gör att sångprojekten blir stora och det tar en jävligt lång tid. Det tar någon månad liksom att få in sången för att det ska bli ett bra resultat, och då tar det ju tid. Men vi sätter väl igång så fort vi hamnar där i inspelningen eller så. Men visst, det är ju en utdragen process. Det är väl lite upp till mig också. Jag släpper väl inte igenom det som jag inte tycker håller och ibland tar det sin lilla tid. Och är det ett par dagar man har att jobba i veckan med att spela in sång så kan det ju hända grejer några av de dagarna. Man kan vara sjuk eller det blir inte så bra just den dagen, och sedan kan det gå riktigt snabbt vissa dagar. Nämen, det är ju som det är.

Som trummis då, vad tycker du är din största egenskap för att göra en Bullet-låt bättre?

Jag tänker nog inte så mycket som en trummis. Jag är ju liksom lite ingrottad i allting, så det här rena trummisperspektivet vet jag inte riktigt vad det är. Jag tänker nog som på allt annat, att hålla sig musikalisk på något vis och att allting sitter ihop på något vänster, så att spela på ett vis som gör låten rättvisa och som gör att låten framhävs snarare än kanske att trummorna framhävs. Men jag vete fan. Jag tror att jag spelar på ett visst vis, men jag är liksom inte någon virtuos-trummis. Jag är liksom lite som en traktor mer kanske. Det tuffar på liksom. Men det är väl också en del. Traktorer är bra med. Det är inget fel på dem. (Skrattar) Jag tänker nog inte så mycket som trummis. Jag tänker nog på låtarna mer kanske.

Varför blev det trummor för dig från början när du var liten?

Det var gitarr för mig egentligen från början. Jag började spela när jag gick i mellanstadiet någon gång och sedan när man började i högstadiet så började vi ju starta band hit och dit och då var det ingen som spelade trummor. Alla skulle spela gitarr. Men ingen spelade trummor. Och så hade vi ett band, som vi startade när jag var 13 eller någonting, med någon som satt och bankade på trummorna. Det blev inget bra, så då tänkte jag ”Då gör väl jag det.”. Och så blev det lite bättre, och sedan så blev det väl så.

Barn och ungdomar har en jäkla konkurrens från andra saker numera för att börja spela ett instrument. Hade du några saker som konkurrerade med det musikaliska och viljan att kunna spela?

Nä, inte vad jag minns alls faktiskt. Det var väl öl då, och det är väl det som fortfarande konkurrerar med spelandet. (Skrattar) Jag hade väl inga så stora intressen som pockade på på det viset. Jag vet inte vad de har för andra intressen nu. Något som inte vi vet vad det är.

Från vänster: Dag Hell Hofer (sång), Hampus Klang (gitarr), Freddie Johansson (gitarr), Gustav Hjortsjö (trummor), Gustav Hector (bas)

Du har ju spelat i Bullet i över halva ditt liv nu. Hur känner du för det faktumet?

Ja, det är nog mer än halva mitt liv ju, när man räknar lite. Alltså, det är ju liksom ingenting jag går runt och tänker på. Det är mycket andra saker som har pågått halva ens liv eller hela ens liv. Det är väl typ en ganska naturlig del av tillvaron bara. Vi är ju de vi är och vi gör det vi gör. Man funderar kanske nästan mindre och mindre på vad det är man håller på med. Man kanske hade mer tankar och idéer när man började spela eller när man var några år in i karriären. Från början så var det väl liksom att det hände rätt mycket och man började fundera ”Om vi blir så här stora…”. Man vill ju sikta mot stjärnorna. Nu tänker man kanske inte riktigt lika mycket så, utan man bara köttar på liksom.

Känner du nu idag att ni kunde ha blivit ett större band, eller gjorde ni egentligen allt ni kunde ha gjort för 15–20 år sedan?

Vi har nog gjort en jävla massa misstag också, som alla gör som är i den åldern och som börjar lira. Man gillar ju att lira rock ‘n’ roll. Man är inte världens bästa företagare kanske, och det ska man ju tydligen vara också. Det har vi inte varit så skitbra på. Det har varit mycket att testa sig fram. Vi hade kanske kunnat vara ett bättre band, men alltså, då hade vi inte varit riktigt… Kanske om vi hade varit mer entreprenörsmänniskor? Vissa band som är väldigt stora har ju ofta någon sådan medlem. Inte fan vet jag. Det spelar liksom inte så jäkla stor roll nu. (Skrattar) Nu är vi ju det vi är liksom. Hade vi haft något annat tänk då… Nä, va fan. Jag bryr mig inte så mycket om det faktiskt.

Men om man jämför mot många, många, många andra band som inte kommer någonstans, så har ju ni haft en ganska bra resa ändå.

Ja, för fan. Men, verkligen, verkligen. Nämen, det är klart att vi har haft det. Alltså, någonting vi har är ju att vi har hållit jävligt mycket längre än många andra band. Vi har 25 år på nacken nu. Det är fan inte många band som har 25 år på nacken. Kolla även band från förr i tiden, hur många körde 25 år? Det var många band som ballade ur där på 90-talet, eller som la ner och sedan återförenades. Folk har haft liksom hit- och dit-karriärer. Vi är ändå ganska knegiga av oss på det viset. Vi är lite envisa och lite sega, tror jag. Det är väl också en kvalitet. Jag tycker nästan man lutar sig mer mot det nu än det här med att blicka mot någon slags raketkarriär. Äh, vi är nog beredda på det med om det skulle dimpa ner nu helt plötsligt. Jamen, det kanske det gör, och då kör vi väl på det. Men jag tror mest att vi tuffar på liksom.

Du har ju själv varit trogen Bullet. Inte så många sidogrejer, vad jag sett genom åren. Är du sugen på att lira lite annan musik då och då?

Nja, inte som att det stör, men absolut. Nämen, det är klart att det dimper ner idéer kring projekt, men jag vet också hur mycket det krävs för att ro projekt i land. Jag kan få jävla affärsidéer och sådant i huvudet, men jag är liksom lite för dålig på att reda ut de där stormarna, så det blir mest bara på idéstadiet. Det skulle finnas något jobb där man liksom bara kläcker idéer och så får någon annan ta hand om det. (Skrattar) Alltså, jag hade någon idé om att jag skulle börja jobba mer med produktion och producera grejer. Men vi får se. Nu är det fan en ny Bullet-platta, så nu är det ju det som verkligen är huvudsaken.

Kommer det dröja åtta år till nästa platta?

Det tror jag inte det kommer göra. Hur gamla är vi då? Då börjar någon av oss närma sig 60. Äh, man vet inte, dröjer det åtta år så dröjer det åtta år, men då får det väl vara så då. Men det tror jag inte.

Av Tobbe – Publicerad 21:a mars 2026

Metal Covenant met Rozario’s guitar player Stein Hjertholm and singer David Rosario to talk about the band’s new record Northern Crusaders. (Out February 20th.)

Rozario in 2025. Left to right: Guitarist Stein Hjertholm, former drummer Per-Helge ”Peppa” Bruvoll, vocalist David Rosario, bassist Anders Halsan Engum, guitarist Taran Lister.

So guys, in your own opinions, do you think there are any significant changes on this album from the last album To The Gods We Swear?

David: Absolutely, yeah. We tried to change things to heavier, more focused, and also a bit more orchestrated.

Stein: We said that we wanted more of everything. We wanted it harder, more melodic, bigger. We wanted more of everything, and I think we succeeded with that.

Is melody one of the first things that comes to your mind when you start writing a new song?

David: Not necessarily. Sometimes Stein comes up with some cool riffs and stuff, and then we work from there. And at other times I come up with some words and ideas for lyrics and stuff. So it varies.

Stein: But we are very focused on having melodies. We love melodies. So the songs need to have melodies. If not, we throw them away.

Where did you guys find influence early on to make this kind of music that you make today?

David: Well, we grew up with ‘80s and ‘90s metal, so we’re influenced by that, of course. Not any specific bands. We try not to put any specific influences into our music. We like to try to go our own way.

Singer David Rosario in the center, with guitar player Taran Lister to the left, drummer Bernhard Kopperud-Eriksen in the back, and bass player Anders Halsan Engum to the right, live on stage in Sundbyberg, Stockholm, Sweden on March 6th, 2026.

Staying in a studio for some time isn’t so common anymore for heavy metal bands. Tell me how and where you recorded this album.

Stein: We recorded this in a studio outside Sarpsborg, which is like an hour outside Oslo. The guitarist in Wig Wam, Trond Holter, has his studio there. So we recorded the whole album in his studio.

How come you didn’t record it at home, like in home studios and stuff like that?

David: We started out back home and recorded ideas, and then we brought the ideas down to Trond, and we finished the work down there.

Stein: If you do it at home, you come to a certain point. The thing is: when you get someone from the outside to listen to your music, he brings new stuff to it, so he makes it even better. So that’s why we do it. And I don’t think we have the studio skills to do it ourselves, if I’m gonna be honest. We focus on making the songs, and then we need help to put them together.

Is there any particularly important reason why you call the album Northern Crusaders?

David: Well, if you look at the old crusaders, they went out in the world to try to christen people all over, and we like to look at ourselves as crusaders of music. So we wanna travel out and spread our music to people.

Rozario’s second album Northern Crusaders was out on February 20th, 2026.

The front cover of the album is kind of in the classic vein with almost just a photo of the band. Tell me about the idea of having the band on the front cover, and not dragons, and viking ships, and stuff like that.

David: I think we wanted to keep it simple, yet with a little dark topic.

Stein: Again, the idea was that we are the Northern Crusaders, so that’s why we put ourselves on the cover.

And that’s why I was looking for the viking ship, or whatever.

Stein: On the first album, called To The Gods We Swear, the title track was the only song that had a viking theme. But the title of that song was so strong, so we wanted to use that as the album title. And when we were doing this album, we thought that it’s a good idea to keep kind of the northern theme of it.

So tell me about the lyrics on the new album in general.

David: When I write lyrics, I get ideas from all over the world, you know. Especially things that go on in the world, and those are usually not good. But I try to put it in the lyrics without mentioning any people, or places, or specific incidents, or anything like that. But there’s also some adventurous titles, and a few influenced by mythology, which is one of my big things. Greek mythology and Norse mythology.

People used to have the LP covers in their hands, and really read the lyrics and listen to the music at the same time, but today with Spotify, headphones, and whatever, do you guys think that people really care about the lyrics as much as we guys did back then?

David: I hope so, because that’s my goal with my writing. I want people to listen to the lyrics and relate to whatever they relate to in the lyrics. So I hope people pay some attention to that. We got some feedback on the lyrics as well, like “Good, catchy, and all truthful lyrics.”.

Stein: The lyrics are as important as the music. So I think people listen to the lyrics, definitely.

Bassist Anders Halsan Engum and guitarist Stein Hjertholm on stage at Encore rock club in Sundbyberg, Sweden.

When I listen to the new album I hear kind of old-school. Not like old-school traditional heavy metal, which we usually say is old-school, but more like old-school ’99 or something like that. Do you also hear that in your music, or do you hear more of the new stuff in your music?

Stein: It’s strange, because when we started out David had some songs, and when I tried to make songs, it didn’t fit his voice. So I had to change the way we wrote the songs to fit the voice, and that kind of changed the music a bit. The funny thing is: when we read reviews of the albums they mention bands that I have never heard. Because I’m very of the classic music. So on the first album people were talking about HammerFall, and of course I knew about HammerFall, but I hadn’t heard one HammerFall song. So that’s kind of strange. Then I started to listen to HammerFall, “Okay”. But the music isn’t inspired by around 2000, because that was not the music we heard a lot. But in the process it ended up being like that, yeah.

The first time I heard you I was thinking like, “Okay. A power metal band.”. But today people generally don’t say power metal bands; they say melodic metal bands.

Stein: We call it heavy metal.

David: The terms have changed. It’s still the same music, but the terms have changed. I don’t know why.

Like hair metal. We never said hair metal back in the day. I never heard that. But still, heavy metal is so broad. Just listen to the first Black Sabbath records and then listen to black metal. It’s two completely different styles of music.

Stein: We’re not that focused on what people call it. We just try to make the best music we can make. And it’s funny to read the reviews because they mention different bands. And it’s very wide. Some say this and some say that. Some say newer stuff, some say older stuff, and it’s really cool to read what they hear in our music.

David: I guess we must have done something right. Otherwise we would never have gotten the reviews that we do now.

Stein: Actually, there is a magazine in Norway called Scream Magazine. They called us, “The new national treasure.”. Gave us 6 out of 6. That’s cool.

On the left is a photo from 2025 of Rozario before drummer Bernhard Kopperud-Eriksen, pictured right, joined the band in early 2026.

When I try to find some information about your past endeavors in heavy metal, there’s not so much to find. So, what did you guys do before you brought this thing to life?

David: Stein has been involved in a couple of things. Me as well. But none of the stuff got anywhere.

Stein: None of us has played in kind of major bands. But we’ve all done some tribute bands and different stuff like that. I played in a Judas Priest tribute band with our original drummer, and David came and watched a few of the gigs, and that’s why he contacted me, and that’s how we started. But none of us has done any major stuff before, no.

David: No, we have never reached this level before. But the only way is up. (Laughs)

Even though it’s the second album now, you’re still kind of a new band. Have you started to look for some long-term plans even now? Or is it just year by year?

Stein: I have long-term plans. (Laughs)

David: As you said, we are new. We need to get to know all the ways to get in contact with people, create networks, and stuff like that. Yeah, we’ll see where it ends up.

And let’s face it. You guys aren’t so young anymore. It’s not like you’re 20.

Stein: Our drummer is 18.

Yeah, but I was looking at you. (Shared laughter) So, does the dream of going big ever go away?

David: No, no. It will always be there.

Stein: Until our grave. (Laughs)

David: No, it’s fantastic to actually see if something happens. If good things happen. We have lots of great news, and that kind of feeds the fire, you know.

So, who is the band dictator? (David laughs)

Stein: Are you looking at me? (Laughs) We are a band of equals. But I might be more equal than they are. (Laughs)

Was singing something you always did, David? And did you start early on playing your instrument, Stein?

David: Well, I have always been very into music, ever since I was very small. I think I started to play in a band at 14 or 15. We had a band with some guys at school. I actually started out as a vocalist, and later on I became a bass player, and a bit later again I became a bass player and a vocalist, and now I’m a singer. I have always written my own material.

Stein: I think David has always seen himself much more as a bass player than a singer actually. And I started playing at around 17, quite late actually. I’m from up north, and I moved to Oslo when I was 22 or something, and I was going to Oslo to become a rock star. But pretty soon grunge hit, and what I was doing was dead. So I’ve just been playing mostly at home. But also in some different bands, yeah.

How come the band is called Rozario with a Z? And why is it named after David?

Stein: We were looking for different names, and we actually didn’t have any good ones, I thought. So I said, “We have a great name. Why don’t we use your name, Rosario?”. You know, you have Dio and Dokken. It’s their surnames. And David has, in Norway at least, a very special name. And he was kind of, “I don’t know.”. I had to talk him into it. So in the end he said yes, and then we changed the S to a Z.

I was thinking about the Argentinian city at first.

David: Yes, there is a city called Rosario. And maybe I should change the S to a Z myself. (Laughs)

Stein: David’s father is from Cape Verde. That’s where he got his name from.

By Tobbe – Published March 16th, 2026

Metal Covenant pratade med sångerskan Guernica Mancini och trummisen Emelie ”Emlee” Johansson från The Gems om nya skivan Year Of The Snake, spela Thundermother-låtar live, ha inhyrda basister och att alla band gör så, bandnamnet, och dialekter.

Från vänster: Emelie ”Emlee” Johansson (trummor), Guernica Mancini (sång), Mona ”Demona” Lindgren (gitarr)

Är Year Of The Snake en fortsättning eller inte av första plattan Phoenix?

Guernica: Jag skulle säga att det är ett nytt kapitel, för det är en egen resa, för den har ingenting att göra med vad vi skrev Phoenix om. Den har ju ett helt eget tema. Så det är väl en utveckling och ett eget kapitel.

Emlee: Ja, och det är väl det som titeln symboliserar. Alltså, Ormens år ifrån kinesisk astrologi. Det symboliserar ju att man ska liksom lämna det gamla bakom sig och blicka framåt, och vi tyckte det passade väldigt bra, för vi kände oss exakt där.

Guernica: Jag tycker det genomsyrar allt vi gör. Att alltid typ försöka hålla positiv anda, kämpa för det vi brinner för och att våga göra det som man verkligen tycker är kul.

Om ni själva skulle beskriva er musik, just på den här skivan specifikt, vad skulle ni då säga?

Emlee: Vi har ju myntat ett nytt begrepp. Jag kommer inte ihåg vem som gjorde det.

Guernica: Det var du som gjorde det faktiskt.

Emlee: Var det jag?

Guernica: Ja, det var du när vi var på en intervju när vi precis hade spelat Rockharz i somras. Då satt vi och bollade, ”Vi är glamrock. Vi är ditten och vi är datten.”. Vi vill ju vara lite glamorösa. Vi gillar ju det, att verkligen ta ut svängarna. Så kom Emelie på att vi var…

Emlee: …Heavy glam rock, istället för heavy metal, och istället för glamrock.

Guernica: För vi dras ju åt lite olika håll, som på denna platta. Den är tyngre i soundet, men många låtar är väldigt hoppiga i sin uppbyggnad och refränger.

Emlee: De är väldigt Kiss och Van Halen.

Guernica: Och sedan samtidigt, ibland känns det nästan som att vi… Jag skulle inte säga att vi är, absolut inte, vi är långt ifrån, vi är liksom en väldigt avlägsen släkting, men det känns som att vi nosar på Toto-viben. Vi vill att det ska vara snyggt och det har blivit jättemycket mer 80-tal. Så den här plattan är ju väldigt 80-tal.

Emlee: Ja, den blev det. Och till och med framme och nosar lite på tidigt 90-tal liksom. Jag tror att det här har varit en naturlig progression från soundet på Phoenix. Och den här gången har vi också i låtskrivandet tänkt mycket mer på vad vi vill ha live. Nu när vi har turnerat med Phoenix-plattan i två år så har vi liksom fattat att vi vill ha fler snabba låtar för det är kul till showen. Alltså, vad som kan liksom bli en bra live-show. För vi vill verkligen vara ett bra live-band. Det är jätteviktigt för oss. Och sedan blir det ju så, att man kan välja ett håll att gå åt, men mycket händer ju bara i stunden.

Guernica: Men vi gillar ju svängiga låtar, och nästan varje gång vi har satt oss ner och haft idéer på gång så har vi nästan… Men vi vill skriva en egen Hot For Teacher. Det har varit mycket Van Halen hela tiden, och sedan så landar vi någon annanstans.

Emlee: Van Halen är ju den ultimata blandningen mellan glammigt med glimten i ögat och den här tunga rocken liksom. De har fått till det där snyggt. Och sedan också Kiss. De har ju också väldigt poppiga, hittiga melodier.

Guernica: Ja, lite disco-låtar. Jag önskade att vi skulle ha disco-vibe på någon, och det fick vi ju till. Så allt vi kände att vi saknade live har vi nu liksom gått på.

Emlee: Och alltid innan vi går in i studion så känner man så här ”Gud, vad är det här för spret vi kommer med?”. Men det är väl också att vi lägger vår egen touch på det och så blir det ju vårt sound. Nämen, det lyckas koka ihop till ändå en enhet som känns bra.

Det är en jäkligt hårfin skillnad. Alltså, om man vill ha en trallvänlig refräng som publiken ska sjunga med i, då måste man ju ibland börja närma sig poppens värld på något sätt. Tycker ni att det är en svår balans där att avväga det så att ni stannar så rockiga som möjligt, men ändå får till det?

Emlee: Nämen, vi har ju några refränger som har varit så här ”Oj. Det här kanske blev lite väl…”. Men sedan har folk älskat låtarna. Och tittar man på stora rockhits i världen, som till exempel The Final Countdown, så är ju också den väldigt poppig. Kiss-låtar är väldigt poppiga. Alltså, den typ av rock vi tycker om är nog egentligen popmusik iklädd distade gitarrer. Sedan har vi ju Guernicas röst som gör att vad hon än sjunger kommer det aldrig låta pop, så man är inte så orolig i slutändan. Hon kommer med sitt riv och sin attityd, och då blir det rock.

Ni nämnde ju Van Halen och Kiss några gånger…

Guernica: Queen också, när jag lyssnar på Forgive And Forget. Förlåt, men Queen är också alltid med i bakgrunden.

…så, blir ni mycket jämförda med andra band idag?

Emlee: Ja, vi får väl alltid höra nya jämförelser som man bara ”Jaha. Vad intressant. Det har vi aldrig tänkt på. ”. Speciellt kanske Guernicas röst.

Guernica: Jamen, bara häromdagen när jag gjorde en intervju så frågade han mig om jag tyckte det var jobbigt eller inte att folk jämför mig mycket med Lzzy Hale, men jag tar ju det bara som världens komplimang. Så det är klart man blir jämförd, men jag tycker nog inte vi har blivit jämförda så mycket. För att vi lånar ju hej vilt och inspireras, men vi har ju inte hundra procent kopierat en stil eller så, i och med att vi gör en fusion av allt vi gillar. Så då skapas det någonting fräscht som påminner om det som alla älskar liksom. Bara ett sidospår här nu: Jag gjorde en fältartistutbildning i höstas, och då spelade jag Like A Phoenix där. Och då var ÖB och andra högt uppsatta gubbar inom militären där. Först och främst så älskar de hårdrock. Jag såg hur de gick igång och tog upp mobilen och sådant. Och sedan efteråt så pratade jag med dem och de trodde ju typ att det var Whitesnake eller AC/DC. De trodde att det var någonting som de bara hade missat, fast det är inom genren av det de älskar. Och det tog jag som en sådan enorm komplimang, för det var så här ”Nä, det är faktiskt vår låt. Men vi har inspirerats av de banden som ni nämner.”. Så det är jävligt häftigt att folk kan snappa upp det. Det är lite coolt.

Hur går det till när ni skriver en låt?

Emlee: Det är ju lite olika. Alltså, vi alla kan komma med idéer och det är en början till någonting som man…

Guernica: Men Emelie och Mona är ju duktiga på det. Jag spelar ju inget instrument, så de kommer på riffen, och den här skivan är ju mer riffig än Phoenix, för det var ju det vi saknade live. Så då har Emelie och Mona gjort lite grunder på idéer och sedan har vi tillsammans byggt vidare, så jag är ju bara, eller bara, men jag är med på topline, med melodier och hitta på saker och så.

Emlee: Men vi kan ju också komma från ett annat håll. Att Guernica har en titel eller ett tema hon gärna vill skriva om, och ibland så ”Vi plockar den här låtidén.”. Alltså, vi har försökt satsa på att en gång i veckan bara spruta ut någon idé, och så har man bara spelat in det. Det kan vara ett röstmemo eller bara en kort demo, och så skickat det till de andra.

Guernica: Vi har ju ett levande dokument där man hela tiden skriver in teman om man läser någon cool titel.

Emlee: Och så bollar vi ju runt en del. Alltså, så här ”Nämen, jag har gjort ett förslag på arret här. Vad tycker ni om det?”. – ”Jamen, det låter schysst.” – ”Men kan inte du testa och lägga lite toplines?”. Man bollar runt väldigt mycket.

Guernica: På den här skivan har vi ju också skrivit många låtar bara vi tre, vilket är jävligt kul. Och sedan har vi skrivit någon med Johan (Randén) också.

Emlee: Som är vår producent. För på Phoenix hade vi ju med lite fler olika låtskrivare. Men vi har bantat ner det till kärngänget här.

Berätta lite om texterna överlag på den här plattan.

Emlee: Det fanns ingen självklar ordning som på Phoenix, bara ”Nu går vi igenom känslorna.”, utan det här var ju mer…

Guernica: Temat på den här skivan är ju väldigt mycket att gå sin egen väg, att hitta sitt gäng, att hitta acceptans och acceptera sig själv. Men också hitta folk som accepterar en. Jag tycker det är något som genomsyrar hela plattan, att våga gå sin egen väg. Jamen, att våga helt enkelt. Och att den är positiv i den aspekten, och också lite spirituell. Vi försöker aldrig predika, men om man kan få in lite goa budskap, som vi anser vara rätt enligt vår moraliska kompass… Som i Year Of The Snake till exempel. Ett sätt att hantera många saker som har hänt sedan förra året. Det var en av mina bästa vänner som sa det, att ”Det händer inte dig; det händer för dig.”. Alltså, förstår du hur jag menar? Liksom att man väljer att se saker som händer mer som en möjlighet till att se någonting bättre. Det är lite så vi gör grejer. Och i Firebird har vi pratat lite om girighet och så som det ser ut idag med alla miljardärer. Så vi försöker inte vara predikande, men kunna leverera andra perspektiv på ett sätt som kanske är lite mer lättsmälta, i och med att vi också vet vad majoriteten av våra lyssnare inte skulle klara av, utan då får man ta bakdörren på teman. (Skrattar)

Det är kanske lite skillnad inom er musikstil, men om man spelar någon lite mer mörkare musikstil så är det ju jäkligt lätt att bara titta på samhällsklimatet idag och politiken som förs och sedan börja sjunga allt negativt om det.

Guernica: Ja, det är ångest. Nu är jag ju den väldigt spirituella, new age-iga i det här bandet. Men tjejerna går med på allting, så det är jättefint, för vi har kul tillsammans i det. Jag som sångerska tror lite på det här med, du vet, självuppfyllande profetior, så om jag står och sjunger ”Jag ska ta mitt eget liv.”, då blir det jättepeppigt ändå. (Skrattar) Jag vill liksom inte att det ska vara sanning, utan jag känner att om vi snackar om någonting tungt och negativt, då vill jag ändå att det ska ha ett positivt slut. För alla går vi igenom negativa känslor och livet är inte alltid på topp, så det hade ju varit naivt och omoget av oss att skriva om att allting är jättebra hela tiden. Man väljer att formulera det på ett sätt där det inte känns som att ”Nu kommer jag se till att mitt liv blir skit.” bara för att jag sjunger det hela tiden.

Emlee: Ler man så lurar man ju hjärnan. Alltså, lite den viben. Jag tycker också att det känns bra att förmedla just de värderingarna och känslorna som Guernica precis har beskrivit. Man har ju också en roll som offentlig artist eller band. Alltså, de som lyssnar på vår musik blir ju såklart påverkade. Jag tycker det är en fin möjlighet vi har där att sprida goa känslor.

Guernica: Och det finns ju gott om band som sjunger om tunga saker och allt möjligt. Det känns som att vi tillhör en väldigt smal kategori av rockers som ändå inte är rädda för att visa väldigt mycket glädje och verkligen gillar det. Alltså, jag tror alla gillar det de gör, men det är en sådan del av vårt varumärke. Och vi kommer fortsätta med det, för det gör oss glada. Det är svårt att se seriös ut hela tiden.

Vad gör er producent i stort och smått idag på en ny skiva för bandet?

Emlee: Han gör jättemycket för vårt sound. Jag och han gick faktiskt gymnasiet tillsammans, så han är en gammal bekant sedan länge. Vi låter ju väldigt bra, och det är tack vare honom. Alltså, han är otrolig på ljud. Han släppte en soloskiva på gitarr när han var nio år gammal. Han var ett sådant underbarn på gitarr. Han är en fantastisk gitarrist och musiker. Och lite så övertalang, och det speglar sig också i hans produktioner. Allt får plats. Han har fått till det här poppiga, moderna i vår classic rock på ett fantastiskt sätt, tycker jag.

Guernica: Han är så lätt att jobba med också. Han är jättejordnära och fantastisk och han har ett CV som är helt brutalt. Han har precis spelat gitarr på Taylor Swifts senaste platta, och har gjort massa coola grejer, och du kan se honom på Bingolotto ibland. Han kan ju bara dyka upp och läsa noter. Han är bara så jäkla grym på det han gör. Så att det är väldigt kul att få jobba med honom, just för att han också är en sådan skön person, och han klickar väldigt bra med oss, så vi kan ju sitta och skratta och ha det väldigt kul. Då blir det också bra.

Det här är er andra skiva och förr i tiden sa man ju att andra skivan verkligen var viktig för band. Alltså, det går hyfsat på första skivan och så blir det liksom ett vägskäl och om inte skivan svarar upp riktigt mot förväntningarna så kan det bli svårt senare. Känner ni någon sedan press nu?

Emlee: Men den pressen har vi ändå känt. Vi kände ju att vi satte ribban ganska högt med Phoenix. Och Phoenix var ju också en press i och med det som hade hänt oss tidigare. Så då kände vi att vi var tvungna att visa snabbt att vi hade bra kvalitet, eller vad vi stod för liksom, och att ha en debutskiva som går så pass bra är nog ganska få förunnat, tror jag. Så vi har ju såklart känt att det har satt förväntningar på skiva nummer 2. Men jag har nog aldrig tänkt på att den skulle vara viktig. Jag tror vi mer har tänkt så här ”Blir det en flopp så går vi bara vidare i livet och så satsar vi på album 3 istället.”. Alltså, det skulle inte få oss att lägga ner.

Guernica: Det här kanske är ego, men jag har nog mest tänkt att det är viktigt att vi skapar musik som vi behöver live. Det har typ varit det enda liksom. Jag vill ha snabba låtar, jag vill ha lite mer fart i låtarna, jag vill ha lite mer sväng. Jag känner att det vi har skapat är svinbra och sedan hoppas jag att folk ska gilla det. Det är så vi har jobbat. Eller så har jag tänkt i alla fall. Sedan hade det ju såklart varit jättekul om folk tyckte om den här plattan minst lika mycket och kanske till och med lite mer än Phoenix. Men det är aldrig någon garanti. Och sedan har jag också accepterat att den typen av rock som vi gör inte är så kreddig, så för mig är det så här att, ja, det är kul att få en bra recension, men i slutändan: Kiss fick ju aldrig det och de är ju ett av världens största band. Och jag har ju hellre den banan som Kiss har haft, än vissa andra som får jättebra recensioner och inte tjänar en spänn. För vi vill ju gärna se det här som ett framtida jobb.

Jag skummade igenom några gamla setlistor och det var ju en, två eller tre Thundermother-låtar ni spelade live. Nu när ni släpper Year Of The Snake får ni 14 potentiella låtar till att spela, kommer ni då lyfta bort Thundermother-låtarna?

Emlee: Ja, vi kommer lyfta bort dem.

Guernica: De ska ju avvecklas. Alltså, även om det är låtar som vi har skrivit och det är våra barn, för det är det ju verkligen, och vi älskar våra barn, men det är så mycket roligare med de här nya barnen. De gånger vi har haft Thundermother-låtar är det för att vi inte har haft tillräckligt med material när vi har spelat 75 minuter eller 90 minuter.

Emlee: Och lite för att vi har varit nya och vi vet att en viss publik förväntar sig vissa låtar.

Guernica: Folk blir ju glada av att höra Driving In Style med rätt sångröst. Så vi har också gjort det för att fansen blir glada. Men förra året började jag märka hur folk blir mer och mer taggade på våra låtar, och man blir ju jätteglad, för då känns det som att man verkligen gör något rätt för att våra låtar går hem ännu mer än de låtar som är gamla Thundermother-låtar. Så det är ju skitkul. Vi vill ju inget annat än att bara spela det vi har skapat tillsammans.

Emlee: Och liksom gå vidare. Som sagt, Year Of The Snake, nytt kapitel. Vi kommer alltid vara jättestolta och tycka om det vi har gjort i det förflutna, men vi har ingen lust att liksom grotta kvar i det heller längre.

Guernica: Men skulle något fan vilja, eller att man av någon anledning har något jättestort, eller, du vet, att folk önskar det, då kan man ju säkert göra det.

Emlee: Det finns ju på YouTube när vi spelar det live, om man är nyfiken.

Men det är ju heller ingen skam att spela låtar från ett gammalt band. Om man kollar på den här stora. Dio spelade ju Sabbath-låtar och Rainbow-låtar ända till slutet, Ozzy körde ju alltid några Black Sabbath-låtar och Whitesnake körde ju alltid någon Deep Purple-låt.

Emlee: Det är väl mer som Guernica säger. Vi har märkt att publiken blir betydligt vildare när vi kör Like A Phoenix, så vi ser liksom inte riktigt någon mening med det längre. Men som sagt, skulle det bli jättemycket efterfrågan, då har vi inte någonting emot att plocka fram dem. Men musikaliskt för oss känns det ju roligare. Alltså, nya plattan, till exempel, är roligare musikaliskt att spela än det gamla.

Guernica: I och för sig, vi spelade ju framför allt Driving In Style. Den är från 2020, så man har ju spelat den väldigt många gånger, så man har ju gjort den. Men det är klart, någon gång kan man plocka fram dem. Men ska jag vara helt ärlig, det är ju inget jättestort band. Man kan ju inte jämföra vårt gamla band med Whitesnake eller Deep Purple. Vi är inte på den nivån, så då känns det också som att om vi då kanske släpper det lite mer och mer så behöver vi inte ge det mer energi och eld, för att nu känns det mer som att det bara planar ut, och det kan få plana ut på sitt håll; vi vill bara inte ha med det att göra. (Skrattar) Diplomatiskt, eller hur? Jag höll min tunga.

Så, den här frågan är absolut inte för att skapa någon fejd mot gamla Thundermother, men känns det ändå liksom med facit i hand, om man bara fokuserar på musiken nu, ganska skönt att det blev som det blev?

Emlee: Otroligt skönt. Det bästa som kunde ha hänt oss… mig. Jag svarar för mig själv, men. (Skrattar)

Guernica: Ja, verkligen. Jätteskönt. Hundra procent, hundra procent. Varje gång man upplever ett uppbrott, det gör skitont i stunden, men jag skulle säga att hundra procent av gångerna är det ju helt rätt, och det var inte menat att fortsätta liksom. Och för oss var det verkligen så. Det gjorde ont, men det gav oss också eld att skapa det här materialet som vi är skitstolta över, och idag har vi hittat tillbaka till glädjen i musiken och allt det här. Så nu är egentligen bara nästa steg att få återuppleva de sakerna vi gjorde i det sammanhanget och göra mer, för att vi tycker det verkligen är kul och trivs med varandra. Man ska jobba med likasinnade och det gör vi ju nu.

Emlee: Ja, i någonting man på riktigt mår bra i. Det är jätteskönt.

Men det är väl egentligen inte så stor skillnad mot folk som jobbar med ett vanligt jobb. Många jobbar ju inte på samma jobb hela livet, utan de kanske jobbar på ett jobb 10 år och sedan är det ett avslutat kapitel och så börjar de om. Jag tror det bara är en liten idé om att vara musiker ska vara något annorlunda. Ni kanske inte håller med mig, men för mig känns det så.

Guernica: Jag har aldrig tänkt på det så, men du har ju rätt i det du säger.

Emlee: Jag tror att vissa band fungerar mer som en, ursäkta uttrycket, franchise, att det byts ut medlemmar och så där, medan för andra band är det otroligt viktigt att det är just de medlemmarna. Så det är nog lite olika där. Jag tror att i vårt fall handlade det om att vi var i en miljö där vi inte mådde bra. En toxisk miljö liksom.

Guernica: Men det tycker jag är som vilken arbetsplats som helst. Jag menar, märkliga kollegor har nog alla upplevt och de vill man ju inte vara omkring så länge.

Emlee: Om man ska jämföra med en vanlig arbetsplats. Man bor ju aldrig i en buss med sina kollegor på kontoret. Det är ju otroligt mycket mer intensivt och det blir mycket mer viktigt att faktiskt vara runt människor man mår bra av.

Guernica: Man tvingas ju bli en familj och det är ju inte alltid man diggar sina syskon eller klickar med alla sina släktingar.

Emlee: Ja, man är otroligt tajta. Speciellt vi också som driver det som ett företag. Vi ses ju jämt. Då är det viktigt att tycka om varandra.

Guernica: Det är viktigt att ha en respektfull relation, just bara för att den är så mycket mer intensiv än ett kontorsjobb. Då blir det ju ännu viktigare, och tyvärr, jag tror att musikbranschen och kulturjobb drar till sig extrema versioner av det man kan få på ett kontor. Man får det gånger hundra och så ska man stå ut med det dygnet runt liksom. Det är en helt annan situation.

Emlee: Jamen, det är ju något fel på oss som vill ställa oss på scen. Nej, jag skämtar. Uppmärksamhet… (Skrattar) Nämen, Guernica har ju helt rätt i det. Ja, vi har träffat på ett och annat speciellt.

Men ofta kan det ju vara så att sämre eller dåliga minnen efter ett tag börjar liksom suddas ut och sedan helt plötsligt kan man vända det till att det är ganska positivt och man kan skratta och skämta åt det. Har ni kommit till den här punkten nu, eller är ni inte riktigt där ännu? Egentligen kanske jag inte ska tjata om de här ämnena, men nu bara blev det så.

Guernica: Nämen, det är lugnt. För oss är det terapi att snacka igenom allting.

Emlee: Jamen, både och, tror jag. Och det är väl olika situationer. Det finns situationer som sitter lite djupare, som har stökat till det lite mer på riktigt, som vi fortfarande kämpar med.

Guernica: Vi har blivit traumatiserade, på riktigt. Det är ju när man minst anar det. Alltså, fan PTSD liksom. (Skrattar)

Emlee: Man kan skratta åt det gamla lite, men vi har ju som The Gems råkat ut för saker som vi skrattar så vi gråter åt. Det är mycket mer så att vi skrattar åt tragik nu än vad vi gjorde förut.

Guernica: Vi har alltid skrattat. Vår vänskap har nästan byggt på att vi har väldigt liknande humor och har skrattat extremt mycket. Vi var på en turné med TM 2022 och jag skrattgrät genom hela den femdagarsperioden av tragedi. Mycket av det roliga har jag ju faktiskt upplevt med Emelie under den tiden. Sedan kan vi skratta åt konstiga beteenden och sådant. Det är väldigt blandat.

Emlee: Det finns vissa saker som vi absolut skrattar åt. Sedan finns det saker…

Guernica: Typ som när vi filmade det där tragiska i öknen. Alltså, det finns ju jättemycket sådant som man bara ”Åh, gud, vilka konstiga situationer vi var i.”.

Emlee: Men nu är det blandade känslor. Alltså, vi har lärt oss otroligt mycket, och det har vi tagit med oss in i The Gems och liksom tagit in i vår business, och utan det tidigare traumat skulle vi inte haft det så här bra nu. Så är det ju. Jag skulle inte säga att jag är tacksam för det, men man har gjort något bra av det.

Helt ärligt nu, har ni lyssnat igenom hela Thundermother-skivan Dirty & Divine från förra året?

Emlee: Nej, jag har inte hört den alls. Jag bryr mig inte. Jag är inte intresserad av att lyssna på den. Det är bara ärligt.

Guernica: Där kan jag säga detsamma. Jag har inte hört den och jag kommer inte ta mig tiden att lyssna på den.

Det är drygt två år sedan Phoenix släpptes. Hur har planerna gått rent marknadsföringsmässigt sett nu med att vänta drygt två år till att andra skivan kommer? Hur har tankarna gått? För ibland så kanske man vill få ut den lite tidigare för att rida på vågen.

Emlee: Så var ju planen. Men sedan händer det saker ibland som man inte styr över. Vi behöver inte gå in på de detaljerna. Men vi har faktiskt pangat ut andra skivan så fort vi kan, med vår förmåga liksom.

Guernica: Den skulle ha varit ute i november. Den var helt klar i somras och sedan hände grejer. Det är väl lite som allting, att man får anpassa sig lite efter de olika situationerna som presenterar sig och så gör man bara det bästa man kan. Men vi lyckades ju ändå få ut Live And Let Go i våras, av den anledningen. Vi vill liksom inte förlora momentum. Och sedan är det ju också så här: skivbolagen jobbar på ett gammaldags sätt, men världen ser annorlunda ut, så vill du vara aktuell och lyckas få bra algoritmer hit och dit, då måste du konsekvent släppa saker, för att i sin tur kunna bli bokade. Du vet, det är ett sådant jävla Moment 22. Så att det har varit en svår situation, för vi märker ju att så fort vi har släppt någonting så ökar våra månadslyssnare, och det gör att bokare blir mer taggade. Så det är en svår situation. Men nu har vi ändå släppt nästan varannan månad sedan i höstas, och det känns så jäkla bra. Men det är synd med album idag, för när vi släpper den 13:e mars, då är det ett halvt album som inte kan promotas. Egentligen borde man ju, så som det ser ut idag, släppa alla singlarna. Alltså, ett helt album borde bara vara singel, singel, singel, och sedan är det ett album i slutet, för att då kunna maxa alla de här olika digitala plattformarna. Men ja, det är som det är.

Emlee: Och vi försöker ju liksom hela tiden vara kreativa med hur vi ska nå ut med vår musik. Vi provar oss runt.

Guernica: Vi försöker bygga vår YouTube-kanal.

Emlee: Så vi försöker ju konstant också på egen hand. Och det kan ju ibland vara att den anledningen man minst tror hjälper, så vi tycker inte att några idéer är dumma att prova egentligen.

Guernica: Nej, man får testa allt möjligt. Som TikTok, tycker jag, är liksom en skitsvår app att handskas med. Jag testar runt och så. Men jag vet inte. Det är bara svårt med vissa plattformar. Och man måste hela tiden hålla sig uppdaterad för att kunna ha en karriär.

Emlee: Och sedan från ingenstans får vi veta att vi har en radio-etta i höstas i Tyskland, och då vet vi inte vad som hände där. Den ligger fortfarande kvar i toppen liksom, och det kan vi inte ens förklara. Man har ingen aning hur det ska gå.

Live And Let Go släpptes ju för drygt ett år sedan och titelspåret Year Of The Snake kom ut ungefär ett halvår innan skivan släpps. Och det är ju en jättelång tid, så när då skivan släpps till slut, hur ny känns den då för er personligen?

Guernica: Alltså, vi har ju bara spelat Live And Let Go och Year Of The Snake, och Hot Bait hann vi spela två gånger live, och det är ju när man kör dem live som de kan bli gamla för en. Mona fick ju barn förra året, så jag och Emelie har ju spelat med en massa olika vikarier på alla möjliga positioner, vilket gör att låtarna inte heller har satt sig hundra procent, så som de hade gjort om vi hade haft Mona med oss liksom hela resan. Så de känns ändå nya och fräscha, för att nu får vi höra dem med Mona på gitarr. Och vissa låtar måste liksom sätta sig i kroppen och Live And Let Go är en sådan låt som live måste sitta tight. Och jag känner mig väldigt hoppfull nu när vi har Mona faktiskt. Vi har haft fantastiska gitarrvikarier, men oavsett hur bra man än är så är det inte lätt om vi knappt repar. Vi ses och giggar liksom. Man kan inte förvänta sig att det är übertight då liksom. Nej, jag är taggad på det här nu. Jag känner inte att den är gammal.

Emlee: Och det känns som att vi blandar den moderna branschen med den gamla. Vi släpper musik ändå lite mer kontinuerligt. Även om det är tid emellan så har vi det lite mer utspritt. Vi släppte Phoenix i januari 2024 och så kom singeln Year Of The Snake ett och ett halvt år senare, och då har vi ändå en liten singel ett halvår innan, så att vi har liksom ändå spritt ut singlarna lite. Och det gammeldagsa i det här är väl också att det är ju en speciell känsla att få hålla i sitt fysiska album när det väl liksom kommer, och den känslan gör att det känns som en riktig ”Nu släpper vi plattan.”, tycker jag.

Hur kom det sig att Tommy Johansson blev med på låten Gravity?

Guernica: Han är grym. Förutom att han är en fantastisk sångare så råkar han faktiskt vara en jättehärlig och supertrevlig människa. Han och jag gjorde någon välgörenhetsgrej för ett år sedan där vi träffades, och så snackade vi, och så slängde jag ut frågan typ om han skulle vara intresserad av att vara med på någon låt på vårt kommande album. Och då hade jag ju ingen direkt bestämd låt, men sedan när vi pratade tillsammans så tänkte vi ”Fan, den här hade verkligen passat honom perfekt.”, just för att han är väldigt 80-tal och har stor röst och han har bra omfång. Så då ställde vi frågan och han sa ja. Och han har varit hur fin och enkel som helst att göra med. Vi vill ju framför allt jobba med fina, talangfulla, men jävligt härliga människor, och han råkar vara en sådan. Så jättekul. Och vi vill ju fortsätta ha duetter i framtiden. Vi har ju massa idéer med duetter. Vi skulle gärna vilja göra något med Mia (Karlsson) och kanske Björn Strid i framtiden, så man får liksom beta av en i taget. Men ja, vi börjar med Tommy.

Kommer Mia spela bas på era gig nu?

Emlee: Ja. Inte hela året, men vi ska ha henne på releasen och releaseturnén.

Guernica: Sedan får vi ju se vad vi kan boka upp. Vi sitter också och väntar på att se hur vår sommar blir. Vi vet inte så mycket än. Och när vi spelar i Tyskland så brukar vi ha en tysk kille med oss, för det är enkelt och han är fantastisk, Art (Artjom Feldtser). Så vi hoppas att han kan. Men vi får se.

Kommer det någonsin bli aktuellt att plocka in en permanent basist, eller är ni så tajta ni tre att ni gärna håller i det här?

Emlee: Vi tre kommer alltid att vara företaget. Lite som Gene och Paul är i Kiss. Sedan beror det på. Alltså, om vi hittar någon som känns superrätt, som vi spelar med länge… Det är ju ingenting som är omöjligt, som säger att vi inte skulle, men då skulle den personen vara permanent anställd av oss. Så kan man säga. Vi kommer inte plocka in någon mer i ledningen, så att säga. Vi är väldigt nöjda där som det är. Och tre olika viljor räcker gott och väl. (Skrattar)

Guernica: Det räcker gott och väl. Jag känner att det är ett mirakel att vi tre jobbar så bra både inom business och musikaliskt. Att ta in en ny i leken hade ju bara varit en alldeles för stor risk. Men jag ser det väl lite mer som att vi tar in en hired gun for retainer sedan när vi är på Sabatons nivå. Alltså, när vi är på den nivån där vi har sådana pengar och gager, då kan vi ha någon på retainer och då kan vi kanske till och med ta en bild med dem.

Emlee: Vad divigt det lät, ”Då kanske vi till och med kan ta en bild med dem.”. (Skrattar)

Guernica: Nej, men du fattar vad jag menar.

Emlee: Att vi har den som officiell bandmedlem.

Guernica: Ja, men de flesta måste ju fatta att det är hired guns i alla band. Alla dina favoritband är fejkband. Det är inget på riktigt. Alltså, det är typ en eller två pers och sedan är resten anställda, och sedan så fuskar de och tar bilder, som ”Åh, vi är ett band.”. Men alla måste ju förstå det. Jag tror att folk har blivit provocerade av vår ärlighet från dag ett, för vi tyckte inte att det var en stor sak. Men där är det mycket kommentarer från människor. Så därför tänker jag att när vi väl har den typen av ekonomi och hittar den här personen som då är villig att vara med oss på de villkoren, då tar vi bilder och så kan de människorna lugna ner sig liksom, för de verkar mer bry sig om den fantasin än sanningen.

Vem var det som kom med idén att använda förnamnsinitialerna till ert bandnamn?

Guernica: Ja, jag gillar sådant. (Skrattar) Nämen, vi bollade ju så himla många idéer. Vi hade jättemånga.

Emlee: Men det var ju svårt. Alltså, de flesta namn är ju tagna liksom. Det finns till och med mat som heter Oumph nu, så det börjar verkligen ta slut på namn.

Guernica: Nämen, om att leka med initialerna: Just bara för att jag kände att efter det som vi hade upplevt så kändes det extremt viktigt att göra någonting som gör att det är en enhet hur man än ser på det.

Emlee: Man är inte utbytbar.

Guernica: Precis, man är inte utbytbar, och när jag såg att våra initialer kunde bli Gems, som då är ädelstenar, så bara tyckte jag att det var perfekt. Men först lekte vi med Gems Of bla bla bla. Alltså, vi hade många idéer. Men sedan var det nog det enda som vi alla tyckte var okej.

Emlee: Det var enkelt liksom. Just det här med betydelsen av det, att man kan leka mycket med symbolerna kring det. Och det har vi ju gjort också. Vi har en diamant upp och ner. Flirtat lite med kors upp och ner.

Guernica: Så jävla tufft…

Emlee: Ja, eller hur! (Skrattar) Men vi hade väldigt många namn på tal, och alla hade olika favoriter. The Gems var det enda som alla tre var överens om att det kunde man tänka sig.

Guernica: Jag kommer ihåg ett som jag tyckte jättemycket om. Det var Saints Of Stockholm. Det är så jävla… (Skrattar) Nu känns det mer så här ”What the fuck. Vad tänkte jag?”. Vi hade ett gäng och så lät vi det marinera i typ två eller tre veckor och sedan så bara ”Nä. Gems är det enda.”.

Emlee: Nämen, det klingar väl rätt. Det känns som att det namnet passar väldigt mycket vad vi är och vår musik liksom.

Guernica: Nu måste vi bara se till att etablera det hårt, för att det finns tydligen ett annat som håller på att trixa.

Emlee: Med en annan stavning. (The Jem’s) Vi ska inte ge dem publicitet nu.

Guernica: Nä, vi ska inte ge dem publicitet. Men vi ska bara se till att ställa skåp och fortsätta rakt fram. (Skrattar)

Emlee: Bygga vårt varumärke.

Guernica: Men Gems är ju med G också. Det är ju rätt stavning. (Skrattar)

Hur gick tankarna bakom albumomslaget?

Emlee: Först och främst: Alltså, Phoenix är ju ett väldigt färgglatt omslag. Då pratade vi mycket om att det hade varit coolt med något bara vitt. Alltså, det var vi väldigt inne på, att det hade varit liksom en ball kontrast.

Guernica: Vita omslag ser man inte så ofta. Det är jävligt snyggt.

Emlee: Så det var någonting vi ville åt. Sedan testades det allt möjligt ändå. Jag tror att det var Mona som kom på idén med silhuetter. När vi hade bestämt att den skulle heta Year Of The Snake så var det liksom ett vitt ormskinn, och sedan inuti skivan så är den helt röd, precis som att man öppnar upp ormen. Och så blev det silhuetterna på det. Alltså, massa olika versioner av det där. Till slut så tror jag att Giorgia (Carteri) målade för hand lite mer pop-art-style, och så blev det det.

Guernica: Jag tycker att det är kul just för att det visar sig vara lite provocerande att vi har valt en lite mer poppig estetik. Men jag tycker att om man är en true rocker, då gör du precis vad du vill, och då är det väldigt konstigt. Varför ska vi begränsas och ha något jävla stereotypt rock ‘n’ rolligt? Vi försöker ju bana vägen och skapa nya trender. Det var någon som sa att det var lite så här New Wave-vibeigt. Absolut, jag tycker det är ett skitcoolt omslag. Och sedan har vi ju på baksidan den här V-bilden. Det är mycket liksom detaljer i allting. Om man följer oss och ser allt vi släpper. då finns det saker att upptäcka och detaljer i allting, och det tycker jag är jävligt kul och det är någonting vi kommer fortsätta med.

Emlee: Bara som en sådan liten detalj att våra profiler blickar uppåt. Vi ser ljust på framtiden. Alltså det är ju så här små saker. Vår logga är i guld. Det är som att vi tittar upp mot solen. Nu lät det väldigt New Wave-igt insåg jag.

Guernica: Nämen, det är ju jättefint, för det är ju så. Det var ju roligt när det såg ut som kommunistisk propaganda. (Skrattar)

Emlee: Ja, det gjorde det först, och bara ”Nej, det kan vi inte ha.”.

Guernica: Det var väldigt tydligt, för först lekte vi med rött och då var det verkligen så. Jag har precis varit i Vietnam och sett jättemycket propaganda överallt. Så då blev det liksom annat. Men jag tycker det blev jättebra. Jag såg en gubbe som skrev att han trodde att det var mitt ansikte tre gånger, och då fick jag kommentera och bara ”Nej, det är faktiskt allas profiler.”.

Emlee: Men framför allt, jag gillar att den är en stor kontrast till Phoenix. Jag föreställer mig liksom att man bläddrar på Spotify och ser vår diskografi och så bara ”Bam, bam”. Det skulle se olika och roligt ut liksom.

Guernica: Men framför allt att vi, på gott och ont, vill försöka göra egna saker, för det känns så himla tråkigt att bara göra samma, samma, samma hela tiden.

Emlee: Sedan kan inte vi hjälpa om folk tar efter oss. Vi försöker. Nä, jag skojar. (Skrattar)

Guernica: Men jag tror faktiskt att vi inspirerar många.

Vem vet? Om 40 år så kanske folk pratar om er, när ni är gamla tanter. Vi får se var musiken leder, med rockmusik och så. Det är jättesvårt att säga.

Guernica: Ja, det är ju det. Det känns ju som att det är på uppgång, men samtidigt så har man ingen jävla aning. Vår typ av rock är det många som gillar, men den är ju absolut inte mainstream, och vi vill ju det såklart.

Innan vi avslutar. Vad har ni för dialekter?

Guernica: Lundensiska.

Jag tycker inte riktigt att det låter som det.

Guernica: Tycker du? Åh, nu blir jag ledsen… (Skrattar) Nämen, vissa hör jättetydligt att jag är från Lund och typ näst intill att man kan höra vilket område man är ifrån. Men jag har ju bott i Stockholm sedan 2017, och min sambo är stockholmare. Men så fort jag träffar andra skåningar så är man ju på.

Emlee: Min är inte heller så tydlig, men jag är västgöte. Men jag har aldrig varit så grov. Jag lät lite Stockholm när jag var liten också, för jag kollade så mycket på typ Saltkråkan och Pippi och sådant där. Men jag kan ju också bre på om det skulle behövas.

Guernica: Jag kan inte härma Emelies dialekt, men hon kan ju härma mig. Och jag hör ju hur ful min melodi är när jag snackar liksom.

Emlee: Den är inte ful. Jag härmar inte för att jag tycker att den är ful. (Sagt med medkänsla.)

Guernica: Nej, jag vet att du härmar inte för att den är ful, men så fort jag hör dig så börjar jag ju skratta för jag bara ”Ööh, fy fan.” och så bara ”Shit. Det är ju min dialekt. Det är så jag låter.”.

Och Mona då?

Emlee: Hon är stockholmare. Hon är uppvuxen i Vasastan typ.

Guernica: Ja, hon är en riktig stockholmare. Fast hon är duktig på att härma Emelies dialekt.

Emlee: Ja, hon har ju lite rötter där på schlätta.

Guernica: Det är mycket schlätta för oss. Det känns som att alla vägarna leder tillbaka till Skara typ.

Emlee: Ja, vi har ju gjort två skivor där.

Guernica: Ja, vi har gjort två skivor där nu. Jobbat med fint folk där. Det är bra musikfolk där. Jag kan varmt rekommendera Nordic Sound Lab.

Emlee: Jag gick i gymnasiet i Skara. Det var där Johan Randén också gick. För övrigt, Hannes Van Dahl i Sabaton. Så vi känner ju varandra hela gänget. Så det är kul att det har gått bra för många.

Av Tobbe – Publicerad 12:e mars 2026

Metal Covenant snackade med Andy And The Rockets basist och huvudlåtskrivare Filip Westgärds när bandet spelade i Stockholm i februari.

Casino släpptes i oktober förra året. Jag vill egentligen bara höra vad du säger om den idag när den har fått mogna även för er publik lite också.

Jamen fan, nu vill man göra en till skiva. (Skrattar) Nämen, det är ju så jävla speciellt att göra en platta. Det är någonting man jobbar med så jävla länge inför. Från det att du egentligen tar beslutet till att skivan är släppt. Från man började tänka tanken till att skivan är släppt tog ett och ett halvt år i alla fall. Man sitter och jobbar på det så jävla länge och det är ju först den dagen skivan släpps som det finns en produkt. Det är ju någonting vi jobbar så jävla intensivt med liksom. Och sedan är det ju klart att det blir en liten paus när all inspelning och sådant är klart och själva produkten är färdig, men då börjar ju ett visst typ av PR-jobb liksom. Men just att det finns ju ingenting för slutkonsumenten och lyssnaren förrän den dagen skivan faktiskt släpps. Och då börjar ju ännu mer jobb, för det är ju först då vi kan pusha för någonting att lyssna på. Men med det sagt så är vi jättenöjda. Den har gått otroligt bra både i Sverige och ute i världen. Det är skitcoolt. Vi är jättenöjda med hur den låter. Jag lyssnade på ett par låtar häromdagen faktiskt. Jag brukar sällan lyssna på våra grejer, men ibland så är det gött att bara ”Men vad fan är det vi har gjort?” just när man håller på att repa in lite nya låtar från plattan till de här giggen nu. Jag brukar spela med till Spotify. Och det låter bra. Det är bra kvalitet på det. Det är kul.

Men är det också svårt att inte tycka att den senaste skivan är sin bästa skiva också?

Absolut. Det är ju den man vill lyfta fram. Men samtidigt om man kollar på vår katalog, liksom ”Vad är det för låtar som våra lyssnare tycker om?”, då är det ju mycket äldre låtar också. Mycket låtar från Ghost Town-plattan, mycket från Incognito-plattan också såklart. Återigen, det är ju först när plattan finns ute som låtarna kan börja växa. Så att det sker ju inte över en natt liksom. För stora artister så gör det ju det. Alltså, kolla Taylor Swift liksom. Äger hela jävla Billboard typ med hennes nya platta. Men för oss som inte är lika etablerade så blir det ju att låtarna växer under lång, lång, lång tid. Så att vår låt Ghost In This Town, till exempel, som vi släppte 2022 har ju aldrig gått bättre än vad den gör nu. Alltså, den streamar ju dubbelt så mycket nu mot vad den gjorde när vi släppte den liksom.

Från vänster: Filip Westgärds (bas), Max Marcusson (trummor), Andreas Forslund (sång + gitarr), Robin Lagerqvist (gitarr).

Du sa ju lite om att du var lite sugen på en ny skiva. Jag tänkte då bara, är du en person som samlar på dig en hel del grejer för låtar under en lång tid, eller är det så att du är mer i ett slags låtskrivarfokus under en lite kortare period i stället?

Det är nog mer ett fokus under en kortare period. Jag har svårt att skriva för skrivandets skull, så jag tycker att det är skönare att ha ett skarpt projekt att skriva emot. Även när jag liksom jobbar gentemot andra artister, att säga ”Nu ska vi ses och skriva till det här.”. Då har man ett jävligt tydligt mål och man har tydliga referenser, förhoppningsvis, så att ”Nu ska vi göra den här typen av låt som ska landa hos antingen den här artisten eller den här typen av artist.”, så man får ett skarpt projekt att jobba emot, mot att bara sitta på kammaren och säga ”Nämen, nu ska vi dra ihop en låt.”. För det är sällan det blir en låt. Med Rockets kan vi såklart göra det. Alltså, ”Det här skulle kunna bli en Rockets-låt.”. Men just om man bara ska skriva en låt så är det så här ”Okej. Nu är den klar. Vad ska jag göra med den då? – ”Jamen, de här vill ha låtar.” – ”Okej. Fast den passar ju inte.” och då får man ändå skriva om skiten liksom. Så att det är mer att jag skriver liksom när jag är så här ”Nämen, fan, nu ska vi göra det här.”. Då börjar man jobba liksom. Sedan är det klart att man samlar på sig lite idéer, som något litet gitarriff som man sedan plockar fram. Men jag sätter mig inte en torsdagskväll och ”Nu har jag feeling och skriver en låt.”, utan då ska jag ha något mål att jobba emot.

Och när du väl kommer mot det där målet, varifrån plockar du dina idéer och din inspiration? Kan du plocka från saker du också hör och ser? Vet du var idéerna kommer ifrån?

Nämen, jag skriver oftast och gärna tillsammans med andra människor, för jag tycker det är mycket roligare än att sitta själv. Jättemånga här i Stockholm som jag skriver med. Jag tycker det är jättekul att åka hit. Man bor lite gött, man är ute och äter lite gött, och man sitter i studion och skriver. Det är ett helt annat socialt utbyte liksom. Och då blir det väl att man sitter med varsin gura. Man har lite idéer, man har lite referenser, och sedan börjar man jobba fram lite ackord, lite melodi, och där någonstans så får låten en viss temperatur, även fast det bara är små fragment och små melodier, och där någonstans så landar man ju också in i någon form av ”Okej. Men vad fan ska låten handla om?”. Det faller, till i alla fall mig, ganska naturligt när man lyssnar på ”Okej. Men vad har vi?” – ”Jamen, det här är den typen av låt, eller den typen av låt. Det här handlar om att köra bil snabbt. Det här handlar om en vänskapsrelation.”, eller vad som helst liksom. Sedan ibland så kan man ju ha ett textfragment eller en titel eller något som så här ”Nämen, det här var jävligt coolt.”. Så det är lite olika. Men oftast så är det ju att man tar saker ur luften liksom. Alltså, inget av det jag skriver är självupplevt liksom, utan det ska bli en bra låt och sedan får man jobba utefter det. Det är mycket skönare också. Då behöver man inte vara så begränsad. Det blir liksom inga värderingar i det på det sättet.

Hur ser ni på att någon gång i framtiden börja släppa separata singlar istället för hela album?

Vi har ju bara gjort någon sådan låt. Vår låt Photograph, som snurrar ganska bra, är ju faktiskt bara en ensam singel som inte ligger på någon platta. Men det är nog fan den enda också. Det är väl så att när man lirar rock så behöver man ju ofta ett album för att pressen ska vara intresserad av att skriva. Det är ingen som plockar upp en rocksingel. Det är ingen som recenserar en singel liksom, utan det behövs ju ett album för att det ska vara intressant. Du hade ju inte hört av dig till oss för att snacka om en singel. Så det är väl egentligen därför. Sedan blir det ju så i vårt fall, och för många andra, att ”Okej. Nu ska vi släppa ett album.” och då jobbar man med singlar för att mata de här algoritmerna på Spotify och skapa ett intresse för allt. Dels liksom streaming-mässigt, att ”Nu är man lite aktiv på de plattformarna.” och sedan även skapa ett intresse för plattan såklart, att man bygger upp någon form av förväntan. Jag menar, vi tycker att de låtarna vi har gjort är jävligt bra och nu släpper vi ganska många singlar från den här skivan. Vi tror verkligen på de här låtarna och vill att de här låtarna ska få leva. Det är ganska lätt att det blir ”Det här är spår 8 på plattan.” och det är lätt att det glöms bort. Med det sagt är det svårt att släppa alla låtar som singlar, men om man får drömma så hade i alla fall jag velat göra det, för att någonstans så tycker vi att de här låtarna är så jävla bra och vi vill att de ska få det utrymmet. Så det är också en stor anledning varför vi vill släppa så många singlar som möjligt. Vi vill att ”Men fan, glöm inte den här låten. Lyssna på den här också.”. Jag är ju också en spellistelyssnare. Alltså, mitt lyssningsmönster är att man lyssnar på låtar och sedan gör man sin lista liksom. Eller lyssnar på Spotify Radio, eller vad det nu är. Jag är ju ingen sådan som går in och lyssnar på plattor. Och sedan ibland så hittar man ju en spår nummer 7 som är skitbra och så bara ”Men vad fan är det ingen som har tryckt upp den här i nyllet på mig?”.

Har ni funderat någonting på att ännu en gång spela in med Erik Mårtensson som producent?

Ja, absolut. Visst har vi gjort det. Vi har inte ringt honom än. Men det kändes skitbra att spela in med Erik. Han är ju jätteduktig och en fantastisk person också. Och vi bor liksom på samma ställe också. Det blir ganska okomplicerat. Så absolut. Hoppas han svarar när vi ringer. (Skrattar)

Med närheten till hans studio, är det så att ni kan åka hem, och fram och tillbaka lite som ni vill?

Ja ja. Det är en halvtimme bort. Så vi har ju kört 9–5-dagar och det är ju asgött liksom. Dels att man kan låta vardagen rulla på. Man behöver inte resa bort i två veckor för att gå in i studion. Man kan ha sin vardag. Det blir inte lika dyrt för vi behöver inte bo och äta ute i två veckor. Så det blir en helt annan sak än om man ska åka hit till Stockholm, för då blir det ju en hotellkostnad och ett jävligt stort mat- och, framförallt, ölkonto. (Skrattar) Så det ekonomiska är ju också en aspekt i det. Men det är klart att det är värdefullt att hitta någon som håller kvalitet nära där vi utgår ifrån. När allt kommer omkring så är det fortfarande kvaliteten som är avgörande. Men det är ju kanon att man kan ha det bästa av båda världar.

För det är ju såklart enklare med familjer och vardagen. Pappa kommer hem och ni är inte borta ytterligare en gång.

Jamen, det är som att åka till jobbet liksom Sedan är det klart att det kan vara skitkul att åka iväg och ”Nu låser vi in oss i den här studion.” och jobbar intensivt och man lite grann skiter i vad klockan är. Det är klart att det har en charm i sig också. Men det brukar sällan bli så jävla effektivt kanske.

Jag nämnde det förra gången vi pratade också, att det finns ju ett visst Erik Mårtensson-sound på skivan för han är ju producent och var delaktig i låtskrivandet. Hur kan man tänka då om att ha Erik med igen? Vågar ni er på en likadan skiva med Eriks sound, eller skulle ni vilja få det kanske lite mer melodiöst eller lite tyngre?

Ja, det är ju inte helt enkelt. Det är som jag sa garanterat när vi pratade förra gången också, att vi vill ju inte göra samma skiva två gånger. Och det är därför vi alltid har jobbat med nya producenter. Kristofer Strandberg som proddade Incognito låter på ett sätt, Erik Berglund som gjorde Ghost Town-plattan låter på ett annat sätt, Erik Mårtensson låter så här. Ingen är bättre eller sämre, utan alla är fantastiska producenter och skitduktiga studiokillar och låtskrivare. Men de har liksom sitt eget sound och sitt eget ID. Så det är klart att det inte är helt enkelt att göra en ny platta eventuellt med Erik. Då måste vi ha en jävligt tydlig målbild över hur den ska låta. Nu var det lite så här ”Här kommer vi med låtar och gör lite vad du vill.”. För att vi litar på honom för att vi gillar hur han låter. Någonstans så hör man ju när vi börjar dra igång att ”Fan, det här drar åt det håll vi vill.”. Annars får man ju styra det liksom någonstans. Men det är klart att det är någonting man måste ha i beaktning, att ”Okej. Hur ska vi jobba för att nästa platta inte ska låta Casino.”, om vi nu är samma team som jobbar och mycket samma låtskrivare. Men det handlar mycket om låtmaterial och att skriva på ett annorlunda sätt kanske. Men det är jätteviktigt för oss i alla fall. Tråkigt att göra liksom en Casino 2, utan vi vill hitta någonting som blir spännande med den nya produkten. Återigen, inget är bättre eller sämre. Men framför allt roligt för oss att det händer någonting liksom, och förhoppningsvis för de som lyssnar också.

Filip Westgärds, basist och bandets huvudsaklige låtskrivare.

Men det är ju så att ni har fått fler och fler lyssnare, och fler och fler som kommer till giggen, och då är det ju jäkligt svårt att inte ligga kvar där med det man blev lite mer känd för. Vågar man liksom? Vad ska man chansa bort?

Men sedan är det ju klart att någonstans är vi ju innanför boxen. Alltså, med alla våra tre plattor tycker jag att det hörs att det är vi. (Reds. anm.: Plattan från 2017, Big City Lights, verkar inte räknas längre.) Men med det sagt så kommer inte vi att göra liksom en Mando Diao-helomvändning och göra Strövtåg I Hembygden som nästa platta. Det kan man göra om man är så stora som de är liksom. Och jag tycker det är en skitbra platta. Jag tycker det är ascoolt hur de vågar jobba med sådana otroliga ytterligheter. Taylor Swift, som jag nämnde precis, är också en sådan. Jag lyssnar på henne jättemycket, för jag tycker att hennes artisteri är så jävla ballt, att ena plattan låter så här, nästa låter så här, tredje låter så här. Det är så jäkla coolt att en och samma artist kan ha ett så sjukt brett spektrum.

Hur mycket är Rockets en demokrati när det kommer till beslut som rör själva musiken och beslut som rör omkringjobbet?

Alltså, vi bestämmer ju allt tillsammans, så är det någon som inte tycker att något känns kul… Alltså, ifall vi får en förfrågan och någon säger ”Men det här känns fan inget kul.”, då pratar vi om det och så kan vi landa i att vi skiter i det liksom för att ”Jag är inte svinpepp på att åka och göra ditten eller datten.”. Och det bygger på att man kan vara ärlig med varandra. Det är ju jätteviktigt. Mot att man ska sitta och känna att ”Men va fan. Det här känns inget skoj, men jag vågar inte säga nej för att de andra tycker att det verkar kul.”. Och dels har vi vissa datum där man inte kan, för att man är bortrest, eller vad det nu är. Men, oavsett vad jag sa, för varenda bud som kommer in så pratar vi ihop oss, ”Känns det kul? Är det ett bra ställe? Är det ett ställe som vi vill synas på?”. Det är vi också ganska noga med. Jamen, det kanske är en jättebra peng, men ”Det här är inte vi.”. Vi vill inte synas på den affischen liksom, för att vi vill inte ha den stämpeln. Det är egentligen ingen som har liksom någon form av ställningstagande eller något sådant, utan det är mer att det bara känns som fel ställe för oss. För att bara ta ett exempel nu, så lirar vi ju hellre på Kollektivet Livet här i Stockholm än att lira liksom i Södertälje, till exempel. Det kan vara en sådan grej. Vi vill hellre försöka få till ett gig i innerstan, för att vi vill hellre ha det på vår affisch. Så mycket sådant pratar vi också om.

Vad har ni för långtgående vision i bandet egentligen?

Tråkigt svar, men någonstans bara fortsätta att jobba med varumärket Rockets. Fortsätta släppa musik, fortsätta spela ute, förhoppningsvis stärka varumärket, släppa bättre musik och spela på bättre spelställen. Och såklart tjäna mer pengar. Det är ju ett yrke liksom, precis som allt. Alltså, allt är ju business liksom, så det är klart att det vore en lögn att säga att det inte spelar någon roll. Men någonstans fortsätta utveckla och jobba med varumärket på alla plan liksom. Det blir ju också svårt att… Fan, vi är för gamla för att säga ”Men vi drömmer om ditten eller vi drömmer om datten.”, utan någonstans så är det så här ”Va fan, vi fortsätter göra vår grej.”. Vi tycker att vi gör en jävligt bra grej, och vi försöker ha människor runt omkring oss som kan hjälpa oss och trycka oss i rätt riktning för att ta nästa steg. Sedan är det klart att det finns spelningar som vore jävligt coola att göra, absolut, men vi tänker nog lite bredare än bara små, enstaka grejer. Vi gjorde vårt första innerstadsgig här i Stockholm när vi släppte Incognito-plattan 2023. Vi hade liksom aldrig spelat inne i stan innan. Det var en jättestor grej alltså, att ”Fan vad coolt att få lira innanför tullarna.”. Och det har ju att göra med alla de här små byggstenarna, att man släpper musik, man spelar mycket, man jobbar med varumärket, sociala medier och allt sådant, och då ger det ena det andra liksom. Time To Rock i somras var också en sådan grej vi gjorde. Också så här skitcoolt. Men det är ju tack vare allt annat. Alltså, vi driver ett företag. Att fortsätta göra det liksom, så länge vi tycker det är kul, och det tycker vi. Men det är ju såklart en grundförutsättning, oavsett vad man håller på med, liksom är det inget roligt så blir det ju inget bra. Så att så länge vi tycker att det här är jävligt roligt så kommer vi att fortsätta jobba framåt.

Av Tobbe – Publicerad 6:e mars 2026

Metal Covenant got to spend some time with Finnish rocker Michael Monroe as he visited Stockholm in mid-February to have a listening session for his new album Outerstellar.

L-R: Rich Jones (guitars), Steve Conte (guitars), Michael Monroe (vocals), Sami Yaffa (bass), Karl Rockfist (drums).

The new record Outerstellar isn’t containing only newly written songs. You used a couple of old demos for it. Tell me why you came to the conclusion to use older songs for a new record.

Half of the songs are demos. Well, there was a bunch of songs lying around. We had between 45 and 50 songs, honestly, that have been around for a while. Some of them newer, some of them older. There’s so much creative energy within the band. I always encourage everyone to write, and we write together, and also separately. Separately in the Covid times, of course. You know, everybody had to stay separate, and we ended up sending songs on the internet, you know. But my favorite situation is when we’re in the same room, all together, and start songs from scratch, like we did with Dregen when we worked on the Horns And Halos album. That was the last time for a long time that we were able to do that. We had an opportunity to do that with this band a couple of summers ago in Finland. You can rent this villa through the Musicians’ Union. It’s kind of like a lottery. It’s not guaranteed, but Sami and I were trying to get us there a couple of summers. That summer we got five days there. It’s like a residential place. You stay in the house, you live there, and there’s a kitchen and all, and downstairs there’s a studio. It’s a beautiful wooden house in Raseborg, about an hour’s drive from Helsinki. We did, like, a song per day, so five songs came out of there. One of them was Rockin’ Horse, which is the very first one we did, which came together just like that. And then One More Sunrise. They were as good as they were. We worked on them a little more later. You know, fixed a little. I tried to do a new saxophone solo there. In the demos, you will feel more free because you don’t have to live with the whole thing for the rest of your life, and you’re still gonna make the real recording later, and then stuff happens, magic happens, when you’re not worried about writing or doing a good performance. Of course, there’s this thing called perfectly flawed, which is an art form, and also therefore we had good vibes and the feeling we always steer clear of clichés. That’s rule number one in everything. And that means guitar solos, lyrics, titles. Yeah, we’ve seen so much of this for so many years. You know, thank God for Spinal Tap, that movie. God bless Rob Reiner. God bless his soul. It was an amazing thing to see that movie. I was like, “Thank God somebody did it.”. Any band or artist who says, “Oh, that’s not really true. It’s not like that in real life.”, they’re in the movie themselves. That’s why. It’s too close to comfort. There’s a lot of Kiss in there, right? Like, “It’s not really like that.”. – “Hey, come on. Get real, dude.”. So, we have a great time. We’re the best of friends in this band. And it’s a great, great enjoyment playing together live. We’re like a powerhouse. We’ve been together now for 15 years, six albums. The last four albums with Rich Jones, with the exact same lineup. And that’s the best lineup. Of all these lineups, it’s the one. Ginger Wildheart and Dregen were great too, but when Rich joined the band, that’s the best lineup, in my opinion. The last four albums we had, Blackout States, One Man Gang, I Live Too Fast To Die Young!, and then the new one, Outerstellar, same lineup. And this is only getting tighter and better. A lot of creative energy in there. We had 50 songs to choose from. The key is to get the core songs. The 10 of those. Try to keep it to 10–12 songs. Well, Blackout States has 13 songs, but that’s the most. There was a time when the albums had about 10 songs. That was the perfect length. In the CD age, people started having more and more songs, like 16 songs. No matter how great they are, you get tired. Your ear gets tired. So I try to stick to the short and sweet. Pushin’ Me Back, that song was on the One Man Gang album, but there just were enough songs, kind of like that, so I took it off. And I was sure that it was gonna end up on I Live Too Fast To Die Young!, but it didn’t. It didn’t fit the entirety, and I was like, “It’s good actually. It’s better this way since it’s a completely new album then. It’ll have its place in time.”. And then this album was the time for that. So we listened to the demos. We were gonna re-record, like, Precious, and all that stuff, but “Fuck it! The demos sound fine, don’t you think?” – “Yeah, I’m happy with the vocal.”. I didn’t even have to fix anything. The harp solo is great, actually, in Precious. It’s just like up-tempo, double beat, and going into the harp solo instead of the regular kind of solo. So, you know, fun stuff.

Tell me what you feel about the overall sound of the record.

Well, I think it has more warmth. It’s not as bright as I would normally have. Dave Draper, the mixing guy, is one of the main reasons. We have a great mixer now, with all due respect to the earlier ones. On the first time working with Dave Draper, a great connection was made. Immediately I felt like, “Oh, this is my guy.”. We speak the same language. And the Audiomovers system, it’s an app, and it’s like saving grace. I did not even believe that I could even make a record, you know, long distance anymore in this day and age, even with the technology being what it is. But I’m glad that I was proven wrong because that works great. I had the mix in my headphones, and I actually prefer the headphones to speakers because you can really hear everything. Of course, you got to check in the speakers too, but I hear better that way. And even though some of my highs, and whatever, are blown from one side, I turn them around so I can hear. But I trust Dave at the high end, and that’s what we did with this album. The first mastering was a little bit brighter, and Dave said he would prefer it not as bright, and he said exactly whatever the frequency it needed to be. He gave exact instructions to the mastering guy. I took his word for it, and I trust him, and as it turned out, the mastering guy said he thinks it’s much better too. I said, “Dave. Are you happy now?”, and he was just, “Absolutely happy. It’s perfect now. It couldn’t be any better.”. He feels it’s the best record he’s ever worked on. Best record he’s ever done.

Take me quickly through the lyrics of the album.

Well, Black Cadillac is about Johnny Thunders. He used to live in the back of a Black Cadillac in a parking space in New York, as a junkie, you know. He was a sweetheart and amazing to me, and he was a dear friend and known for being, you know, a heroin casualty. But you see, he did it for 10 years until he realized he couldn’t kick. A junkie living in the back of a Black Cadillac, that was a cool concept for a song. So, an unusual story and life imitations. Real life stories are stranger than fiction, as they say. Truth is stranger than fiction. Who could imagine something like that? That’s a great concept for a song. But all the songs are pretty much about me. Rockin’ Horse is, you know, almost like rap. So it’s kind of like talking. You know, that type of thing. Painless was about being signed to a major label and getting tired of waiting for something to happen, and taking a little this and that (cocaine), maybe to relieve the boredom and kill the pain of waiting. Physical pain doesn’t hurt. It’s mental anguish that’s the real pain. The record labels don’t give a shit. You realize, “Oh, well, music has no business in the music business.”, and, “So what? It’s just business.”. You know, they don’t give a shit about you. They’ll say you sold your soul. Some headless corporation jive. You know, this jive is talking shit behind your back. Lip service down their halls. You must be a ninja to survive. In the end, you don’t give a shit anymore. So Painless was about that. Newtro Bombs: People chasing fashions and trends, and trying to do today’s thing, and jump on a bandwagon. Like some bands go for the fads, say grunge, “Oh yeah, let’s be that.”, and they try to copy what Nirvana was doing. Never as good as the original, but then there’s 200,000 wannabe copies of Nirvana, which is boring. It kills creativity. You know, in the past, music was made for the right reasons. The music was fun. Miking the drums and different sounds. Everyone had their own sounds and their own style. I mean, the ‘60s and the ‘70s. It’s not nostalgia saying that records were better then. They were, because they were made for the right reasons. You have Janis Joplin, The Doors, Mott The Hoople, Faces, Jimi Hendrix, Miles Davis. Rock ‘n’ roll had Alice Cooper, Jeff Beck, Led Zeppelin, Deep Purple, and all kinds of different bands. You know, people made music, and it was so good. My father bought the first rock record in our family, Led Zeppelin II. He probably just went to a record shop and said, “What do kids listen to these days?”, and they said, “Oh, well, here’s a new one, Led Zeppelin II.”, and I was like, “What’s this?”. I never heard the intro properly until much later, you know. We had a turntable playing through the old radio. One of those tube radios that was mono. So when I discovered Black Sabbath, I saved my monthly allowance and bought their records always. You know, the next Sabbath album. The first album I actually bought with my own money was Paranoid. The first one I got as a gift was Deep Purple’s Fireball. But the song Paranoid has a solo in stereo, and I’d never heard the stereo until later. My friend had a stereo at home, and the Master Of Reality album, that has an amazing sound, and that’s where I heard the stereo for the first time. So in Paranoid, in the solo, on one speaker it’s, like, the melody, and the other one is, like, all distorted, so if you don’t hear the other channel, you can only hear that distortion. So the mono sort of chose that side, so when I heard it I was like, “What a weird solo.”. I didn’t realize until I got it in stereo. I was like, “Now I get it. So there is the melody. That sounds cool.”. But then I used to listen to it on headphones all the time at home. Bass on full, you know. And Deep Purple. I mean, I thought of Ritchie Blackmore. My favorite solo by him, of all the solos he played, was the song No No No on Fireball. A slow kind of slide. He plays it only on the record. There’s a TV show they did in the ‘70s, Speed Club, where they played the same song, and he doesn’t even use slide. It was a totally different solo. It’s not the same at all. But it’s a cool part. A great part, you know. And I’d say that’s the best Ritchie Blackmore guitar solo, hands down, in any case.

What’s the idea behind the front cover?

Rich Jones suggested that we’ll have my other eye, as opposed to the Sensory Overdrive album cover which has my left eye, which I was holding open, and had the zipper. So Rich suggested, “Why don’t we make this cover with your other eye with a different treatment?”, and I said, “Yeah, cool. That’s a good idea.”. Then we started to take a close-up photo of my eye and everything, and it started working, and I thought, “Wow! This is coming together nice.”. Rich then did not end up doing the cover himself all the way to the end. Normally he does our artwork, but he was too busy with so many projects, so we just, “Let’s get somebody else to finish it.”. So another person finished it. When I saw that, I said, “Now when you open the gatefold, let’s have both eyes.”. This looks so wild. And the sleep patch, you know. It was the record label that came up with that, right away. That’s great creative thinking, when they heard that idea, “Let’s put both eyes there.”. And about two days ago I realized that when you open the gatefold of Alice Cooper’s Love It To Death, which was one of our first albums we got in the family, you see his eyes with the spider makeup. So I used to have that on my wall. Great minds think alike.

When you start working on a record, is there something in particular that triggers your will to make another record?

Well, yeah, there’s a lot of cool songs, and I do wanna make albums. I’ve always done records that have, like, a big story and a beginning and an end. Then it’s choosing the songs. About a year ago, at the end of the UK tour, that’s when I had a list of songs that I thought, “Now I think we have an album as an entirety.”. Give or take a couple of songs. I still changed one or two, but that’s when I saw, “Now I know that this is gonna be ready soon.”. You know, to see that it works together, ‘cause the track listing is really crucial. I was like, “Guys. Tell me. I think this is pretty close.”. Steve was pretty helpful there, except that he said that he thinks that Precious should be the first song of the album. I was like, “What? Precious? Are you serious? Nah. No fucking way.”. Rockin’ Horse, I knew that was gonna be the beginning. This stuff just came together, and so many good songs, and they got to work together too. And I wanna reinvent the sound of the band. We always wanted to do something new. In the coolest possible way, I think we’ve managed to now reinvent the sound of the band. When The Apocalypse Comes reminded me of Springsteen after a while. It’s like very different type of singing, and phrasing, and everything. Painless is very different, Black Cadillac is very different. When The Apocalypse Comes is about, you know, I got the perfect spot. “When the world ends, where do you wanna be? – With your loved one in your arms. – I got the perfect spot. Right here in my arms.” Disconnected: those lyrics are about the world getting all disconnected from each other, as opposed to getting closer. Internet was supposed to bring people together, and it’s doing the opposite, mostly. People are getting more isolated and disconnected, and don’t do anything anymore together. And everyone’s an expert. (Laughs) Opinions are negative, of course, as much as possible. It’s negative shit, and everyone knows. You know, there’s more opinions than subjects, actually.

The last song is a bit over seven minutes. That’s not something you do every day.

No, it’s not. I’ve never done that before. One More Sunrise is the longest song I’ve ever recorded. And I’m so glad. I’m proud of it. My favorite song of the album. It really is. It came together with us being together in that villa and being able to hang out and start songs from scratch, and we said, “Okay. Let’s do it. We don’t care. It doesn’t have to be three minutes. Let’s just see where it goes.”. As long as it doesn’t get boring. You know, repetitious. It has the piano come in there, and the Hammond at the right time, it gets built to there, and then it gets to the sax solo part, half-tempo, and what do you know? There comes a guitar, and dueling guitar and sax, and then at the ending, “Well, where do we go now?” – “Piano part. Yeah, new part. Let’s go! New part, why not?”. We didn’t count the minutes. It’s like, “Who cares? It doesn’t matter. Who says that you can’t have that? Every song doesn’t have to be short. So let’s see how it feels.”. We actually had another song. Somebody suggested the Jane’s Addiction song Three Days. (Editor’s note: Which is almost 11 minutes long.) We had another one like that, and it was like part after part, but then it went a bit too much. Maybe something will happen with it sometime. But the song One More Sunrise was just perfect. We kept developing it. It was called The Sauna Land, because Sauna Land was the first, you know, inspiration for it. But it became different. New parts in it. And then the piano part ended up being played by Mott The Hoople’s Morgan Fisher, who is a fantastic, exceptional, outstanding, one-of-a-kind piano player, who also plays on Hanoi Rocks’ Malibu Beach Nightmare. So he plays the ending. And then when the song ends, it doesn’t even end when it ends. There’s an extra ending. Yeah, and there’s a The Who kind of scream there. So that’s my favorite of the album. But I love a lot of them. You know, Painless, Black Cadillac, When The Apocalypse Comes, Rockin’ Horse, Disconnected, and Precious. And I was in two minds about Glitter & Dust, because it’s glitter. You know, the glam thing, because at one time I was associated with, or blamed for, bands that played their hairspray cans better than their instruments. I was like, “Ah, come on.”. With Hanoi, it was about music, and the songs and playing. First being a musician, and then of course the look and everything. But some bands, you know, missed the point. They thought it was all about partying and posing. But then there were other bands that had their own strong thing, like thank God for Guns N’ Roses. They always had their own strong thing, and they took their influence in the right way. They were inspired by Hanoi, but they had their own sound. Aerosmith heavy-ish kind of sound, and the style was a bit rougher, you know. Like the Dr. Martens boots (Laughs), or whatever they had. A bit rougher of a look. Maybe easier for most people to relate to. In Hanoi everybody was very different. Strong personalities. There were no leather studs. It was a really colorful and unique style that we had. At one time, everybody had to have blonde, big hair and an eyeliner, and I never wanted to have big hair. Sometimes it was so long, and I tried to make it more puffy, and it was boring and straight, and then it became like a thing. But we were never a hair band. Hanoi Rocks was a hat band. We had the coolest hats. So if you wanna call it something, call us a hat band, rather than a hair band.

I prefer a glam rock band, still to this day.

A rock band, anyway, because I think categories are unnecessary. Someone comes up with a name, and then to me it’s over, in a way. You know, what happened with Nirvana and grunge? Except punk. The punk thing was a good kick in the ass, because rock ‘n’ roll is about checking the establishment, writing songs that are relevant, and of course entertainment too. The Ramones saved rock ‘n’ roll back in the day. They came out of nowhere, out of the blue. When the rich rock stars were kind of complacent and living in their castles, and were totally out of touch with reality, playing solos for 20 minutes with their backs to the audience, and self-indulgent crap, here come the Ramones, two-minute songs, less than two minutes. Brilliantly smart, stupid lyrics, which is very brilliant, genius, smart. Silly lyrics in a great way. And no guitar solos on the first three albums. The fourth album had one guitar solo, in I Wanna Be Sedated. Just one note all the way through. Perfect. So they were like a kick in the ass. You didn’t have to be a virtuoso player to be in a band. I think there was a show in London that the Ramones were playing, and the Clash guys were hanging out there in the afternoon during the soundcheck, and Johnny Ramone came outside and they go, “Hey man. We’re big fans.”. And after that concert, there were, like, three main punk bands, the Damned, the Clash, and someone else, maybe the Pistols, that were formed. Joe Strummer, or Mick Jones, or one of the guys said to Johnny Ramone, “We’ve got a band too. But we’re still practicing. We’re not ready yet.”, and Johnny says, “Sure you’re ready. What are you waiting for? Go out there, do your thing, don’t worry about it. Come and check us out tonight. We’re really shit, but it’s great.”. (Laughs) So they were encouraged by that, so, “Yeah. Just write songs that say something. Some relevant lyrics. Punk in your face.”. So simplicity is harder to achieve than the complicated songs, you know. Keep it simple. When you see their stage, it was clean, there were no cords, it wasn’t messy even though they had torn jeans, T-shirts and leather jackets. It’s really clean and it’s really cool. It looks like a powerhouse. Back in the day when Dee Dee was in the band, I saw them at the Ritz in New York. Whoa! The power was amazing. It was like a steamroller, like a Caterpillar coming over you at a fast speed. Really, really cool. And that’s what people can’t take away from you. You know, in this day and age, all this technology and AI, fuck that! The live situation is what they can’t take away from us. That’s where the magic happens, so to speak.

In the last couple of years you’ve been playing live a little bit with Demolition 23., and after the touring cycle is done for Outerstellar, will you go out and play another couple of shows with Demolition 23.?

Well, there’s no plans for that, but I’m always up for those shows. It’s very likely that there will be some of those. We’re touring this album pretty intensely now for a couple of years, but there could be something in between there. We did it in Finland and we could do it somewhere else. So yeah, those are fun to do. I’m not against doing those and have fun. That is really like in your face. There’s no mercy. (Laughs) People like them too and really appreciate that. That very much can be done.

You had some problems with your right knee lately. In what way might that affect your live performance, because you move around a lot on stage?

Yeah, I’m outerstellar. That means something that’s moving at rapid speed. (Editor’s note: According to Michael himself.) I’m recovering from a keyhole surgery on my knee. The meniscus in the knee was shattered last spring. I had it on my way to the US tour, but then on the UK tour it got even worse. I was trying to see in the summer if it was gonna settle and be okay. Sometimes it sort of goes away. There were some bone fragments or something that was hurting. I tried to avoid the surgery, but then in the end my orthopedic surgeon and I were sort of assessing the situation and decided, “It’s not gonna get better, so let’s do the operation.”. I was supposed to do it on January 2nd, but then January 8th was the first time they had, and I was like, “Oh, shit. That was just the week I would have needed.”. I’m able to bend it now since a few days ago. It’s getting better every day. After the operation I went to a meeting with the doctor, and the knee was really swollen, so he drained some blood and fluid out of there. He said, “It should feel a lot better after you leave here.”, and as I went outside I was like, “Oh, shit. It hurts even more. It was worse.”. I went to see him two weeks after that, and he said, “Come back in three weeks.”, and I go, “I’m on tour in the UK in three weeks.”, and he goes, “Well, come back a week before that then.”. I showed it to him last week, and it’s a clear liquid, so it’s a good sign. It’s getting better. But I do what I do. I mean, I try to be careful, so I don’t go backwards. It’s gonna have to be fine. Some people say, “What are you gonna do when you can’t do the splits anymore?”, and I go, “What am I? A circus act?”. I’m a singer first and foremost, so, you know, that comes first.

By Tobbe – Published March 2nd, 2026