June 2024

Iron Savior came to Sweden Rock in early June and in between getting his gear ready to go for an afternoon show, founder, guitarist, and vocalist Piet Sielck spent some time talking to Metal Covenant.

Your last record, Firestar, was out in October last year. Does that record still feel like the new record to you?

Oh, absolutely, because of, of course, my health situation we weren’t able to perform so much. So this is the first time actually that we are being on the road and play stuff live. So we’re happy to be here, and as you can see on the setlist here, we brought two songs from Firestar.

What does a new record mean for Piet Sielck in this day and age?

Well, I mean, speaking of Firestar, I’m really super proud of this album, I must admit. I mean, I thought Skycrest was already a really great album, which I at the time thought was one of my best works ever. When it came to songwriting for Firestar, I really had doubts if I would be able to come up to the quality of Skycrest, but it all turned out that I go way beyond Skycrest. I think Firestar really reigns in my, at least, top 2, or top 3 albums of all the Iron Savior catalogue, so. I really can’t say why that is. It just happens, you know. Sometimes things just happen. You have no control over that, and this is something that was going on with Firestar.

Quite a few of your old lyrics are in the same vein. You know, about heavy metal and you also have the Atlantis story. Tell me how you approach lyrics writing nowadays.

Well, in the beginning, in the early days, all was based on this Iron Savior and Atlantis sci-fi thing, you know. After doing this a couple of times, I think up to Condition Red or so, I got a little bit tired of being bound only to this context, you know. And so with Battering Ram, we started opening up for other kinds of lyrics, like, dealing with real problems in real life. I keep enjoying that, I must say. So therefore on Firestar, you’ll find a big variety of songs. I deal with the Iron Savior plot, for example, in the title track Firestar, but there’s also the heavy metal anthem In The Realm Of Heavy Metal. There are songs about, well, everything, you know. About my inner thoughts, about my family, about, well, everything that moves me basically. So it’s very personal.

Left to right: Jan S. Eckert (bass), Piet Sielck (Vocals + Guitar), Joachim ”Piesel” Küstner (Guitar), Patrick Klose (drums).

You have pretty much always recorded, produced, mixed and mastered your own Iron Savior records. How come you are doing all that stuff pretty much all by yourself?

Well, in the early days, it was just the cheapest way of making a good record, you know. In those times, you would have to go to a studio and pay, like, 500 D-Marks a day, or even more, to have a decent production done. I invested in a quite massive Pro Tools system at the time, so I was able to do my own production, more or less. Of course we couldn’t record drums there. We had to rent a studio for that. But it made things, let’s say, achievable for me, you know. With the budget I was given, I was able to do a record and make a little bit of a living.

And after that you just continued.

Yeah. Of course it would be interesting to see what, let’s say, guys like Andy Speak would do with my material. On the other hand, I mean, as we say in Germany, they also only cook with water. Also, since I’ve been doing this for 30 years now, I have a pretty clear vision of how Iron Savior should sound. So, let’s say Andy Sneap would put his hands on it, it wouldn’t sound very different. I’m quite sure, because I would always tell him, “No Andy. We have to do it like this. No, no, no. Nice Andy, but I think my way is better.”. (Laughs) No, I mean, of course, there are always many ways that are leading to Rome, but for Iron Savior, as I said, I have a clear vision and it makes no real sense for me to hire a producer.

Yes, Iron Savior definitely has its style of music. I can hear it pretty much immediately.

Yeah, exactly. Also as a producer, and also as a sound guy, I always try to stay, well, up-to-date in a moderate way. I mean, I’m not jumping on every new shit right away. Of course I grew up in the ‘80s, but I don’t want my albums to sound like Strong Arm Of The Law or British Steel. Great albums, but time has moved, you know. The world has turned a couple of times since that, and so has production, so I always try to balance out things, so you immediately hear that it’s Iron Savior. With Iron Savior, I have quite a variety. I can play with prog elements, but I can also play with old-school elements, and both kinds, like country and western, you know. (Laughs)

You put out a single in February, Raising Hell. Will we see more standalone singles from Iron Savior?

Well, I mean, actually that was a song that I originally recorded and produced for Firestar, but you know, Spotify and all these streaming platforms are demanding shit like that, and so we thought, “Okay, it’s a cool idea, to release this one like a later on giveaway.”.

Could you in any way envision Iron Savior being a band that puts out singles instead of albums someday?

Um, yes and no. And to tell you the truth. I mean, for me it was an experiment. We had a lot of singles with Firestar, and the argument is, and that argument of course makes sense, if every track is put out as a single, it gets of course extra attention, and therefore it’s played more often on platforms like Spotify. If you only have, like, one or two singles out, and then you come out with the entire album, it may be the greatest album of the world, but only the singles that you have put out are really in the playlists of the people, except for the die-hard fans of course. So that is why record companies are tending to do so. I’m not sure if I’m a fan of this to be honest, because it takes away a little bit of the weight and the excitement when the album comes out, you know. But you also have to balance things. Let’s see what happens. I mean, I’m not a marketing expert. I know a little bit about marketing, and a lot of stuff like that, but the record company mostly knows better than me.

Piet Sielck, who in his youth co-wrote some of the early Helloween stuff with Kai Hansen.

Have you ever been thinking about celebrating an old album and play it in its entirety live?

Yeah, of course. I mean, this is something that we could do, with for example the debut, but also Unification would be a candidate for that, I’d say. But we haven’t been thinking of that so much, to be honest, because I think there is more about Iron Savior than only the debut album and the Unification album. I always hate when people try to limit Iron Savior to the first three albums, to the Kai Hansen era, you know. Of course, the Kai Hansen era has been quite successful, but so has the Landing era for Iron Savior been as well. So there are both worlds, you know. And for me it’s always important to please, of course the old fans who grew up with the band, starting 1996, with the debut and Unification, but also, let’s say, the Landing folks, you know, who got into Iron Savior in that era, and of course the new kids, who just discovered Iron Savior and are maybe only familiar with the last record, or the last two records, or so. So, the setlist you see here represents that. It’s a good mixture of all eras of Iron Savior.

Yeah, and with the older stuff in the end.

Yeah, yeah, of course. I mean, we pull out Coming Home and Condition Red, and of course we always play Atlantis, ‘cause if you started listen to Iron Savior with the first record, except for the intro, Atlantis Falling is of course the very first Iron Savior song you ever heard.

Absolutely, but the song that touched me the most the first time I listened to that record was Riding On Fire.

Yeah, of course. But it’s a hard one to play live. (Laughs)

You have recorded some cover songs over the years. What is especially attractive to you to make your own versions of other peoples’ songs?

Oh, there’s no real attraction. I mean, it’s mostly because the Japanese record labels always demand a special Japanese bonus track. I wasn’t always willing to sacrifice a song from my own compositions for that, so we usually did cover versions for that. But in a way it’s also enjoyable to do a cover version. Sometimes it’s just a good re-recording of what is there already, and sometimes, I think Crazy is the best example for that, something really new comes from that, and the track sounds really different than the original. I mean, on the last one we did a cover tune again, Heading Out To The Highway. I did that because last year when we played the metal cruise in Miami, I did that song, and another one with the all-star cruise band, and I thought, “It’s one of my favorite Point Of Entry songs. Why not do it as a cover since I already can play it?”.

You mentioned Crazy, and you have also made covers of other pop songs, from Eurythmics and Mando Diao. So, do you listen to a little bit of pop music at home?

Yeah, of course. I mean, heavy metal, of course, is a big part of my life, but there is also a life besides heavy metal, and also there is music besides heavy metal, you know. For me, I decided that when I perform music, and make music, heavy metal is my thing. But yeah, I mean, there is nothing wrong with a bit of Eurythmics tracks, or also even contemporary stuff, you know.

You have made own versions of five or six Judas Priest songs. Is it kind of easy for you to make a Judas Priest song?

No, it’s not easy. But I mean, it’s very obvious that I’m of course a dedicated Priest fan. And that’s why me, my wife and my daughter are staying a day longer, so I can catch up with Priest tomorrow, you know.

Left to right: Jan S. Eckert (bass), Joachim ”Piesel” Küstner (Guitar), Patrick Klose (drums), Piet Sielck (Vocals + Guitar).

Just a few more questions to finish this up. What happened to Thomas Nack? Did he just disappear from music?

No, no. I mean, he left the band, like, seven years ago. It was explained. We made a post on Facebook and everything. And we parted in a good way, with no hard feelings. No, it was just that Thomas really makes a complete living on music, and, you know, Hamburg has a lot of musicals, and he was playing in, I think, two musicals at the same time, and they are very demanding in terms of time, you know. Sometimes there are two or three shows a day, and there was very little time for him to do, like, anything else on the side. Also he became a father some time before that. So he had to lighten up things a little bit. His life was too packed with stuff, you know, so he decided that he cannot do that anymore. Because if he decides to do something, then of course he wants to do it to a 100 percent, and that wasn’t possible anymore.

And a totally different question. Do you remember which Helloween songs you co-wrote there in the beginning, like, over 40 years ago?

Yes, of course I remember. I wrote most of Phantoms Of Death. I wrote most of Metal Invaders, and I think Kai just changed the bridge, but that’s it. Well, I co-wrote Gorgar. Yeah, and Iron Savior was a track. It was completely different, but we used to have a song called Iron Savior, so that inspiration also goes back to there. And yeah, Save Us was also co-written by me, or at least the original song was. What was the original song called? Death Bringer, exactly, yeah. So instead of save us, it was death bringer, death bringer. I mean, those are the obvious, you know.

It seems like you have a hand in a coming Paragon record. Can you tell me quickly about that collaboration?

Well, I have known Paragon for a pretty long time. I think I started recording with them on the Law Of The Blade album, which is quite a long time ago. And ever since, I did most of their albums. I think for one or two albums they went somewhere else, and then came back to me of course. Yeah, I just did the mix now for Paragon, and as you can see over there, we have Jan Bertram with us today, because Piesel has some serious lower back problems unfortunately. So he’s really in an awful pain. Of course he’s devastated about not being with us, but I mean, Jan Bertram is a super guitarist for us anyway. So if Piesel is unavailable, Jan jumps in.

By Tobbe – Published June 27th, 2024

Metal Covenant träffade Chainsaw Holiday-gitarristerna Martin Åkesson och Hjalmar Nielsen för en kortare spontanintervju kvällen innan det relativt nystartade bandet spelade på Sweden Rock för några veckor sedan.

Vilka är ni och vad gör ni här på Sweden Rock?

Martin: Vi är Chainsaw Holiday och vi ska underhålla en hel Pistonhead Stage i morgon, tänker vi.

Har ni släppt ut en skiva eller någonting?

Martin: Vi har inte släppt någon fullängdare, men vi har släppt en EP för ett par år sedan och med nya sättningen så har vi släppt ut två singlar. Men vi håller på och spelar in fem låtar, som kommer bli jävligt bra.

Vilken typ av musik spelar ni?

Hjalmar: Det är spännande, för vi har ju en bakgrund, flera av oss, inom dödsmetall och thrash metal, men det vi lirar idag är en typ av heavy metal med de influenserna och med ren sång.

Martin: Ja, det är väl det som är twisten egentligen, att det är ren sång i ganska hård musik.

Hjalmar: Och som svar på din fråga då. Nämen, det är en mix av egentligen ganska många olika stilar inom heavy metal. Som sagt, vi har en bakgrund, många av oss, inom den lite hårdare skolan inom metal, men vi använder det till att göra någon form av heavy metal-twist på det då med ren sång. Så mycket handlar om att det är ganska hårda riff i bakgrunden, men ändå en del goa melodier, och tvåstämmiga guror, och just att det är ren sång där refrängerna ska ha skjutsen som man har inom heavy metal. Plus att det ska vara framåtlutat och ett driv hela tiden. Det är våra melodier.

Martin: Helt perfekt beskrivning, kan jag säga. Ja, jag kan bara hålla med Hjalle här. Som han beskriver musiken kan jag skriva under på totalt. Jag har skrivit mycket av musiken som vi framför och allting har ju sin grund i metal, vilket är ett oerhört brett begrepp, men vi blandar upp det med allting som är gött inom genren.

Grejen med att få spela på Sweden Rock. Ger det er någonting, eller?

Martin: Jag är helt övertygad om att det kommer ge någonting. Till att börja med, det är den största fjädern i hatten man kan få inom svensk livescen. Man har ju sett att det har börjat öka på Spotify på grund av att vi har hamnat på Sweden Rock-listan. Alla människor vi pratar med är nyfikna på vad det är för musik vi spelar, och i morgon, om vi inte sätter in 4500 pers där, så kommer vi ändå ha, låt säga, hälften, och de kommer få se någonting som de inte har sett tidigare. För vi är ett litet band, vi är ganska okända liksom. Alltså, vi får exponera oss för publik, för så mycket människor, som man inte gör om man spelar på ett klubbgig i Skövde typ.

Hjalmar: Jamen, så är det ju. Alltså, det kommer publik från hela landet. Det har ju en helt annan bredd både på publik och möjligheter än att vi giggar runt i västra Götaland, där det är svinkul såklart och vi får ha vår fanskara där i Göteborgsområdet, Trollhättan, Uddevalla, Skövde. Men det här ger ju oss ett bredare utbud att visa vår musik för. Så är det ju, och det får förhoppningsvis flera att bli intresserade och sprida vidare att det de såg var jävligt grymt. För det är det vi någonstans är bäst på, även fast vi tycker att vi låter bra på inspelning, så är vi oerhört mycket bättre live ändå. Förutom att vi såklart kan det vi spelar så är det ju att vi har en jävla energi på scen. Så att det vi förmedlar på inspelningen med att det är driv framåt, det accentuerar vi såklart på scen. Så det är bara fullt ös framåt från allihop.

Martin: Det låter som en jävla klyscha, men det är så här: vi är ett liveband. Vi kan vara kul att lyssna på på Spotify eller någonstans, men om man ser oss live så inser man ju vad det handlar om liksom. Då får du ju helheten och du får ju energin och interaktionen, framför allt från vår sångare (Adam Hortans) då, som är helt förjävla grym på scen, som bara lattjar med publiken liksom, som bara älskar det han gör när han står längst fram där.

Men bara att få spela på festivalen måste ju vara fantastiskt för bandet nu i början.

Hjalmar: Ja, det är klart det är, absolut. Och visst, det är ju inte så att vi är purfärska i gamet, så att säga. Vi har ju lirat i andra band tidigare och hållit på i många, många år. Jag spelade ju på Sweden Rock 2006 med ett annat band (Lord Belial) till exempel. Ja, men du, Martin, har ju också lirat runt om i Europa. Ja, du har varit i Japan bland annat också och lirat med tidigare band. Men just med det här bandet… Ja, vi startar ju om på nytt, med ett okänt band egentligen. Det var många år sedan vi var aktiva.

Martin: Ja, framför allt, det vi var aktiva inom var ju att Hjalle lirade ju dödsmetall/ black metal, och jag har lirat i dödsmetallband i jättemånga år. Men någonstans på vägen, när det med det andra bandet, Impious då, egentligen slutade finnas intresse av att existera, så kände jag att ”Fan, jag vill spela jävla metal.”. Heavy metal. Det man är uppväxt med liksom. Så länge musiken är bra, och jag tycker det är bra, så tänker jag att då finns det någon annan som också tycker det är bra. Och hur man mixar de där grejerna? Det handlar ju bara om tycke och smak. Det finns inga gränser.

Hjalmar: Nej, precis. Det spelar ingen roll om det kommer från Kreator, eller Judas Priest, eller Maiden, eller Slayer, eller Morbid Angel.

Martin: Eller Thåström.

Hjalmar: Eller Thåström. Det spelar ingen roll. Nämen, så är det, och det är ju det som är kanske det unika för oss, att vi gör den blandningen på något sätt och syr ihop det som vi tycker låter schysst.

Kan det vara svårt för ett litet band att försöka tränga sig igenom den här oändliga massan av band? Hur gör man egentligen?

Hjalmar: Ja, hur fan gör man? Det är ju det att antingen får du ju ha ett extremt unikt sound, så att du inte låter som någon annan, vilket ju såklart är sjukt svårt. Eller överhuvudtaget, det handlar ju om att försöka hitta sin grej och köra den fullt ut, och det blir ju absolut upp till bevis då live, om man nu är intresserad av att spela live som band.

Martin: Om man ens får livespelningar.

Hjalmar: Om man ens får livespelningar, ja. Alltså, scenerna försvinner ju tyvärr mer och mer också.

Martin: Jag tror så här: Att om man sliter ganska hårt, för man måste ju vara aktuell på alla jävla sociala medier, och man ska ragga gig, och det ska vara högt och lågt hela tiden liksom, man måste synas överallt hela tiden, och ju mer gig man hamnar på, med sin logga liksom, så finns vi ju, så finns det någon som snappar upp att ”Fan, den där loggan har jag sett tidigare.” och den loggan kommer då förhoppningsvis förknippas med att det här är en jävla bra liveakt egentligen.

Av Tobbe – Publicerad 24:e juni 2024

Metal Covenant was getting an opportunity to talk with Black Stone Cherry guitar player Ben Wells at Sweden Rock about two weeks ago.

Screamin’ At The Sky was out last September. It’s a mighty damn fine album, right?

Thank you. I appreciate that. Yeah, it’s our first album with our new bass player Steve. We wrote probably 90 percent of that while on tour. I think it’s a very energetic album, you know. Very heavy. I think that’s ‘cause we wrote the songs while we were on the road. So we were, like, feeling that energy of coming off the stage, and putting that into the writing of the music. So really proud of this record, for sure.

Is it even possible for you guys today to not think it’s gonna be the best record you’ve ever done when you go into songwriting?

Well, the goal is, every single time, to put out the best record we ever can do, you know. Because if we don’t have that mentality, it’s like “What are we doing?”, you know what I mean? Then we’re just wasting our time and the listener’s time. We want every album to be the best one. You never wanna look back and, “Uh. That wasn’t the greatest. We just put it out.”, you know. We’ll never do that, because we have to stand behind it for the rest of our lives, so we wanna be very proud of it.

Most of the songs on this album, and in the past as well, are, like, three or four minutes long. Is that something that you, like, intentionally do?

Sometimes, yeah. We never want a song to be long just for the sake of being long, you know what I mean? Sometimes songs have been longer, and we’ll listen back to it, and after a few days we’ll go, “You know what? That part goes on too long. Let’s chop that up and just do the intro riff half of the time.”. It just kind of comes down to, I think, you know, people’s attention spans too. You kind of wanna make it just to the point.

Left to right: Steve Jewell Jr. (bass), John Fred Young (drums), Chris Robertson, (vocals + guitar), Ben Wells (guitar).

I checked out a setlist from, like, a month back, and I saw that you were playing more songs from Between The Devil (& The Deep Blue Sea) than from the new album. Do you wish that fans were more appreciative for new songs instead of the old material?

Well, I’m not sure what setlist that was, but sometimes when we’re playing, like, festivals and whatnot, we only have a certain amount of time to play, so we don’t wanna do too many new songs that some people might not know yet. So you wanna do the songs that most people are gonna know, be familiar with, sing along with. But now, on headline shows, we’re doing probably four or five songs off the new album. So it’s just hard with eight albums out now. You got to pick and choose, you know.

As I see it, your music is very American. So, how does your music work in Europe in comparison to America?

It’s weird, because I think our biggest fan base is over here. I don’t know. People will always ask why here versus at home. And don’t get me wrong. We have great fans in America, but I guess the European audience, and the English audience, they like us for some reason I don’t know.

This record was probably recorded about one and a half years ago. Have you been looking a little bit at another record now?

We’re talking about it now. Well, we have a bunch of ideas. We’ll probably start seriously writing maybe even on this tour. Yeah, we’ll start writing while we’re on the road, just to have stuff ready for when it comes down to the need to go record again.

What would you see as the most crucial point nowadays when you start writing songs for a new album?

I think honesty is our thing. Just making sure anything we’re gonna write is “We write it for a reason.”. And we want to be as genuine as possible.

To what degree is Black Stone Cherry a democracy when it comes to songwriting?

It is, you know. We all try to do it together. It’s very much a collective unit, you know. We want everybody to sign off on it, so to speak. Everybody has to have their own input in it, and you know, at the end of the day, if somebody’s not happy with the song, then we’re not gonna release it, because we want everybody that’s playing it to be behind it.

How are you guys in the band taking it when other guys are critical to stuff you’re doing?

At the end of the day, we’re all on the same team. So it’s not, like, a personal thing. It’s not an ego thing. We all want the best outcome. So, when somebody’s like, “That’s not good.”, it might hurt a little bit, but we all want the best.

And to what degree are management and record company involved in what you are doing?

Not much. Yeah, we had that happen before, with our previous record label (Roadrunner), but when we signed with Mascot Records, we told them that we wanted all the credit control, you know. So we don’t have to send in songs to be approved. We just send them the album. It’s like, “Here it is.”.

I think the album has a little bit of everything from the career of Black Stone Cherry. Was that kind of intentional when you went into this record?

Not really, ‘cause we never really try to sit down and map out what we’re doing. We want it to come naturally. Sometimes the ideas present themselves, and we just kind of go with it, you know. When you hit a stride, you wanna stay with that. But yeah, a lot of people have said it reminds them of the early stuff, which is cool.

The band has pretty much, except for one member change, had a solid lineup for over 20 years now. How come you guys function so well together?

We love each other. I mean, you know, we’re friends like brothers, and we fight like brothers, but at the end of the day I think we’re all meant to be together, we’re all meant to play music together, so we know how to coexist.

And it’s 18 years since the first album was out.

Yeah, it’s crazy. It’s unbelievable, you know. Yeah, we just celebrated our 23rd anniversary. We’ve been a band for 23 years now, so. It’s pretty amazing. We started when we were really young too. So, that helped. I’m very grateful to have all these opportunities we’ve been given.

Would you consider yourselves as veterans on the scene nowadays?

Maybe. I mean, we’ve definitely been around, you know, a long time. But in some ways we still feel very fresh and very new, you know.

You’re probably not even halfway into your career yet. You could be doing this for, like, 30 or 40 years more.

That’s the goal. I mean, we have no retirement plan, you know. We wanna do this until we just physically can’t. That’s our goal, so. Like, that’s why I feel in a way that, even that we’ve been together for a long time, some things still feel very new, you know. We’re still making new fans every day, so you know, we’re gonna do it until we die.

Is it easier for you guys now when you have become a little bit older to combine family life and music?

Yeah, it is. We know how to tour, and we know when to take the breaks, you know what I mean? You know, it took some figuring out, as you go along, but thankfully we’ve been able to create a system that works for everyone.

Where do you find those women who are so understanding with having their men away for such a long time?

We’re very lucky. Our wives have been with us since the beginning, so they’ve seen us in the early stages. And they kind of knew, you know. They’re also very supportive of us. Of course they miss us, and we miss them, but they’re also very happy to hear about, “How did the show go? How does this go?”, you know. So, we’re very, very lucky in that aspect, and we have some really good women.

What is there left for you guys to achieve?

There’s still a lot. I mean, there’s still countries that we wanna go and play. You know, venues that we wanna go and play. We’ve got a lot of goals that we still wanna do. I think our thing is as long as we just continue to make people happy, and change people’s lives in a positive way, that’s ultimately what we wanna do, you know. So, that’s kind of our mission.

Is there something that you wanna do musically? I mean personally, not band-wise.

I don’t know. I mean, I love all kinds of different music, you know. I love gospel music, and reggae music. But our time is so devoted into what we do that, you know, I wouldn’t have time to do anything else.

What would you like to be remembered as when you one day finish your career?

I would like to first be remembered as guys that always spoke the truth, and never tried to put on a show that was fake, you know. We always will be very genuine. And when people think of Black Stone Cherry, I want them to be happy, I want them to smile, you know. Just a wholesome band, that loves their families, loves dogs, loves people, you know.

How come you went into this kind of music in the first place?

It’s just what we like playing. We enjoy writing music like this, and performing music like this, so that’s just what we do.

Because when I see your performance, you pretty much act more like a metal band on stage than a rock band.

Yeah, we’ve heard our performance is pretty metal, but you know, we have fun up there.

By Tobbe – Published June 21st, 2024

About four months before the release of D-A-D’s new album Speed Of Darkness, and with just two songs from that album out at the moment, Metal Covenant had a short conversation at Sweden Rock with guitarist Jacob Binzer and bassist Stig Pedersen.

You’ve got a new album coming out in October. What can you tell me about that one?

Stig: It’s 14 songs.

Jacob: Most of them good rock songs. It’s a bit untypical, because we started writing in ’22, and in the end of ’22 we scratched most of the material. All the good songs, we wrote in the first half of ’23 actually. And we only had, like, maybe four or five songs, then we did the summer tour, and then we started recording in September of ’23.

And musically, is this a typical D-A-D record, or have you been trying to incorporate some kind of new stuff in this record?

Stig: Hmm, I mean, you can hear it’s D-A-D. It’s the same guys, but it is not a typical D-A-D album. No, it’s not. It’s a special album. Either you love it or you hate it. You can expect a surprise. It is different, yeah.

Jacob: You can very clearly hear it’s D-A-D, and it has the variety of some hard rock songs, and some punk influences, and some more melancholic stuff. It has a new vibe, and new kinds of harmonies or something. There’s something new in there.

What does a new album mean to you guys after so many years?

Jacob: It’s a new start. Because of Corona, we didn’t get to tour much on the previous album. Some guy from the record company said, “Let’s do an EP, or make cover songs.”, and we thought about that for a while, but we decided, “No. We’re gonna do a full album.”, for real, because that’s the only thing that means something. Even though we have all these formats, and everything’s online, and streaming, having an album is, like, making a statement, and you can talk about it, and people will listen to it.

Stig: Of course, people of our age prefer the old, classic songs. I mean, we could tour with just the classic set, but it gives us more satisfaction to play some fresh stuff, and also, I think people are appreciating that we keep on keeping on. Even the old guys, like Chuck Berry, released an album now and then, so.

The singles The Ghost / 1st, 2nd & 3rd – Out in May 2024.

Is it hard to go up and play the new songs live, just because people are shouting for Sleeping My Day Away, Laugh ‘N’ A 1/2, and you know, all those songs?

Stig: But we’re trying hard to make the new songs classics, and it turns out as we sit down and make the perfect live set, there’s, like, two or three songs from each album that won’t go away. So that’s nice.

Jacob: Yeah, it’s a great achievement when you have made so many albums if one song from each album becomes, like, a hit and stays in the setlist. But you never know, when you have a new album, which song is gonna do what. You know after a couple of years maybe.

Stig: Yeah, we’ve always fucked up with singles. We’ve always released the most crazy songs as singles.

Jacob: We played classic D-A-D by request. People would submit their favorite songs, and I must say that our audience made the best setlist. We should just stick to that. (Laughs)

This time it took a little bit over five years to get a new album out. Last time it took over seven years to get an album out. What is taking so long for you guys to release albums nowadays?

Stig: It’s a lot of things. We had a lot of good touring going on, and it’s very hard to sit down and write material while there’s a new tour coming up all the time. This time around we went back to Australia, where we hadn’t been for 21 years, and people were going nuts when we went back there.

Jacob: Prayer For The Loud came out in 2019, but we actually tried to get it out in 2017, but sometimes it can be very hard to just make an appointment and meet next week, like “Tuesday, at 12 o’clock.”. Sometimes that’s impossible, for weeks, for months. And if you don’t do that, you can’t write music, and you can’t get it going. So it was two years delayed because of us not being able to agree on anything. (Laughs) But that happens sometimes. But this time we actually focused on writing songs and making the album, and it has paid off, which you will be able to hear later.

You’re celebrating the 40-year anniversary this year. What can you tell me about that celebration?

Jacob: We’re playing the Royal Arena in Copenhagen, and we’re doing various stuff for this 40th anniversary.

Stig: We have a big cake, and our former drummer (Peter Lundholm Jensen) rises up from the cake.

Jacob: On that show, yeah.

Stig: And that’s really sick, because we haven’t seen him for 25 years.

Jacob: We’re gonna play a few songs with him.

Stig: Ah, ah, ah.

Jacob: Yeah, I know. We have to rehearse with him, because he hasn’t played for a long time.

It’s kind of impressive, because you’ve had only one member change in 40 years.

Stig: We killed a lot of sound engineers, and changed record companies, and management, but somehow we kept the lineup, and that’s what makes it interesting.

Left to right: Jacob Binzer, Stig Pedersen, Jesper Binzer, Laust Sonne.

Do you have any idea if you will ever release a live album again? It has been a long time since a D-A-D live album was out.

Jacob: We’ve been recording. We have a lot of recordings, from all kinds of places. So, we could do it. We have enough material. And if someone would sit down and do the job as well. It’s a lot of editing, and selection, and you know, all that. But at some point, for sure, I think.

Stig: It’s great when you sit with Spotify, and you listen to a song and you’re like, “I wonder how it sounds live.”, and then you find it live, and that’s a great pleasure.

Could you ever consider playing an album in its entirety live again?

Stig: Yeah, we’ve done that sometimes, so. We have a festival in Copenhagen called Copenhell, and we played No Fuel Left, but backwards. And in the old days when you put songs on vinyl, all the weak songs were on side two, you know. So we started out with all the weak shit. (Laughs) It was just like, “Okay, working great.”. (Said ironically.)

By Tobbe – Published June 18th, 2024

De svenska melodiska hårdrockarna och mästarna av retromusik Nestor släppte nyligen ut sin andra skiva, Teenage Rebel, och Metal Covenant fick chansen att prata med bandets eminente gitarrist Jonny Wemmenstedt på Sweden Rock förra veckan.

Teenage Rebel, andra plattan. Är det här bandets eldprov?

Det är väl så här att det är väl den klassiska andra plattan, där man ska bli sågad, om man haft en framgång. Den är alltid tuff. Men det är ju så här att den skivan är ju en förlängning av Kids In A Ghost Town. Vi har ju inte skrivit över huvudet på folk liksom, att ”Oj, nu har de ändrat stil.”. Det är en förlängning. Typ samma låtar, kanske lite bättre, hoppas vi. Att turnera med en skiva under ett par år gör ju också att när man börjar skriva nya låtar så blir det det intressanta, att man så här ”Fan, nu har vi nya grejer på gång.” och sedan är det ”Är detta bättre?” och då kan det vara för en själv sedan ”Ja, det här är mycket bättre.”. Men ibland kan man vackla i låtskriveriet. Så lyssnar man på de andra låtarna och allt som har varit med plattan, kommentarer och alltsammans, och ”Fan, är den lika stark? Vet inte. Ingen aning.”. Sedan kan det ta två veckor och så skruvar man den två varv till och då ”Jo, men det är bättre.” eller ”Det är lika bra.”. Så det är väldigt ambivalent, verkligen, verkligen. Och sedan förväntningar: Det är ju alltid så här när man skriver en ny platta. De som vi har, som gillar oss, blir inte besvikna av nya plattan. Det är i samma linje, kanske lite olika tongångar, vissa låtar är lite luftigare, någon kanske är lite tyngre. Jag har fått kommentarer, så här ”Ja, men det låter lite mer amerikanskt luftigt.” och jag vet inte. När man är i processen att skriva så är det jättesvårt att veta.

Kanske lite mer press på er nu.

Ja, verkligen. Alltså, superpress. Andra skivan är ju svår och, som sagt, det är då det är dags att såga folk liksom. Om man har skrivit en skiva som funkar, som har blivit stor, som folk gillar, så blir det ju alltid så här att ”Okej, nu ska vi se om de kan göra det igen.”. När vi skrev Kids In A Ghost Town så fanns det inga demos, ingenting, och vi skrev den från grunden. Vi skrev låtarna en för en för en. Vi skriver inte 20 låtar och sedan väljer vi 10, utan vi skriver för att varje låt ska ha sin plats på skivan. Man kanske börjar med en demo på någonting, riff, någon refräng, lite harmonier, en brygga, och så bygger man lite och så känner man så här ”Äh, det är inte tillräckligt bra. Nej, men då steker vi det. Då kör vi en ny låt.”. Varje låt ska ha sin plats på skivan, som på den gamla goda tiden med vinyl. Första låten, första intrycket, ska sätta standarden på skivan och sedan när man vänder till B-sidan så ska du ha en lika stark låt där.

Från vänster: Mattias Carlsson (trummor), Marcus Åblad (bas), Tobias Gustavsson (sång), Jonny Wemmenstedt (gitarr), Martin Frejinger (keyboard).

Låtarna tillhör ju, som sagt, samma fack som Kids In A Ghost Town. Men på Kids In A Ghost Town kunde ni ju faktiskt överraska. Det kan ni inte göra nu. Hur känner du inför det?

Nämen så är det ju. Det var ju mycket så när första plattan kom och första videorna kom, On The Run och 1989, att folk kände någon form av en tidsmaskin. Videorna var mer berättande och små, små långfilmer, allt från att Twisted Sister hade någon rektor som jävlades med bandet, och vi har Per Ragnar som ska förstöra för bandet. Lite samma typ tänk, och folk gillar det. Jag har ju tyckt att hårdrocken har varit lite eftersatt med just videor, att det kan vara superbra låtar och allting, men att det blir ointressant med green screen och en performance video, och det är lätt att scrolla. Men får man något annat, med kontext till låten, med hela storyn, så blir det något annat, och det var väl det som bar egentligen från start när det började bubbla. Vi hade två låtar, vi hade inget skivbolag, inget produktionsbolag, inget management, ingenting. Vi gjorde allt själva. Det kan ju vara svårt i det läget att få ut materialet, men om man gör rätt sak så kan det ta sin egen väg och börja bubbla lite. Sedan börjar folk dela, ”Kolla på det här. Det här är bra. Det här är kul.”.

Det måste vara en jäkla stor självuppfyllelse att ändå ha gjort så mycket själv och lyckats på något sätt.

Ja, verkligen. Vi har ju spelat sedan ’89. Jag var tolv och ett halvt år när jag och Tobbe bildade bandet. Sedan körde vi fram till kanske ’95/ ’96. Så här ’89–’96. Vi var ju redan då så här att ”Får vi något gage?” och ”Ja, ni får 1500.” och då köpte vi pyro.

Har ni tagit någon låtskrivarhjälp lite utifrån också, eller har ni skrivit allt själv?

Nämen, vi skriver ju allt själva, och sedan har vi en briljant kille som heter Håkan Glänte som är med och skriver också. Så att vi har ju ett litet team. Men sedan är det också så att: Jag bor i Stockholm, sedan 21 år tillbaka, och Tobbe bor ju i Sitges i Spanien. På första skivan då bodde han ju fortfarande kvar i Stockholm. Då hade vi våra låtskrivarkvällar. Vi satt i studion och då hände det ju väldigt mycket. Om man känner att något inte funkar då avfärdar man det på så här fyra minuter. Nu är det 400 mejl och Mp3:or som man skickar, så det är en annan process, absolut. Och vi är ju inget repande band. I och med att vi har två från Falköping, en i Göteborg, jag i Stockholm och Tobbe i Sitges i Spanien, så kan vi ju inte repa. Så det blir ju aldrig att vi testar idéer, så här ”Ja, men vi ses på tisdag kväll. Fan, jag har en låt på gång.”. Det händer aldrig, utan det blir mer att vi som skriver har grundidéer, och så kollar man och så skickar man filer och så pratar man telefon och facetimar lite och så här ”Kolla på det här riffet.”.

Textförfattandet: Då känner jag så här, lite skämtsamt, ”Fan, var inte alla bra idéer tagna redan till första skivan?”.

Alltså, jag är ju egentligen fel man att svara på det här, för att jag är ju mer i musiken, låtskriveri och harmonier och så här. Tobbe är ju huvudtextförfattaren, men den här skivan är en förlängning av liksom kanske lite det här ”Peter Pan. Att inte växa upp.”. Ja, men du vet, någonstans, så. Och det är jävligt fint att få göra detta när man närmar sig 50.

Teenage Rebel. Ute 31:a maj 2024.

Med första skivan var det ju uttalat att ni tänkte er tillbaka till ungdomen, men kunde ni tänka er tillbaka till ungdomen på samma sätt den här gången, liksom mentalt?

Ja, men lite tror jag. Kanske inte lika starkt som på första, för då var det ju verkligen att det beskrev sommarnätterna i Falköping, uppe vid sjön och så. Jo, men det är en förlängning av det. Det är det absolut.

Börjar minnena flyta ihop lite nu? Man vet inte riktigt kanske.

Nej, men verkligen. Vi gör ju så mycket saker nu. Det är ju lättare att minnas någonting som var så här ’93 än ”Vad gjorde du för tre veckor sedan?”. Vi var i São Paulo och spelade på Summer Breeze och så bara ”Jo, men jag kommer ihåg lite av det också.”. Men absolut, det flyter ihop. Det gör det verkligen. (Notering: Bandet spelade i Brasilien faktiskt sex veckor innan intervjun genomfördes.)

Även fast man ibland vill det så kan det vara svårt att leva i stunden, i det här korta.

Men alltså, vi pratar så mycket om det. Vi pratar jättemycket om det. Alltså, vi är så jävla glada för detta, att man kan göra detta i mitten av livet, och det är ju på bekostnad av barn och familjer. Allt ska funka, jobb och så, innan vi kan skippa jobben och köra på fullt ut liksom. Vi hade ju aldrig kunnat tro att det skulle kunna bli så här och grejen är att det är väldigt svårt att ta in och, som du säger, att leva i nuet. Så här ”Nu står vi på den största scenen på Sweden Rock. Man kan springa tio meter åt det hållet.”. Men vi försöker. Som sagt, vi pratar mycket om det, att ”Fan, nu ska vi njuta vi det.”. Man vet ju aldrig liksom vad som händer.

Tobbe sa på scenen att skivbolaget ville att ni skulle vara lite mer som rockstjärnor, men som publik så säger jag tvärtom, för det är ju kul att se ett band som lyser upp lite. Pratar ni om sådant också?

Ja, men verkligen, och grejen är det att vi har det som mantra att ”Nestor har roligast.”. Vi har kul. Sedan har vi alltid en kvalitetssäkring. Vi drar allt 200 varv, när vi skriver låtar, när vi repar, live, framträdande, iscensättning, allting. Vi gör det 100 %, hela tiden liksom. Men att inte glömma att ha kul. Ingenting varar för evigt. Vi vet inte. Om ett och ett halvt år är vi kanske här uppe (Visar med handen en nivå ovanför huvudet.), men det vet vi inte. Och det bubblar överallt, i jättemånga länder. Alla är med oss. Vi har en tiondeplats på Trendchart i Tyskland, och då är det inte bara hårdrock, utan alla genrer, över hela världen, och då hakar alla på, radiostationer, alla vill vara med, allt bubblar, Australien är med, Japan är med. Så att vi vet ju inte. Vi är ju bara mitt i det. Vi har kört nu i två och ett halvt år, så man vet inte än. Det är kanske så här att vi kanske lägger oss på den nivån, fast då tror jag att vi kommer strunta i det. Om vi kan, om det funkar, så ska vi ta det så långt det går.

Kan du berätta lite om videorna? Vi kan börja med Victorious.

Det var faktiskt en polare från Falköping, Pirren. När han hörde den låten så var han bara ”Ni måste göra en hockeyvideo, för det här känns hockey.”. Han är en gammal hockeykille liksom. Vi sa bara ”Ja, men det är ju bra.”. Då tänker man gamla Youngblood, Rob Lowe, och också med titeln Victorious. Ja, det var väl grunden för plotten i videon, alltså ”Nu kör vi hockey.”. Tobbe och Mackan är ju gamla hockeylirare, och vi andra, inte så mycket, och ”Fan, nu måste vi åka skridskor. Vi måste fan träna lite. Fan, vi ska ut på isen. Det kommer vara en lördag i Glimåkra ishall, 8 timmar.”, så jag bara ”Okej, fan, jag borde nog träna lite.”. Men det var också så här ”Ja, fast vi kommer inte hinna. Jag kommer inte bli bättre. Jag behöver ett halvår.”. (Skratt) Men det gick väl helt okej. Man får ju klippa och fixa och så.

Då hoppar vi till andra videon, Caroline.

Det kändes som att vi bara ville ha en skön story till låten. Vi hade ju Sanna, en dansare som hon är, och vi ville bara gå ifrån kanske lite av att det har varit så jävla bombastiskt, om man kollar på On The Run, 1989, och Tomorrow med Samantha Fox. Så, att bara liksom ”Nämen, vi kan sitta i en tågkupé.”, så vi hyrde 50-/60-tals tåg och sitter så här ”Ja, det är mjukt och fint.” och bara hittar en atmosfär till låten liksom.

Då tar vi tredje då, Teenage Rebel.

Ja, det är ju en lyrics video, så den är ju bara egentligen komponerad med bilder och text. Det är väl också för att vi har lagt för mycket budget på allt. (Skratt) Nej då.

Men samtidigt kan det ju vara en sanning med modifikation det där.

Jo, absolut. Men den är också fin, med lite så här inklippsbilder från när vi var unga. Ja, en bra ton i den liksom. En bra, lugn ton i den. Passar låten.

Från en sak till en annan. Er festival i Falköping, Nestorfest. Kan du berätta lite om den?

Absolut. Jag kan säga det först: Alltså, när det började bubbla med Nestor och att vi kände att vi höll på att breaka och att alla var på, då tänkte vi så här att ”Fan, vi måste ju spela i hemstaden. Var ska vi spela?”. Då tänkte man tillbaka så här ”Var var vi när vi var unga? Ja, men det var ju i folkparken.”. Om man kollar Okej-tidningen, så oavsett om de var Europe, Roxette, Magnus Uggla, Orup, så fanns det alltid en ruta ”Turnéplan” och det var så här ”Folkparksturné”, med datum, datum, datum, alla folkparker. Då kände vi så här bara ”Va fan, det är klart, vi måste ju spela i Falköping, och vi ska spela i Folkets Park.” och då kom vi upp med konceptet att vi skulle göra en tidsmaskin med dubbeldisko, att göra en folkparkskväll, som blev Nestorfest. Så första året var det ju bara vi och dubbeldisko. Och sedan har vi utökat det såklart och i år kör vi två dagar i Falköpings Folkets Park den 9:e och 10:e augusti. Det är vi, Night Flight Orchestra, The Gems, Hardcore Superstar, Sator. Nämen, det har blivit ett inarbetat koncept liksom, att hela staden lever upp, och det kommer ju folk från, ja såklart, Tyskland för oss. Det blir som en liten lätt karneval. Hela staden bara briserar. Allt är utsålt. Alla hotellrum. Allt liksom.

Sista grejen. Är det så att hur bra det än kommer gå för er, kommer ni alltid bli ihågkomna som bandet som brände sina chanser att leva ett rock ’n’ roll-liv i ungdomen?

Ja, ja, fast vi försökte, i ungdomen. Om det hade funkat då så hade vi kört lika hårt som nu. Även när vi var unga så försökte vi alltid att göra det lilla extra. Nämen, nu är det bara stenhårt, bara pang på. Det känns som att vi har mycket mark, att det börjar bubbla ordentligt överallt, så att det är jättekul.

Av Tobbe – Publicerad 14:e juni 2024

Jona Tee släpper sin andra platta med power metal-projektet New Horizon, den här gången med Nils Molin på sång. Metal Covenant åkte till den förstnämndes studio för att lyssna på hans ord om sin nya skapelse samt lite om alla andra band han medverkar i.

Så då blev inte New Horizon en engångsgrej uppenbarligen.

Nej. Det har blivit två hittills i alla fall, och förmodligen blir det mer, tänker jag.

Kändes det nu som att förra plattan Gate Of The Gods inte var riktigt komplett, så att du nu kompletterat det på den här nya plattan?

Nej, jag har snarare tagit fasta på grejerna jag gillar med Gate Of The Gods. Jag gillar de episka grejerna, alltså Stardust och Gate Of The Gods och har jobbat lite mer det. Så med Conquerors nu då så blev det mer att vi hittade en röd tråd och en gemensam nämnare med många av handlingarna. Och jag och Nils märkte att vi gillade samma filmer och serier och så. Det vart jävligt nice att skriva låtar på det sättet liksom, att man hittade att ”Den här ska handla om det och den här ska handla om det.”. Men absolut, alltså, den första plattan var ju skriven över ganska många år. Det var ju låtar som hade legat i byrålådan sedan, ibland, 2012 liksom, och Stardust-introt skrev jag hemma på piano när jag var typ 14. Jag lånade liksom delar från livet. Så den var ju skriven över en lång period, och med det också många olika inspirationskällor, medan den här nu då vart mer skriven till nu. Jag hade kanske gjort fyra eller fem låtar, med Erik liksom, innan Nils hoppade på. Daimyo finns med Eriks sång också. Så då blev det mer att man skrev till den här, och visst, då hade man en klar bild av vad man ville göra och vad man gillar med första, och sedan försöka manövrera lite så att det inte blir som alla andra jävla grejer man gör, så att det inte börjar låta Crowne eller H.E.A.T liksom. Så man får dribbla lite, men jag tycker att vi hittade ett ID med den här ändå. Lite spritt i stilen, men ändå enhetligt liksom, tycker jag det vart.

Nya plattan Conquerors. Ute fredag 14:e juni 2024.

Hur mycket kunde du liksom släppa in Nils i låtskrivandet, med tanke på att Gate Of The Gods var skriven nästan enbart av dig själv?

Mycket, skulle jag vilja säga. Men alltså, det musikaliska tror jag att jag har gjort det mesta av ändå på den här. Men han var väldigt så här ”Om vi ska göra det här så vill jag vara med i processen, jag vill ha något att säga till om med låtarna, och jag vill inte bara vara en inhyrd sångare.”. Jag är skitöppen för det. Jag älskar att skriva med andra, för det är alltid en boost och man liksom influerar varandra och hittar vägar som man själv kanske inte hade tänkt på liksom. Så jag släppte in honom, och kanske mest på det här med texter och att hitta teman, men också med melodier och så där. Vi hade några sessioner där vi satt och skrev här, annars var det liksom att man bollade och skrev texter lite fram och tillbaka. Det var en jävligt kul process.

Kan det vara svårt att sitta två stycken tillsammans? Kan det vara svårt att komma in i flytet då? Kan det vara lättare att sitta ensam?

Ibland så kan det vara tio gånger boost att sitta med någon och att man bara triggar, som ”Åh, fy fan vad bra. Det där blir skitcoolt.”. Samtidigt kan det vara så att om man får skrivkramp så kan det vara lite mer besvärande att bara sitta där liksom. Det fick inte vi faktiskt och vi fick ett jävla flyt. Alltså, vi satt här ock skrev texter, spelade in demosång, labbade med låtarna, fixade arrena och tog ett par bärs liksom. Jag går ju hit varje dag och jobbar, oavsett liksom, och att bara komma hit och sätta sig själv är ganska nice. Dra på kaffet och sitta och skriva musik, om man inte har något specifikt att jobba med. Men det kan både vara en välsignelse och en förbannelse att jobba med andra, men i det här fallet har det varit jävligt bra.

Med dina kontakter här i Sverige så känns det för mig som att du inte direkt behövde gå ut på någon längre jakt för att få tag på en ny sångare till det här projektet.

Men det var en jävla sångare man fick tag i också. (Skratt) Nämen, alltså, att fråga Nils först var liksom det bästa, för att vi hade snackat om, dels att han skulle ha sjungit två låtar på Gate Of The Gods, som sedan Erik tog hela på, och dels så hade han kontaktat mig och vi messade lite kanske vid 2019, eller något sådant, att det vore kul att göra en platta ihop någon gång. Så jag frågade honom jävligt tidigt och sedan så behövde han marinera den och känna lite på den. Sedan gjorde vi ett cover-gig, som Kicken styrde upp, med Carola, och Nils sjöng och det var lite metal-covers liksom för någon företagspryl. Då hade det gått ett tag efter våra mess, så han ”Jag vill ju jävligt gärna göra det här, men jag vet inte hur jag ska ha tid med det.” och jag bara ”Va fan, kan vi inte bara ses? Vi bränner in två låtar och bara känner på det, känner om det finns någon synk liksom.”. Och det fanns en jävla massa synk, kan jag säga. Alltså, han smällde in Daimyo först, tror jag, och det bara satt direkt liksom. Han vet exakt vad han ska göra bara genom att lyssna på den. Så att det var väldigt lite så här att coacha sången. Han har jävligt bra koll på vad han ska göra. Kanske lite ”Gör lite så här och så här.”, men annars hade han en jävligt bra koll. Så det var så här ”Fan, vad kul det var.”. Och sedan så gick det lite tid och vi gjorde Shadow Warrior också. Sedan sågs vi på Sweden Rock, några enheter in liksom, då skålade vi och sa ”Va fan. Vi ska väl göra den här plattan ändå.” och sedan rullade vi igång det liksom. Sedan skrev jag, och vi, över sommaren. Då kom det ganska många låtar till, bland annat Apollo. Jag hade semester och satt ute på landet liksom och bara satt och skrev med en liten keyboard. Du vet, Messenger Of The Stars kom till, Before The Dawn kom också till, liksom där i den vevan. Med Before The Dawn var det verkligen så här att ”Va fan. Utvandrarna. Den måste ha en låt. Den ska handla om det och få med hela det här svenska Vilhelm Moberg-uttrycket.”. Det var jävligt kul och när man hittar liksom den linjen då blir det ganska enkelt när man skriver.

Ja, enkelt för dig i alla fall.

Ja, man gör det ju varje dag, så. Det är ju också det luriga, som jag snackar med många låtskrivare om, att om man kliver ur den här zonen för länge, jävlar vad svårt det är att hitta tillbaka då till att börja tänka kreativt och liksom få igång hjärnan. Så det är farligt. Jag försöker hålla mig i zonen hela tiden. Om andan faller på, även om jag är på semester eller någonting, så ska man kunna liksom sitta på kvällen och ta ett glas rött och meka med någonting.

Hur stor fördel drar du av att kunna coacha Nils lite nu när han sjunger, med tanke på att du faktiskt är en hyfsad sångare själv?

Helt okej. Men alltså, det hjälper ju som fan när man ska visa sångaren vad han ska göra, istället för att bara försöka med konstiga ord, bara ”Kan du låta som Skalman?”, utan man kan faktiskt visa ”Gör så här liksom.”. Nämen, det är en jävla fördel, tycker jag.

Erik och Nils, båda är jävligt bra sångare, och när de sjunger power metal-låtar och heavy metal-låtar, hur agerar du olika?

Ja, Erik gillar att bli jävligt coachad. Han mår bra när man liksom ”Men gör så här. Prova det här.”. Trycker på liksom. Men han är ju jävligt bra. Han kan ju lägga grejer själv. Alltså, många av hans covers lägger han hemma liksom och det blir ju kanon. Men han är jävligt mottaglig för det där. Men som sagt, Nils, han har själv jävligt bra koll på hur det ska vara. Jag och Erik kanske inte har, du vet, exakt samma bakgrund när det kommer till musik, så det är inte så självklart att han har koll på power metal så som jag har. Ja, det är klart att han har koll på bitar, men Nils har en jävla koll på hårdrock, så han vet ju om man säger ”Ja, men kör lite så här Black Sabbaths Headless Cross liksom.”. Då vet han vad man menar. Eller om det är Dio, eller vem som helst liksom. Han har ju det där bluesiga Dio/ Coverdale-trycket, det finns där liksom, och även det svävande Dickinson-registret. Vi har exakt samma tycke och smak på sångare liksom. Du vet, gillar väl samma musik, som Yngwie och den där sortens gammal neoklassisk metal.

På förra skivan hade du ett flertal gästartister. Hur ser det ut på den fronten nu med den nya skivan?

Jag och Nils, får vi säga, är själva liksom gruppen nu. Sedan spelar Georg från Dynazty alla trummor. Han spelar kanon liksom. Och sedan har vi Love från Dynazty som kör två solon. Sedan har vi Daniel från Degreed som spelar två solon. Och sedan Laucha, som spelar på första plattan också, en argentinare, som också spelar två solon. Sedan har jag tagit fyra solon också faktiskt. Jag hoppade in i solosfären på den här plattan. Med Alexander The Great var jag så att jag inte ville ha det för bra heller. Jag vill att det ska vara lite så här genuint 80-tal. Inte för att Adrian Smith och Dave Murray är dåliga på något sätt, men de är inte så här shred-turbo-teknik-bra som gubbarna som spelar på plattan är liksom.

Gästartister på Conquerors: Georg Härnsten Egg (Trummor), Love Magnusson (Sologitarr på King Of Kings och Edge Of Insanity.), Daniel Johansson (Sologitarr på Daimyo och Apollo.), Laucha Figueroa (Sologitarr på Shadow Warrior och Fallout War.) samt Elize Ryd (Sångduett på Before The Dawn.).

Av alla superbra låtar det finns här i världen, varför valdes just Alexander The Great att göras en cover på?

För det första är det en av mina och Nils favoritlåtar med Maiden. Han älskar den. Förmodligen tamejfan det bästa spåret på Somewhere In Time. Jävligt kul att vi fick se den live på Sweden Rock förra sommaren. Plus att vi liksom hittade den här gemensamma nämnaren med Conquerors. Alexander den store, han är ju en av de största när det kommer till ren expansion av rike liksom. Det kändes jävligt rätt att ta den faktiskt och jag tycker det är lite kul att ta sig an en riktigt episk jävel. Den är ju fan åtta minuter liksom, med många partier. Så det var kul. Den är helt rå, på det sättet att det är ingen tilltightning av trummor, basen är spelad med fingrarna. Den ska vara sann mot originalet liksom. Det är väl ambitionen i alla fall. Sedan la jag till lite symfoniska grejer, bara för att boosta lite.

Den ligger ju sist på plattan. Är det knepigt tycker du att lägga låtarna i, enligt dig, rätt ordning så att du får ett flyt i det?

Jo, men det gick nog ganska enkelt ändå. Jag kände att Against The Odds skulle vara öppnaren, för det är en käftsmäll liksom och den bara bränner igång direkt. Sedan ville vi väl lägga de låtar man tycker är starkast först liksom, så det vart ju King Of Kings, Daimyo och Apollo där i början, tidigt. Och sedan hitta flytet mellan dem också, med midtempo, upptempo och tyngre grejer. Odds först, Alexander sist, och sedan så fick man fylla i. Och någonstans på andra halvan vill man ha Dawn också, som är en ballad liksom. Men det gick ganska bra. Vi dribblade lite om vilket andra spåret skulle vara. Det blev King Of Kings till slut. Jag tror att jag ville ha Daimyo typ, men den fick Nils faktiskt. Nej, det var ganska enkelt ändå, men det kan vara lite lurigt. Men börja någonstans, man hittar start och stopp, så brukar det flyta på liksom. Men det är också så jävla skönt att inte ha ett band man behöver ta hänsyn till och bara bestämma själv att ”Det här är rätt låtordning. Pang!”. Med H.E.A.T, då skulle det kunna ta två månader för fan att bestämma låtordning (Skratt), ”Men jag tycker ju så här…”.

Hur fungerar ett band utan en klar ledare?

Nämen i New Horizon är det kanon, för där är det bara två, och jag bestämmer det mesta. Men i H.E.A.T är det spännande, för att där fan är det rena rama Vilda Västern. Jag är den som har mest damp där liksom, så jag försöker driva på, men det är annorlunda dynamik liksom med människor man känt länge. Jag och Dave (Dalone) har känt varandra sedan vi var sju bast liksom. Så att, du vet, om man säger ”A fan, kan du inte göra det här?”, så ”Ska du komma och säga vad jag ska göra?”. (Skratt) Ja, du vet, det blir den där grejen. Jag hade väl gjort likadant tillbaka kanske. Men det är lite lurigt det där, med att ha band liksom, att alla delar lika och så här. Men det är enklare med tydliga ledare liksom.

Kärnan i dagens New Horizon. Från vänster: Jona Tee (gitarr, bas, keyboard och bakgrundssång) och Nils Molin (sång).

Raskt över till videorna. Vi kan ta dem i tur och ordning. Daimyo, Apollo och King Of Kings. Vad kan du säga om dem?

Daimyo. Den har fan jag gjort. Gick från att inte veta hur man gör till att bara ”Äh, jag gör den.”. Så jag lärde mig via DaVinci Pro och satt bara och klippte och satt och AI-genererade bilder liksom, ”Det där är coolt.”. Fan vad jävla massa mek det var. Men fan, det vart okej ändå. Jag ville bara ha en vibe liksom, så jag tänkte att det skulle vara svart och rött. Sedan ville jag att Apollo skulle vara blå. Så de blev någon slags motpoler. Apollo lejde vi ut liksom. Vi ville bara ha viben från rymdkapplöpningen som var under kalla kriget. Det blev ju schysst, tycker jag. Där fick Daniel vara med och lira sologitarr. Det såg tomt ut på Daimyo utan, då jag stod och kompade under solot. Så att då kom han in och körde. Jävla duktig gitarrist faktiskt. King Of Kings körde vi in i studio här, livebilder, och vi var ute i Fresta kyrka i Väsby. Min och Daves konfirmationskyrka faktiskt. Vi hade lite känningar, som gammal Väsbybo liksom, så vi hade den i två timmar och filmade lite vid någon gammal 1700-talsorgel och framme vid altaret. Det är en sjukt kristen vinkel på hela den låten, och det är kul. Det är många kristna som har tagit till sig den som sin låt och så här ”Fan va coolt.” och att det är ett metalband som gör det. Sedan kanske de blir lite besvikna på att vi inte är ett renodlat kristet band, utan att ambitionen var att göra en historisk porträttering av Jesus som en historisk person. Men i och med att det är power metal vill man ju ha ”Hail king of kings” i reffen liksom. Men det är fan kul ändå. Vi har fått kontakt med Loud And Proud, någon kristen festival i Tyskland, ”Fan, kan ni komma och lira? Vi har hört från någon pastor i USA att ni…”. Fan, va coolt liksom. Men vi får se. Vi har ju inga planer på att turnera. Det kommer du säkert fråga om, eller hur?

Ja, det kommer jag göra. Men först kvar lite om videorna. Du spelar olika instrument i dem. Det är lite bas här och lite keyboards här och lite gitarr där.

Alltså, jag har ju lagt mycket mer tid på att spela gitarr och bas, eller kanske inte bas, men gitarr i alla fall, på skivan än vad jag har lagt på keysen. Det är ju klart att jag lägger tid på dem, men det känns inte som att man sitter och spelar som en keyboardist. Det är ju inte en sådan här keyboard-driven platta. Visst, det finns orkestrala delar och det finns syntar, men det är inte så här, du vet, att det är keyboard-teman på det sättet liksom. Men jag tycker det kändes naturligt. Jag spelar ju de instrumenten på skivan. Det är kul att variera lite. Det var förjävla kul att spela bas. Jag gjorde några gig för några helger sedan med Kicken med Metal All Stars och spelade bas. Jävlar vad kul det är.

Ja, det är ju lite skillnad mot att stå bakom dina keys.

O ja, att få stå längst fram, Ja, ja, för fan. Att ha lite mer närkontakt. Det är ju kanon liksom.

Varför flyttar du inte fram dina keyboards på scen då?

Keyboardisten ska fan hålla sig i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig som en keyboardist. Det var så här ”A ja, jag kör väl det då.”. (Skratt) Jag växte ju upp med Dave, som var svinbra på gitarr och orkade sitta och nöta så här. Jag har alltid varit okej på gura, men det vart så här ”Ja, han får vara det. Och så behöver vi keyboards.”, för, du vet, vi älskade Toto och Europe och så här, så ”Ja, ja. Jag gör väl det då.”. Men som basist skulle jag nog fan kunna gigga. Får se när Jimmy (Jay) hoppar av, då tar jag basen. Det lär han inte göra dock. Och i H.E.A.T är jag keyboardist.

I videon till King Of Kings, då ser det ut mer som ett band verkligen.

Precis. Och det är för att vi ville göra en performance video också. Men, alla som är med i videon spelar ju också på låten, så det är ju vettigt att alla är med liksom. Det är bara vi fyra som är med som medverkar på King Of Kings. Men det är kul. Alltså, skulle man kört live så hade jag jättegärna haft Georg och Love liksom, och Daniel. Det hade varit jävla coolt. Och så mig på bas.

Där får man ju gärna, precis som du trodde att jag skulle fråga om, ett litet, litet intryck av att ”Va fan, det här kan ju vara ett band.”. Alltså, inte bara en tvåmannagrej, eller en en och en halv-mannagrej, eller vad jag vågar kalla det för.

Ja, det skulle ju vara svinkul. Men jag har inga ambitioner av att göra ett helband av det. Det är så här: Skulle det bli efterfrågan, då får man ju avväga det. Men, jag menar, efterfrågan händer ju inte bara. Det får man fan jobba fram liksom. Så troligtvis kommer det hålla sig till ett studioprojekt, och kanske något enstaka gig. Vi gjorde ju Sweden Rock med Crowne. Det var ju skitkul. Men det var ju Kicken som fixade det liksom. Där hade man ju velat göra lite fler. Det var skitkul att lira de låtarna. Det hade det varit med New Horizon också.

Jag kommer ihåg att du sa det om Crowne ett halvår tidigare, att du inte var så sugen på att åka ut och jobba upp namnet och spela på, inte vet jag, klubbar och pubar.

Exakt. Man har ju gjort det slitet med H.E.A.T liksom. Det är några hundår. Man skulle kanske börja på en lite högre nivå än för fem pers i Väsby liksom. Om man väl skulle sätta ett gig, ponera att vi skulle göra Sweden Rock nästa sommar, om man ändå lägger ner dagar på att repa in skiten, då kan man lika gärna sätta ett gäng liksom, så då skulle ju man nog göra en grej av det. Och det var ju samma sak med Crowne också. När vi hade det där, fan, då skulle vi lika gärna kunnat köra liksom.

Om ni nu skulle spela live, skulle ni kunna köra Erik på sina låtar och Nils på sina låtar?

Alltså, rent teoretiskt, absolut. Men det vet jag inte om man skulle göra. (Skratt) Men ja, absolut, men det skulle vara ett jävla företag. Nä, jag vet inte. Jag har inte riktigt landat i det. Det är klart att jag har tänkt tanken att man skulle kunna köra båda och att det skulle varit jävligt coolt liksom. Eller om Nils skulle ta Eriks låtar också liksom. Nämen, fan, det hade varit coolt. Det hade varit kul om Erik hade gästat med H.E.A.T också liksom. Så man får se vad som händer.

Jona Tee – Låtskrivare i New Horizon, H.E.A.T, Crowne och DAMPF.

Innan vi avslutar så måste jag fråga lite om hur läget är i dina andra band också. Så, hur är läget i H.E.A.T idag?

Vi håller på med nya plattan. Den är väl snart klar. Vi saknar lite grejer som inte är lagda än. Det har tagit ett jävla tag faktiskt, om man frågar mig, att få klart det här. Men vi har fjorton låtar nu. Tio typ klara och fyra som vi saknar lite sång på. Men det blir bra, fan. Det blir en bra platta. Jag tror det. Den har verkligen fått växa fram och den är en sådan här skön mix av klassiska H.E.A.T och lite nyare. Det finns definitivt det här H.E.A.T II- och Force Majeure-soundet kvar, men vi har gått lite mer 80-tal på våra fronter och vågat vara lite snällare på några låtar. Och sedan är det så här: Vi har fjorton spår, tio kommer hamna på plattan. Vilka tio man väljer kommer ju avgöra vad det blir för sorts platta. Säg att vi har tio låtar som är ganska 80-tal, då skulle den ju bli mer 80-tal. Men säg att vi skulle ta bort fyra som är 80-tal och in med fyra som är lite mer tyngre och episka, ja då blir det en annan platta. Så det är lite lurigt det här, hur man ska paketera det och vad det landar i till slut. Men det blåser lite 80-talsvindar hos oss och det är kul att ha inspirerats av den första plattan och lyfta över det.

Hinner skivan ut i år då?

Jag tror fan det. Ja, den måste fan göra det, för vi har turnéer i december planerat. Så det hade varit jävligt bra, i alla fall om singlar har börjat släppas. Jomen, det skulle jag tro. Alltså, vi levererar den här nu i juni, så på fem eller sex månader klarar de nog det på. Men det blir jävligt coolt. Det blir kul att få ut en ny H.E.A.T-skiva.

Crowne då?

Crowne-plattan ska jag börja skriva på. Den ska väl vara klar i år nästan faktiskt. Så den skriver jag på i sommar. Jag ska prodda Sisters nya också här, först, och sedan börja skriva på Crowne och börja spela in den i höst så att vi är klara i slutet av november eller så. Så den kommer nog i början på nästa år.

Så en tredje skiva med Crowne alltså. Det var jag inte helt säker på, av någon anledning.

Ja, den kommer. Jag tycker verkligen jag har hittat någon slags balans av vad som är Crowne, vad som är New Horizon och vad som är H.E.A.T. Jag brukar alltid dra låtarna via H.E.A.T först och bara ”Vad tycker ni? Är det här någonting vi skulle kunna göra?”. Alltså, ”Jag skrev den här till Crowne.” eller ”Det här är en NH-låt.”. Alltså, då jag känner att det ligger och så här skaver liksom. Typ Champions, som gick skitbra med Crowne, den ville jag göra med H.E.A.T. Jag var så här ”Fan, det här är en hittig låt, grabbar. Fan, den här skulle vara skitcool att göra.”, men de bara ”Men det här är mer Crowne liksom.”, och jag bara ”Helt okej, men då gör jag den med Crowne.”. Och samma sak med Operation Phoenix. Den skrev jag också till H.E.A.T. Javisst, det kanske är lite mer så här power metal-dofter, men det hade varit coolt att göra en sådan episk låt, men den ville de inte heller ha. Det blir ju inte resterna, utan det är låtar som jag tycker är bra, som får plats i ett annat forum liksom. Ready To Run också, från Operation Phoenix. Fan det är ju skitbra, för jag har ju en massa låtar som jag tycker är bra som inte kommer med på H.E.A.T-plattan nu. De ska jag ta till Crowne.

Gör du något med DAMPF längre?

Där kommer också en ny platta. Nytt skivbolag, Silver Lining. Det kommer bli en mer käftsmäll-release än att det byggs upp. Den blir fan jävligt ball.

Där blir jag nyfiken på om den kommer låta likadan, eller om det är mycket ändrat, eller om det är lite annorlunda musik?

Den nya är lite tyngre och lite mer teknisk liksom. David Wallin trummar ju också, och han är jävligt duktig liksom.

Autumn’s Child. En gammal grej du gjorde för typ fem år sedan. Är det ett avslutat kapitel för dig?

Ja, det får man säga. Inte för att jag inte gillar det, men det var så att jag inte hade riktigt tid liksom. Det fick vara så. Det var inga konstigheter för någon. Det var bra grejer, men det gav inte så mycket så heller. Fan, det är kul att de kör på liksom, tycker jag.

Av Tobbe – Publicerad 12:e juni 2024

To no surprise, and I say this in a good way, the new album for a major part sounds kind of like ´80s Riot.

You know, we were off for a while. So when we came back, we switched record labels and we switched producers, so we said, “You know what? Let’s make a record that is all eras of Riot.”. So when you hear it, it’s not just the power metal. We decided to, like, do songs that sound Rock City, Narita, Fire Down Under, so that’s what we did. I wrote a song called Lean Into It; sounds like Overdrive. I wrote a song called Feel The Fire; sounds like Judas Priest old-school rock. We thought, “On this record, let’s not do one style. Let’s spread it out. All the Riot eras.”. You know, the heavy, the hard rock, and all that stuff. So we did that, and we recorded 20 songs, and then we picked the best dozen, like we always do. So we feel like this is a good representation. It’s got some from the older school, power metal, and the Mike DiMeo era. So we think we have a good variety. You know, it’s my style, and Mike Flyntz’s style, you know, and then we combine. We think it’s a good record.

Could that, in any way, come out to you as a little bit contrived because you are writing in that way?

A lot of people, when they tell you, like, “This is not Riot!”, it’s like, “Well, I’m not doing the old Riot; I’m doing my Riot for an original member of Thundersteel, so we do that forward.”. So that’s what I’m saying, “We’re doing this.”. So, you know, we try to please everybody. Next year will be the 50th anniversary of Riot. So we were figuring we need to make a well-rounded record. It touches base on all the eras and stuff like that. But I mean, you know, it’s one of the things, like we’re an old-school band, but we’re still trying to, you know, stay relevant and that kind of stuff.

Out May 10th, 2024.

Is there any other type of music that could influence you to write songs for a new Riot record?

Well, yeah. You know, I’m old-school. I turned 61 this year. 61. I can’t believe I’m still here. The deal is, when I was growing up, my father was into music, and so was my mom. My father loved Deep Purple, Doobie Brothers; you know, all their earlier, and my mom liked Motown; you know, fucking Smokey Robinson, The Temptations. So I grew up with a well-rounded state of mind for music and stuff like that, so when I grew up my favorite bands were Deep Purple, Thin Lizzy, because I liked the bands with a bass player, like myself, that’s the lead, out-front bass player. Phil Lynott, from Thin Lizzy, wrote all the songs. He was out-front. Steve Harris, Iron Maiden, bass player, out-front, the main guy. And that’s how I am with Riot. I write all the songs. I’m out-front. So I like a band that has a lot of bass, along with the other members, but, like, the bass influence in there, and stuff like that. So I bring a little bit of everything. I bring a little bit of the power metal, and then from my own groove, and stuff like that. So one thing that’s cool with a band like Riot, when you get on stage, we cover all the bases. We don’t just sit there and hit you in the face; we can groove, you know. And when you see Riot, what you see is what you get. We never use tracks. The whole band sounds that good, even Todd Michael Hall. He sounds like a record, and he’s singing live. It’s incredible. We’re lucky. He’s excellent. When I go home, I watch a YouTube, people with their camera, and I’m like, “He fucking sounds like the record.”. And people, like, “You’re not playing to tracks?”, and I’m like, “Nooo, it’s real.”. They’re like, “Is it tracks?”, “No.”, and, “Are you really drinking Tequila?”, “Yes.”. It’s not fake. That is real Tequila. People will be like this, and I’ll hand them the bottle, and they’ll be like, “Woah.”. It is. It’s Tequila.

When you write songs, do you just have a clear thought of how you want it to be?

Ever since, you know, in the 1980s, when I joined Riot in ’84, Mark Reale, the original guitar player, was, like, one of my best friends and my mentor. He taught me how to write a good-structured song. He goes, “Donnie. You’re great at all the fast stuff. You know, like, Flight Of The Warrior, but in the middle of the Flight Of The Warrior you need to go (Starts singing the chorus: Shining, into the night you…) You got to write the heavy, but people must be able to sing along and have a good time.”. So he taught me a lot. I still have him in my head when I write, “What would Mark do?”, you know. And I write real aggressive music, but I’m going, like, “Well, you know, right here you have to go (Imitates heavy riffing, then goes into Shining, into the night…). We just have that formula where it’s heavy music, but a chorus where you can sing. It’s a song within a song. So that’s what I do. I try to make it very fast and heavy, but memorable, where people can sing.

Yeah, like the first song you played today, Fight Or Fall.

Yeah, you know, the crowd, “Fight – Or – Fall”. You got to do something with participation. And I look to that. When I write, I don’t just write for myself going, “Okay, yeah, I like that.”. No, I’m going, like, “What would the crowd be?”. The guy in the front row, with their jean vest with all the patches, with a beer, he wants to go, “Fight – Or – Fall”. I write to the people, I would say, yeah.

And it’s cool sometimes when it’s not too, like, complicated. It’s easier for the crowd to not go into Dream Theater stuff all the time.

Of course. And I think of that when I write. When the people are out there, what are they gonna do? They’re gonna wanna sing and shout. That’s why I write that, you know. Sometimes, you know, I write the formula Riot. I’ll do, like, Tequila, or Warrior, or, you know, all those elements that they know us for. They know us for that Riot, so I please the crowd like that. I never write for myself. What I love is I write for the people that are out there.

With that being said, what can you say about the lyrics and subjects on the new album?

Well, you know, when I write my music, like I did way back in the ‘80s, like on Thundersteel, I wrote, like, all the lyrics. I write music, but I also write all my lyrics. Mike Flyntz, the other songwriter, he writes the music, but he doesn’t write any lyrics, so Todd will write the lyrics for his songs. When I write, I just think of stuff. Like I said about music, I try to write stuff that, you know, the crowd will like. Like, the first song on the new record, Hail To The Warriors. I said, you know what? “Hail To The Warriors, our crowd.”. And then we got the singalong, “Shout! Hail!”, you know. Then I wrote Feel The Fire about an aggressive relationship. Mean Streets, the title track, I wrote lyrics about Riot growing up in New York City, playing, when we were on the streets when we were young. So I write, like, stuff like that, but I write relatable stuff from the Riot era. I don’t get too crazy, I keep it simple, and we do have a formula.

Left to right: Mike Flyntz, Donnie Van Stavern, Todd Michael Hall (today with a shorter haircut), Frank Gilchriest, Nick Lee.

When you and I spoke in 2019, you told me that you had 15 songs and that the new album was gonna be out in 2020, and now it’s 2024. I just say, what the F happened?

Well, a lot of things happened. The lockdown, obviously. When we went through the whole Covid lockdown, that put a damper on a lot of things, and it took us, like, five or six years to get a new record out. Even though, the last time I told you soon, it took a while. But what happened was: we switched record labels. We went from Nuclear Blast to Atomic Fire, turning into the new Reigning Phoenix. And then we went through three producers. We used the same guy that did Armor Of Light (Chris Collier), but we didn’t like it, because he mixed very power metal, and the drum sound fake. We’d do another guy; made it sound a little bit better. And then we were like, “Let’s go to Bruno.”, the bass player from Danger Danger, Bruno Ravel. He did Immortal Soul and a few records. When we wrote the record, like I was telling you, we wanted a well-rounded Riot record like back in the day, so we need a producer that can not only do the fast stuff, but the rock ‘n’ roll stuff. So Bruno was perfect, so we got him to produce the record. But between switching labels, three producers, and finally getting all the songs together, five or six years. That’s why it took so long. It should have been out a couple of years ago. They wanted us to release during the lockdown, and some bands did, but we said that we don’t wanna do that, because when we release a record, we wanna go out and play. And at the time we couldn’t play, “You have to have a mask, you have to have a card. You wanna go to Italy? Two-week lockdown.”, and we were like, “We can’t play like that. We just wanna go.”. So we waited for it to get back to normal, and we released. That’s why it took so long, but now we’re happy. We released a good record; now we can play.

You’ve done six albums with the band. Is there anyone you aren’t fully satisfied with?

Well, I joined Riot in ’84 when Mark had a solo band, and they asked me to join on Born In America in ‘83. I wrote four songs on Born In America, before I was actually in the band and playing. So then when they called me, and I was on Thundersteel, my first record, Mark says, “Hey. I want you to join the band, and we wanna get heavier.”. He knew my influences when I was with (S.A.) Slayer and all this. He goes, “We want a heavy record and stuff.”, so I said, “All right.”. You know, from Fire Down Under, Guy Speranza, hard rock. Rhett Forrester, that was more rock ‘n’ roll. And then when I joined, it was power metal. So, Mark was always, like, trying to change with the times. He said, you know, “Right now Judas Priest is big, Iron Maiden is big. We need to write a record that’s like that.”. So, we wrote Thundersteel, to compete with those people. So I would have to say, obviously Thundersteel means a lot to me, because I wrote almost every song on there with Mark. It’s my first, you know, album with Riot. So that means a lot to me. And Privilege Of Power was good. And, you know, being able to continue the legacy without Mark. It means a lot that I kept it going. Which a lot of people didn’t wanted us to, but I said, “You know, I wanna keep playing.”. Mark’s father goes, “Don’t let my son’s music be buried with him in the ground.”. I was like, “That’s all I need.”. So every record we did, we continue with Mark’s writing style, and we write for the people. So I’m proud of Thundersteel from the beginning days, but I’m proud of the Riot V stuff we continue on, because if people didn’t accept us, we wouldn’t be doing this anymore.

When you play live today, you play songs from, like, every era. But you would get a more cohesive set if you would only play songs from Thundersteel, The Privilege Of Power, and the last three records.

Yeah, it’s tough. Because people say that all the time, they’re like, you know, “You have such an extensive history and music.”, and I’m like, “If we did one or two songs from every record, we have to play for three hours.”. Which I don’t mind, but what we do is, like, we understand that we still have to market the Riot V legacy and stuff like that. But we have to go back. We have to play Warrior from Rock City, Road Racin’, Swords And Tequila, you know. We have to play all those songs, and then we wanna intertwine with our new, but, you know, we have to satisfy the crowd. We’re going like, “Well, we know we need to play the new stuff, but we wanna intertwine it.”. We’ll do two or three songs from the new record, and try to touch base.

Band lineup since 2014.

So, my final question…

(Todd Michael Hall and Mike Flyntz decide to crash the interview, and the first couple of following lines are to be read with complete irony in mind.)

Todd: Don’t you wanna talk to someone important in the band?

Yeah, I wish I could, but I got Donnie.

Todd: Why do you wanna talk to this guy?

I know, I know. – So, my last question can go out to all you guys. You had a different lineup on stage today. Why is that? (Fill-in guys: Jonathan Reinheimer on guitar and Jani Pasanen on drums.)

Todd: Well, it can be hard, because, you know, we all have lives and different things. I know, Frank, our drummer, he is a schoolteacher, and it was just really hard for us, like we had to take four days off this week to be able to be here, and he just couldn’t get time off.

Donnie: That’s right. You know, Riot’s not like Metallica, wholesome moneymaker. Like, we do this for the passion. Yeah, we make a little bit of money, but not enough. Frank has a career as a schoolteacher, so sometimes they’ll let him off, sometimes they won’t, so we have to get fill-ins, you know what I mean? And then Nick, the guitar player, obviously has an ailment, so we had to get another guy. So, that’s what I’m thinking about Riot, like even when we had an incident a couple of weeks ago with the drummer freaking out, we’d hate to cancel. Every band, you know, the singer fucking got diarrhea, they cancel. We don’t wanna do that. We wanna play for the fans, so we try to rectify the situation. We had a fill-in drummer, a fill-in guitar. Me and Mike have been doing this for 35 years with Riot. We wanna get to play, like we did today, and we had a different drummer and different guitar player.

By Tobbe – Published June 10th, 2024

Tom S. Englund pratar om nya Evergrey-albumet Theories Of Emptiness och Jonas Ekdahls avhopp från bandet.

Häromdagen, Jonas Ekdahl, han slutade, helt plötsligt. Berätta om det här.

Nämen för oss var det inte så plötsligt. Vissa av oss visste om det för väldigt länge sedan, skulle jag säga. Och samtidigt var vi i en kreativ process just då, så det var liksom inte läge att dyka in i det då, utan då hade vi en skiva vi skulle göra, och då får man göra det. Jag är väldigt pragmatisk. Jag blir väldigt funktionell, alltså ”Det här är det vi ska göra, och så får vi prata om det här sedan.”. Men det var inte så mycket att prata om, för att han sa ”Det känns som att jag bara åker ifrån saker. Aldrig till någonting.” och då är det ju färdigdiskuterat. Det är liksom ingenting att diskutera. Man kan inte få någon att vilja göra någonting om de inte vill det själva. Den positiva grejen med det här är ju att han kommer vara kvar som medproducent och låtskrivare, så länge han och vi vill det såklart. Det är inte säkert att det blir så när vi väl kommer dit, men just nu så känns det som att det hade varit en helt fantastisk utveckling av det här, att hamna där sedan och att han kan ha på sig en producenthatt mer än någonting annat och att också känna bandet mer än någon annan. Och sedan är vi nu i ett släpp av en skiva, som också är otroligt väl mottagen hittills. Jag tror bara jag har sett ”Månadens album” hittills. Men det kanske bara är för att det är bara det de visar mig. (Skratt) Nej, men alltså, allt som jag har läst av alla som har hört den, är att de är mäkta imponerade. Jag är jävligt stolt över den här skivan. Det är väldigt sällan jag kan säga, så här tätt inpå ett skivsläpp, jag har aldrig gjort det, att jag tror att det här är den bästa skivan vi har gjort. Det har jag aldrig sagt tidigare. Det har jag kunnat säga kanske ett år efter eller någonting. Men det här känns som att det startar så, och det är ovant och ”Hur fan ska det sluta?”, tänker jag.

Beslutade ni nu att ni gick ut med det här bara några veckor innan skivan ska komma eftersom ni faktiskt har en turné direkt efter att skivan släpps och så att det inte bara sitter en ny trummis där helt plötsligt? Är det anledningen till att ni gjorde det just nu, för normalt sett hade man ju gjort det efter skivan var släppt?

Ja, för att vi ska till Sydamerika givetvis, men också för att det fanns ett schysst sätt med ett fint och värdigt avslut i videon Say liksom. Det var min idé faktiskt. Folk kunde spekulera lite i det, och så fick det landa lite i folk. Alltså, jämförelsevis så kommer folk ”Ja, han har slutat.” och så får man oftast ingen förklaring. Kiko (Loureiro) slutade i Megadeth och så där, liksom ”Varför?” och så får man läsa i avkrokarna att det är på grund av det här, det här och det här. Vi är 100 % transparenta. Och det var vi när de slutade förra gången också ju. Det är inte alla som har slutat i ett band två gånger. (Skratt) Jag tror Ace Frehley möjligtvis har slutat flera gånger. Så det är inget bråk eller någonting, men nu så behövde vi givetvis komma ut med det, för annars hade vi ju liksom börjat blåsa folk på en del av upplevelsen, om de inte har chans att välja heller. Men nu verkar det som att det har landat väldigt väl hos folk, även om folk, som vi, tycker att det är tråkigt. Men det är inte mer än så heller. Det är tråkigt, och sedan är det färdigt liksom.

Känns det mer permanent den här gången, att nu finns det ingen återvändo?

Vi reflekterade inte över det då heller. Då var det ju faktiskt mer ett beslut av mig, eller av bandet, att det är bättre att de slutar om de är missnöjda med hur det är. Medan nu är det hans beslut.

När kommer ni meddela er nya trumslagare då? (Intervjun gjordes 16:e maj.)

Ja, vi får se. Vi får nog släppa någon grej snart och fråga folk vem de tror eller hoppas att det är. Men det handlar ju om showbiz där liksom. Vi behöver ju prata om saker så mycket som vi kan, medan vi kan, medan det finns något att prata om. Det är lite roligt, folk tycker det är kul, och för oss har det ju givetvis varit klart väldigt länge.

Men jag vill ju veta nu, för jag kommer ju publicera det här intervjun ungefär en vecka innan plattan släpps och då får jag ju kanske inte med vem som är er nya trummis då, om inte du tjallar nu. (Nye trummisen Simen Sandnes presenterades 21:a maj.)

Nä, och det kan jag inte heller, för jag vet inte hur skivbolaget vill släppa det. Jag vet att det inte är någon som kommer att bli besviken rent spelmässigt. Det finns inte en möjlighet till det. Men att vi skulle säga att vi har en permanent trummis med en gång, som vi aldrig har varit på en turné med, blir liksom lite infantilt. Så att vi kommer att spela det här året med honom. Vi har 92 gig kvar att göra i år, så vi har att göra, och efter det så bör vi veta om han är rätt person eller inte.

Ja, du har ju i alla fall sagt att det är en man nu.

Ja, det är ju i och för sig sant. Vi fick ett par tjejer som anmälde sig. Hade det inte varit precis mitt i ett skivsläpp så hade vi kanske mer gått den vanliga vändan av att låta folk skicka in. Det gjorde vi nu också, men det är ingen som har fattat det. Jag har gjort det via någon annan. Det kan jag berätta om senare. Så jag har bett någon annan kolla efter en trummis och när jag bad den personen kolla efter trummis så fick han massa förslag. Han beskrev att han hade ett band med våra kriterier typ. Intressant, va? Man får inte vara dum i huvudet. Då blir man trummis. (Skratt)

Vänster till höger: Henrik Danhage, Rikard Zander, Tom S. Englund, Johan Niemann, Jonas Ekdahl.

Nej, nu hoppar vi till själva plattan. Så, nu sitter vi här igen, med en ny Evergrey-platta snart ute. Anser du att den här plattan är i linje med det ni gjort på senaste?

Alltså, det vet jag inte. Det tror jag inte. Vi har ändrat jävla mycket grejer till den här plattan. Vi har bytt mix-kille, så det var ett stort steg för oss att lämna Jacob Hansen som har gjort de sista fem skivorna. För att vi har jobbat med honom väldigt länge. Det var han också som fick oss att hitta vårt sound på något sätt och det lyfte oss väldigt mycket. Och det här beslutet handlade mest om att när jag tycker att det börjar bli lite för mycket tillbakalutat och bekvämt, när alla liksom vet vad som förväntas av varenda person i ett sammanhang, då behöver jag dra därifrån. Det blir för tillbakalutat, och inte tillbakalutat på ett bra sätt, utan det blir för bekvämt liksom. När Nolly (Adam Getgood) kommer in, då blir man ju så här ”Okej. Nu ska vi bevisa för honom att vi är bra, och att vi är på tårna, så det blir något som han kommer bli stolt över att få sätta sitt namn på.”. Och det försvinner, du vet, som ett förhållande liksom, när man börjar ta varandra för givet och så där. Det är en farlig situation att vara i i ett kreativt yrke. Så det är nog inte i linje med vad vi gjort innan, förutom att det är Evergrey-musik såklart. Men jag tror inte vi har gjort två plattor i rad som… Ja, de som kanske inte har lyssnat ordentligt kanske tycker att ”Ja, det låter samma hela tiden.”. Men de som har lyssnat fattar att vi alltid gör någonting som är annorlunda. Har med någon gäst, byter mixare, och inspelningsställe bytte vi till exempel också. Vi spelade in själva, med Nolly då, så inte själva. (Skratt) Jo, vi spelade in själva, men han kom dit och satte ljud tillsammans med oss. Så det är många kriterier i det där. Plus att givetvis Johan då har skrivit 70 % av grundmaterialet. Det höll jag på att glömma. Han spelar ju bara bas. (Skratt) Så det var också en jävla skillnad i ingångsperspektiv. Sedan har jag och Jonas tagit Johans idéer och omformat till Evergrey-musik och sedan har de andra killarna kommit in och liksom tyckt till om vår omformning. Så det har varit växelvis fram och tillbaka. Som vanligt egentligen, men med en helt annan utgångspunkt. Det var jävligt skönt. Det kändes fritt på något sätt. Johan är för begåvad för sitt eget bästa egentligen. Han förstår inte det själv, och det kanske också är bra. Plus att han skriver allt i ett jävla doom-tempo, så vi får alltid ta alla hans grejer och höja. En låt höjde vi dubbelt så snabbt. Jag tror det var Say, alltså refrängpianot, för det lät som om Messiah Marcolin från Candlemass skulle komma in. Alltså, typ så kändes det. Så det har varit ett jävligt skönt sätt att arbeta. Jag är nästan för att vem som helst skulle komma in och leverera grejer som vi gör till Evergrey-er. Det var roligt, va? Det hade varit coolt faktiskt.

Du sa till mig i augusti att den här skivan skulle släppas nu i juni. Ni höll tiden. Behövde ni stressa mer än vanligt?

Nej, mycket mindre. Jag har varit i Thailand i tre och en halv månad. (Skratt) Så jag har inte gjort ett skit på slutet. Så vi var färdiga första december tror jag. Sedan mixen, då behöver jag inte vara där. Det sköter han ju i England ändå. Så då kändes det som att ”Äh, va fan, det är bättre att han får sitta i lugn och ro, så kan jag sippa Margaritas och så kan han ringa när han och färdig, och sedan så kommer jag med mina cyniska kommentarer då.”. Nämen, det är klart, det var lite fram och tillbaka. Jag menar, Nolly är ju chef, och Jacob Hansen är kanon, och det låter alltid en miljon dollar liksom. Men det tar alltid fem, sex gånger att komma dit oavsett vem det är du jobbar med. Jag tror att det skulle vara samma om du jobbar med Zakk Cervini, eller vem fan det än är. Det skulle ändå vara så att det är vi som åker runt och turnerar på det här och det är vi som vet hur det ska låta. Den ljudbilden vi har, rent grafiskt i huvudet, om det låter vettigt… Alltså, man har ju en bild av hur saker ska låta. Och när man säger bild så har man ju inte det, utan man har ju liksom ett ljudavtryck i huvudet som man tänker ska möta ens förväntningar. Och det här lät annorlunda när det kom tillbaka, och det låter fortfarande annorlunda, men det låter annorlunda på ett jävligt fräscht och bra sätt. Folk var ju givetvis livrädda att det skulle låta som Periphery eller Architects, de här banden som Nolly jobbar med, eller är med i själv, men ”Nu är ni väl löjliga ändå. Skulle vi helt plötsligt börja låta som dem?”. Det är som att säga att Europe skulle börja spela, du vet, jazz liksom, eller att Run DMC kör sådan där polka dot.

Det här är fjortonde plattan. Finns det några eldprov du behöver gå igenom numera, eller hur mycket kan du plocka på rutin?

Ingenting på rutin. Och där har du anledningen. När det blir rutin då drar vi. Då får vi göra något annat. Jag tror att det som jag bidrar med till produktionsprodukten, så att säga, är att jag har en näsa för hur jag tycker att det ska låta. Alltså, jag har väl ett producentöra, tror jag, som är bra och som jag har liksom förfinat hela livet. Jag har varit väldigt intresserad av just den här låtsnickeriproduktionsbiten, kan man säga. Nu vet jag när det inte är bra nog. Eller det har jag alltid vetat med Evergrey. Då har det aldrig kommit igenom och det har säkert varit tufft för många som har varit med i Evergrey att inte få med sina grejer. Det har inte spelat någon roll rent ekonomiskt, för vi delar allihop ändå. Och då blir det enklare att säga nej till någon. Det handlar liksom inte om vems grej det är, utan det handlar om att det inte är bra nog. Sedan är vissa mer produktiva än andra. Johan har väl släppt tre plattor i år, tror jag, och jag har släppt sju plattor på sex år. Så det är klart, man är olika.

Generellt, i %, hur mycket av en låt gör du?

Det beror på hur man räknar. Om man räknar som Stim, så räknar ju Stim sång och melodi som 50 %, så då har jag 50 %. Och sedan gör jag minst… Men det beror på, Ghost Of My Hero är Johans kreation hela vägen, förutom sång och melodi då, så då gör vi 50/50 på den. Men det är svårt att värdera, tycker jag, för ibland kan det vara att Henke kommer in och så säger han bara ”Har du tänkt på att det här är så här?” och så är det ett ackordsbyte från en oktav till en annan som räddar eller lyfter en grej till någonting. Och då har man bidragit med det man ska bidra med i den låten och då tycker jag att man har skrivit 20 % av låten. Så att det där är svårt att svara på. Men om man skulle ta det rent tekniskt, så är det väl generellt sätt så att jag skriver text och melodi, och då är det 50 %, och sedan har Johan skrivit 70 % av starten till alla låtar, men sedan har ju jag och Jonas gjort resten av låtarna då. Så jag vet inte, men mycket. Men mycket är ju jag och Jonas liksom, och sedan kommer de andra in med ovärderliga synpunkter. Väldigt mycket från Rikard också. Johan, på något sätt, skriver och sedan ”Så, bra. Nu kan ni göra vad ni vill av det här. Nu är jag färdig med det.” och det känns som att han vill ha en objektiv överraskningsupplevelse med att han får höra det färdiga resultatet, och så kommer han ner och så spelar han in basen på det som liksom är klart. Nej, men mycket. Framförallt tankemässigt så gör jag nog… Om 100 % är 24 timmar så tänker jag nog 100 % på en låt hela tiden från att den börjar födas i mitt inre till att den är färdig.

Hur skulle ett band fungera utan en ledare, som du till exempel?

Jag tror att det hade funkat dåligt. Det är väldigt mycket människor som har väldigt mycket idéer genom hela livet. Det behövs någon som tar idéerna och får ner dem på pränt på något sätt, eller förverkligar dem på något sätt. Och det är jag bra på, men jag behöver också någon. Ibland skulle jag önska att jag bara hade en hjälpreda som bara satt och rattade och gjorde det jag sa. Ibland har det varit mycket så för Jonas, att jag måste få utlopp för hela min idé först innan han ens kommer in med en grej. Men sedan så kommer han också med massa ovärderliga saker, som sin trumkunskap. Så jag vill inte sitta här och säga att det är jag som har gjort den här plattan. Tvärtom. Jag skulle säga att merparten är gjort av mig, eller den är skriven av mig, Johan och Jonas, men med ovärderliga infallsvinklar från både Rikard och Henke. Man kan säga att Rikard är grund för låten Our Way Through Silence. Där har vi baserat nästan allt på hans pianolir. Men det är en gemensam process. Så är det.

Albumtiteln. Vad symboliserar den? Eller vad betyder den?

Efter att jag hade skrivit fem, sex låtar rent textmässigt så analyserade jag liksom typ ”Vad är det jag skriver i dem egentligen?” och då bottnade allt någonstans i en känsla av tomhet och att det är det man eftersöker på något sätt, att fylla det där tomrummet genom livet med vad det än må vara. Det kan finnas en tomhetskänsla efter att ha förlorat en pappa till cancer, eller en livspartner, eller vad som helst. Eller bara känna att du inte har hittat din plats i livet. Det lämnar också ett tomrum liksom. Eller tvärtom, något positivt då, att om man mår som jag gör idag, så saknar jag ingenting, men det är ju också ett tomrum. Men det är ett bra tomrum, som ger sinnesfrid liksom. Det ger ett lugn liksom. Men det är också en tomhet, men som är schysst, som är stimulerande, som är balanserad, som gör att jag mår bra.

Har det tidigare varit så, att när du inte har haft någonting att göra, då har du skapat dig saker att göra, i mängder istället?

Det är fortfarande så.

Som att om man inte har något att göra, då bygger man ett berg som knappt går att bestiga, eller?

Liksom ”Men idag ska jag bara ta det lugnt.”. Ja, det funkar i 32 minuter, sedan bara (trummar på knäna). Då har jag börjat en sådan här jävla trumpetkurs och sedan har jag börjat lära mig spanska på kassett eller något.

I handeln och ute digitalt 7:e juni.

Raskt till omslaget då. Jag tycker att det är annorlunda för att vara ett Evergrey-omslag.

Det kan man väl lugnt påstå. Jag satt och bläddrade igenom Spotify och så bara så här ”Vad är det för omslag?”. Ingenting ser man, noll, innan du har gått in och klickat på den och får upp en stor bild. Ta någon jävla playlist på Spotify liksom och så scrollar du igenom, du ser ju inte vad någonting är. Det där ser du. (Pekar på CD-omslaget som ligger på bordet mellan oss.) Det var min idé. Du behöver göra någonting som är grafiskt enkelt. Och jag menar enkelt, inte simpelt, för det är inte simpelt att få det att se enkelt ut. Sedan så är det en konstellation inne i huvudet där på gubben, som är den kinesiska konstellationen för tomhet. Det är en blandning av Hästen och något annat. Hästen och Vattumannen eller någonting. Jag vet inte, men det fick de till tomhet på något sätt. Jag tycker det är skitcoolt. Jag tycker ju liksom (The) Dark Side Of The Moon (av Pink Floyd) är ett av världens bästa omslag såklart. Skivbolaget flippade ju ur när de såg det här, ”Nej, det ser inte klart ut.”, men ”Ledsen. Det är vad det är.”. Det är väldigt sällan folk pratar om våra omslag, men det blev en jävla diskussion om det här omslaget. Jag tycker det är skitsnyggt. Rent grafiskt sett så är det jävligt snyggt, tycker jag. Han som jag jobbade med här (Mattias Norén), han gjorde bland annat omslaget till In Search Of Truth och Monday Morning Apocalypse. De plattorna liksom, så det är ju inte så att han inte har jobbat med oss. Men det sa vi ju inte innan, utan då la vi bara ut det här och så blev det ramaskri liksom. Nej, jag skulle säga 30 % hatade det, medan 70 % tyckte det var grymt. Men 30 % som inte gillar något låter mer än 70 %. Men det är okej. Det var hela mitt syfte på något sätt, att ”Prata om det här då.”. Och sedan bara ”Ja, vad fan betyder det då?” och ”Ja, nu är vi nere på en diskussionsnivå ändå.”. Och ”Jävla idioter! Ni kommer låta som Periphery nu när det är Adam som proddar också. Det ser man ju. Det ser ut som ett jävla djent-omslag!”. Men det är roligt. Det är roligt att folk är engagerade. Det är ju för att det betyder någonting för människor, och det bottnar jag i hela tiden, istället för att jag ska gå igång och tycka att folk är hjärndöda. Vilket de tycker ofta, men liksom, det kan man väl tycka för sig själv.

När du då skriver dina texter, hur tror du att de kan nå ut till er publik och era lyssnare?

Det skiter jag i. Ja, det gör jag verkligen. Och ibland har jag skitit i det så mycket, kanske framförallt inte på denna skivan, men då har jag ju skrivit texterna om mig själv på ett hänsynslöst sätt. För om jag ska skriva någonting så måste jag skriva om saker som kommer från hjärtat liksom. Och det gör jag på den här också, men det är vissa låtar på tidigare skivor som har varit för personliga nästan, för att de har också drabbat mina syskon och så där, och då blir det ju en egogrej att skriva utan att ha kollat med folk att det är okej. Men det har jag liksom fattat i efterhand på något sätt. De här låtarna handlar mycket om här och nu ju. Eller det gör det alltid på något sätt. Eller i alla fall det som jag här och nu debatterar i mitt huvud.

Jag måste passa på att fråga lite om hur läget är i Silent Skies just nu.

Alltså, vi gör så jävla mycket andra grejer, jag och Vikram (Shankar), så det är lite rörigt för mig. Ja, vad fan gör vi med Silent Skies egentligen? (Skratt) Vi skriver musik. Det gör vi. Vi har varit i USA och träffat lite folk på någon film och gaming-mässa. Och det jobbar vi ju med ändå. Vi gör ju musik, och det har inte med Silent Skies att göra, utan det är Silent Skies Productions, och nu gör vi Jurassic Park bland annat. Jamen, mycket musik till datorspel. Och sedan försöker vi komma på om vi med Silent Skies ska börja släppa låtar bara istället, för att Silent Skies är ju så nytt, så vi tänker att om man släpper åtta låtar på ett år och sedan släpper man fyra låtar till och så har man 12 låtar på en platta. Då har man liksom ändå ett medium som folk kan köpa om man vill ha det, om man gillar att lyssna på musik på vinyl till exempel. Så vi håller på och omformar någon plan kring hur vi ska göra det och så känns det lite spännande att bara ”Nej, nu är vi ett singelband.”. Alltså, du vet, vi släpper bara låtar. Jag tror att det är ett band som skulle kunna funka så. Vi kan bygga liksom en värld kring den låten och sedan gå vidare till nästa.

Kan du jobba parallellt med Evergrey och Silent Skies, eller får Evergrey stå tillbaka lite när du är inne i Silent Skies-prylar?

Jag schemalägger ju min tid liksom, så att det ska passa. Nu är det ju väldigt lite Silent Skies då, medan vi gör väldigt mycket datorspelsmusik då. Vi har någon deadline här på något spel som jag suttit och hållit på med denna veckan, där det är väldigt mycket metal-gitarrer. Men absolut, allt får stå tillbaka för det som är i fokus just där och då, men inte på det sättet att det blir lidande eller att jag inte hinner med. Lite har jag lyckats liksom portionera ut min tid på det viset så att allt får den tiden det ska. Men det är klart, nu ska vi iväg och göra 92 gig och då behöver jag ju ha arbetat av den tiden som jag ska göra med Silent Skies fram till att vi åker. Eller hitta något sätt att jobba på turné då, vilket jag tycker är svårt.

Så hur gör du med Redemption nu då? Du sjöng ju på en platta som släpptes förra året.

Ja, vad gör vi där? Jamen, det är samma där. Vi byter skivbolag, tror jag. Där är jag ju inte affärsdrivande liksom, utan där är jag sångare. Jag skulle tro att vi börjar spela in en skiva nästa år någon gång. Det är min plan. Det är lite upp till Nick (Van Dyk) och Vik. Det är de som gör musiken och då rättar jag in mig i det ledet.

Vad kan Redemption ge dig? Du har ju ändå de andra tre grejerna att göra, dataspel, Evergrey och Silent Skies.

Men det är ju det att jag bara får vara sångare och inte sjunger mina egna idéer, utan sjunger någon annans sångmelodier. Sedan har jag ett annat band som heter Dovorian också och det gör vi en platta med nu. Och sedan gör jag gästsång för folk och så, och det tar ju ett par dagar att göra det, liksom för varje låt man är med på. Så det plockar på liksom. Det är bara kul att folk vill att man ska vara med. Fan, man är inte ung för alltid, men tack och lov så verkar det som att jag blir bättre och bättre på att sjunga i alla fall. Och sedan är det så, att varje släpp som jag släpper är ju mitt skyltfönster för att visa det jag gör och det vi gör. Alla hjälper ju varandra också. Alltså, Evergrey blöder ju in i Silent Skies, Silent Skies blöder in i Evergrey, båda blöder in i Redemption på något sätt också och också tillbaka, och sedan skulle jag säga att gaming-grejen blöder så in i helvete in i allting, för där är vi ju tillsagda vad det är vi ska skapa liksom, ”Det ska låta så här.” och så gör vi det.

Alla måste ju tjäna sitt uppehälle. Måste du styra din tid lite till att du får lägga mer kraft på vissa saker just för att tjäna ihop till uppehället?

Nej, nu behöver jag inte tänka på det längre, tack och lov. Sedan betyder inte det att jag kan lägga mig på sofflocket och det rullar in kulor resten av livet. Det gör det ju inte. Nej, och jag tänker jävligt sällan på pengar. Alltså, det är en sådan där magisk tanke jag har, att så länge jag bara tänker att pengar ska finnas så finns det pengar. (Skratt) Och det har funkat nu i sju, åtta år, så att jag tänker fortsätta med det, tänkte jag, som ”Va fan, här finns det pengar.”. Men fan, jag ska ju betala som alla andra. Jag har ju hus och barn och så.

Av Tobbe – Publicerad 3:e juni 2024