March 2024

Metal Covenant har pratat med en av HammerFalls gitarrister Pontus Norgren.

Er senaste platta, Hammer Of Dawn, släpptes i februari 2022. Det är ju ganska länge sedan. Reflektera lite över den nu. Hur känner du för den plattan, utan att överdriva för mycket?

När vi spelade in den, just att det var efter pandemin och vi hade lite restriktioner och det var svårt att flyga, så var allt var lite mer problematiskt, men på något vis, om jag reflekterar till låtarna idag… Det är så jävla svårt att säga, men när man har dem i huvudet nu och spelar dem och lyssnar på dem så var det så självklart när man spelade in dem då. Och idag måste jag säga att det vart en jävligt bra platta, även att det var just efter pandemin och alla hade varit lediga. Men man var jävligt sugen igen. Jag är jättenöjd fortfarande.

Många säger att det är er bästa platta på ganska länge och jag är beredd att hålla med de som säger det faktiskt.

Den kändes så naturlig på något vis, och det var inte för att det fanns tid för den att växa fram, för det var samma förfarande som vanligt egentligen när vi spelade in. Du vet, den blir till, Oscar (Dronjak, gitarr) och jag pratar lite, man hjälps åt, och fram och tillbaka och så här. Även att det fanns tid att fundera så var pandemin inte så lång i alla fall, om man tänker att om vi hade varit och spelat så hade vi liksom spelat och skrivit låtarna och sedan spelat in i alla fall, och nu vart det lite bara att det var ledigt. Men ledighet är inte alltid bra heller. Det kan ju ge mindre kreativitet liksom. Men det känns skitbra.

Känns det som att alla, bandmässigt sätt, är tillbaka på banan nu efter Covid?

Oh ja. Men jag tror att det var bra med ett break också. Vi hade ju ett break när Anders (Johansson, trummor) slutade då 2014, eller innan (r)Evolution, och det vart lite så nu också. Så det kom en hunger tillbaka liksom, även att man var på något vis inne i loopen i alla fall.

I april 2023 så släppte ni en återutgåva på Crimson Thunder, och det är ju inte den första återutgåvan som bandet gör. Hur ser du på den om du jämför mot originalet?

Jag spelar ju inte på den skivan, men jag har ju lyssnat på den en massa gånger. Det är ju på något vis: Man vill ju höra originalet på Smoke On The Water, brukar jag säga. Så är känslan, men just att möjligheten finns att göra en nyutgåva med lite nymix, så här modernare, tycker jag är roligt, för helt plötsligt så hör man saker man inte har hört förut. Man bara ”Oj, vad var det? Jaha, det var så. Så har jag inte hört från skivan.”. Just det att jag har fått ta ut låtar därifrån och så hör man något och man bara ”Aha! Okej.”, och det tycker jag är intressant faktiskt. De här små sakerna som ofta kommer när man spelar in en skiva: ”Fan, det här hjälper till.” och så är det någon som mixar det och så kanske fokuset försvinner lite från det för att låten kanske har den här starka refrängen, men det här lilla hade kanske hjälpt till lite till. Jag har ju lyssnat på massa och jag har ju hjälpt till att föra över gamla inspelningar också så att de kan mixas om, och det är roligt att höra hur till exempel körerna lät på vissa låtar. Så man har hört det på ett annat sätt liksom, så det här blir en annan skiva lite grann sådär. Jag kan varken säga gott eller ont, för det är så svårt att reflektera på det själv, för det är ju samma låtar. När vi har pratat med Fredman, Fredrik Nordström, så pratade vi om att inte modernisera det för mycket, liksom behålla känslan, fast förfina, och det tycker jag han har lyckats med bra faktiskt.

Kommer ni nu fortsätta med att återge skivorna vartefter ända tills ni når den då aktuella skivan?

Nej, det finns ingen plan. Alltså, det har varit så här: ”Fan, vi kan väl göra det en gång till. Det är ju roligt.”. Och just det att vi i livesetet gör som ett potpurri då. Vi har gjort det varje gång och det är också lite roligt, för helt plötsligt så spelar vi något helt annat som inte har med det här inrutade att göra, som ”Ja, det måste vara på ett visst sätt.”. Det blir lite intressant för en själv också. Det blir inte tradigt. (Skratt)

Från vänster: Oscar Dronjak, Fredrik Larsson, Joacim Cans, Pontus Norgren, David Wallin

Nuförtiden, spelar det så stor roll egentligen var HammerFall spelar, eller är det nästan samma sak, oberoende av storlek på publik, arena, om det är en festival, osv?

Man kommer ju in i ett live-mode och vi håller oss inom ramarna på samma sätt. Vi är ju inte som Bruce Springsteen som bara skriker till sitt band vad han vill lira för låt. Det hade varit skitroligt i och för sig, men det funkar inte på samma sätt inom hårdrock. Man måste ha det lite strukturerat liksom, just tempomässigt, för trumslagare och så. Skulle man spela vanlig rock, säger jag, så är det inte lika jobbigt. När det går jäkligt fort ibland och det kommer två, tre snabba låtar i rad så får man ju kramp. (Skratt) Nä, men typ. Men det spelar inte så stor roll var vi spelar; känslan är den samma. Ju mindre ställen ju mer närvaro blir det ju. Man har mer kontakt med publiken. På de stora festivalerna är ju första raden så långt bort liksom. Man hittar väl någon liksom som pekar på en exempelvis, och så pekar man tillbaka, så man får någon sorts uttryck. Sedan försöker man väl, men de tittar ju överallt. Är det arenor och sådant där så har man lite mer koll på de som står längst fram. Man har en närhet liksom. Men när följespottarna kommer i ansiktet då ser man inte så mycket. (Skratt)

När ni turnerade i Sverige senast så körde ni i stort sett bara på helgerna. Alltså mestadels fredagar och lördagar. Jag misstänker att giggen drar lite mer folk då, och är det så turnerandet kommer se ut mycket för HammerFall numera, kanske speciellt i Sverige då?

Om man tittar på hur Sabaton gjorde också, alltså när de gjorde sin stora turné, så höll de ju sig till närmre helger, förutom någon här och där då det var upptaget med matcher. Alltså, Sverige hur ju aldrig någonsin varit så att man turnerar en hel vecka och åker omkring och spelar. Om man tittar på hur vår kultur ser ut så är det på helgen som man har roligt. Förr turnerade man ju inte överhuvudtaget mer än på sommaren liksom. Alla artister gjorde sommarturnéer och så gjorde de 40-50 gig en sommar, för då var folk lediga. Det är annorlunda när vi är i USA eller Tyskland, eller i Nordamerika eller i Europa. Där spelar det inte så stor roll. Är man i Japan till exempel så går man på scenen klockan 17 eller 19, för då kommer folk från jobbet och så kan de titta på en spelning och så är de hemma klockan 21. Så funkar det ju inte med oss nordbor. Då ska det ju inmundigas tio öl samtidigt man går på gig och då är det ju inte så roligt att jobba dagen efter. Så då är det bättre att hålla sig till helger liksom.

Jag märker att många på till exempel en tisdag faktiskt säger att de inte orkar gå längre. Och hårdrocken har ju faktiskt en publik som blir äldre vartefter och då kommer ju också latmasken in i många. Det känns också som att de här sena speltiderna i Sverige, i svenska mått mätt, när huvudbandet går på 21.30 är ganska avskräckande också.

Om man tittar på festivaler: Förr var headlinern det sista bandet som spelade. Så är det inte längre. Nu är headlinern tidigare och sedan är det band efteråt. Snart är de flesta band 60 eller 70 liksom, om man tittar på våra hjältar. Deep Purple vill väl inte gå på scenen klockan 22 och sluta 24. De vill ju gå på lite efter 20 och vara klara vid 22, för det är ju lagom liksom. Det är ju en generationsfråga också. Just att det är vår generation som har skapat just den här grejen. Stora livegig började ju i början av 80-talet egentligen. Så det är ju vår generation som har liksom byggt upp hela grejen, och vi har ju blivit lite mognare. (Skratt)

Vid sidan av HammerFall så utför du en hel del studioarbete med andra band också. Kan du berätta vad du gör egentligen?

Jag har ju hållit på i hela mitt liv att jobba med studio och live. Ja, studiotekniker, och producent, och livetekniker. Just nu är det lite projekt och jag spelar mycket gitarr liksom. Inte med på skivorna… Jo, det är jag ju. Jag är med på skivor, men det är ofta ”Kan du hjälpa oss att göra ett solo där? Kan du göra det här?”. Och ibland är det så att de inte får ihop det. Det är inte så här ”Åh, vi har fått snubben från HammerFall!”. Sedan så sitter jag och skriver hela tiden också, med olika människor, och inte till något speciellt liksom. Jag hjälpte till exempel Wolf med deras inspelning av senaste plattan. Jag var med och mixade lite också, men det skötte de mest om själva, men jag var med och strukturerade, bara för att man har lärt sig genom alla åren. Och för att byta mindset när man kommer hem från en turné så går jag till studion, även att man inte får ihop någonting de första dagarna, men sedan så kommer man in i det. Och jag spelar in allt med HammerFall också. Från Infected så har vi spelat in själva liksom. Liveteknikerbiten har jag lagt lite åt sidan nu, för det tog kål på mig. Det funkade parallellt mellan King Diamond och HammerFall sedan 2013 till innan pandemin när jag förstod ”Jag kanske har gått in i väggen och jobbat lite för mycket nu.”. I alla fall, när man är på turné med King Diamond och så får man få in en ersättare ett gig när jag flyger till Chile från San Francisco för att göra ett gig med HammerFall och sedan så flyger jag tillbaka och fortsätter turnén. Det var alldeles för många sådana, även att det var jätteroligt, men.

Jag har sett dig ett flertal gånger i Stockholm när du springer runt med din surfplatta ute i publiken.

Ja, då mixar jag. Men så är det ju. Vid 90 procent av alla mixerbord idag så behöver du ju egentligen inte ytan. Det brukade vara de gamla rävarna som sa att massa saker inte funkade med det här nya digitala, men det gör det faktiskt i dagens läge. Nu använder jag en Mackie, bara för att jag är väldigt snabb med den. Det är ingen skillnad; det låter ju likadant. Då slipper man rulla och bära de här tunga mixerborden. Det är ju jättebra. Det här kan jag bära in själv, med surfplattan i innerfickan typ. Det är perfekt.

Från vänster: Oscar Dronjak, Fredrik Larsson, Joacim Cans, David Wallin, Pontus Norgren

Du har varit delvis inblandad i At The Movies på ett par plattor. Ser du någon fortsättning där inom överskådlig framtid? Eller måste jag fråga herr Laney om det?

Alltså, vi har ju pratat, men jag vet faktiskt inte. Vi har ju sagt att det vore roligt att göra något mer. Jag har ju hjälpt honom, och det var jag typ som tog hit Chris Laney till Stockholm och fick in honom i den här världen. Så vi hörs ju väldigt ofta liksom och frågar varandra om råd och allt möjligt. Men jag vet inte. Vi har ju en tråd så klart och det vore roligt att göra någonting. Men, 80- och 90-tal är enkelt. På 00-talet försvann ju alla temalåtar till filmer, så det är inte lika lätt. Så vi har snackat om att göra en blandplatta med 80 och 90 med det vi inte har gjort liksom. Så vi får se. Alltså, finns det tid… Det är ju det det handlar om.

Blir 70-talslåtar lite långt ifrån idén då på något sätt?

Nej, egentligen inte. Det spelar ingen roll. Arrangemangen är ju det viktigaste. Det är ju svårt att göra 60- och tidigt 70-tal, men det finns ju massa låtar där också. Under pandemin hände ingenting och då fanns det tid att lägga på andra saker, men att sätta sig ner och börja arrangera och fixa tar ju tid liksom. Nu satt ju Chris och gjorde det oftast liksom. Han sa ”Vad tror du om det här?” och så fick man en Mp3:a och ”Fan, det låter ju skitcoolt.” och han bara ”Ja, men då jobbar vi vidare på det. Kan du lägga kompgitarrer då?”. Du vet, man bollar. När det började så var det ju bara en kul grej. Chris och jag pratade för många herrans år sedan, att ”Den där låten skulle vara häftig att göra i riktig jävla AOR/ power/ hårdrock/ metal.”, eller vad man nu ska säga. Så idén har funnits länge liksom. Men vi får se. Hade jag vetat något så hade jag sagt det. Vi har pratat om det så klart, så någonting blir det.

Du har varit med lite i Talisman tidigare också. Vilken status är det i den konstellationen?

Där kan jag säga: Talisman får vila nu, för Marre (Marcel Jacob) vilar, och det är Marre som var Talisman och skrev allting. Vi har ju fått förfrågningar och så, och jag kan säga att vi har lagt förskottssumman på för hög nivå, just för att vi ska slippa. Jag turnerade med Thin Lizzy och var ljudtekniker, och det var ju roligt ett tag, men nu har de spelat de här låtarna så många gånger. Och de kan ju inte släppa en ny platta, för det var ingen annan än Phil Lynott som skrev låtar. Och visst, jag har skrivit någon låt på Talisman-skivor, och Marre och jag har skrivit ihop, men är det Talisman-låtar då behöver Marre vara här. Vi hade ju en väldigt nära relation. Vi har ju släppt en låt med Suicide Zero där 2019 och så finns det en låt till nu också. Vi spelade in två låtar samtidigt då. Men jag känner att om man ska göra det då kan man ju lika gärna hamna i giljotinen efteråt, om man inte gör det riktigt rätt, så att säga.

Om du skulle göra en soloskiva idag, hur skulle den låta då?

Jag tror den skulle låta väldigt likt det jag har gjort innan, fast med lite modernare inslag, för man har ju liksom utvecklats. Jag är inte så mycket för att göra instrumentala låtar. Det har jag aldrig varit. Det ger inte mig någonting. Då kan jag spela Far Beyond The Sun, för då får man en liten utmaning. Men jag tror att det skulle bli en jävligt bra låtplatta också. Men vi får se. Jag vet inte. Men kanske med lite Talisman-inslag och band jag faktiskt spelat med, HammerFall, The Poodles och min soloplatta.

Slutligen. Vad gör dig glad och lycklig nuförtiden?

Jag älskar ju att laga mat. Det är en stor passion fortfarande. Jag är väldigt duktig på att göra indisk mat till exempel och det har jag förädlat. Men nu håller jag på med massa annat också liksom. Men det är matintresse… Och musikteknik tycker jag är intressant. Det behöver ju inte innefatta att det är musik, men den här nya AI-tekniken som börjat dyka upp är jävligt intressant. Och då är det mer att man nördar, liksom ”Hur funkar det här?” och så testar man. Som jag sa innan, när digitalbordet kom, jag bara, ”Fy fan vad bra! Det är lätt, enkelt och allt finns.”. Så utveckling är jag inte rädd för. Det är ett stort intresse. Mat och utveckling tekniskt. Jag har aldrig varit en som har prenumererat på studiotidningar och sådant bara för att, för jag har haft det umgänget i hela mitt liv så man diskuterar sådant. Du vet, alla mina teknikervänner, alltså ”Den där då? Har du hört talas om den? Har du testat?”. Det tycker jag är skitroligt.

Av Tobbe – Publicerad 29:e mars 2024.