Recent interviews
Metal Covenant got to spend an hour with Chris Holmes in Sundbyberg, Stockholm as the guitarist and his band were out in Sweden and Norway in late August playing special shows that contained almost only classic W.A.S.P. songs.
Will we get to see some new Chris Holmes solo stuff anytime soon?
Well, yeah. It’s in the works right now at home in the computer. The last few months I’ve been in a bad mood, so I haven’t turned on my computer, and I’ve been watching more shit on TV. But when I’m done doing this part of the tour, in Scandinavia, I’ll start finishing the songs. I just got to go through a bunch of the recorded stuff that’s on there and figure out what I’m gonna put together. Yeah, how I do the songs is I usually do the music all the way through first, you know. I got song titles, tons of them. And I’ll write all the titles there on the wall. On my wall in the basement, I glued up cork, so you can put pins in it, you know. And I’ll think of a song title, like Get With It, or In Gods Hands; anything like that, and I’ll sit back and just play the music until something comes to my head. That’s how I do it. I just got to get off my ass and do it. But I’ve been working on just doing this W.A.S.P. thing, you know. Right now I’m playing the Lyceum show. You know, that I did 40 years ago. W.A.S.P. came out in ’84, and we played here in 1984, in October.
Is there any other inspiration to write songs than having the song titles up there?
I just like putting ideas together. Music, and melodies, and certain things, you know. And I don’t listen to other music at all. I don’t know why. I mean, it’s like a car mechanic. When he gets off work, is he gonna go home and work on a car? But I should have taken care of my equipment more. I’ve been having problems with my equipment the last few days.
When you put out a new song, is it a blessing or a curse that most people will compare it with your old W.A.S.P. songs from the early days?
Well, you know, I don’t sing like Blackie, and I never will. I have a horrible voice. But I mean, they got bands now that scream, you know, and my voice ain’t that bad. There’s a lot of people that hate my voice. They think I’m the worst singer. They say I should never sing at all. A lot of people say I’m a horrible singer. But hey, if you don’t like it, don’t listen to it. There’s an off button, you know. Everybody’s got to judge everything. Of course they’re gonna judge, you know, my voice to Blackie’s voice. What they ought to do is take his solo albums and listen to the guitar on there. You know, the sound. The sound, the sound, that’s what music’s about. Sound, frequency, sound, you know. That’s the most important thing. So my voice sounds like shit; his sounds good. But my guitar sounds good. You know, I’m not gonna knock his stuff. You know, I don’t know if you call it disease, but I’ve got a mental thing called dyslexia. Didn’t know I had it until I was 37. So I can’t read that well. I wrote a song 11 years ago, Way To Be, and somebody goes, “His songwriting’s got the lyrics of a fifth grader.”, and I was like, “I’m kind of proud of that. Yeah, I am, ‘cause I read about as good as a fifth grader, man.”. So that’s what I write songs like, you know. Yeah, you know, it didn’t bother me. A fifth grader? I would be saying a fourth grader. (Laughs)
But you’re often both singing and playing guitar live on stage nowadays.
Yeah, but I won’t tonight. I’m doing all the songs off the Lyceum show, except The Flame and School Daze. But I’m doing every other song on that. And I didn’t sing, so the bass player I have, he’s in the middle singing. And I got another kid that plays guitar, and he does Randy’s parts. He plays all Randy’s guitar solos, just like on the Lyceum one. And then we play The Headless Children, we play 9.5.-N.A.S.T.Y., we play Wild Child, which wasn’t written then. We play those, and then I play I Don’t Need No Doctor and then we end with Rockin’ In The Free World. I always will end, ‘til the day I die, with Rockin’ In The Free World. I just like the song. Well, Neil Young, I mean, I can’t really sing any worse than he does. I’m not saying he sings bad, but it’s something that I can sing, and sound good for the song, you know. And the guitar playing is great. I love Neil Young. It’s a fucking great song, you know. Neil Young, he wrote the best guitar solo there has ever been on any album in the world, and it’s in a song called Cinnamon Girl. So listen to that solo. Best solo ever in the world, that any artist ever did. You know why? Because it’s one note. It’s one note, through the whole solo. (Laughs) It’s the best solo, I mean, you know, to me. To the way I look at things, it’s the best solo, you know.
Well, everyone’s opinion matters, I guess, when it comes to which is the best solo, and which isn’t.
Neil Young, you know, he can hit some sour notes on the guitar, I’ll say that. You know, one time I was doing a solo. We were in a studio somewhere. Blackie comes in and listen to what I did. He goes, “That’s out of tune. That’s flat.”, and I looked at him, and I went, “It’s not flat to me.”. It had energy. And he goes, “You got to change that note.”, and I go, “No, I like it.”, and he goes, “No, you got to change it.”, and I go, “Man, you ever heard Neil Young?”, and he goes, “Yeah.”, I go, “Does some of his guitar playing sound out of tune to you?”, and he goes, “Yeah.”, and I go, “Well, I bet it doesn’t to him.”. You know, I don’t wanna get on to kick on Blackie. He is what he is, you know. Did you go to Sweden Rock this year? Did you see W.A.S.P.?
Yes, I did.
He’s not looking really good, you know. And he’s only a year older than me. There was something wrong. I’m the one that had cancer. I should look bad, you know.
Well, he was sitting down through the whole show.
Plus sampling. The way the digital age is now, you can sample anything you want at any part of the time of the song, as long as the drummer plays to the click. I grew up sort of playing guitar like Humble Pie, Johnny Winter, Jimmy Page, Jeff Beck, Eric Clapton. I didn’t like B.B. King yet. When they played solos in the songs on the road, they never played the same thing twice. They played close melody to the thing. You know, like when Page played Stairway To Heaven, sure, he played pretty close to the melody, but he didn’t play the same exact fucking way every night. You know, that’s what makes a band. But I had to in W.A.S.P., and it makes it boring. Fucking boring shit.
We get interrupted by the promoter telling us Chris Laney has been texting him and is looking for Mr. Holmes. About a minute later we continue.
Do you know Chris Laney?
Well, he plays with the Danish band Pretty Maids and does a lot of other stuff as well.
I’m not saying this to be mean, but if somebody was in a band, and asked me to join the band Pretty Maids, I’d go, “Yeah, great. I’ll join it. But the day I join it, we’re changing the name, dude.”. ‘Cause I ain’t gonna play in a band called Pretty Ladies, you know what I mean? Just call it The Drunk Assholes, or something cool, and not Pretty Women. Kevin Du Brow had a band called Little Women. What the fuck! C’mon, man. C’mon, you know.
About not playing the songs exactly the same every time. When you play the old W.A.S.P. songs today, do you sometimes even cheat on some tricky stuff?
When the solo comes up, sometimes I try to play it close to what it is. Yeah, I try to play the same melody, you know. But now I’m older, and I would rather hit one note than 50,000 flashy ones. I’d rather hit one well-hit note. You just get older, and you just don’t give a fuck, you know. Like in Sleeping (In The Fire). When we played at the Lyceum, Randy played the first two revolutions, and I played the next two revolutions. He’d do one and two, I’d do three and four, he’d do five and six, I’d do seven and eight. And like I said, the other guy that we got, he plays Randy’s parts. So, he plays one and two, and when we get to three and four, at that point I don’t know what I’m gonna play. I play what I feel. What I wanna. And last night, I bent a note and I fucking… The way I learned to play was improvising. That’s the way I started playing music, you know. But when you go out and play live, and, “It has to sound like the record.”, why not just buy the record? One of the coolest bands I’ve ever seen was Deep Purple. They didn’t play nothing like the fucking record. They’re fucking killer, man. They fucking play, and they go into a jam, and fucking wail, you know. And I like doing what I do. You know, playing what I play. I played a few festivals, but I’ll never go back and play theaters. I don’t mind playing clubs, as long as I can sustain what I do. I enjoy playing. I like making people happy when they come see me play, you know. And I’m not Yngwie Malmsteen. I know that. I’ll never be that guy, you know.
Yngwie sings his songs as well now. He’s the vocalist of the band now.
Oh, yeah. He sings now? How long has he been doing it?
It’s been over ten years now, I would say.
Really. Is he sounding pretty good, or?
Nah, not really.
Yeah, but it’s cool. He still has a Swedish accent, but he’d probably sound okay, you know. I got to look him up and see if he does it. I know I did live, because I was working with Phil. Just Phil and I were working on a computer. He had a drum setup. Philthy Animal Taylor, you know. He needed somebody playing guitar, so we started working together. I’ve always played minor, like what Tony Iommi would play, a lot of what Blackmore would play, all minor evil sounding stuff. And, you know, I asked a friend of mine about this song. It was, like, Lynyrd Skynyrd, happy. Allman Brothers kind of guitar playing, which is happy. And he showed me how to play the major thing. I was like, “Woh, that’s kind of cool.”. So I wrote this riff to play the lead to the major thing, and we put it down on a computer, and then I was listening to it, and I put words to it. It’s called They All Lie And Cheat, and that’s the best thing I’d ever sing in my life, and Phil goes, “Chris. It’s not bad.”. So I wrote another one, and it just went from there. Believe me, not having to put up with LSD is worth my shitty little voice. I’m gonna do the rest of my record, but I’ll always go out and play the W.A.S.P. stuff. I’m gonna play in America next year, and I’m gonna play a 3-piece. Bass, drums, one guitar, and I’ve got a singer coming in. A guy from a band called Where Angels Suffer. Oh yeah, he played Sweden Rock here with Randy Piper.
Yeah, Rich Lewis.
Yeah, Rich is gonna sing for me in America. I’m not gonna have another guitar player. I like the sound of one guitar, you know. I like the sound, ‘cause when you play a lead, it’s just the bass and guitar. It’s how I always played in my whole life. I did W.A.S.P. ’cause, you know, well, you could kind of make money at it. Kind of. (Laughs) But anyway, Rich just went through a throat cancer, you know. He worked with Chris Laney and Randy. Rich is great, ‘cause I met him when I played with Animal. And then Rich got sick, and I talked to him while he was going through the cancer, while he was getting treatment and shit. And then six months later, after he did finish the treatment, I got it. I called up Rich, and go, “Rich, guess what? I got some good news and bad news. What do you wanna hear? The good news first? The good news is you’re not the only one that’s got cancer. And the bad news is I got the same thing.”. (Laughs) You know, I knew it’d be treatable from talking with him.
I think you have played with Randy in four different constellations over the years. Do you ever talk to him nowadays?
Randy is Randy, you know. He started that band Where Angels Suffer, and then I come in and play, and he gets thrown out of the band. His own band. That’s fucked up. Then they went and got this guy named Ira Black. I’m sure you’ve heard of him. He’s a mercenary guitar player. He came in and played, and they had the same problem with him as they did with Randy. And I was still in the band. Rich’s son died, and he went into a real heavy depression, and they were gonna get the R… What’s his name? He plays with KK Downing.
Tim “Ripper” Owens.
They said he was gonna sing, and they were gonna bring in, not Jay Jay French, but the other guy from Twisted Sister.
Eddie Ojeda.
He was gonna play guitar, and that guy sing, and then (Steve) Unger on bass, and Stet Howland on drums, and I was gonna be guitar. It was gonna be Where Angels Suffer. I guess everybody had agreed to it, and then something happened. I don’t know what, man. I was gonna come in to rehearsal, but, “Dude, I don’t give a fuck what, but we are gonna play We’re Not Gonna Take It.”. (Laughs) Oh yeah, “If we’re playing Animal and Wild Child, we’re playing that song, or I ain’t doing it.”. ‘Cause I wanted to play that. You know, I like that song.
You play a few cover songs on your solo shows.
I always play Highway To Hell, ‘cause I always ask some fans in the audience to come up and sing. Always. Give them a chance to sing. Yeah, that’s why I do it. The last two nights it’s been two little girls.
Maybe I’m misinformed, but did you play Ace Of Spades the other night as well?
No. But I’ve played it before. I played it with Chris Slade, and Keri Kelli, and some people, in Moscow. I didn’t know the song all the way. I kind of knew it. They said, “Do you know Ace Of Spades?”, and I’d go, “Of course. Fuck, that’s easy.”. No, it has a lot of changes in it that I didn’t know. (Laughs) And I made sure I learned them after. Phil Campbell and I have been always great friends, because he came to L.A. when they were doing albums. We became great friends, and then, “I know everybody in L.A., so if you wanna get any kind of drugs, I know who to get them from. I’m a native. I know everybody.”. So Phil, you know, me, at the time being a methhead, Motörhead. Oh yeah, I used to get him the best fucking shit you can possibly get. I mean, Phil and I have been great friends. He came down and we played Highway To Hell at a place in Wales.
Do you wish that you could play more of your solo stuff live, and people weren’t so nostalgic?
Well, when I first came over, in 2014, I moved to Finland. At first, before I left America, I had this idea, this band called CHP, Chris Holmes Project. The CHP is also ChiPs; Ponch and Jon from Highway Patrol, and I had a guitar with a Highway Patrol sticker on it. I did the album with Philthy, and I only sing on half of it. The second I did it too. I didn’t do a full vocal one. I did four instrumentals on the second one. I got over to Finland, and we played W.A.S.P. songs and Baton Rogue Morgue songs. We didn’t play any of my songs. I don’t know why. The band, Baton Rogue Morgue, all they wanted to do was drink and be rock stars. They didn’t want to do the job; what it takes. But I dreamed about doing Mean Man, and not have to do W.A.S.P. songs. Yeah, that’s what I wanted. That’s what I wanna do, but I can’t, because the people there, they come to see W.A.S.P. songs too, no matter what. I figured that out. If I didn’t play Wild Child and Animal, they’d probably leave a little mad, or disappointed, ‘cause they expect to hear that. I wrote the songs. I don’t mind playing them. I just didn’t get the publishing for them.
To what extent were you a part of the songwriting process there in the early days of W.A.S.P.?
I never got credit for any of it. Nothing. I don’t get any publishing. Since I have dyslexia, I couldn’t read the contract. Behind my back, when I wasn’t there, they signed contracts with my publishing company that I was a session player. And the names on the contracts was Steven Edward Duren, and Andy Taylor of the management Smallwood Taylor, and he’s the-sit-behind-the-desk-guy with the numbers. You know, Rod Smallwood is not. They knew what they were doing, you know. And I didn’t care. I trusted Blackie, you know. ‘Cause without me, he wouldn’t be where he’s at, guaranteed. Oh yeah, ‘cause nobody knows the whole story, in the beginning, how it started. Why didn’t W.A.S.P. work before I was in the band? They threw Randy Piper out to get me in. I was the only one that was a native in L.A., so who do you think all the roadies were? My friends. Where do you think all the shit that we had on stage came from? That shit you just don’t go and buy at the store. You got to make it somewhere. My friend’s dad’s shop… We made it all there, you know. So if I wasn’t in the thing, where is Blackie gonna get that? And plus all the ideas weren’t just Blackie’s. No, they were the roadies’ too. The made the concussion bombs that we had. They made the sign, that blew out. That wasn’t Blackie’s idea. No, everything was made at my friend’s shop, you know. So, he’d just write me my little publishing, you know. Big deal. And then when I found that out in 2014, it really yanked me wrong, ‘cause I thought he was a cool friend, when he just stabbed me in the back. I was supposed to get half publishing on Kill Fuck Die, I didn’t. And during The Headless Children, Frankie Banali wouldn’t tour unless he was getting 1850 a week, and I was only getting 500. And I asked Blackie, “That doesn’t seem fair to me.”, and, “Well, you’re gonna make more off publishing.”. That’s what he told me, when he knew he was ripping me off. So what kind of people are they? I trusted the wrong people. I should have known about it; how it worked. But it’s all right. I’m 66 years old right now, and I can still play. See, the reason why I think they did that to my publishing is if I was married and I died, then my wife could get all the… whatever. They didn’t think I’d make it past 40, or 50.
And here you are, 66.
Oh, yeah. I didn’t plan to. I didn’t give a fuck, you know. I didn’t care. Then I would have taken better care of myself.
On a more positive note. In your opinion, can you name the best thing you ever played with W.A.S.P.? Whether it’s a solo, a verse, an intro, you know.
It’d be on The Headless Children. (Pause) It would be the solo to The Heretic.
Which I think is the greatest song W.A.S.P. never plays live.
Well, we played it live in ’89. But no, no, no, Thunderhead. Thunderhead is the coolest solo I ever played. And we played that live too. (Hums the words: Hey, hey, hey – Will you die for me?) Yeah, yeah, I had this guitar solo. But I played all the guitars on that album, and what was cool was the engineer and I were the ones that did it all. Blackie wasn’t even there. He’d just come in and listen the next day, and said yes or no, you know. He gave us the reins to do what we want, and he’d just come and go yes or no. That’s why I like that record, you know. And plus: On most of the W.A.S.P. albums the rhythms were way in the background. They’re not in your face. You know, like Priest. So, I’m not happy about that. But there’s a lot of people that like the music. He does have a good voice, you know. When I play the songs, people like them.
The Headless Children seems so modern in comparison to the debut album, which was so raw. Two different albums.
Do you know why? Because of the drummer, Frankie Banali. Because of him. Because of the way he plays, man. The guitar player of this band that Frankie played in, called Scarab, in ’76 / ’77, was named Pete Castle. He’s dead now; Frankie is dead. And Rudy Sarzo played bass; I knew that. It could have been Gregg Giuffria on keyboards. I’m not sure. They had a keyboard player. I’m not sure it was him. And the guy, Pete, lived in my town, and I really admired the way he played. He taught me a lot of shit on guitar. So I was his roadie. You know, when they played the Starwood, and stuff like that. Where Van Halen played; same place. So I’ve known Frankie a long time, and Frankie came in and played The Headless Children. He’s probably, you know, one of the top, maybe, eight rock drummers there has ever been of the world. And the way he plays. It’s fucking heavy stuff. He’s a John Bonham freak, you know. He’s good. He’s what made that album, yeah, yeah. Because of the way he plays, you know. And when we wrote the stuff, we wrote it in Blackie’s garage. Johnny Rod there, and Blackie kind of on the guitar, and we just went through, you know, the songs. We had a drum machine for the timing, and went through, so we didn’t get to rehearsal. We knew all the stuff. We brought in Frankie. He was still in Quiet Riot, you know. Frankie always treated me like a roadie. So I didn’t like that. I got in a few fights with him on the road. Not physical, but a few, “Fuck you! Fuck you!”. His girlfriend and Lita (Ford), when I was married to her, they were friends. His girlfriend and Lita were friends, and something happened with them at home. I don’t know what. And Frankie comes in to a soundcheck and he was, “Tell Lita to go fuck herself.”. I was like, “Hey, wait. Don’t let this thing with our wives ruin our friendship.”, and, “Tell her to fuck off.”, I said, “No, you fuck off.”, and, “I had a number 1 album.”. He’d always tell me that. You know, “If that’s what your world is about, then…”, you know. But, you know, at that time in my life, I was more interested in getting drunk and doing drugs. I started taking LSD at 12, in seventh grade. I mean, I just looked at a seventh grader now, and, “Woah, I did that shit then?”. But I had older brothers. My next neighbor, across the street, was the same age as me. Same church, we grew up together. His dad was a scientist, at NASA, JPL. If we had a question about electronics, or whatever, he’d always take the time to show us whatever it was. I was going to school, and Gary gave me tinfoil, “What’s that?”. It was LSD, you know. Seventh grade. And I wasn’t gonna take it, but he talked me into it by the time we got to school. (Laughs) And I didn’t know what to feel. My first class was math. I don’t know what his was. And I was called up to do the equations on the board, and my name, you know, “Holmes”. The teacher wanted me up. You know, there were two kids on the chalkboard. And I took the chalk, and when I put it on the chalkboard, the fucking numbers stood off the wall, and I was like, “Now this is fucking cool, man.”. You know, that was an opening in my life. At that point I knew I was gonna be a drug addict. In Boy Scouts, I went down the Colorado River, The Grand Canyon, in the rapids. A seven-day trip, and I got to do some bitching things like that. Because of the Mormon church. You know, growing up. The thing was there was no, “Say no to drugs.”, and if you didn’t do drugs, you were an outcast.
Chris has to run down to the stage quickly before the doors are opening, so we take a break for a couple of minutes until he returns, and he continues on a different subject.
When I got cancer, a lot of people would give me messages, you know. And there was one message, that you could tell that the guy had the camera really close to the hand, and then it goes back, and you see his hand like this (moving back), and then it goes like this, and it’s Rob Halford, like, “Chris! It’s your metal god, Rob.”. Way cool. I was like, “Cool, man.”. The guitar player, Andy (Sneap) that plays for Tipton, he’s a Chris Holmes nut. A fan, you know. He’s, like, ten years younger than me. He said that when I, in ’84, played Manchester, I leaned over and gave him a pick. You know, he was, like, 14 or 15. I was playing, leaned over and gave him a pick. I knew he was right, ‘cause he goes, “That was a metal pick.”, and on the first tour I used metal picks. Anyway, The Headless Children, it was like that because of Banali. I wanted to use a guitar sound like that on the first albums, you know. But when you work with Blackie, he wants his voice to be the loudest thing on the album. I mean, look, before the first album with W.A.S.P., in ’83, what album came out? Born Again, and, “You think I’m gonna like W.A.S.P.?”. That album sucked. (Sings the words: I wanna be somebody, be somebody…) And then you got Disturbing The Priest, with Gillan singing. C’mon, dude. You think W.A.S.P. was heavy? Oh, fucking weak. Like fucking pop-rock, you know. (Laughs) It is. I’m serious. It’s not heavy. That album ain’t heavy metal. Check this out: Next time you listen to the first album of W.A.S.P., listen to the beats. They’re not heavy metal rock beats; they’re all shuffle. You know, that’s not heavy rock. It’s fucking shit. Blackie was, “Isn’t that cool? I mixed together the shuffle beat to make it heavy.”, and, “No, it’s not cool. You know, you ain’t a genius, dude.”.
But anyway, that album has good melodies.
What? The W.A.S.P. ones? Listen. If he didn’t have me playing the guitar parts in the rehearsal rooms, he wouldn’t have written those songs. Randy Piper didn’t write those, you know. If you ask Chris Laney if Randy wrote anything on their albums, he’d tell you no. Wild Child, you know. (Hums the intro riff.) I wanted to go back into that riff after the solo, but Blackie didn’t want it, you know. Have you seen the video? Well, they cut out my guitar solo. That fucking pissed me off, man. You know, and they put him on the cover. Do you think that it was Randy Piper and my idea for The Last Command to have him on the cover? Are you fucking serious? You know, at that point, it wasn’t a band anymore, and I didn’t give a fuck about it. I’d go jam with my buddies instead. You know, “Fuck it! I’ll just do the W.A.S.P. thing, and…”. I was happy to make money in playing music, you know. I wish I had known more about the publishing. You know what? If I would have done my publishing on the first album, there wouldn’t have been a second album with me on it. It wouldn’t have been. They wouldn’t have tolerated that. I would have gotten in a fight with them, and I would have just walked out and said, “Fuck you!”. But I didn’t understand how it worked.
Do you remember how much of the guitar parts you played on the first two records? Did you even play Randy’s parts?
On every album up to Kill Fuck Die, I played all the rhythms, all of them, every bit of rhythm. The reason why is I can go back in and track what I do, and you can’t tell the difference, you know. Randy, he’s not a heavy metal guitar player, no. But what Randy did, Randy did good. He did good, you know. The way he played. But I’m a Tony Iommi nut, even though I grew up with Van Halen. I’ve known Ed before he even played a nightclub, you know. I admired what he played, and I fucking loved his sound and everything. I couldn’t play like the guy, so I never tried to. But I love Tony Iommi. If you’d remixed the albums… Yeah, you could mix it up with the guitars up, and it would sound way different. I don’t know if people would like it as much, you know. And, you know, School Daze was one of the first ones, and School Daze is exactly like School’s Out with Alice Cooper. It’s stolen right from there.
One of the songs on the first album I like more today than I did in the past is Tormentor.
We’ll play Tormentor tonight. I’ll play Tormentor, and The Torture Never Stops. If you go back and listen to the Lyceum, and I just noticed this the other day, we’re at rehearsal… Today is Sunday, right? Thursday night, we were at rehearsal, ‘cause I only rehearse twice, and we’re fucking up some of the Tormentor stuff. I go, “Hey, put up the Lyceum.”, and our drummer, who has played with me for a while, holds the phone up to the mic, you know. And I listen to it, coming in after the solo, and the other voice was Blackie’s voice. That’s supposed to be (Steve) Riley’s. He went back in and sang the backgrounds. (Hums the Tormentor chorus.) So, he was cheating back then. I just noticed that. I mean, I think I’ve seen the video once, but I didn’t really pay attention, but now I heard Blackie’s voice. That song, in the middle, was the meat song, where he chopped the meat up, and opened this cage with the naked chick. Randy and I were switching off playing lead guitar, while the roadies behind the back were going like the drums on the bass. That’s what we did. Blackie would go back and give the roadie the bass, and he just kicked back by my cabinet and just strumming with the drums, you know. And Blackie could go and do the Blackie Lawless whatever the fuck, you know. The next voice on the album was Tony (Richards). It sounds like Klaus Meine. But Riley would do that live. But I just listened to it and noticed it wasn’t Riley; it was Blackie, so. You know, he wanted me to go back in and play my guitars. I said, “Fuck you. I’m not doing that.”. When the video camera is on my fingers, you know, so, “I’m not doing it.”.
You don’t seem like the Mean Man. Where did that come from?
During the songwriting ideas when we were putting Headless Children together, I wanted to have a song called Born To Raise Hell, about me. And I had an idea for the song. You know, it’d be written about me. And Blackie came up with the lyrics, “I’m a mean motherfucking man.”. That’s how it came out. You know, that’s his outlook on me, I guess. Mean Man, yeah. I don’t mind it. I like it; it’s fine. It’s just if I use the name Mean Man, everybody that knows W.A.S.P. knows who it is. That’s why I use it, you know.
Is it difficult to live up to some kind of reputation from 40 years ago when you were young?
What’s difficult to live off is the Decline (The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years). Okay, that. The pool scene. After doing that, you know. A lot of people think it’s sad. You know, it’s the way it was edited in the movie. It’s not that sad. It’s just somebody was drunk, and thrown into a pool doing an interview. That’s all it was, you know. That’s the only problem I got to live down. You know, I will say this: The energy that came off the stage in W.A.S.P. is from Chris Holmes. Nobody else. The energy came out of the way I used to do music, you know, on stage. Because I’m a Black Sabbath freak, you know. It’s just the way it is. I know that for a fact, ‘cause I went and saw W.A.S.P. in 2003, once they got another guy. You know, I didn’t know they got him. Blackie and I got in a fight. I went and saw them. I know the energy came from me, because I went to a show, and my friend was opening for W.A.S.P. at The Key Club, when they got this guy called Darrell Roberts. Now, Darrell is a great player, man. He’s good. His personality is way different to mine. But I went and saw them play, and they used the same sampling disc that we used on the previous tour. I know, I played the songs. It was the same songs. The same melody in the beginning, and then when they got to Wild Child, it was no energy. There was no energy in the room. It was dead. I was dressed in a way that the only thing you could see was my eyes. Black clothes, black everything, and you couldn’t tell it was me. It was Halloween. So I went. I was just kind of curious, just to see, you know. When I watched them play, right then I went, “Wow. I was the energy of this band.”. Everything is the same timing, but it just didn’t have any energy.
Why is there so much sampling and stuff?
Why does W.A.S.P. do it? ‘Cause of Blackie. ‘Cause what he sings on the record. ‘Cause he has to have the harmonies. If he doesn’t, his voice is not so good. He has to have that harmony thing on his voice. He can’t do what Sammy Hagar does. Believe me, W.A.S.P. was sampling during The Headless Children, the choruses. And I personally hated it. I hated it, ‘cause it’s not real, man. It’s not real. It’s like ripping people off.
By Tobbe – Published September 3rd, 2024
Metal Covenant träffade Edwin Premberg, Erica Ohlsson och Robert Majd från svenska metallarna Metalite.
Är det dags för ert genombrott snart?
Edwin: Under alla de här åren som jag har hållit på så känns det mer som att det varit genombrott på genombrott hela tiden. Från och med att vi släppte första singeln Afterlife, och att Erica sedan kom med i bandet och vi släppte Biomechanicals, och sedan så släppte vi A Virtual World. Alltså, allting har varit liksom stegrande. Genombrott på genombrott, för min del. Sedan för den stora massan, ja absolut, det kan ju hända mycket saker liksom. Självklart väntar vi på den absolut stora grejen som ska hända.
Erica: Och den hoppas vi kommer snart. (Skratt)
Ni åker på en turné med Pain i oktober. Hänger ni på lite vad som helst ni kan erbjudas?
Edwin: Grejen är det att det här med Pain är ju lite på grund av vårt nya management också, som kör Pain också.
Erica: Men jag gillar Pain, som fasen. Så jag blev svinglad när vi fick frågan.
Edwin: Ja, absolut. Det är industrimetal, och det är mycket keyboards, och det är mycket bra proddade grejer, så det passar ju oss väldigt bra. Jag ser fram emot det som fan, att åka med dem faktiskt. De släpper bra musik, och jag gillar den också, så att det är inget problem. Alltså, det är grymt.
Jag skulle sätta er rakt i power metal-facket, om man måste välja liksom. Varför blev det power metal från början?
Edwin: Det är lite min favoritgenre inom metal, plus att den musiken som jag lyssnar på förutom metal, alltså Euro-grejen, popgrejen och allting, går hand i hand med just power metal. Det går inte i hand med black metal eller någon annan typ av metal. Så därför tycker jag att Euro-poppen och power metalen passar jäkligt bra ihop och konstigt nog så är det mina favoritgenres liksom och favoritmusikstilar.
Ni släppte er tredje platta, A Virtual World, i mars 2021, under pandemin. Hur påverkade pandemin bandet i stort tycker ni?
Erica: Alltså, det mest negativa var ju att vi hade saker bokade. Vi hade ju vår release-fest, vårt release-gig, med min första platta, och sedan kom det ju, så allt vi hade bokat blev ju antingen inställt eller framflyttat. Som tur var så var det ju mycket som blev framflyttat, så vi gick ju inte miste om så mycket liksom. Men det är klart att det påverkade. Samtidigt så märkte vi att streams gick upp.
Edwin: Precis. Alltså, det var ju konstant streamande av musiken, när man kollar på Spotify-statistiken i alla fall. Och videorna gick bra; de som vi hade. Samtidigt, jag slappnar aldrig av med att skriva musik, så det var ju en perfekt tid egentligen, för oss att spela in och göra klart en ny skiva liksom. Vi hade ett gig, tror jag, på Biomechanicals-skivan, innan vi släppte nytt liksom. Men det blev ju fler låtar att försöka matcha in då till kommande gig helt enkelt.
Erica: Så det var väl både positivt och negativt. Men man var ju väldigt sugen på just att gigga när det släppte liksom.
Om jag ber er tänka nu på Expedition One som släpptes i januari i år, vad tänker ni då?
Erica: Alltså, jag älskar den. Jag tycker det är väldigt bra låtar. Jag tycker det är skitkul med den här storyn, konceptet, i den. Det var också något nytt, som Edwin heller aldrig hade gjort innan.
Edwin: Nej, precis, utan från början då skrivit en platta som har grunderna till en historia och som vi samtidigt ändå kunde få ihop med historien till de gamla skivorna liksom. Vi har samma tema, vi har samma typ av låtar och samma stil på dem. Så det kändes skitbra att knyta ihop säcken på något sätt för framtiden, om man säger så.
Basisten Robert har bara varit halvt närvarande hittills, men slår sig nu ner bredvid oss och kommer in i samtalet.
Robert: En skön grej med Expedition One är att vi äntligen nu får chansen att släppa en platta och promota den ordentligt. Vi har gjort en Europaturné på våren, vi gör Skandinavien i höst och sedan har vi redan börjat bokat på med festivaler till nästa år. Och det var ju egentligen lite den stora sorgen med de två plattorna innan. Vi var ju nöjda med dem och vi märkte populariteten växa, men vi fick inte åka ut och träffa våra fans, och det är ju det vi gillar mest. Så att det är lite revansch liksom.
Edwin: Ja, den fjärde plattan är ju en platta som vi egentligen liksom är fria att kunna göra vad vi vill med.
Robert: Egentligen ska ju fjärde plattan vara en bra bit in i karriären, men den liksom sattes på paus. Så under hela pandemin har vi varit ett band som ligger och bubblar och är på gång, men vi har inte kunnat ta det där steget. För man behöver ut och lira. Så att nu får vi göra det och vi är väldigt redo att göra det, så att det känns jättekul.
Jag tänker på titeln. Borde den inte ha hetat Expedition Four liksom? (Sagt med en god portion ironi.)
Edwin: Nämen, de tidigare plattorna är det ju faktiskt ett tema på, där vi är här på jorden, medan på den fjärde plattan så åker vi faktiskt ut för första gången. De tidigare plattorna är ju inte så.
Runt musikaliskt sett, om man bortser från lyriken, hur känner du att det har utvecklats från 2017 fram till nu?
Edwin: Oj, mycket. Verkligen mycket. På olika sätt. Dels att medlemmarna i bandet har tagit ett fantastiskt ansvar över sitt eget instrument och för helheten. Men också att Erica har kommit in, vid andra plattan, Biomechanicals. Ett stort lyft redan där. Någon som är engagerad och har en fantastisk röst till just den här musiken och inte bara gör det för görandets skull liksom, om man säger så. Och vi i bandet känner varandra mycket bättre. Ja, det känns väldigt mycket bättre med allting. Det är hela situationen, med livespelningar, inspelningar i studio, all PR och alla extragrejer som vi håller på med. Vi ska brygga öl. Vi ska göra allt möjligt och det är hela bandet med på. Det är inte bara några få personer, utan det är verkligen alla som engagerar sig och det är den stora skillnaden från start till nu.
Robert: Det är som att all växtvärk är borta. Alla sådana här bråk för man inte känner varandra bra, eller tolkar varandra på något visst sätt. Vi har inte kvar dem längre, utan vi känner varandra bra och vi har jättekul tillsammans, så vi är på en väldigt bra plats liksom.
Er trummis gjorde ni ju er av med i april. Hänger det ihop med exakt samma sak ni berättar?
Robert: Det kan man säga.
Edwin: Det kan man säga. Absolut.
Robert: Hon gjorde inte riktigt den resan med oss; den utvecklingen.
Edwin: Nej, inte det vi andra har gjort helt enkelt. Vi kände att vi ville åt ett håll, medan hon ville åt ett annat håll.
Erica: Alltså, vi vill ju inte göra en fejd av det här liksom, utan vi önskar henne all lycka. Det funkade bara inte.
Robert: Och i slutänden är det bäst för alla. Vi gick igenom alla anledningar varför vi inte tyckte det funkade och det var ju absolut inte att någon inte spelade exakt som på skivan, för då hade medlemmen inte varit med så länge. För ingen av oss spelar exakt som på skivan, utan vi är levande människor som tolkar låtarna som vi gör, så att det spelar ingen roll. Vi har sett sådana kommentarer, men vi vill inte hoppa in i någon sandlåda och ha någon fejd. Vi går vidare. Vi fattar att det är smärtsamt att bli liksom avvisad från ett band, men när det lägger sig så tror jag att det kommer vara bäst för alla.
Är det ungefär 90 procents chans nu att Joel Kollberg blir er permanente trummis?
Erica: (Skratt) Det är ingenting som är klart.
Edwin: Alltså, ingenting är skrivet i sten. Joel har spelat med oss tidigare. Han kommer vara med oss under turnén med Pain och även till Mallorca.
Robert: Men en brasklapp med Joel. Alltså, han har ju definitivt förmågan och vi gillar att umgås med honom, men har två ganska aktiva band. Vilja och kunna är inte alltid samma sak, så att vi får väl se.
Edwin: Vi gillar honom som fan. Han spelar underbart. Han passar oss jättebra, men, som sagt, det är andra saker.
Robert: Och vi gillar ju hans band också. Majestica är grymma. Vi vill ju inte gå och sno någon trummis från dem.
Erica: Så vi är på jakt.
Expedition One är ungefär sju månader gammal nu, så den är ju inte så gammal, men kommer ni nu försöka släppa lite singlar här för att hålla er aktuella till nästa skiva?
Edwin: Ja, men det är lite tanken, att göra det. Vad vi vill göra och vad skivbolaget vill göra, det kan skilja sig lite. Men vi har inte diskuterat det än, så vi vet inte var vi är på väg egentligen. Men tanken är ju att vi vill släppa så mycket musik som möjligt, i den stilen som vi alltid har gjort liksom. Vi har alltid släppt liksom några låtar mellan album. Nu blev det lite förändring till Expedition One, där vi släppte fem eller sex singlar innan albumet ens var släppt, och vi gick ut med pre-sale redan ett halvår innan skivan skulle släppas. Så att det är lite förändringar på den fronten och det gäller bara att anpassa sig till nuläget, som det är för alla artister. Och vi kommer inte hitta på något eget, utan vi vill ju följa det här på bästa sätt så att vi får flest lyssningar per låt och sprida musiken så gott som vi bara kan liksom.
Robert: En viktig grej för oss nu också är att vi har ju ett relativt nytt management, så vi vill ju liksom synka allt så att alla jobbar tillsammans för att få det slagkraftigt. Så vårt management behöver prata med vårt skivbolag och lägga upp en plan så att turnéerna bokas i synk med skivsläpp och allt det där. Sedan blir det upp till oss att lite rätta oss in i ledet hur alla tycker vad som är en bra plan liksom.
Edwin: För material finns det för låtar. Det är inte så att vi lagt av att skriva eller så.
Erica: Vi? Du. (Skratt)
Robert: Ja, Edwin har alltid hur många som helst.
Edwin: Nämen, det finns ju hur mycket som helst, så att vi måste bara ha vår plan och följa den. Det kommer komma mer musik, så man behöver inte vara orolig för det. Sedan i vilken form, singel eller album eller EP eller kanske bara videor, nä, jag vet inte. Men det kommer spruta ut musik från Metalite-gänget. Det kommer det göra.
Robert: Vi håller koll på det kreativa och så får de som kan köra marknadsföringsplanerna liksom.
Erica har ju prytt framsidan på tre fullängdare och flera singlar sedan hon kom med. Vem är det som bestämmer det? Är det bandet, managementet, eller skivbolaget?
Erica: Jag undrar också det, för det är inte jag. (Skratt)
Edwin: Nämen, alltså, inom den här genren så är det väldigt viktigt att den som ändå sjunger är den som är på framsidan. Det tycker jag i alla fall. Det behöver inte vara så. Men jag kan också tycka att i den här storyn som vi har, så är det, ja vad säger man…
Robert: Folk bryr sig mer om det finns en huvudperson. Alltså, många power metal-band har något jättefräsigt landskap som en artist har målat liksom, och det är jättefint, men jag upplever i alla fall, som ett fan av musik, att du bryr dig mer om ett band när du har koll på bandmedlemmarna. Det är därför Pink Floyd-tributeband är lika stora som Pink Floyd, för ingen vet hur de ser ut, och det är helt oväsentligt, men det finns inget Kiss-tributeband som kan ersätta Kiss, för de är så coola. Så att när man bryr sig om bandmedlemmar, och frontpersonen är ju den som är viktigast…
Edwin: I det här fallet så har det blivit frontpersonen.
Erica: Nej, nu vände han ju på mig till den senaste och visade röven istället. Jag vet inte hur jag ska tolka det. (Skratt)
Edwin: Nej, men vi har jättemycket idéer. Vi gillar att spela på de grejerna, alltså hela bandet. Vi gillar att vara med liksom. Det är ingen som liksom vill dölja sitt ansikte på något sätt, utan vi är showmänniskor rakt igenom och det ser man på scen. Jag tror att det är ingen som kommer säga nej till att vilja visas på ett omslag, så att vi får se vad idéerna kommer fram till senare.
Robert: Nämen, våra fans vill ju ha det så också. Det är ju rätt tydligt. Man kan väl säga att första gången kanske är lite av ett test, men när man märker att det går hem, då kör man på det.
Edwin: Vi började ju alltså med Biomechanicals där, liksom just med den här roboten.
Robert: Det var ju uppskattat. Det går säkert över. (Sagt med ironi.)
Edwin: Precis. Vi får se hur långt vi behöver dra det bara. (Skratt)
Edwin, när du skriver låtarna, tänker du så mycket på egentligen vem som sjunger, eller skriver du bara låtar?
Edwin: Nej, jag tänker absolut bara på Erica när jag skriver. Det är min liksom bensin på elden, att få skriva de låtarna som hon ska sjunga. Jag älskar att höra hennes röst, just i studion och när mina låtar kommer till liv med hennes röst. Det är det bästa som finns, för mig liksom. Så att jag tänker alltid på hennes tonarter och allting, ”Hur kommer det här låta om vi gör så här? Här kommer körerna ligga.”. Så absolut, det är bara för hennes skull.
Robert: Du testar ju alltid demosarna med henne, så när vi spelar in dem på riktigt så är det en tonart som ligger bra till henne. Så då är den skräddarsydd till henne när den väl spelas in senare.
Edwin: Och funkar den inte, nämen då ändrar vi tonarten och bara justerar efter hennes röst. Så att det är så det funkar.
För mig kom du in i hårdrocken ganska sent, Erica. Enkelt, vad blev du då erbjuden egentligen för att komma in i hårdrocken?
Erica: Inte ett skit. Nej, jag skojar. (Skratt) Nämen, jag har ju jobbat i massa herrans år inom Wallmans-koncernen, så jag kommer ju från showbiz. Lång historia kort, så var Edwin där och kollade när jag var med i en rockshow och hörde av sig och frågade ”Vill du vara med i vårt metalband?”. Jag har aldrig lyssnat på metal. Jag har lyssnat på, alltså, gammrock liksom. Och älskar liksom rock. Hela min familj, bröder och allting, har lyssnat på det. Så att det var en ny genre för mig, så att nja, jag var väldigt svår i början, men efter mycket om och men, och när jag fick träffa hela bandet, och testade att spela in lite låtar och så där, då blev jag riktigt fast. Alltså, jag tyckte det var skitkul. Ja, sedan har det bara rullat på liksom. Och jag ångrar mig verkligen inte. Det är skitkul. Det är det.
Vad är det roligaste då? Att spela in skivor? Turnera?
Erica: Nämen, allt har ju sin charm på något vis. Alltså, vara i studion och liksom skapa är ju också jätteroligt, när man hör liksom från den här demon till att den är klar. Alltså, den liksom resan är ju magisk ju, när alla har lagt sina instrument och liksom så här. Men det absolut roligaste är ju faktiskt att komma ut och träffa sina fans och få spela låtarna och se dem stå och sjunga med.
Robert: Då får man ju en omedelbar tillfredsställelse också. Annars får man ju vänta till mix och skivsläpp och allting. Men gig, då får du veta direkt.
Av Tobbe – Publicerad 20:e augusti 2024
Intervju med DAMPF:s frontman Martin “A-TRON” Erikson om gruppens nya skiva No Angels Alive.
Notera att den här intervjun genomfördes på Sweden Rock i början av juni, innan undertecknad hade lyssnat på den nya musiken från bandet.
Det har gått nästan exakt två år sedan debuten The Arrival kom ut. Vad har hänt i DAMPF sedan dess?
Det har varit som ett österrikiskt landskap. Upp och ner, och dalar och… Kanske norskt, för ibland har vi nått vatten nästan. Nämen, det var ju jävligt roligt och det var skönt och så fick vi en liten turné. Vi gjorde väl fem spelningar i Finland och så Gasklockorna, och sedan tänkte man ”Nämen, nu ska det hända lite mer.”. Vi är superhärliga vänner med gamla skivbolaget (Gramophone Records), men de sa själva ”Fan, vi mäktar inte med. Vi vet inte vilken väg vi ska gå med det här. Vi behöver liksom mer muskler.” och så märkte vi att en av ägarna började bygga någon restaurang istället och då sa jag så här ”Men vet du? Nu tror jag att det är dags att börja titta.”. Och så, med inget namn nämnt, men med lite hjälp av en fin vän till oss i bandet, vi kallar honom för vår gudfar, så fixades det nytt skivbolag och då började vi liksom om. Jag har hela tiden skrivit, liksom och tänkt att ”Vad som än händer så kommer jag göra tre plattor, så jag fortsätter bara skriva och så hoppas vi. Då får vi släppa det själva då i värsta fall.”. Men så hittade vi Silver Lining och kom jättebra överens. Då blev det liksom ny fart. Och då var plattan klar. Tolv låtar spelade vi in. Och så fick vi en ny A&R, sitter i Los Angeles, som heter Rod, skittrevlig. Jag sa så här ”Var ärlig nu. Tänk Max Martin. Bara säg vad du tycker. Var inte schysst liksom.” och då tog han bort fem låtar. Då hade vi sju kvar och då sa vi ”Vi ska ha tio. Vi går hem och skriver tre till.”. Så det var bara att göra. Men det var jävligt bra, för den första vi gjorde var Masquerade. Den hade ju aldrig blivit till om inte han hade gjort så. Och sedan två till då till nya plattan. Ja, så vart det liksom på riktigt på något sätt, så de har hand om Instagram och alla de här viktiga medierna. De som min årskull… Det är kul. Det är gjort för mig för att ha roligt. Det är inte gjort för mig för att lansera en produkt liksom, men de ser det på ett annat sätt. Så det är skitroligt och nu har vi fått tre fasta datum för singlar och så album 23:e augusti. Platta två. Det är skitkul.
Det är väl också lite som man säger. Andra plattan är ju ganska viktig.
Ja, det är lite ’do or die’ liksom. Men vi är jättenöjda. Sedan är det väl också, med ett nytt band, hur utvecklas det? Första plattan så var det ju väldigt många gästmusiker. Det var ju Pontus Norgrens sound på guran och sådant där. Nu finns det ju ett band och då är det Loves och Sams gitarrljud på den här skivan och liksom deras sätt att spela och deras rytmik. Nu är Pontus Egberg med på heltid och då blir det ju hans sväng. Det är ett annat sätt att spela liksom. Det är DAMPF, men man hör ändå att det låter lite annorlunda. Och det gäller ju mig som låtskrivare att, ja grejen att vi skulle göra någonting på tyska, och idag blir det så här ”Åh, varför gjorde jag det för?”. Det kändes så jävla rätt då. Två år senare sitter man bara ”Nej, nej. Varför gör du det här?”.
Jag pratade med Jonas (Beak) härom veckan och då frågade jag hur det går med DAMPF. Då spelade han upp en liten bit av den nya musiken för mig och då sa jag ”Fan, det här låter ju lite mer metal än industri.”. Hur ställer du dig till det påståendet, som jag kan säga om den där korta biten?
Nämen, jag säger så här: det jag har lärt mig nu på de här två åren är att inte tala om hur det låter och inte tala om hur det ska bli, för jag känner att jag sitter fan inte längst fram och styr det här längre. Jag sitter rätt långt bak i den här bussen. Jag skapar energi så vi kommer framåt, men jag styr inte bussen liksom. Jonas har tagit mycket mer ansvar och seglar in, och jag har en idé, ”Men då gör vi så här.”. Så att jag kan tänka mig lite grann det och sedan tycker jag att de låtar jag tänkt ska bli så här riktig industrimetal, de har nästan aldrig valts till singlarna. Och då blir jag lite så här besviken. Då gör man ju inte mer av den sorten heller liksom. För det var ju det första vi tänkte, att The Other Side blev så jävla hittig liksom, ”Då kör vi bara den stilen.”. Men det är inget bra det heller. Låt oss bara utvecklas. Det blir vad det blir. Jag har inget emot det. Jag älskar ju Rammstein liksom, så jag har inget emot om det är industriellt, men å andra sidan är jag uppvuxen med Judas Priest, så blir det mer metal så gör det inte mig någonting. Men ballast vore ju om DAMPF lät DAMPF liksom. Det går liksom inte riktigt att stoppa in. Jag hör ju och jag läser på nätet och det är så här ”Men det där är inte riktig metal.” och så är det någon annan som säger ”Det där är ju alldeles för hårt för att vara dansmusik.”. Alltså, jag vet inte ens var vi är någonstans i det. Min dröm har ju varit i hårdrocksband, så jag hoppas vi är det.
Alltså, hårdrock är ju ett otroligt vitt begrepp för mig. Det kan ju liksom vara nästan ett rockband till black metal. Spannet är ju enormt.
Exakt. Jag har ju öppnat en bar precis (Mammut bar). En hårdrocksbar, och då är det så här ”Men vad är hårdrock?”. Eller först var vi bara en rockbar, men då är det ju Dire Straits och Bruce Springsteen. Så ”Nämen en hårdrocksbar. Ja, men hårdrocksbar, vad är det då liksom?”. Man kan ju inte skriva black metal-bar. Då blir det ju lite smalt liksom.
Är det svårt att försöka ta musiken in på ett nytt territorium liksom?
Ja, det är det ju. Men jag vet inte om det är det för att folk har ställt in sig på att E-Type inte ska göra något annat än E-Type. Då tänker jag på utlandet som inte kanske vet vad E-Type är. Vi har ju haft liksom en möjlighet i Tyskland också. The Other Side började ju koka där, och sedan gick det ner, och sedan försvann den liksom. Men vi hade ju en chans och de vet ju inte vad E-Type är. Så då får jag lite dåligt samvete som låtskrivare, att ”Fan, det kanske inte räcker.”, men sedan har jag kommit på, framför allt när jag har druckit några bärs, ”Nej, vi är svinbra.”. Det är bara det att vi haft fel skivbolag. De har inte fått ut det helt enkelt. Så vi skyller på det. En klassiker. Jävla skivbolag. Men samtidigt vill jag skälla på dem med glädje och blommor. Gramophone, finska, de är våra kompisar. Ser vi dem så dricker vi öl och har skitroligt med dem, men det sköna var att vi inte behövde bli ovänner på något sätt, utan de sa bara ”Vi mäktar inte med det här. Vi skulle nog kunna rulla ett band som redan är igång, men att sjösätta en ny grej och få det att flyga…”. Och man har ju liksom lite mer bråttom också, eftersom många av de band som man sett upp till, HammerFall, Sabaton och Ghost, de har ju hållit på i 20 år. Det känns inte som jag har 20 år på mig att få det här att flyga.
Ni släppte singeln No Angels Alive redan för ett år sedan.
Ja, den kommer på plattan. Vi tog tillbaka den, för liksom ”Det här funkar inte.”. Det hände ingenting och så sa vi ”Nej, vi stoppar den i papperskorgen. Det här går ju inte.”. Sedan bara ”Vänta” och så tog vi upp den ur papperskorgen. Den är ju skitbra. Vi tycker jättemycket om den. Och då sa de ”Vi gör så här istället: Vi dödar den på YouTube och på Spotify. Vi tar bort det och så gör vi om det.” och det var ju det som var startskottet till skivbolagsbytet. Då sa vi ”Men nu har vi ju levererat den här singeln. Ingenting händer.” och det var då de sa att ”Men vi fixar inte det här.”. Så vi döper ju hela plattan till No Angels Alive, bara därför. Och istället för att skämmas och ”Vi tar bort den. Det har aldrig hänt.”, så sa vi ”Nämen fan, vi gör tvärtom. Vi döper hela skivan till No Angels Alive. Vi behåller det omslaget och så är den med på plattan.”.
Kommer ni öka på antalet gig nu efter andra plattan?
För det första, jag menar, vi hade kanske 60,000 streams i månaden tror jag på första skivan och det var upp till 100,000 precis när vi släppte den, och sedan har vi liksom försvunnit lite grann och då blir det inte så många gig. Det andra är att vi har ju en ny agent, David Maloney, som är samma agent som HammerFall och Sabaton har, och han sa att ”Jag kommer kunna sätta gig om ni bara får grejerna att snurra. Jag kan ju inte trolla.”. Och sedan med, ja, vad hade vi i år?, 44 E-Type gig, så är det svårt att säga ”Men jag tar bort dem och åker och lirar gratis.”. Liksom, det funkar inte heller. Det är åtta pers och det är buss, mat, flygresor. Det går inte. Det måste finnas någonting liksom. Nu har vi repat i veckan då, tre dagar, och man sitter, och vi träffas, och vi umgås, och får en bira, och garvar och kramas, och då blir man lite så här ”Va fan, kom igen. Kan det inte bara lossna?”, för vi har jävligt roligt. Det är ett väldigt roligt band att spela med. På scen, det är liksom åtta pers och man bara seglar runt. Vi är alla samma värld, men alla är ändå i sin värld på scenen liksom. Så då kan jag tycka att det är lite deppigt, att ”Fan, kom igen nu. Ge oss en turné.”. Vi skulle behöva åka på en turné, för nu har vi repat så vi kan låtarna, men nu skulle man vilja få en relation. Sedan vet jag inte, jag var också lite nervös i början, ”Hur ska man vara? Hur ska den här gubben vara?”, men nu har jag kommit på att jag skiter i det. Jag är den jag är och vad jag känner kan inte vara fel.
Förutom DAMPF och E-Type, har du något annat på gång?
Ja, ja. Färdig skiva.
Jaha. Kan du berätta lite?
Nej. Jag väntar. Nej, men nu måste vi få allt ljus på DAMPF. Och sedan har jag faktiskt gjort en ny låt till E-Type, så jag bara letar producent. Nämen, fan, jag har ju fuskat, alltså i hårdrocksvassen, kan man säga. Jag har ju simmat runt som en gammal rutten gädda i 20 år, men det är det ju ingen som vet om. Nej, men det kommer någon gång. Vi får se. Men jag vill inte ta ljus eller liksom energi från det här.
Så en sak i taget. Men det är väl ett ganska sunt sätt att göra det på?
Nämen jag tror det, annars blir det liksom ”Så har vi det här, och det här, och det här.” och folk bara ”Nej, vänta. Vi går till AC/DC. Vi vet vad vi får. Vi orkar inte höra på det här.”. Jag kallar den min pensionsskiva för det är en sådan här… Nej, det är ett så jävla introvert och hemligt projekt så det går liksom inte…
Bandets growlare Björn Åkesson (Arkoūda) kommer in i rummet och vi pausar intervjun en kort stund och utväxlar några ord innan han kliver ut genom dörren igen och vi fortsätter.
I år har jag bjudit in hela bandet. Jag sa att alla som vill vara med på intervjuer får vara med, så att de inte ska känna att jag är liksom…
Men det är jäkligt enkelt i Sverige att gå till dig. Du är ju väldigt känd inom Sverige, så det är ju klart att det är lätt för mig eller någon annan att prata med just dig.
Ja, kanske. (Låter en smula förlägen.)
Sen har ju Jonas jättemånga bra grejer som han gör med H.E.A.T och allting, och då pratar man ju med honom. Han är ju inte heller svår att prata med.
Nej, vad skönt. Och det är därför vi kommer så bra överens. Mitt i natten, halv fyra på morgonen, bara ”Du, jag har en idé.” och så bara visslar han in någon konstig grej så man vaknar själv, ”Okej, vi tar det i morgon.”. Och jag kan göra likadant. Man har lite så här Tourettes, ”Nu, nu, nu. Jag har en grej nu. Jag vill lyssna nu.”. Det är det som har varit fördelen med Cheiron och det är därför jag tror att man haft så många hits, därför att alla var likadana. Man kunde ringa Denniz PoP på natten också, bara ”Du, jag har en idé.” och ”Okej, få höra.”. Inte liksom ”Vad fan gör du? Lägg på. Sluta stör mig.”. Och nu är den delen lite svårare, så därför är jag glad att jag hittade Jonas liksom.
Men det där är ju ett lite stressframkallande beteende, att komma på saker mitt i natten.
Ja, jag spelar in det, och tyvärr är 99 av 100 av de låtarna så här ”Fan, hur tänkte jag där? Det där var ju inget.”. Men då, i den världen, då man vaknade, bara ”Yeah. Så jävla bra.”. Man får köra Jan Guillou, kallar jag det, och det är att man går upp, sätter sig i studion, stänger av telefonen, börjar, och sedan kan det bli något.
Men musiken är en väldigt speciell karriär, just med att den alltid är närvarande. Det är inte som ett jobb där du stänger och låser kontorsdörren när du går därifrån och kan släppa i alla fall det mesta.
Kan inte du berätta det för min fru? För hon är så här ”Men kom hem nu. Du är klar.” och jag bara ”Nej. Jag har en idé. Jag kan inte prata.”. Du vet ”Jag måste spela in det här.” och så kommer man två och en halv timme senare, ungarna ligger och sover, och hon ser lite sur ut i soffan, och jag bara ”Nämen vänta, det var skitbra.”.
Från en sak till en annan. Vad betyder A-TRON, namnet du använder?
Det är ingen hemlighet. Först ska man ju vara rolig, eftersom det är E-Type så kan det lika bra vara A-TRON liksom. Jag visar dig på Wikipedia. Nu ska vi se ”Dödskallefjäril”. Ja, eller dödskallesvärmare, precis. Där, ”Acherontia atropos” och det blir ju såklart ”A-TRON”.
Och så kan jag fråga: Efternamnet ditt, är det med ett eller två S?
Ett.
Även hos Skatteverket?
Nej, det vete fan. Jag var ovän med min farsa och då tog jag ett S till. Men så vart vi vänner igen, så då gick jag tillbaka.
Om du skulle få bedöma dig själv, hur svår är du att jobba med som chef, eller enkel, om man nu vill säga det mer positivt?
Jag får två betyg. Det ena är -16, för att jag är så jävla otålig. Jag tål inte när folk inte kan höra vad jag tänker. Och sedan har jag +24, för att alla har fått 16 chanser igen. De kan stjäla sprit i baren, de är välkomna till jobbet, om de aldrig mer gör om det. Normalt så får man ju dojan då, men där är jag jävligt bra chef. Jag försöker vara gullig kring det liksom. När jag är Martin så är jag nog ganska bra.
En gång i tiden bodde du på Adelsö. Tröttnade du på lantlivet?
För fem eller sex år sedan flyttade jag tillbaka igen till Bromma. Men nej, det var väl att det tog slut med tjejen, och jag bodde själv och så bara kände jag att en stor gård ensam med alla djur… Och hon som bodde hos mig, hon kör ju bokföringen i restaurangerna, hon flyttade därifrån också. Så jag kände bara att ”Jag fixar inte det här.”. Men jag hade för bråttom. Jag saknar gården varenda dag. Jag skulle bara stått ut liksom, för att ha haft kvar det. För att det var så jävla fint. Jag hade byggt och byggt och byggt i sju år liksom. Det ångrar jag jättemycket. Men samtidigt, kanske det gjorde att jag träffade min fru och har min lilla dotter, och det kanske inte hade hänt om jag bott kvar där. Då hade man suttit fortfarande, du vet, själv. Jag vet inte. Men jag längtar tillbaka och ibland kan jag gå in på Blocket och kolla på John Deere-traktorer bara för att få se dem, ”Åh, kolla. Extra breda hjul.”. Och så här T-lastare också. Du vet, sådan här skit. Vad ska jag med den till?
Det var en kille som sa det till mig en gång, ”John Deere – traktorernas Rolls Royce.”. Han älskade dem.
Jag äter ju lunch i Vadstena på dagarna. Då sitter de ju där. De är från 19 till 99 och nästan alla är bönder liksom, som kommer in med sina kepsar. Nu är jag äntligen en del av det, för de tycker att jag bor i Fjollträsk och har ingen aning, men jag bara ”Lägg av.” och så visar jag bild på min traktor som jag hade, John Deere 6310, och då bara ”Hade du den? Vill du äta med oss?”. Då får man vara med.
Som du sa, du har ju hunnit bli pappa också. Hur känns det med en dotter då? Kul och jobbigt på samma gång som för de flesta föräldrar?
Nej, det jobbiga är att jag är så jävla förälskad i henne och att jag inte är där jämt, för att jag är förälskad i mitt jobb som musiker också. Så det är två kärlekar som slåss och brottas och stångas. Så det är jobbigt, men när jag går in och tittar (Visar en bild på dottern i mobilen) så bara ”Jag älskar dig, jag älskar dig.” och så tänker jag att hon hör det liksom, och så längtar jag liksom hem, på ett annat sätt. Så jag menar, jag längtar efter min fru också, men jag vet ju att vi ska ses. Vi har hyrt ett hus i sommar i två veckor ute i skärgården. Så vi kommer tröttna på varandra innan vi är klara, så det är lugnt. Men den där (dottern), varje dag jag missar gör lite ont. Men ska jag sitta tre eller fyra år och förbereda DAMPF-grejen och sedan när det väl ska ske ”Nämen, vet du vad? Jag kliver av för jag har fått barn.”? Jag bara ”Nä.”. Nej, det måste gå att göra två saker. Jag måste fixa det.
Av Tobbe – Publicerad 18:e augusti 2024
Metal Covenant träffade HammerFalls basist Fredrik Larsson för att prata om bandets nya skiva Avenge The Fallen.
Jag börjar med ett påstående som du får bemöta. Ni kör ganska stabilt på skivorna nuförtiden med musik som ni vet att fansen känner igen.
Jo, det kan man väl tycka. Alltså, vi har ju liksom vissa ramar. Det ska vara old-school heavy metal, enligt oss. Det här är trettonde skivan, så att de här ramarna hänger med, givetvis. Sedan blir det väl lite utflykter, med våra mått mätt då, att man gör kanske lite annorlunda grejer här och där. Men visst, det är väldigt mycket HammerFall, så att det kan jag inte förneka. (Skratt)
Vilken låt tycker du skulle representera hela HammerFalls katalog bäst om du bara fick välja en enda låt?
Oj, en enda låt från nya plattan som skulle representera hela katalogen. (Paus) Jamen, då kanske jag ändå får välja The End Justifies, för den har ju lite av en old-school vibb från oss. Lite snabbare, upp-tempo och bra melodier. Ja, det får nog bli den i så fall. Nu har jag inte alla låtarna framför mig. Jag försöker gå igenom i huvudet, men nej, vi kör på den. Vi brukar flörta lite med gamla grejer, givetvis. Så är det.
Vissa kallar er musik power metal. Jag har aldrig förstått det riktigt. Jag tycker HammerFall verkligen är heavy metal. Sedan att det inte låter som 1984 är ju inte så konstigt.
Ja, det är ju förpackat i en fräsch förpackning ändå. Det låter ganska modernt för att vara gammal, old-school, heavy metal. Men jag håller med. Det här är klassisk heavy metal för mig, för det är vad jag lyssnade på. Alltså, power metal började ju komma lite senare, för mig i alla fall, och då var det liksom bara dubbeltramp och snabbt och så där, men vi har ju väldigt mycket tunga låtar egentligen.
Och så har det smugit sig in en ballad igen, Hope Springs Eternal, precis som det alltid brukar göra. Det är ju en av tio ungefär, liksom varenda gång. Den skiljer sig såklart jättemycket från de andra låtarna. Hur är det att just spela in ballader och vad får man för känsla som musiker för en sådan låt i hela den här plattan?
Grejen är väl att vi vill gärna ha en ballad med, för vi tänker ju fortfarande album. Så det måste finnas dynamik i en platta. Det ska vara snabbt, hårt, långsamt, tungt, och en ballad måste vara med där för att bryta av lite så att det snabba blir snabbt och det hårda blir hårt. Jag får säga att den här balladen, tycker jag, är absolut en av de bättre. Känslan vi hade när vi spelade in den kom direkt, att ”Det här blir nog en bra låt.”. Den kändes stark redan från början. Ja, det ska bli kul att se vad folk tycker om den. Det är ju en sådan här vattendelare liksom, att ”Vem fan vill lyssna på en ballad?”, men den passar in i sammanhanget, får man ju tänka då liksom. Det kanske inte är den man sätter på när man tänker HammerFall, men den har sin funktion, tycker jag.
Oscar sa till mig en gång, typ ”Va fan, alla skivorna på 80-talet hade ju en ballad, så varför kan inte vi ha det för?”. Men, som du säger, den bryter ju av plattan. Är det svårt att placera in vilken låt den ska hamna som? Nu hamnade den ju som låt nummer 6. Man kan ju inte lägga den som nummer 2 om man vill att den ska bryta av liksom.
Nä. Och det där med låtordning har ändrats lite med åren också faktiskt. Förr så var det väl mer så att man tänkte en platta med A- och B-sida kanske, men nu får man nog tänka om lite, med lite starkare kort i början av plattan, för att det är ju streams som räknas nu också. Om det liksom inte är bra låtar i början så lägger folk av att lyssna helt enkelt. Sedan vet jag inte hur folk lyssnar. Om man lyssnar en hel platta, som jag som gammal gör. (Skratt) Så där får man väl tänka till lite också. Det är faktiskt Oscar och Joacim som brukar diskutera det här fram och tillbaka.
Jag vet inte heller hur folk egentligen lyssnar nuförtiden. Själv lyssnar jag alltid på en hel platta. Jag vill ha hela. Låt för låt är inte någonting för mig. Det är sällan det händer. Så alla lyssnar ju olika.
Ja, det gör man ju. Men så var väl jag med. Man kunde komma hem från krogen när man var yngre och börja lyssna liksom på Abigail, och så skulle man lyssna på ”Them” och Conspiracy liksom. Det var tvunget att lyssna så, liksom för att få helheten i alltihop.
Från själva musiken till skivomslaget. Alltså framsidan. De börjar ju se lite lika varandra ut, om man tar alla grejer liksom. Styr ni helt själv över hur ni vill ha det, eller lämnar ni över mycket till den som gör omslaget?
Vi vill nog gärna ha en grundidé som kommer från oss. Den röda tråden från plattan, så att man har någonting som är med i plattan i alla fall. Nu är det ju Samwise Didier som målar våra omslag. Han började liksom som ett fan och vi fick kontakt med honom, och nu är vi liksom goda vänner och vi träffas alltid och hänger när vi är i USA. Han jobbade ju på Blizzard innan. Så det är riktigt kul att få bolla med honom. Sedan får ju han göra sin grej. Det är ju det han älskar. För min del så blir det oftast så att man hör lite idéer i början och sedan så får man se ett omslag, ”Ja, det här är skissen.” och ”Ja, kör på.”. Men det är också viktigt, tycker jag. Det är ju en del som har försvunnit nuförtiden. Det kanske kommer tillbaka när folk köper mer LP. Men fan, jag satt ju själv hemma och tittade på omslagen hur länge som helst. Man läste ju varenda tacklista och rubbet. Men det gör ju inte folk längre när det är digitalt. Så för vissa av de här grejerna känner man att ”Fan, det där singelomslaget gjorde han jävligt bra. Men var tog det vägen? Kan man inte göra något med det?”. Men det är bara borta. Det blev en sådan där digital, ja, en flopp. (Skratt)
Kan du se HammerFall göra ett sådant omslag som Kiss gjorde på Lick It Up och bara stå rakt upp och ned på en bild?
Nä, det tror jag inte. Alltså, det här är för inarbetat nu. Det måste vara någonting som är i samma stil. Fansen förväntar sig det, och även vi tror jag. (Skratt)
Ni har spelat in några videor. Kan du berätta om dem?
Vi börjar med Hail To The King. Patric Ullaeus, som vi har jobbat med ganska mycket på det senaste. Vi ville ha det här animerade och han har inte gjort det på jättelänge. Han kör ju bara riktiga filmer, så att säga. Men vi ville ha det och då sa han att ”Ja, men då kör vi. Då gör vi någonting av det här.”. Så att det blev en blandning medan vi stod och spelade inför en green-screen liksom. Jag tycker den blev mäktig. Det är också en sådan här vattendelare. Animerat och 80-talseffekterna, men man får ta det för vad det är. Jag tycker fortfarande att det är rätt coolt. (Skratt) Och sedan blev det helt annorlunda med The End Justifies. In i replokalen, kör på, en ösig låt, ge järnet. Det är supersvettigt med tio tagningar på en sådan låt. Men det är jävligt kul också. Det snurras med kameran fram och tillbaka. Men det är också så här: Den videon passar till den låten. Det är bra energi helt enkelt. Och sedan är det Avenge The Fallen, titelspåret. Där ville vi väl ha en lite annorlunda vibb, så att vi spelade in på Pub Anchor, och fick dit massor med fans, och spelade låten live, så att säga. Vi hörde ju den, men vi spelade till. Det blev en svettig, intim stämning där också, tycker jag, som passar den låten. Det är en annorlunda låt och jag tycker den blev skitcool. Patric Ullaeus igen.
Så få personer är det väldigt sällan ni spelar inför. Är det någon skillnad egentligen när man måste agera för videon och samtidigt agera för en lite mindre publik? Eller är det bara ut och lira?
Det är bara ut och lira. Det är det. Vi har faktiskt gjort ett gig där innan. Vi spelade på Sonisphere 2010 och då drog vi in till Anchor och drog av ett set, bara för att det var så jävla roligt. Så att vi kan spela på små klubbar känner jag. Det blir en annan sak, men det är också jävligt roligt att se publiken så nära och liksom agera ihop med dem. Det blir väldigt hjärtligt och skönt.
Ja, det är skillnad mot en festival som Wacken när det kanske är 15 meter fram till närmaste gubbe eller gumma som står i publiken.
Ja, det är det. Man får en helt annan respons då. Man får de här massiva publikreaktionerna och man ser att det är liksom armarna i vädret längst bak, hur långt bak som helst, och det är folk åt alla sidor. Så djävulsk mycket folk. Alltså, när man ser i ögonen hos någon som tycker det är så jävla tufft, då är det också en väldigt skön känsla.
Vem eller vilka är det som bestämmer vilka låtar som ska bli videor? Är det både management och band och andra som blandar sig i?
Nä, till syvende och sist så är det vi som bestämmer vad som ska göras. Men givetvis så vill vi ju höra vad skivbolag och management tycker, för ibland kan det vara svårt när man är mitt inne i en skivinspelning. Alla låtar har körts tusen och åter tusen gånger i huvudet, så det är svårt att veta exakt ”Vad tycker andra folk om det här? Är det här en passande låt?”. Och så vill man gärna ha lite olika låtar också när man gör ett par stycken videor då, så att man verkligen får se bredden av HammerFall, givetvis. Men till slut så är det vi som bestämmer. Det har alltid funkat rätt så bra. Vi har rätt bra koll på vad som, vad vi tycker i alla fall, ska köras ut.
Från videor till singlar. Kommer ni nu fortsätta att släppa lite singlar under den här cykeln, för att göra som många andra gör, liksom att försöka hålla sig aktuella eller någonting? Eller är det turnerande nu och det gamla vanliga?
Det är en singel till på gång efter skivsläpp, men sedan är det inte något mer, vad jag vet, för då kommer vi igång på vår turnécykel liksom. Då känner vi att vi ju är aktuella ändå. Det blir en stor Europaturné med Powerwolf. Det kommer bli mäktigt. Det är väldigt mycket som är nära utsålt redan nu, så att det ska bli skitroligt faktiskt.
Förra plattan, Hammer Of Dawn, spelades ju in under pandemin. Har ni träffats mer nu under inspelningen, eller hittade ni en liten ”Ja, det här var ju ganska bra ändå.”?
Visst, under pandemin så var det ju lite så här att man inte fick vara för många i studion och så där. Men det brukar vara att först spelar vi in trummor med David och då är vi bara några där, och Fredrik Nordström, vår producent. Vi ställer trumljud och allt sådant där och får in ett bra set där. Sedan brukar det vara jag, Oscar och Pontus som sitter i studion och trackar allt. Det har vi gjort sedan, ja, de senaste fem plattorna. Det har funkat jävligt bra, tycker vi. Vi känner att vi har en jättestor frihet, vi är bekväma med varandra, man kan påpeka saker och försöka med olika grejer utan att någon annan lägger sig i liksom. Och då kan man alltid få testa. Även om det inte är en bra idé, så kan man i alla fall få känna på det, och så stryker man det. Då känner vi att ”Ja, men då går vi vidare.”. Då kommer man framåt. Man bygger på lager efter lager på det som vi vill göra och smyckar ut det på ett sätt som är vi helt enkelt.
Känner du att det är lite av din största insats i bandet, med att just sitta med och vara med på inspelningarna, än att ”bara” gå in och spela in basen? Är det där du kommer till rätta?
Nämen, vi är liksom olika spelare, där också, och man har ju åsikter om sakerna. Vi är så pass bekväma med varandra, så att det är liksom rätt lätt att komma med synpunkter som ”Ah, ta om den biten. Testa något annat där. Försök få den här känslan istället.”. Det är vi bra på alla tre, tycker jag. När jag kom med igen 2007, så hade vi Charlie Bauerfeind som producent. Jag hade inte spelat in med så många producenter, så då var det mycket mer att peka med rak arm och ”Så här ska det vara.” och ”Okej, då försöker jag spela det då.”, medan nu är det mycket mer fritt. Det har växt fram platta efter platta helt enkelt, att man hittar sin plats mycket bättre nu.
Tycker du det är svårt för dig att lyssna på din inspelade bas på samma sätt som de andra?
Nej, det tror jag inte. Nu brukar vi göra så att vi lägger kanske gitarr först, och så blir det bas sedan, och så lägger vi resterande gitarrer, bara för att få hela känslan. Sedan kanske vi hoppar över till nästa låt och så kan man komma tillbaka till den dagen efter för att se liksom att ”Hur var det här egentligen? Funkar det bra? Är det så som vi har visionen i huvudet att det ska låta?”. Så att man har alltid en säkerhet där liksom, att det lilla licket som kom där i stundens hetta var kanske inte jättebra, men då har man i alla fall fått chansen att testa det. (Skratt) För det är också lätt, att man sitter där och kör på och kör på och kör på, och så tappar man lite helheten av låten ibland, att det blir för mycket parti för parti, och då är det jävligt bra att lyssna dagen efter, för då märks det väldigt väl.
Ni har haft några förhandslyssningar de senaste dagarna. När du hör skivan helt i studiomiljö och sedan så hör du skivan ute i pubmiljö, hur känner du då olika eller lika för skivan? Den får ju upplevas på olika sätt.
Ja, absolut. I studiomiljö, då sitter man och lyssnar efter detaljer. Då är det så där ”Ja, det där var bra. Det var snyggt gjort. Åh, den där grejen. Just det. Så gjorde vi.”, medan i pubmiljö så är det ”Jävlar. Det här var en schysst melodi. Det här funkar bra.” och så ser man folket och så bara ”Den refrängen. Klockren.”. Ja, det är en jätteskillnad, för att nyanserna försvinner ju givetvis i en pubmiljö. Så är det bara, och då måste helheten funka.
Jag lyssnar väldigt mycket med hörlurar faktiskt. Jag föredrar det. Alltså, det finns en hel del att missa om man lyssnar fritt i luften liksom.
Verkligen, verkligen. Ja, annars får man ju sitta med jävligt bra högtalare i en lyssningsmiljö hemma för att få samma upplevelse. Det är klart att det är jävligt mycket lättare med noise canceling. Det låter ju klockrent varenda gång.
Och så kanske inte resterande personer i hushållet alltid älskar att man drar HammerFall på nästan full volym. Men jag tänkte att vi skulle hoppa lite vidare och bort från den nya skivan. Förra året släpptes ju återutgåvan på Crimson Thunder. Det var den fjärde i raden. Är det dags för Chapter V nästa år?
Ja, det är det. Jag vet att vi har pratat om det och det kanske blir lite tajt, så det är möjligt att den skjuts en liten bit möjligtvis till nästnästa är. Men förhoppningsvis så kommer den nästa år. Det är planen i alla fall. Så det är klart att det kommer en återutgivning. Det gör det. Det är kul att man kan pusha lite för de gamla plattorna. Den får en liten uppfräschning i mixen och folk börjar kanske lyssna på det på ett annat sätt. Och så är det kul för att på turné så brukar vi göra ett medley från plattan då, så får man ut lite mer av det. För det är ju jävligt svårt att plocka låtar nu från 13 plattor. Folk vill alltid höra den och den, och så måste den vara med för att den är klassisk, och till slut så blir det ju bara klassiker då liksom, så bara ”Nä, det kan vi ju inte göra.”. Vi måste ju slänga in lite oväntat och lite personliga favoriter så att det händer lite. Annars blir det ju stentråkigt liksom.
Ja, det är väl ett lyxproblem egentligen.
Ja, ett lyxproblem är det ju egentligen. Men man vet ju själv när man kollar på band, att ”Fan, spelar de den inte? Det är ju deras bästa låt. Åh, vad tråkigt.”. Men men, så är det.
Ja, jag skulle säkert kunna byta ut hälften av låtarna ni spelar live, mot andra som jag gillar bättre. Jag skulle ju till exempel inte sluta med Hearts On Fire varje gång, för att överraska lite. Men ni vill ju ha den sist.
Ja, det är svårt. Många vill ha den där. Den måste spelas i alla fall. Men det är kul när man slänger in en låt som kanske är oväntad och man ser reaktionerna ute i publiken, ”Oh shit, spelar de den? Det var länge sedan.”.
Last Man Standing har ju ganska länge varit med på er setlist och den låten gavs ju ut som en ny låt på samlingsplattan Steel Meets Steel. Hade det varit skönare om den ändå hade legat på en riktig skiva, om man säger så?
Nä, jag tycker faktiskt att det är en jävligt rolig grej, för den har kommit så jävla högt upp på lyssningarna hela tiden. Och att det är just på en samlingsplatta, för då får man ju faktiskt köpa den för att få tag i låten. (Skratt) Nu har vi faktiskt sparat lite låtar från den här sessionen som vi ska göra någonting med senare. Det är inte någonting vi brukar göra, utan ska vi ha en platta med 10 låtar så spelar vi in 10 låtar. Är det 11 låtar så spelar vi in 11 låtar. That’s it, liksom. Men nu, det kommer lite bonus framöver. Men det lär säkert dröja ett tag. Men det är kul att ha lite extra i alla fall.
Lite mer personligt. Du är ju faktiskt inte direkt känd för att göra gästframträdanden här och där. Hur kommer det sig att det inte blivit sådana grejer?
Det är inte riktigt min grej, tycker jag. Alltså, jag vill spela med dem jag vill spela med. Jag vill inte bara hoppa ut och göra grejer till höger och vänster och så där. Så att det har aldrig blivit av. Det har aldrig varit aktuellt faktiskt. Sedan så har jag ju spelat med en massa band i övrigt liksom, men inte något mer på platta än Death Destruction och lite andra grejer. Men det är väldigt sparsmakat. Det är det.
Apropå Death Destruction. Existerar det bandet överhuvudtaget fortfarande?
Nja. Det är väl så här att vi aldrig lagt ner egentligen, så här officiellt. Men vi har ju inte repat eller spelat på aslänge. Men jag och Henke (Danhage) spelar ihop emellanåt. Vi bara träffas för att jamma lite och hitta på grejer, så att vi vill jättegärna göra någonting ihop. Vi har ju spelat så jävla länge ihop, så att det är alltid väldigt roligt att sitta med honom. Vad det än blir liksom. Så det är nog inte omöjligt att det blir någonting där, men vad vet jag inte. Ja, om det blir Death Destruction? Ingen aning.
Men den musiken skiljer sig ju ganska markant från HammerFall. Förutom att det är hårdrock. Det är väl ungefär det man skulle kunna säga. Många artister som gör saker liksom på sidan kan hamna i ungefär samma fack, men var det kul att ändå att kliva ett ganska stort steg från det du normalt sett gör med HammerFall?
Alltså, jag växte ju upp med heavy metal. Jag tyckte det var svincoolt. Innan jag kom med i HammerFall så spelade jag och Oscar i ett dödsmetallband och jag spelade i ett thrash-band. Jag lyssnade på allt möjligt och ofta mycket hårdare liksom än heavy metal. Så jag tyckte att det var skitroligt att spela den musiken som jag växte upp med, men det var inte riktigt vad jag ville hålla på med riktigt då vid den tiden, så att jag hoppade ju av ’97. Kom tillbaka 2007, och då hade det hänt en massa grejer givetvis. Men 2007 så var det så här ”Ja, men fan. Det är klart att jag vill spela heavy metal. Det är ju skitroligt.”. Men samtidigt så är det så här att jag har massor av andra band av musiksmak som jag verkligen älskar också, så om jag ska göra någonting så vill jag ju inte göra någonting som är HammerFall igen liksom. Då vill jag ju göra något annat.
Under din paus där på 10 år från HammerFall. Alltså, det måste ju ha känts lite så där när Renegade-skivan blev populär. Liksom, ”Fan, jag kanske skulle ha varit med på den här resan ändå.”.
Alltså, jag tänkte aldrig på det sättet då. Jag var faktiskt skitglad över att det gick bra för dem och att det hände saker. Det var ett beslut som jag aldrig ångrade, att jag slutade, för jag höll på med så mycket andra grejer då, som jag hellre ville göra. Så att det var det enda beslutet som fanns att ta, tyckte jag. Sedan när frågan kom om att hoppa på igen, då var det lika självklart att säga ja till det också. Nej, jag får säga att jag var bara glad över att det gick jättebra för dem. Vi träffades väldigt lite under den tiden. De var ute mycket och gjorde andra saker. Oscar och jag träffades ibland på krogen och då var det alltid jävligt roligt att träffas igen bara.
Det var ju någon incident på krogen där i början. Joacim fick väl något jävla glas eller en flaska i huvudet. Men sådana där saker och liknande är väl helt borta från HammerFall nu?
Ja, han fick en ölsejdel i ansiktet, ja. Det var ju så jävla mycket jantelag. Det var nästan som en rörelse att inte gilla HammerFall och ”Det var för mesigt när det var grunge och tuffa band som Pantera.”. Jag har ju alltid gillat alla de banden, oavsett liksom, så att jag förstod liksom inte grejen, att ”Måste man ogilla någonting bara för att…”, ja, du vet. Så att det var en stor grej då. Men den har ju försvunnit och särskilt nu när vi har varit med ganska länge. Folk har väl mer och mer fattat att det vi gjorde då faktiskt var ganska bra för många band. Alltså, vi öppnade ju dörren för väldigt många band då. Så att vi börjar väl få mer och mer kredd för vad vi gjorde. Men just då så hade vi ju noll kredd liksom.
Du var som sagt borta från bandet under 10 år. Nu har du varit tillbaka i 17 år. Jag tänker att det är ganska länge, men kan du fatta att det kan bli 25 år till eller något sådant? Är det ens greppbart?
Nej, det är det inte. Alltså, vi pratar om det emellanåt, inte ofta, att så länge vi tycker det är roligt och så länge vi gör plattor som faktiskt är relevanta, då kommer vi fortsätta köra. Om man tappar något av det där, då tror jag att det är dags att liksom lägga av med det här. Vi måste ha roligt för att det ska bli bra på scen och för att det ska bli bra i studion. Och sedan att inte bara släppa en platta för att släppa en platta och så gå tillbaka och spela Glory To The Brave i sin helhet eller någonting. Det är också jävligt tråkigt, tycker jag. Alltså, jag förstår att fans vill ha det, särskilt när band, ja, släpper dåliga eller tråkiga plattor liksom. Det är klart att fansen vill att de bara ska spela det gamla då. Men som det är nu så tycker jag att vi fortfarande släpper plattor som vi kör många låtar ifrån. Alltså, det är fortfarande låtar som fans vill höra. Så då kan man fortsätta tycker jag.
När ni spelar live, spelar det överhuvudtaget någon roll för dig om du spelar låtar som du själv har lagt basen på eller om det är låtar från de skivorna du inte var med på?
Nej, det spelar ingen roll för mig. Det gör det inte. Men det är jävligt mycket lättare att komma ihåg om man har lagt dem själv. (Skratt) Ja, det är lite skillnad. Alltså, det är lättare för mig att spela Glory To The Brave-låtar, trots att de är så jävla gamla. Alltså, någonstans så sitter det. Jag har ju liksom gjort det. Sedan blir det ju så att jag får tolka Magnus (Rosén) grejer liksom. Vi har väldigt olika spelstilar, så jag får göra någonting, helt enkelt.
Du blir snart 50 bast. Det är inte långt kvar. Jag har smygkollat. Det är den 14:e augusti. Så, hur känns det att bli 50?
Det känns faktiskt jättebra. Jag vet ju att det är en milstolpe liksom, men jag känner mig inte 50. Jag känner mig inte gammal. Jag tror att det beror på jobbet också. Vi är ute och har roligt, vi står på scenen, vi svettas och gör saker som kanske inte jättemycket folk gör. Och då ser man liksom kanske sina jämnåriga vänner i kostym, och de kan vara rätt trötta, alltså om man jämför, för det är inte samma livsstil på något sätt. Det har ju sina för- och nackdelar givetvis, men jag känner mig inte gammal, så det är väl det som är huvudsaken, känner jag.
Ditt skägg har fått sig en lite ny färg också. Tycker du att det är stiligt med lite grått i skägget?
Lite? Det är ju helt vitt nu. Men det är inte mycket att välja på. Men jag tänker inte börja färga. Alltså, om jag blir helt gråhårig, det spelar ingen roll. Jag är i den åldern, så att det kan lika gärna vara grått. Det spelar ingen roll.
När man blir äldre så ändras ju behov, och insikter om livet förändras ju hela tiden, så vad kan göra dig glad och lycklig numera? Det behöver inte vara musikrelaterat.
Ja, musiken är ju givetvis ett stort intresse. Men faktum är att jag lyssnar mindre på musik just nuförtiden. Jag har känt att jag måste för min egen del vilja börja lyssna lite mer på musik. Jag är förjävla dålig på att hitta nytt, känner jag. Det blir de gamla vanliga grupperna, som jag brukar följa. Men jag ska försöka hitta lite nytt. Annars lyssnar jag mycket på ljudböcker och så här. Det tycker jag är skönt. Men jag är nog faktiskt som lyckligast när jag har ett projekt. Alltså, jag älskar att snickra och göra grejer hemma. Har jag ett projekt, som kanske är att bygga ut huset eller någonting, eller göra någonting ordentligt, det tycker jag är skitroligt. Jag blir fokuserad och mår bra helt enkelt.
Får du tid för att göra sådana saker, eller rycks det och slits i dig?
Under perioder så har man liksom gott om tid; hemma jättemycket. Men det går ju inte under alla perioder med musiken liksom. Vi har varit iväg i stort sett varenda helg hela sommaren. Jamen, vi fick nog nästan tre veckor sammanhängande. Men det har varit mycket. Sex veckor i USA och Sydamerika. Så att det har varit mycket borta. Men det kommer ju perioder där det är mindre att göra och då har jag tid att sätta tänderna i något kul.
Hur fungerar det att turnera i Sydamerika egentligen? Är det så att man är mycket för sig själv? Och man hör ju att fansen kan vara ganska energifulla.
Just i Sydamerika är det sådana avstånd, så då blir det nästan alltid flyg, och emellanåt så blir det buss. Man flyger och så är man på hotellrummet och så försöker man hitta på saker tillsammans med bandet. USA är en helt annan sak, för då åker vi nästan alltid i turnébuss, och då hänger vi liksom tillsammans. Och det är egentligen väldigt mycket skönare, tycker vi nog allihop, för hotellrum är fan inte roligt när man får för många av dem. Och det blir ensamt. Man gör liksom ingenting direkt. Även om man kan få ett SMS och bara ”Vi ses i lobbyn om fem minuter.”, tar en kaffe, går ut och gör något. Ja, så gör man det, men sedan är man tillbaka på rummet igen. Riktigt jävla tråkigt. Bussen, så kommer man ut, det sitter alltid någon där. Man kan ta en kaffe och tjöta, eller inte tjöta. Och så kommer man fram till stället och så kan man gå ut och göra någonting. Det föredrar jag.
Om du nu blir lycklig av att ha lite projekt hemma, vad kan göra dig förbannad, sur, ilsk, besviken, ledsen nuförtiden?
Alltså, resor är nog en sak man blir förbannad på. Det kan vara problem med flyget eller väskor. Eller man har rest hela dagen och så ska man sätta sig i en van och så är det tre timmar i van till en festival. Det tar på krafterna nuförtiden. Förr i tiden var det inga problem, men det börjar bli mer och mer jävligt att resa, tyvärr.
Så även fast det är en rolig Facebook-bild från vanen, så kanske det inte riktigt speglar verkligheten.
Nej, den är inte alltid lika rolig. Men då är det också så, alltså, festival, de 45 eller 100 minuterna eller vad det är man spelar, de gör det värt det, att sitta i den där jävla vanen i sex timmar fram och tillbaka. Det är okej, för att det blir så jävla roligt. Men, det är ändå inte roligt. (Skratt)
Av Tobbe – Publicerad 13:e augusti 2024
Metal Covenant met the Dutch guitarist Adrian Vandenberg just over a week ago at Skogsröjet festival in Rejmyre, Sweden.
It’s already been a year since your last album, Sin, was out. Tell me how feel about that record at this point.
I mean, it sounds like cliché, but I’m really proud of it. Every time when I play it, which is regularly in the car, I go, “It’s a good album.”. Mats is singing great, as you know, and everybody is playing great. I’m proud of the songs. Of course it’s always like a snapshot of where you are in your life, you know. So when you look at it a year later, you hope you can still relate to it, and I can, you know. I realized a couple of times when I thought about it, that it’s actually the record that I was trying to make in the early Vandenberg days, but I didn’t have the experience, and I didn’t know how you translated the energy to a recording, and keep an eye on things not getting too polished. So the first Vandenberg album, a long time ago, we did capture that, because we were unexperienced. You were going to the studio, “Bam, bam, bam.”. It needed to be recorded in a week. And times just changed of course, you know. So now, unless you go into the studio and record in a couple of days, like a live-thing almost, then it’s a lot easier to capture that energy. But these days don’t go like that. You know, you record, and you know you have options to change your sound afterwards, and all that stuff. So I really tried to focus, and we really tried to focus, because Mats is very experienced too. We really tried to focus to keep the intensity that this kind of music needs, because otherwise it’s useless. As you know, there are a lot of bands who have been around as long as I have, and usually when I hear one of the records, I go, “Well, it’s really good, because they’re great players.”, but you need that extra spark and a little bit of intensity, you know. When you’re 21 years old, you fight against the world, so to speak. But I always keep in mind to dig back into your soul, so to speak, to that spark that you wanna hear on the record. And it’s a matter of experience also, I suppose. But also, what I see a lot is that people get too relaxed, you know. They’ve been around for a long time. They go, “Oh yeah. I got to make a record. Oh, man.”, you know. So the thing that I really wanna avoid is to make a record on automatic pilot, or do a show on automatic pilot. That’s killing for this kind of music, you know. It’s better to make a couple of mistakes here and there, but to keep the excitement going. Otherwise it gets really boring.
You said that this last record was a snapshot of your life, but if you look at the style of songs on the last couple of albums, how do you think they connect with the old style of songs you did on the first three Vandenberg records?
I think they totally connect. What I really try to do, and what we try to do, like when I start with a record, I think, “How would Zeppelin, or Deep Purple, or Rainbow, when they were, like, 23 or 24 years old, sound right now? What would they try to get across?”. So that’s one of the things that I’m after when I record an album, to keep the energy, but also to make it sound fresh. Obviously, this kind of music has got its roots in the ‘70s and ‘80s, so what I want to avoid is that it sounds like, “Oh, we’re gonna do it again.”. You know, like how we used to do it. Everybody can look at it the way they want, but I try to make the kind of music that I’ve always loved, and it comes out of me naturally. When I got a guitar on my lap, that’s what I do, you know. I’m old-school, so I do not have the ambition to try to change the musical direction, that I still love, and that I’ve always played, but I’m trying to make it sound fresh and relevant for these times. It has a lot to do also with the mix of course, because you can go all ‘70s, and make it sound, you know, like kind of dusty, or ‘80s with too much reverb on it. But I want it to sound “In your face.”, like when you’re walking into the rehearsal room of the band, and the band is having the best rehearsal in a long time, and the sound smashes you in the face. That’s what I’m trying to do. I hope it works, but you never know.
The first single from Sin was out 18 months ago, approximately, and is it time for some new Vandenberg music anytime soon?
Well, yeah. I’ve started to record ideas and riffs in the last couple of months. We’ve had a little bit of a weird year. You can tell that most bands, especially in our genre, don’t make a record every year anymore, and some of them make it every fourth or fifth year. Because it’s a whole process and it takes your time and focus off the live shows, and that’s what we all love to do most, the live shows. You get on stage, and you get the excitement and everything. So the studio and recording an album, it’s such an opposite thing to do. I’m usually really not looking forward to getting into the process, because I lose myself in it. I’m such a fucking perfectionist that it wakes me up at night. I go, “Oh, wait a minute. I did that, but maybe I should have done this.”, and then I go downstairs in my bathrobe and record a little bit of guitar, and the next morning I listen to it, and I go, “Hm, I’m not sure whether it’s better. It’s different. So is that the thing?”. You’re in a continuous process of being really critical. What you’re recording, is that what you want to get out? You know, it’s what you want to say in a particular moment. So in retrospect, I’m still happy with the Sin album, because in the first couple of months I played it almost every day in my car. So right now, I didn’t wanna kill it, because when you hear it too much, you go, “Hm.”. So when I put it on, I go, “Man, we did really good.”.
You have Mats as a lead vocalist now, and you had Ronnie Romero on the previous record, so when you write songs, do you in any way consider who is gonna sing on the album?
Yeah. When I work on the songs, I always think about, “What would work great for the vocalist?”. And the good thing with Mats is just that it’s the first and the only time that I’m working more with the singer also on the songs. So I made some kind of basic idea at home. A riff, or a chorus, or whatever, and I went up to Mats. It’s almost two years ago now. I flew to Stockholm. He’s got a very nice home studio. So we went down the songs, and we exchanged ideas about the vocal lines, and about the lyrics, because I usually come up with bits and pieces of lyrics too. I send them to Mats, or I give it to him, and then he comes with a different approach, which is for me really interesting. Like, for instance, House On Fire. When I was working on that song, I thought, “Oh, it’s got kind of an American type of stadium rock vibe.”. So for me, when I had those lines, “Like a house on fire” is also an expression for “Let’s set this house on fire.”, like a party, you know. And Mats turned that around, and he made it about a guy who’s really pissed off at the world, and he wants to set everybody’s house on fire. (Laughs) So I thought that was really cool, because he writes great lyrics, and I very easily write ballads. And it’s actually a weird thing, because I’m the most positive and happy guy that I know. I’m always in a good mood, I always laugh, I always have fun, and at the same time, a ballad comes out of me really naturally. I sit with the piano or the guitar, I get into that kind of mood, and I imagine, for instance with Burning Heart, a situation where, you know, your woman walks away with another guy, or something. So I can easily transport myself into a certain vibe in a ballad. In up-tempo songs, I find it kind of more difficult to write about stuff that is not too easy, and Mats is really great at that, so I think we had a great cooperation, and I can only compare it to when I wrote albums with David Coverdale, because that’s the only other singer… You know, in the early Vandenberg days, and Manic Eden, and the 2020 album, I wrote all the lyrics and the vocal lines myself as well. So I find it really cool and interesting to spar with Mats. We both have ideas, and go, “How about if we try this? – Yeah, let’s try that.”, and, “Maybe this is better. – Okay, let’s do it.”. It’s cool. It’s a different process. I really enjoyed it. And I really enjoy being with him on stage.
Yes, I’ve seen him many times, with a lot of different bands.
Yeah, I talked to somebody last week, and in the last two weeks he had seen Mats three times. But that’s a good thing. He keeps himself very active, and as we both know, there’s a lot of rock vocalists that slowly but surely lose their voice. Mats got a little raspier over the years, but he’s really careful with his voice. He warms up before the show. He’s really careful with it, and when we toured in the United States, we had a couple of runs where we had seven shows in a row, and I was curious if he was gonna do it, you know. We had those little beds in the bus, where he’s got an air humidifier, and does his warm-ups and everything, and he did it fine, no problem. So it’s very inspiring, because, as we know, from our generations, the bands that we grew up on, that we love, pretty much all the singers… Like today, Steven Tyler, the singer of Aerosmith. He’s one of my favorites too. Oh, man, I also respected that he said, “Well, okay. This is not gonna work.”. For instance, you know, if you hear how Bon Jovi kind of went downhill… I understand why he does it, because you’re starting making music because you wanna be on stage, you wanna make rock, but at the same time there’s a point where you go, “Okay, if I can’t do justice to the songs that I wrote…”, in this case with Richie Sambora, “…then I’m not sure whether it’s a good thing to do.”. And Steven Tyler, every time I saw him, he was fucking amazing. And then I saw him on YouTube, not long ago actually, it was a couple of months ago, some tribute evening to Paul McCartney, and he was also in the hall, and all kinds of, you know, big names and stuff, and he sang a couple of Beatles songs, and he made them completely his own. It was basically turned into an Aerosmith song. The way he sings it, you know. He’s one of the few. I mean, Ronnie James Dio, Coverdale, Robert Plant. There’s a few singers. Years ago I saw Queen, and Paul Rodgers were with them, and I know Brian May a little bit, and one of questions I asked him was, “So why didn’t it work out with Paul Rodgers?”, and he said, “Well, it’s not the easiest collaboration.”, or something. But when I saw them, and the songs they did of course were suited to Paul’s voice, but also there’s a couple of songs that you have to do when you have a Queen concert, and Paul Rodgers made it his own, and it sounded like it was a Paul Rodgers song. But there’s not many singers like that, who can give it their own character. And I think Mats is one of those too, because when we play Whitesnake songs, he gives his twist to it, and you can still tell, “Wait a minute. That’s Mats. It’s not Coverdale.”. He’s got that tone of voice, which is really great, because it’s my favorite kind of vocals, you know, a bluesy edge to it. So yeah, I find it really inspiring to work with Mats, and we got a great vibe in the band, as you can tell, because we’re smiling all the time on stage, you know. And I’m extremely happy with this lineup. I mean, you’ve seen them. The drummer is like a young Tommy Aldridge, who was his hero. You can tell. And Sem: I played with Sem in MoonKings, my previous band. Extremely talented guys, and I’m just feeling really privileged, even though I did something myself too, to be able to share the stage with talented guys like these, you know. It makes me smile, and go, “Fuck.”, you know. How great is that?
You mentioned Coverdale, and you co-wrote most of the songs on the Slip Of The Tongue album, but you were unable to make it to the recordings. In what way, in terms of guitar playing, do you play the songs today, since you didn’t record them? I mean, in what way do you interpret that guitar playing?
Yeah, we wrote the songs. Slip Of The Tongue: A lot of people have asked me lately, since the 2020 album and Sin, “Why don’t you record songs from the Slip Of The Tongue album?”, and I say, “Well, maybe sometime I will.”. Everybody was always wondering how it would sound. I said, “Well, if you listen to the Sin album, that’s how in my mind I would have liked the Slip Of The Tongue album to sound.”. And of course Steve is an amazing guitar player, and he made it his own, as he should, because he’s got his own style. And you can tell that it’s Steve Vai playing. It’s not anybody else, you know.
If Whitesnake, or David Coverdale, would make one big final show, would you wanna participate on that?
Oh yeah, I would. Because I had some of the most amazing years of my life with Whitesnake. It was such an amazing time, as everybody can imagine. And it was just not being with Whitesnake and playing for 50,000 people every night for years and years, but also, as you know, the ‘80s was just a great period of time for rock. It was on the radio; it was on the TV all the time. There were great bands. Van Halen, AC/DC, Def Leppard, Whitesnake, Aerosmith. All those bands. So it was great. You were in the car, and you’d turn on the radio, and there’s a rock song on the radio, you know. So that was a great period of time, and we were at the peak of that with Whitesnake, so it was really great, and basically what every musician in rock hopes to experience at some point. And I was aware of that every day. I woke up in extremely luxurious hotels. I’d go, “Well, if it’s over tomorrow, nobody’s gonna take those memories away from me.”. And I still have great memories, but at the same time I’m enjoying playing with these guys in a club for 300 people just as much, because I’m in it for the music, and nothing else. There were quite a number of people over the years who said, “Well, I can imagine that you chose Whitesnake for the money.”, and I said, “For the money?”. I was making more money with Vandenberg at the time, because David had million-dollar dept to his record company. He said, “I can’t pay you anything, because I have no money.”, and I said, “No problem.”. It’s all about the music. If you make great music, at some point something is gonna go well. I mean, there’s a lot of great bands who make great records and it doesn’t go well of course, but at least you don’t have to regret that you made a shitty album, hoping to score a hit, or whatever, you know. If you score a hit, great. If you don’t, at least you can be proud of the album, you know. So that’s always been my thing. And the same goes for Mats, and for Sem, and for Joey. We’re in this for the music, because a show like today is ridiculous if you think about it. We have three days on the road to be on the stage for an hour, so if you don’t love what you’re doing, you wouldn’t do it. Yesterday, the alarm clock went at 6:30, I left my house at 8 o’clock, I go to the station, I’m in a train for two and a half hours, I’m in Amsterdam and have to wait for two hours, get on the plane, two hours, and then it was an almost three-hour drive to get here. But if you’re in it for the music, you don’t care. And the cool thing with Joey and Sem, of course they’re, like, a generation younger, or more… I mean, Joey looks like a 17-year-old guy, but I think he’s 32, or something like that. (Joey is in fact 28 years old.) And we sit on an airport, and then we sit in the bus, and we’re kind of tired, because we arrived at the hotel yesterday at 8:30 (PM), or something, and then we sit out on the terrace, we have a glass of beer, and go, “Guys. This is a great life, tomorrow we’re gonna play, we’re gonna make people happy, we’re gonna make ourselves happy.”. And then you go back to the hotel. And tomorrow I’ll be home probably by 8 o’clock (PM). So it’s ridiculous. You know, if you don’t really love what you’re doing, you’re not gonna do this. You know, “Fuck that.”.
By Tobbe – Published August 11th, 2024