Intervju med Christian ”Kicken” Lundqvist om nya plattan från Crowne samt om hans bekantskap med Biff Byford, det just återförenade bandet The Poodles och lite om hans jobb på TV.

Nya skivans titel och första låten är ju Wonderland. Berätta själv lite om vad du tänker om Wonderland.

Jonas hade en idé om Wonderland och jag gick igång på den direkt. Jag skriver inte låtar, men jag kan ha lite textidéer eller tips. Det är så hemskt med den där jävla AI alltså. För Jonas kan ju det där. Jag sitter med honom, ”Skriv det, skriv det, skriv det.” och så bara fick vi fram allting. Det enda vi tog bort av alla de här grejerna var den amerikanska flaggan, för den kändes lite opassande just nu. Den kom upp på ett litet ställe. Och sedan så kom det upp en liten pojke, som jag ville ha kvar, men som någon inte ville ha kvar. Det var bakifrån liksom, med huva, men man såg att det var ett barn. Man såg inget ansikte. Det var jävligt starkt. Ja, det kanske var bra att ta bort det. Ibland kommer ju idén på en millisekund och då såg jag en blandning av Terminator 2 och Mötley Crües platta Theatre Of Pain. Man såg liksom sådana där masker ligga söndertrasade i sanden. Det var första bilden. Och sedan bara ”Äh, skit i maskerna kanske.” och så kom det där pariserhjulet och liksom hela det där och så byggde vi på det. Fan vad fort det går. Usch. Det är fan inte bra. Det ska inte vara enkelt. Som sagt, Terminator. Man satt ju och skrattade åt den filmen, men vi är ganska nära alltså. Helvete. (Skrattar) Man känner redan nu. Jag och tjejen satt och tittade på The Rock härom kvällen och så bara kände jag så här ”Fan vad häftigt det är när allting är på riktigt.”. Smäller det så smäller det liksom. Vi började kolla på någon jävla Indiana Jones-film för någon månad sedan och helt plötsligt var Harrison Ford ung och man bara ”Äh, stäng av den här skiten. Fan, det här går ju inte att titta på.”. Då kan man lika bra titta på en tecknad film. Det är samma sak. Världens bästa film: Jaws. Jag fick en Hajen-affisch och en T-shirt när jag fyllde år. Jag blev så jävla glad. 50-årsjubileum i år, vet du. Men Wonderland då: ja, det kan väl spegla både bra och dåligt liksom. Men det är minst sagt en speciell tid vi lever i. Sedan behöver ju inte alltid en text vara självupplevd. Det kan ju vara en lyckligt gift man som skriver om brusten kärlek. Ibland är det ju tema man går in på. Så det är ju absolut inte något politiskt eller något sådant. Men det är en ball titel, tycker vi i alla fall.

Det finns inga långa låtar eller riktigt korta låtar. Det ger inte utrymme för så mycket mer än vers, refräng, vers, refräng, solo, vers, refräng. Är det så att man nästan måste ha det formatet som modell för den här typen av låtar?

Jag vet inte, men det kanske är lite åt det hållet. Sedan är det ju ibland att det blir ju lite vad det blir. Om man tittar på förra plattan, låten Operation Phoenix, den är ju ganska lång. Den är väl nästan sex minuter. Så att det blir lite grann vad som ligger i kakburken. Och sedan ibland kan det gå väldigt fort. Jonas jobbar ju väldigt hårt med massor av produktioner. Så när han väl bara ”Okej. Nu är det dags för Crowne.”, då sitter ju han och liksom tokskriver. Och sedan mejlar han mycket idéer till mig, och så bollar vi lite grann, och så bollar han såklart med skivbolaget. Så att det går ju liksom väldigt fort. Och det är ju inga ursäkter till att det inte är tillräckligt bra eller så, men det är ju inte som om man spelar med ett originalband där man sitter och skriver låtar i två år för en platta. Det här är ju ett projekt, så det går ju ganska fort allting. Och det spelas in rätt fort också för att det ska passa allas tidsscheman. Men vi alla gillar ju stilen och så där, så att vi är ju rätt nöjda. Sedan såklart när man lyssnar på resultatet, ”Vi borde gjort så där, man borde gjort så där, kanske skulle ha tagit den istället.”. Men som sagt, det är ett projekt och då jobbar man undan liksom.

Jag tycker den följer väldigt väl i spåret från första och andra skivan. Fanns det någon fundering på att gå lite åt sidan, eller var det viktigt att ändå hålla Crowne som Crowne?

Jag tror att vi försöker hålla den för att det inte ska krocka med andra. Europe låter som de låter, Art Nation har vi där, Dynazty har vi där. Jag tror att vi försöker liksom hålla det soundet på något sätt för att inte röra till det. Idag kan man göra vad fan som helst, för det är inte så att någon går och köper en skiva och så bara ”Fan, vad är det här du har kommit hem med?”. Eller ett fåtal gör det, men det går alltid att lyssna på den först. Så att det är inte att man lurar någon. Men jag tror att vi tycker att stilen är rätt nice faktiskt.

Även fast det då är ett projekt, så lite utåt sett så känns det ju ändå som ett band för ni har behållit samma uppställning. Känns det tryggt ändå att det är samma gubbar?

Ja, det gör det. Vi har ju gjort ett live-gig, på Sweden Rock, och vi skulle ju gärna göra fler, men det är ju så jäkla svårt att få ihop tiden. Vi får ju förfrågningar hela tiden, ”Kan ni åka till Schweiz? Kan ni åka till Tyskland? Kan ni åka till Belgien?”. Men även om vi skulle vara lediga just precis den fredagen eller lördagen, då ska man få ihop ett crew och man ska liksom repa in allting. Det blir jävligt mycket jobb. Det är svårt, men skulle någon komma ”Vi har tre festivalspelningar åt er här.”, som någon har satt. Jamen, det kanske är genomförbart och att det är värt det då. Eller om man gör en turné. Och det har vi ju snackat om, att liksom försöka sätta en Europaturné. Men då ska alla kunna. Och även om alla kan så kanske det är någon som har kommit hem precis från en turné och ska vara med familj eller flickvän eller vad det nu må vara. Så det är skitasvårt, liksom att få det där att flyga. Sedan är det ju ingen hemlighet att om ett band inte är superetablerat, då ligger ju inte gagerna på samma nivå som vi har i en del andra konstellationer, så att säga, och då kanske man känner att ”Äh, va fasiken. Det blir för stort tapp.”. Även om vi inte har blivit erbjudna några dåliga gager på något sätt liksom. Äh, det är jävla tricky. Men trägen vinner. Förr eller senare ska vi absolut försöka komma iväg. Vi sa ju det när vi hade spelat på Sweden Rock, att ”Fan vad det här var roligt. Det här måste vi göra mer.”. Men då står man där i början på sommaren. Allting är ju såklart bokat. Så då hinner hela sommaren gå. Man hinner glömma bort vad man har lärt sig. Och sedan när förfrågningarna börjar komma in, då kommer ju de in på hösten, för nästa sommar. (Skrattar) Äh fan, det är lite knepigt det där.

Jag fick faktiskt se det gigget.

Ett rep. Ett jävla rep. Vi repade en dag, eller en eftermiddag, du vet. Och så ska liksom backtracks funka. Backdroppen kom typ dagen innan liksom. Den var på villovägar, ”Var fan är vår backdrop?”. Man är ju tvungen att köpa en backdrop även fast det är bara ett gig, för annars ser det ju Kalle Anka ut liksom. Men det var ju förjävla roligt. Och när man tittar på en inspelning därifrån så var det skitmycket folk. Alltså, för att vara den scenen. För man har ju sett många, många band där det är ganska skralt, men här var det ju packat faktiskt. Så det kändes ändå som att folk var på och man såg att det var många som kunde texter. Nämen, det hoppas man ju på att kunna göra om.

Sådana här projekt där man tussar ihop lite folk från olika band, de brukar ju bara vara kanske en eller två skivor. Nu är ni uppe på tredje. Ser ni ännu längre fram i det här projektet?

Ja, alltså, vi har kontrakt på en skiva till. Nämen, det är en rolig grej. Det är alltid jobb och lite sådant där också, men samtidigt, precis som du är inne på, tredje plattan, då känns det ju lite mer som en bebis än om det är bara en platta. För att första plattan, det var ju pandemitider, så det var ju egentligen bara ”Ja, vad fan. Jag har ingenting för mig.”. Så blev det så. Det var ju så mycket som hände då. Jag lirade in den här DAMPF-plattan och lite sådana grejer. Men sedan så gick vi ut jävligt hårt för platta två. Det var då vi kände ”Nämen, fan, nu försöker vi höja nivån.”. Personligen så tycker jag att det var en del låtar som var lite utfyllnad på första plattan. Alla plattor har utfyllnadslåtar såklart, men det kändes att det var fler sådana på första plattan. På andra plattan har jag tyckt att det blev mer ett band. På första var Love först med, men sedan skulle han inte vara med, och sedan var han med, sedan skulle han inte vara med. Det var jävligt hattigt allting, hur fan det skulle bli liksom, för att på första pressbilderna var han med. Ja, det var jävligt hattigt allting, innan vi liksom landade igen och skivbolaget ville ha flera plattor till.

Eftersom Jonas skriver i stort sett allting, hur mycket får du själv bestämma när du lägger trummorna på skivan? Ger han dig någon form av mall du ska spela efter? Eller får du komma in och känna så att ditt trumspel rullar igång mer från ditt håll än från hans idé?

Nämen, han är ju producent, så det är han som bestämmer. Vi kompromissar ganska bra, men han är ju väldigt kunnig på området. Som trummis tycker man ofta att man vill göra mer än vad som är bra för låten, och framför allt för den stilen vi gör. Sedan kan det ofta vara att om han har gjort en demo så har ju han liksom en bild om hur hela beatet ska vara. Sedan absolut, i många fall, eller i en del låtar, så bara ”Men va fan. Nej, det här ändrar vi helt.” och så kommer jag upp med något annat och så brukar han behöva någon timme på sig och suga på det och ”Ja, du har fan rätt. Det där var fan bättre.”. Ja, det här är väldigt olika, men jag har ganska bra förtroende för honom. Men även solen har fläckar, så ibland får man gå in och bara ”Nä, fan, det där stämmer inte.”. Men det jobbas ju fort. Jag kommer ihåg när vi spelade in Operation Phoenix. Då la jag trummorna på Larsas (Crash), H.E.A.T:s trummis, trumset, för det stod i studion. Och de skulle åka iväg på turné dagen efter, så att Schenker stod och knackade på dörren och skulle ha trummorna. (Skrattar) Och jag hade typ en låt kvar, så att jävlar, då fick man trumma på. Nämen, du vet. Typ alltså. Jävligt stressigt var det då. Vi skulle få in allting på två kvällar liksom. Men å andra sidan, det är fan kul. Det är kul det också. Eller i alla fall för oss andra. Vi kommer med idéer, vi är där och spelar in, men sedan är det ju Jonas som får sitta och slita håret när han ska få ihop allting och mixa och ta liksom alla dialoger med skivbolaget.

Hur kommer det sig att Biff Byford, av alla gamla heavy metal-människor, blev lite inblandad i den här skivan?

Ja, hur fan var det? Vi var och kollade på något gig med Saxon 2016. Och så var vi på någon eftergrej med Saxon, som jag var medbjuden på. Och då skulle ju folk ta bilder på Biff och då stod vi liksom precis bredvid varandra. Vi hade hälsat på varandra precis. Sedan kom folk fram till mig också och ville ta bilder och då skojade han ”Who the fuck are you, man?”. Du vet, den där engelska humorn liksom. Då sa jag ”Nämen, jag spelar trummor med Poodles.”. Vi fanns ju fortfarande då. Och då visste han vilka det var, för Poodles är ändå ganska etablerade i Europa. Han hade ju koll på det. Ja, sedan tog vi några bira ihop och garvade lite ihop och så där. Och sedan mejlade han mig bara ”I’m going to Stockholm. What are you doing?” liksom. Och jag vete fan, sedan så sågs vi alltid om vi var i närheten av England eller något sådant där. Sedan kom han på att han ville göra en soloplatta. Och då skulle vi lira München, så då kom han ner och skulle bara kolla så allting funkade. Han ville bara se hur det funkar med klick och allt, så han kom ner och gjorde en besiktning, skulle man kunna säga. (Skrattar) Nämen, så det var skitbra, och för att jag inte skulle känna mig ensam så ville jag ha med mig en från Sverige och då fick jag med mig Kulle (Fredrik Åkesson), som minst sagt imponerade på engelsmännen. Så att det var egentligen på den vägen. Och då skulle han spela in den på gammaldags vis, så vi åkte ner. Vi var allihop i en studio i Brighton och bodde där i ett par veckor. Vi satt på kvällarna sent som fan och drack rödvin och lyssnade på gamla shagging stories. Nämen, du vet. Och sedan så upp tidigt, långpromenad till studion och så var vi där liksom från tidig morgon till sen kväll. Så det var mycket att sitta och vänta. Sedan åkte vi iväg allihop till York, eller Malton, för att vara exakt, där Biff bor, för vi la sången hemma hos honom. Biff liksom ”Fan, jag vill att du åker med också.”, så att ”Jahopp, sitta där och rulla tummarna och gå ut med hans hund.”. Men det var en rolig bandgrej. Man kände sig ju jävligt delaktig på något sätt. Jamen, som det var förr när folk spelade in. Sedan skulle vi göra en ganska omfattande turné med en jävla massa spelningar, men så kom ju den här förbannade pandemin och bara förstörde allting. Så att det blev inget av med det, vilket var jävligt tråkigt.

Så hur leder det här upp till att Biff har en del i den här skivan?

Nämen, det var egentligen för att jag frågade honom. Det fanns ju en annan text. Han tycker ju om, du vet, vikingar och svärd, bevisligen. Då sa jag ”Fan, men här kan man väl skriva någonting lite krigsaktigt med svärd och grejer.” och han bara ”Wanker” och så kom det en text liksom. Alltså, det är för att vi är polare liksom och så tycker väl han att det är lite kul bara.

När du la trummor åt Biff, kände du lite mer press? Eller är det en dag på jobbet när du lägger trummor åt liksom en gammal heavy metal-hjälte?

Det är precis som en vanlig dag på jobbet, förutom att det är fullt med bajs i byxan och att nerverna ligger på utsidan. Annars är det precis som vanligt. (Skrattar) Nu kanske det inte skulle vara det, men då när man kom ner till Brighton första gången och han tog emot där när jag och Kulle kom med någon engelsk Agaton Sax-taxi… Och när man jobbar med tekniker som man aldrig har jobbat med, liksom ”Hör du klicket?” och jag bara ”Ja, nej, upp.”, du vet… Fan, om jag jobbar med Jonas och om han säger ”Hör du klicket?”, jag bara ”Jag vet inte.”. Jag tänker inte. Man är så inkörd. Så det är klart som fan att det blir en press. Och sedan ska man kommunicera på engelska. Man vet inte riktigt, ja ”Gör jag för lite? Gör jag för mycket?”. Man kände lite press, framför allt när man vet att det finns så många bra trummisar. Men han går ju mycket liksom på att han vill ha ett skönt gäng och han är ute efter ett specifikt groove liksom. Han bara ”Jag vill ha det här groovet.”. På titelspåret, School Of Hard Knocks, var han så här ”Det måste vara det här groovet.”. Då tänker man så här ”Hur fan då? Jag vet ju inte ens hur jag gör.”. Men han bara ”Men gör bara så.”, så ”Okej. Hur gjorde jag?”. Ja, det är lite så.

Har du pratat med honom någonting om att han eventuellt skulle kunna spela in en andra soloskiva där du är medverkande också?

Det har ju diskuterats såklart. Eller diskuterats. Jag har sagt flera gånger att det vore kul att göra det. Men, du vet, de halkar efter så mycket med sitt 50-årsjubileum, och sedan har ju han varit sjuk vid ett par tillfällen nu, och nu är det ju liksom lite uppförsbacke igen. Så jag vet inte. Men det skulle vara skitkul att göra om tiden finns.

Jag tror han nämnde för inte så länge sedan att det är en ny Saxon-platta på gång till nästa år. Men det är inget ovanligt liksom.

Ja, de släpper ju hela jävla tiden. Jag vet inte riktigt varför de släpper så jävla mycket. Men det är väl… Krana ur det sista. Det är ju fel uttryck för det bandet. De har ju inte hur många år som helst kvar att turnera i och med att Biff blir 75 nästa år. Du står ju fan inte på scenen när du är 85. Eller ja… Än så länge så gör han det ju svinbra. Men jag vet inte. Det blir väl svårt att få in det. Men göra någonting ihop, det hoppas jag verkligen att vi gör.

Om du gästspelar på en skiva eller något band du spelar med har en gäst, betyder det något större för ett band egentligen?

Nä, jag tror inte det. Det där var nog någonting som kanske var mer värt förr. Eller mer värt… Man kanske fick mer uppmärksamhet förr på sådana saker. 2009 när vi spelade in Clash Of The Elements med Poodles, då tog vi in Mike Fraser som mixade två första låtarna och han kostade ju en förmögenhet. Jag tror han begärde 160,000 per låt, för att mixa, du vet. Men det var ändå så här ”Vem?” och vi bara ”Han har precis avslutat Black Ice med AC/DC.”. Men det regnade ju inte godis på de två låtarna. Det lät ju bra, men det regnade inte godis. Ja, vem bryr sig? Hade det varit Treat 1989, ”Paul Stanley sjunger på en låt.”. Det kanske hade flugit i taket. Men idag, det är så mycket samarbeten och artisterna kan ju göra en platta ihop fast de inte ens har träffats. Förr fick man ju åka till USA om du skulle jobba med någon där. Men så är det ju inte idag, vilket är lite tråkigt.

Du har faktiskt nämnt The Poodles ett par gånger. Är det ett 100 % avslutat kapitel? Eller kan det finnas någon liten öppning någonstans?

Det vet man aldrig.

Okej. Är det på gång till och med?

Jag säger pass på den frågan. 2018 gjorde vi sista gigget. Ja, det blir åtta år nästa år. Tiden går fort som fan. Ja, man vet aldrig vad som händer.

Men alla är ju aktiva fortfarande. Det är ingen som har pensionerat sig.

Ja, för fan. Den dagen man lägger ner känner man ju ”Aldrig mer.”, men saker och ting förändras. Det är ju 20 år nästa år sedan Night Of Passion. Det är inte klokt. Det är fan inte klokt. Jag har ett projekt som heter En Jäkla Massa Rock som jag turnerade med i somras och som har dragit så sjukt mycket folk. Det är ju bara gamla låtar, men så slänger man in typ Du hast för att ha en ny låt, men så bara ”Fan, hur gammal är den egentligen?”. Man hoppas ju liksom att man kan få in lite yngre publik. På de här giggen vi har gjort så har vi haft en jävla bred publik. Som de skrev, vi hade 12,000, tror jag, i Borås. Då hade Dolly Style lirat veckan innan. Vi fick ju jävla högt betyg, men tidningarna skrev ju att snittåldern hade höjts markant. Men ändå, när man tittar och man ser folkhavet så är det ju en del ungdomar där, som röjer på som fan, och då känner man liksom att det kanske finns lite hopp. När jag har varit ute och turnerat med Metal Allstars så bara kände jag ”Äh, jag måste göra något annat som är lite bredare och med ett annat namn.”. Det är därför det är döpt till En Jäkla Massa Rock, för att inte skrämma iväg folk och för att kunna få in 25-åriga tjejer som kommer på att de faktiskt älskar Here I Go Again, även om vi inte kör just den, men du fattar andemeningen. Så då märker man liksom att det går, för att det är många som har förutfattade meningar. Och så var det med Poodles 2006 också. Rocken var ganska död då, faktiskt. Framför allt mainstream i TV. Det fanns ju inte. Vilka spelade hårdrock i TV? Kanske något SVT-reportage med Hellacopters möjligtvis. Det var därför, på gott och ont, det på var och varannat gig på hela första sommarturnén var matiné klockan 15 för 10,000 barn, och sedan headline på kvällen, vilket då såklart gör att du får lite New Kids On The Block-stämpel till slut.

En kort tid efter att intervjun gjordes så gick The Poodles den 18:e september ut med att bandet återförenats.

Vi måste ju prata lite om dina TV-framträdanden också. Jag är ju ingen inbiten TV-tittare, men du har ju synts ganska mycket i TV under det senaste decenniet. Berätta lite om dina grejer framför kameran.

Det är ju ett jobb. Och jag är ju ändå ganska sparsmakad, så jag säger nej till jättemycket. Men det är många kanske då kreddiga hårdrockare som får för sig ”Ska man vara kreddig ska man inte vara i TV.”. Men samtidigt, liksom arvodena är ganska bra, så det är ju ett jobb. Om någon säger så här ”Kan du vara med i det här programmet och du får en jättebra lön för det?”, varför ska man inte vara med? Dessutom har man ju aldrig varit någon kreddig person. Jag förstår ju om man är sångare i Ghost. Han behöver inte göra det, för han har en sådan jäkla inkomst från sitt band. Men vi småpåvar… Det finns ingen heder i att säga nej. Att ställa upp i något skitprogram gratis, det kanske inte är så fiffigt. Men å andra sidan, tycker man att det är kul så ska man ju göra det. Men jag tror det var värre förut, i början. Du vet, Carola hit, och den dit, och bara syns där. Och då blir man någon jävla nallebjörn istället. Folk kan ju hacka på mig på Instagram och bara ”Vad fan är du för hårdrockare som har linnebyxor?”. Man bara ”Ja, fan, det var lite varmt med skinnbyxor och nitar idag.”. (Ironi) Ja, jag vet inte. Alla har ju sin grej. Jag kanske inte tycker det är så coolt med skinnbyxor längre. Men som sagt, det är ett bra jobb. Postkodlotteriet har jag varit på i 13 år. Men det är ju också ett skitkul jobb. Liksom, fan, få göra folk till miljonärer. Den som inte skulle tycka det är roligt, fan, ljuger, skulle jag vilja påstå. Det är skitroligt liksom. Det är ju fantastiskt att göra andra människor glada och så får man betalt för det. Det är ju så jävla bra så att man nästan skäms, faktiskt. Hade man bara haft spelningarna, då kanske man måste ta spelningar som man inte vill ta. Så det där är ju också en lyx, att kunna liksom välja och vraka. Jag tar ju inte en enda spelning som jag inte vill göra. Så det är ju jävligt nice som det är nu. Men man vet aldrig hur det ser ut nästa år. Det här kan ju svänga liksom, som fan.

Det är väl ganska uppenbart att du känner en hel del musiker i ungefär lika stora band som du har spelat i…

De flesta är ju större, om jag ska vara ärlig. (Skrattar)

…och som inte har den här huvudinkomsten som du har från TV-programmen. Kan det kännas stressande att inte få in lönen eller pengarna?

Det kan ju absolut vara så. Jag har ju haft så. Jag och Jakob levde ju på Poodles på heltid i tio år. Det var ju vår huvudsakliga liksom månadslön. Jag satte upp en plan från början att vi skulle bli ett folkligt band som kunde göra liksom företagsjobb. Så vi hade ju hela tiden jobb. Ekonomin snurrade på bra. Det kan ju vara ett band som är tio gånger större, men du gör en turné där och sedan ska du vara ledig ett halvår och då kommer det inte in någonting. Vi hade ju tick hela tiden. Ja, det var min plan i alla fall. Om du inte var på turné, men så hade du liksom X antal företagsgig i månaden så blev ju det skitbra. Jag kommer ihåg någon intervju när jag blev lite grillad och någon frågade ”Blir man inte lite okreddig?” och jag bara ”Jamen, vill du åka Porsche eller tunnelbana? Du får välja.”. Men samtidigt, ibland när man snackar med Biff, han tycker sådant där är skitlöjligt, ”Vadå kredd? Betalar det räkningar så.”. Jag tror att det är mest i Sverige som man tänker så. Som många sa till exempel om Poodles, ”Jävla töntar.” och vi bara ”Vadå töntar? Vi spelar den musiken som vi gillar.”. Om vi liksom vill låta som Venom, ja, då försöker vi väl göra det. Men vi vill ju inte det. Det här är ju vår grej. Ska man springa och kalla folk för töntar överallt för att de inte spelar exakt den musiken som man gillar själv? Det blir så jävla märkligt. Och sedan de som anmärker på ordet hårdrock. Alltså, hårdrock, det är ju för fan… Alltså, Treat, det är hårdrock. Punkt.

Av Tobbe – Publicerad 30:e september 2025