November 2025
Metal Covenant was given some time with bass player Daniel Oliver as Nøthing Møre was in Stockholm a couple of weeks ago.
Carnal was out in June last year, and I guess you recorded about two years ago. But if you listen to that album today, do you view it differently now than you did back then?
No, I mean, I kind of view it the same, you know. The only thing that’s really changed is just, I guess, everyone else’s opinion of it. Kind of the fun thing about doing this is that you write all the music, you spend a year and a half, or two years of your life, like making this baby, and you know how you feel about it, and then you release it to the world and start getting the feedback from it. And seeing how much people have loved it has honestly made me love it even more, you know. ‘Cause we took a little bit of a different turn with this one. We wanted to write an album full of bangers, you know. And I feel like we did a good job with it. I don’t think we lost any of the depth of the band. A lot of people seem to connect emotionally just the same as they have with all of our other stuff, if not more. It’s an album I was super proud of when we released it, and I think I’m just as proud today, if not more.
Even though you’re still on tour, will we see a new Nøthing Møre album anytime soon?
Oh yeah. And we’ve already started working on it. It’s hard to really gauge how far we’re into it. Let’s say we’re half done with the writing and some of the production. This year has been super busy, but next year we’re taking a lot of time off the road, and having something out is gonna be our one hundred percent focus. We don’t know if it’ll be out by the end of next year, but I think that’s the goal. We’re trying to keep kind of a two-year schedule now. So no more four-year odysseys. (Laughs)
You described Carnal as an album with a lot of bangers. What kind of stuff do you want to develop further on the next record?
You know, we want a lot of immediacy to it. Like we came out of the gate with House On Sand, and it’s this riff that I feel like everyone can get, and it’s just super heavy. We’re still gonna try to kind of stick to that lane, but I think with this next record, we’re kind of shaking off even more of the lighter songs. Like for instance Down The River. That’s a song that we love, and it was awesome writing it, and it’s one of my favorites on the record, but I think on this next one, there might not be a song like that on it, you know. I think we’re gonna just kind of steer into the heavy, darker, more mysterious aspect of the band. So that’ll be fun, to just kind of add a little more focus to that side of us.
But is there really a plan when you start the songwriting process, or is it “It goes how it goes.”?
It goes how it goes. And I think that’s an amazing thing. It’s this cool journey, you know. You start at A, and the end goal is B, and what happens in between is just kind of this manifestation of the feelings of the last little bit of our journey. Plus just the ideas and philosophies that we are constantly mulling over for the entirety of our lives too. You know, you always kind of have an idea, but then the spirit moves, and you just got to listen and go along with it, so.
Journalists talk about growth and progress, and bands do too. What do those two words mean to you and to the band Nøthing Møre?
I love those words, you know. For a lot of bands sometimes growth is a bad thing. Bands change, and sometimes they don’t change in ways that you like. You know, I’ve had bands that I loved, and as the time has gone on, maybe I just kind of lose interest in their sound or something. But I feel like with this band the ideas are still coming, and we’re not getting tired, and we just still want to produce the best music that we can. And we always are pushing ourselves. Like if a song’s not good enough we will rewrite it or scrap it. You know, so many songs are made up of scraps of songs that didn’t make it, so. My dad’s a musician and, you know, he was supportive when we were really young, and he always told me, “So much of good songwriting is about maturation.”, which is just this thing that takes time. I was maybe a better bass player when I was younger, but I overplayed. You know, too many notes. You just wanna do it all. But as you get older, you kind of start to understand the balance of taste and the power of silence in certain spots, and just simplicity. And that’s kind of what it means to me. You know, every year you kind of get to zoom out a little bit more on music and life and everything. Like every step forward you take is a little bit stronger and a little bit farther. You know, we can connect to the fans a little bit better, and also just connect ourselves to the music more. So that’s kind of what it means to me.
So tell me about your bass playing style.
You know, I started as a fingers only player. Spirits (2022) is when the pick, like, really became something that I played maybe half the time, you know. I just couldn’t get it. I couldn’t get into it. Even now playing the bass… I mean, I have thousands of hours logged with a pick, and I just can’t hold the basses well. Like I have to chill out a little more. When you’re playing with your fingers, the idea is more to me like this, “You and the drummer grooving.”. You know, you’re just pointing and shooting at that kick drum. You’re connected. You can’t play as fast. Like it’s a different kind of rhythm. But then you put a pick in your hand and it’s this other thing where you’re kind of on top of the groove a little more. Like you can still play with the drums, but a lot of it is also just about, like, the rhythmic playing. The rhythm comes from you fretting or just picking a dead note. Stuff like that. And honestly, it’s been a ton of fun, like unlocking that side of my brain. It’s helped me understand. Like my band is a band of complex rhythm writers. They all get it. They’re all just mathematicians, you know. And I’m more of like old-school. Like John Paul Jones of Led Zeppelin is my hero, you know. It’s just groovy stuff. He plays fast, but it’s not metal. And it’s been fun kind of bridging the gap. You know, still being me, but introducing just that kind of more metal bass player. Just faster rhythms. It’s fun. I dig it.
Personally, how important, or maybe unimportant, is it for you to play in a band that is unique or maybe not unique?
You know, I think every band thinks that they’re special in some sort of way. You know, if we didn’t, I don’t think we’d be here. Like we feel like we have something interesting to say, you know. The band had already started when I joined. I mean, this is a long time ago, obviously. They had asked me to be in the band when they started it, and I was going off to college, and it just wasn’t my thing at that time, and then I went to one of the shows a couple of years later. And it was unique. It was so cool. Like it was some of the coolest music I had heard, you know. Just very epic guitar playing, you know. It was just kind of something that I felt like I’d never heard before, and that’s what kind of got me turned on to do it. But yeah, you got to be unique, you know. You got to do something that stands out. If you didn’t, then you’ll just kind of blend in to the background. Over the years I’ve heard a lot of very unique bands, but they can’t get the songwriting together to connect with people. It’s almost too unique, you know. If you wanna do it professionally, it’s kind of this blend of art and commerce. You know, we write songs, like, one hundred percent for ourselves, for sure. Like we have to love it, it has to be from us, for us, but it’s also with the idea of one hundred percent for a listener. You know, we want people to listen. We want to connect. You know, we’re fans of bands, and when a band writes a riff that just touches your soul… You know, you’ll lift a car off of your chest if the right riff is written. So we’re inspired by that, and turned on by that, and hope that we are regarded as we regard the bands that we love.
I see Nøthing Møre as a band nowadays that doesn’t have the good old days to go back to, because you don’t play the old stuff live anymore. You pretty much play songs from the self-titled album from 2014 and up to now. Do people in general see Nøthing Møre as a newer band than you actually are?
Oh, for sure, yeah. I mean, in 2014, when things broke open for us, everyone was like, “Oh, y’all are a brand-new band.”, and it’s like, “I’ve been in this band nine years.”. (Laughs) You know, at that time I’d just turned 30. I feel like it’s that way with a lot of bands though too. Our careers are kind of being elongated in a way that’s cool. You know, like even someone like the Deftones having a resurgence. I think that’s really neat. You know, enough time passes, and then a new generation comes up that’s never heard that before, and somehow it gets back to them, and it kind of just explodes again. It’s just kind of reassuring of this, like, timeless quality of music. When it’s right, it becomes like a part of culture that is real. It’s not like cars or invention. If you take a car from the ‘20s or something, it’s like, “Oh, it’s cool.”, but with really modern-day standards, it’s a piece of crap, you know. The brakes suck, it doesn’t go fast, no air conditioning. But music isn’t that way. I mean, I still listen to Led Zeppelin regularly, and just a lot of bands that I’ve listened to my whole life… Like there’s still a place in your heart. It still is this, like, fresh emotion, which is cool.
And the band is, the way I see it, growing in popularity, like for every week, every month, every year. So what kind of emotions came to you guys when you saw that things started to kind of pay off for you?
Oh, it was amazing. You know, a lot of bands will give it a long time. We’ve had friends in bands that were in the trenches with us. They got signed and then they just get shelved, you know. And it’s heartbreaking, and the band breaks up, and it’s like, “Man, we can’t start over again.”. So to have put in all that time, and then to have gotten to that next level, that first step to be given a shot, and then to keep climbing, it’s been amazing. And especially back then it was… It was party time. Let’s just say that. Definitely for me. I was having a good time, yeah. (Laughs)
So what will have to be the next step for the band now to climb even higher up the ladder?
The end goal, you know, is just to try to be the biggest band in the world. I’d love to be headlining arenas in the next three to five years. We’ve had a lot of cool… Like on this tour we’re bringing back this old bass solo that we used to do. That was invented over a decade ago. And kind of like Rammstein. Like they’ve pushed the envelope with their live show. It’s just this huge spectacle. I think we kind of see our potential with doing something like that as well. Yeah, to have the songs, to have the look, to have the show, and just to keep working on every aspect to get better and better. Like that’s kind of our goal.
But with bigger fame, bigger recognition, the real trouble comes knocking at the door for the band, because then you have to handle a situation more about money and stuff like that. Do you stand prepared for taking that step?
I’m definitely ready to make more money. (Laughs) No, I think so. This band has been a slow burn, you know. Which has been cool. Like I’m glad nobody told me I was cool and gave me a bunch of money when I was 22. Like I might not even be alive now. Who knows? We’ve passed a lot of steps that I think would have broken the band up and caused people to lose interest. Or, you know, us not to get along, or someone to lose their mind, or something like that. We’ve had some storms, and we’ve made it through it, so yeah, “Bring it destiny!”.
I see that most of your fans are from a younger generation. Is there really a possibility now to gain some older fans as well, or is younger fans your number one goal?
I mean, the thing is, the older you get, the harder it is. We don’t care what age the fan is, basically. If they’re at a show and they love the music, it doesn’t matter. I’ve met so many people in their 70s, and 80s even, that come to the shows, and they’re there for themselves, not because of their kids, and it’s like, “That is so cool.”. When I was in high school, my mind would just get blown by music. And I think that’s still the case. Usually, that’s just kind of how it works. Like younger people get more excited, you know. People in their 30s and 40s have the music that they liked when they were younger, when it blew their mind, but maybe now they’re more in, like, podcast world, and you know, learn how to invest and raise a family kind of thing. I don’t think we really target anyone, any demographic, but yeah, it tends to be younger just naturally.
Nøthing Møre has had some guests on your albums over the years. What do you personally think a guest appearance can do to a song?
It can definitely change it, for sure. I think our first guest appearance that was, like, from a really big band was Jacoby (Shaddix) from Papa Roach, and it was like, “Oh man.”. Like hearing his energy on the song, it just blossomed it to this other level. Plus having kind of the endorsement of someone like that with notoriety… It just kind of brings their soul into it, and I think that’s what listeners kind of hear, if it’s done right. I hear them sometimes, and I’m like, “Nah. I think the original is cooler.”. But I think that’s kind of what it does, so.
But who gets most out of a guest appearance, the band itself or the fans?
I don’t know. I never ask the fans, actually. I’ve never really, like, talked to fans about our guest appearances and what they think of them. But I get a lot out of them, you know. Like on the last record with (David) Draiman, (Chris) Daughtry, Sinizter, and Eric (Vanlerberghe), it was like, “Really? They wanna do it? That’s so cool.”. So I don’t know. Let’s just say the band, ‘cause I couldn’t imagine getting more out of it than what I got out of it.
Musically, are there some things you will never revisit again?
Man, if you go way back in our career, like we used to have this kind of like alternative funk side of us, and I would actually sing a lot of those songs, I don’t think we’ll ever do that again. But that’s about it. I mean, I don’t feel like we’ve made any, like, massive mistakes in our songwriting.
If you would re-record the three first albums today, how would they sound?
I don’t think you can, that’s the thing. I mean, we’ve gone back, and there were a couple of times where we’ve gone back and taken old songs and redone them, and it always just turns into a different song. It’s like based on how you are now, so. I mean, one cool thing that I think is happening now, kind of in that vein, is we just released the Nine Inch Nails cover We’re In This Together, and that was recorded 12 years ago. So literally, like right after the band got signed, we recorded it. We didn’t really have an outlook for it, and Jonny wasn’t really happy with the vocals at that time, so we just kind of sat on it. I hadn’t heard it in a decade, until a couple of months ago, and yeah, you hear a younger version of this band, you know. It’s overproduced and there’s awesome, like, busy bass playing. Not that I don’t do that stuff now, but… It’s a cool little time capsule to me. I’m real proud of it.
By Tobbe: – Published November 29th, 2025
Solence spelade i Stockholm häromveckan och Metal Covenant tog då en pratstund med hela bandet.
31:a oktober kom ju Angels Calling ut. Berätta lite fritt om den och vad ni känner för den.
Markus: Det är ett projekt som vi väl har hållit på med sedan förra året ungefär. Nu släpptes den ju på Better Noise. Ja, det är väl det som har hänt liksom. Det är väl inga konstigheter.
David S: Alltså, jag tycker det känns väldigt skönt att få ut den. För oss att skriva den var en lång process. Vi har skrivit det i två år. Vi hade liksom ett album och sedan så bytte vi lite riktning och så skrev vi det här liksom. Så det har varit en lång process för oss, i våra mått. Innan släppte vi ju ett album varje år och nu var det väl två och ett halvt år ungefär. Även om det kanske egentligen inte är det så har det känts som att det har varit längre tid. Det känns bara jätteskönt att få ut den och jag är väldigt nöjd med den, så det känns spännande.
Ni har ju varit väldigt kreativa fram till den här plattan. Det är ändå fem plattor på sex år. Vad är det som egentligen har skapat den där kreativiteten hela tiden?
Markus: Vi är ju allihopa låtskrivare och producenter i grunden. Alltså, det har inte varit så många frågetecken för oss att göra klart någonting. Så man kan egentligen se våra skivor nästan lite som dagboksgrejer. Vi slutar aldrig riktigt att producera grejer, utan det blir mer som att man bara fortsätter att göra grejer och sedan när vi har kommit till ett visst antal låtar, då kallar vi det nästan ett album. Det blir mycket så liksom.
Johan: Det är det som har varit lite spännande, för det är ju så vi har jobbat. I alla fall när vi kickade igång, när vi släppte våra första skivor, då gjorde vi en låt i månaden i princip och sedan släppte vi den och då blev ju det, som Markus säger, en dagbok. Och så har vi jobbat ända fram till i princip den här eller förra skivan. Så det har ju blivit en ganska stor omställning för oss som band också, att hitta ett sätt där vi måste liksom samla ihop allting och ladda det som en enda full produkt mer än att bara skjuta ut saker när vi vill.
Markus: Typ i början, när vi skulle göra den första skivan, hade vi typ en dröm om att bara få släppa ett album. Jag vet inte, men om vi inte skulle jobba med en label så vet jag inte om vi skulle ha haft så mycket albumprocess, utan det skulle mer vara kanske att vi bara skulle släppt grejer och liksom jobbat mer singelmässigt.
Ni har ju släppt en jäkla massa singlar tidigare, men nu då, med lite facit i hand, även fast skivan är jäkligt ny, skulle ni kunna tänka er att gå tillbaka till en massa singlar? Eller känner ni att ni har hamnat rätt?
David S: Alltså, det roliga med ett album är ju att man gör någonting. Man försöker få ihop en stor bild. Det är väldigt roligt. Men det är också väldigt jobbigt. Alltså, i och med att vi skriver, producerar, mixar. Vi gör allting. Den här gången har vi inte mastrat. Vi har mastrat mycket av våra egna grejer förut. Så vi gör nästan hundra procent av allting och det tar väldigt mycket energi, upplever jag, att göra klart allting på samma gång. Jag är väl den som sitter väldigt mycket i slutet. Jag är helt död, alltså när man gör klart det. Så på något sätt är det enklare att bryta ner det i mindre mål. En låt är liksom en grej bara och det är lite enklare mentalt. Men samtidigt så älskar jag det och jag är så glad över albumet. Man lyssnar på det och bara ”Här är hela grejen.” och sedan får man ihop temat. Det är väldigt spännande. Men jag vet inte. Båda är kul.
Johan: Det känns som att vi jobbar som bäst, har jag upplevt i alla fall, när vi känner att vi är väldigt taggade på den musiken vi skriver just nu liksom, och att få visa den direkt. Det känns som att det har varit ett väldigt vinnande koncept för oss. Och det där med att kanske bromsa upp det lite och vänta och känna att ”Nu jobbar vi på nya grejer.”, när vi väl släpper det gamla, det kanske inte riktigt har gift sig hundra procent. Alltså, det har varit en omställning i alla fall, om man säger det så.
David S: Men med det också så är det ändå så att man tar ju också beslutet ”Hur tror vi att vi kan få ut det på bästa sätt?”. Alltså, sådana saker också. Jag vet inte. Jag är bara taggad på att göra låtar och det är kul att jobba med de här människorna för de är så duktiga. Jag älskar dem. De är bäst. Typ så. Men det är lite så. Så det är bara kul att göra låtar liksom.
Försökte ni göra vissa saker annorlunda, alltså rent musikmässigt till den här skivan, än vad ni har gjort tidigare?
Markus: Merparten av de jobb som vi har släppt innan den här skivan har varit under pandemin, så då har vi liksom inte haft möjlighet att spela live, och den grejen har varit den stora grejen för oss nu. Sedan 2022 så har vi liksom spelat typ de största festivalerna i USA, vi har spelat enorma festivaler här i Sverige, vi har varit på Europa-turnéer, vi har varit på USA-turnéer med Electric Callboy. Alltså allting. Det har varit en orkan i att lära sig hur man gör den här live-biten liksom. Så för oss nu så tror jag det har varit också hur man förstår sig på businessen både bakom live och skiva, och liksom också hur de låtarna resonerar och vad vi vill säga live. För när vi gjorde grejer under pandemin typ, när vi gjorde de första skivorna, då tänkte vi inte så här ”Okej, men hur känns det här?”. Då gjorde vi bara allting i studion och sedan när vi spelade live märkte vi kanske att ”De här delarna kändes lite sega. De här delarna kändes inte så bra.”, så vi gjorde om väldigt mycket. Och jag tror den största grejen på Angels Calling för oss nu har varit att vi vill ha någonting som verkligen är så här ”Vad vill vi presentera live? Vad vill vi ha för typ av show?”. Och det vill vi också visa i låtarna. Det kan man till exempel höra på typ alla breakdowns. Det är typ breakdowns i varje låt. Det är ju det som är kul live. Man hör det, att ”Det här vill vi göra.”. Det är kul.
David S: Varje gång vi har spelat låtarna från nya albumet i replokalen så har vi bara börjat lira. Alltså, de låtarna vi har spelat. Vi har inte spelat alla än. Det har bara känts kul direkt. Så har det inte varit innan när vi har spelat på en låt. Då har det varit att man har börjat jobba för att få fram det. Men här känns det som att på sättet vi har skrivit det, precis som Markus säger, är det som att det bara har energi. Det bara flyter på rätt sätt för vad vi vill få fram med budskapet i det liksom. Vi bara spelar. Visst, det är lite små delar som man måste öva och så liksom, men det bara funkar typ, vilket har varit väldigt kul.
Jag gick in och kollade på Spotify på antal lyssnare och då såg jag att HammerFall och Arch Enemy inte har så många fler lyssnare än er och att finska Battle Beast har färre lyssnare än er, och då undrar jag: Går inte era fans på konserter? Ni borde ju ha lika mycket folk som dem, kan man tycka om man följer Spotify.
Markus: Jag tror att det är olika typer av business. Jag tror det är exponeringen helt enkelt som är skillnaden. Om vi släpper en låt, vår Good Fucking Music till exempel, som har streamat väldigt bra, då kanske det är tusen pers i varje land runt om i världen som har hittat den på någon spellista liksom. Och det är liksom inte samma exponering riktigt som när du kanske släpper en koncentrerad grej med musikvideo och liksom till en väldigt nischad bit av fans. Så jag tror att vi liksom har spridit oss på ett annat sätt än vad de här traditionella banden har. Lite mer globalt och lite mer digitalt, vilket kanske inte riktigt influerar biljettförsäljningen på samma sätt. Men jag ska säga så här också: Vi har ju inte spelat live själva. Vi har ju bara spelat support. Så det är väl lite upp till bevis nu när vi snart drar ut på headline-turné. Då får vi se vad som händer.
David S: På tal om live. Jag ska bygga upp en lite kul story. Vi blev ju tillfrågade om att spela med Five Finger Death Punch och då säger vårt management ”Nu ska ni spela med Five Finger Death Punch.” och så tänkte vi så här ”Jamen, det är perfekt. Vi drar in i grejerna i Volvon och så drar vi upp till arenan och så spelar vi för 10,000 personer liksom.” och turnémanagern bara ”Var är allt det här? Var är kablarna?”. Alltså, det var så mycket som man var tvungen att lära sig. Det är ju en jättestor grej, som man inte tänker på, eller som jag inte tänkte på. Även fast jag är ett jättestort musikfan så har jag ju mest suttit i studio. Jag är en studioråtta liksom. Så det var så mycket att lära sig med den grejen för alla liksom.
Jag kollade en setlist häromdagen och då såg jag att ni hade spritt låtarna från 2019 fram till nu. Hade ni någon tanke på att spela väldigt mycket från Angels Calling och typ någon låt till?
Markus: Nej, va fan. Man vill väl spela de bästa. Vad är det för bullshit? Alltså, ska vi bara spela nya? Det är så jävla tråkigt alltså. Man vill väl spela de låtarna som man tycker är roligast att spela och de är ju ofta de som folk tycker om mest. Så fuck det där.
David S: Vi lägger väldigt mycket tid på hur vi planerar det. Vi kallar det för The Solence Experience. Vi vill att det ska vara en show. Det är liksom inte bara att vi är ett gäng som står och spelar låtar, vilket är skitfett också, men vi vill liksom ha en röd tråd från början till slut. Man ska känna någonting när man kommer därifrån liksom. Och någonting som jag tycker är väldigt roligt är att vi gör så här ”Vad vill vi att publiken ska känna? Här ska de vara där. Där säger vi det, och det ska leda till där. Där ska de hoppa. Och nu vill vi få med dem. Okej, men då har vi en låt där de ska sjunga med. Vilken passar för det? Jamen, det här är bra, för det är bra energi, det är rätt tempo mot den här låten. Och sedan ska vi gå vidare. Breakdown, här ska de sätta sig ner.”. Jag tycker vi jobbar mer utefter en dramaturgisk kurva snarare, och vi vill att publiken ska känna och göra vissa saker, och sedan avsluta på ett visst sätt liksom. Så det är något som vi gör mycket och som jag tycker är väldigt roligt att göra.
Då hoppar jag tillbaka till skivan. Berätta lite om texterna på den här plattan.
Markus: Skivan heter ju Angels Calling och det handlar egentligen om att man ska göra det man känner för innan man dör liksom. Och jag tror att det är en grej som i mitt liv har varit väldigt central, typ att känna att man liksom inte håller igen, utan hellre gör saker och inte ångrar sig, och gör lite misstag liksom, om man då behöver göra det. Och det tror jag är väldigt viktigt både i karriären och i livet i stort. Och sedan också tycker jag det finns en liksom övergripande empowering-känsla över alla texter. Även om det är negativa texter, som i Where Were You..? och Wish You The Worst, så finns det fortfarande ett självvärde i det. Vilket också resonerar med mig mycket under senaste tiden, för så har jag känt mig mycket, liksom att jag begär mer av andra, och försöker sätta ett högre värde på mig själv, och också känner att man känner en säkerhet i sig själv och vad man vill göra och liksom ta sig framåt. Och sedan så tycker jag det är så coolt med änglar och demoner och sådant. Så att det är mycket sådant som händer liksom. Men det är mycket personligt och sedan byggs det upp efter det liksom.
Ja, för de flesta textförfattare så är det ju alltid en grej, ”Hur mycket ska jag blotta mig? Ska jag skriva från mig själv? Ska jag skriva från en annan synvinkel?”.
Markus: Jag tror jag har svårt att skriva om annat. Även om det är liksom subtilt så måste det ändå ha någon typ av grund i det. Om jag inte relaterar till någonting så fattar jag inte hur jag ska skriva det. Alltså, då blir det ingenting. Jag måste liksom förstå vad jag gör.
David S: Jag upplever väldigt mycket när vi skriver att den stora grejen är: Vi kan göra ett nice gitarriff eller vad det än nu är, men det är först när vi hittar rätt i liksom ”Varför ska man lyssna på det? Vad är det för någonting?” som låten tar fart. Liksom när man hittar rätt tema och rätt sak det ska handla om. Det blir också mycket lättare att skriva musiken när man vet vad det ska handla om. Om vi nu tar låten Angels Calling, då har man lite änglakör, och jag har samplat en kyrka när vi var i Spanien, som ligger i bakgrunden. Alltså, man kan göra mycket mer sådana grejer när man har ett tema som känns som att det inspirerar. Man hittar sin box som känns spännande att jobba inom.
Apropå tema. Framsidan. Hur mycket är AI inblandat i det?
Markus: Ingenting. Vi gjorde en AI-grej när vi gjorde en liten visualizer på bara en snabb nightcore-grej på YouTube och då fick vi så jävla mycket skit. Nej, vi använder inte AI.
Förutom titeln då, vad hade ni för tankar bakom det?
Markus: Vi ska vara ärliga och säga att vi spenderar så sjukt mycket på musik, och vi har bara musik i huvudet, så det visuella hamnar ofta i baksätet, så därför tar vi in fantastiska människor som vi jobbar med. Så vi har både vår creative director, som är en medlem i bandet typ vid det här laget, Anton (Josefsson), och sedan har vi artworket som är designat av Michael Cortada, som är trummis i Ice Nine Kills faktiskt. Han gjorde det där och har varit en jättebra person att bolla med och hitta den där biten. Det var mer så att vi har en vision kring vad som kan vara fett och så, och sedan så tar han vid.
Johan: Det har varit väldigt nice att ha Anton till exempel, eftersom han kan jobba väldigt nära oss med musiken. Det blir som en brygga med det visuella, för att han kanske tänker mer på det och då kan han liksom börja skissa upp och måla upp. Han har ju liksom skissat upp det här, och sedan kan vi ta det vidare åt olika håll. Så det är en väldigt bra brygga där med honom för att få det visuella också liksom och mer än bara musiken.
Jag förstår ju givetvis att band vill ha fina omslag, men med tanke på att många fans nu för tiden inte sitter och studerar dem, hade ni en tanke på att ändå lägga minimalt med pengar på det här omslaget och bara få det gjort?
Markus: Nej, utan nu så har vi skivbolag, så vi har ingen aning om hur mycket de har betalat för den där skiten. (Alla skrattar) Det kan vara hur mycket som helst. På förra albumet som vi gjorde så var det en enorm skivbolagsbudget på artwork. Och nu så, jag vet inte, det kan vara vad som helst.
David S: Ofta skippar man ju nu artworket för singlar, så nu blir det bara albumet. Ska man ha singelomslag också, då springer det iväg en del.
Jagar ni er dröm?
David S: Ja, tusen procent.
Markus: Ja, det skulle jag väl säga. Jag måste bara säga att för mig så har mycket kommit i uppfyllelse redan. Jag tror att göra de skivorna som vi gjort, och spela de scenerna som vi gjort, och spela med de banden som vi gjort, är för mig väldigt häftigt. Jag tror att jag tänkte ofta när jag gick i gymnasiet typ att om jag kunde göra det här med den artisten då är jag nöjd typ. Och det är typ det jag har gjort liksom. Så jag skulle säga att man nästan lever sin dröm mer än att man kanske jagar den. Sedan så är det ju klart att man har ju någonting i sig som alltid vill komma högre. Men jag är väldigt stolt och glad och nöjd över vad vi har lyckats åstadkomma typ själva egentligen under den här tiden. Och jag är väldigt stolt över oss också att vi tog oss utifrån någon typ av perfektionism som vi satt fast i under så många år och faktiskt fick ut våra visioner. Det känns befriande och jag skulle ha ångrat mig väldigt mycket om jag inte hade gjort det. Så känner jag.
David S: Ja, verkligen. Men även om det är så också så är det ju så att jag har ju en jävla eld och jag vill ju bara ”Mer, mer, mer.”. Också att man vill liksom kötta på och göra ännu mer och ännu större. Men nu när Markus pratar så börjar jag också tänka att när jag hade slutat gymnasiet så var det en tidningsreporter som följde med. Av någon konstig anledning valde de mig. Och så var det en bild på mig på framsidan på Folkbladet i Norrköping. Jag stod och grät när jag såg det, typ. Vilket är bra, känslor är fint. Och så står det så här ”Alla Davids kompisar ska gå och plugga på musikhögskola och musikuniversitet. Men inte David. Han ska söka ett jobb, vilket som helst, och försöka spela med sitt rockband.”. Alltså, att man nu ändå kan göra det här, turnera över hela världen, spela. Alltså, leva på det. Vi bor i Los Angeles, vilket är häftigt liksom. Så absolut, det är ju ascoolt, och det är jättenice. Men ”Mer!”. Det är så kul att känna utveckling liksom.
Fick ni bra support hemifrån när ni var yngre? Eller var det mycket kämpande i motvind ibland?
Johan: Det var motvind.
Markus: Jag hade ganska mycket motvind.
Viking: Inte jag. Mina föräldrar var kalas. Det har ju varit mycket support för att det är kul att göra, men när det hamnar till ett stabilt jobb och en stabil framtid, då har man väl fått övertyga lite. Men ja, föräldrarna har varit väldigt bakom mig.
Markus: Det hjälpte ju också mycket att det ändå tog hyfsad fart ganska snabbt.
David S: Vi gjorde ju en massa covers i början. Direkt efter gymnasiet flyttade vi ut i ett hus ute i Stenhamra och var där och tänkte ”Nu ska vi göra en första EP.”. Det blev aldrig en EP, men det blev typ tio covers. Den första covern vi gjorde var en cover på Warriors med Imagine Dragons och den gick egentligen viralt första dagen. Alltså, vi släppte typ två låtar innan, men bara lokalt. Men när vi släppte den tog det fart ganska direkt. Då fick vi en manager. Alltså, man började få det lite inom räckhåll att det kanske kunde gå. Så det har varit väldigt nyttigt.
Johan: Det beror också väldigt mycket på vilket håll man går inom musiken. Till exempel klassisk musik, där finns det ju ganska tydliga jobberbjudanden i orkestrar och så där. Så det är ju stabilt. Så att få stöttning hemifrån där är kanske lite mer vanligt än om man till exempel lirar metal i sitt garage. Då är det ju svårare för föräldrar kanske att se den här vägen till en stabil framtid.
David S: Vi har jobbat med det här nu sedan 15 år typ. Jag vet inte riktigt var vägen är, utan den är olika för alla man pratar om. Så det finns inte så att ”Gör det här, sedan gör det här, och sedan kommer du dit.”, för du kan göra det här och göra det här och så går det åt skogen.
Viking: Det finns inga regler eller tydligheter.
David S: Förr i tiden var det mer så att du skulle få ett skivkontrakt och bara då kunde du få ut din skiva. Men nu kan du ju få ut din skiva hur som helst och när som helst. Alltså, överallt liksom. Så nu är ju inte den gatekeepern kvar längre. Du hade ju skivbolag för att de skulle sätta skivan fysiskt ut i handeln liksom. Nu är det inte så längre.
Bandnamnet Solence. Vad betyder det?
Markus: Ingenting.
David S: Vi hette In Reverence innan, och sedan så var det ett annat band från Norrköping, som var ett black metal- / death metal-band, som hette det också. Och sedan så började lokala promotorer blanda ihop oss lite, så då sa vi till varandra att ”Vi båda kan inte heta samma namn. De börjar blanda ihop oss.”. Och så gjorde vi en tävling om vem som först fick tusen likes på Facebook, och ja, gissa vem som förlorade. (Skratt) Så då behövde vi ett nytt namn och då var det jag som kollade på den här James Bond-filmen Quantum Of Solace. Jag trodde det var Quantum Of Solence. David, 17 år gammal liksom.
Av Tobbe – Publicerad 18:e november 2025
Amorphis put out its new album Borderland on September 26th, and as the band made a stop in Stockholm a week ago, Metal Covenant got some time with the main songwriters, keyboarder Santeri “Sande” Kallio and guitarist Esa Holopainen.
What does Amorphis’ new record bring to the world of heavy metal?
Esa: I think it brings a fresh Amorphis album. It’s the first album with a new producer for us, Jacob Hansen. And I think it brings sort of a fresher Amorphis sound. Very melodic, yet heavy.
Every producer you work with is obviously a professional. So what can a different producer do to the sound of Amorphis, really?
Santeri: Well, obviously the producer has a strong impact on the overall sound, like how the music is presented. And this time, with Jacob, he didn’t that much intervene in the arrangements or the music itself. He more, like, said to us that you guys deliver the music, and he will only point out parts if something’s not working, which actually did not happen that much. So it’s basically a band album from our home studios. The arrangements come from there. We didn’t have, like, a big authority producer who changes everything and fixes up the way he wants it. He basically only did the new sound and pointed out the best elements. Also, his impact is maybe that he selected the songs for the album from the pile of 20 songs. So that’s probably the biggest, that he selected the bonus tracks and the songs which ended up in the album, and also the track list, like in which order the songs will be, because we can’t agree on those as a six person strong band.
Esa: It can be tricky.
Santeri: We just disagree about everything.
And your style is, at least to me, pretty recognizable today, even if the band started out a bit different, of course. Is it important to you guys at this point to not deviate too much from one record to another?
Esa: Well, we don’t think in that way when we start to write music, that this is going to be completely different, or in which direction we are going, ‘cause, as you said, we have our own very recognizable sound, so you pretty much easily know if it’s about Amorphis and our music. I think that’s one of the biggest strengths within Amorphis. You know, I guess that’s something that bands usually try to search for, to have like an own unique sound. And it would be a weird idea to start to write or bring music that really doesn’t sound like our band.
So what kind of stuff will always make it to an Amorphis record, and is indeed present on the new album as well?
Esa: Well, that’s again about the producer, because we keep every producer we hire as an authority. And a producer has the main impact, as Sande says, to pick the songs and to see, like, the trees behind the bushes, you know, and to have some sort of idea what kind of outcome the whole album is going to get. But you know, it’s what our band is. It’s about melody, recognizable songs, and clean and crunchy vocals mixed in between.
Does the lyrical concept on Borderland differ in any way from past things that Pekka (Kainulainen) has written?
Santeri: Well, in a big objective scene, it really doesn’t differ that much. I think Halo was, like, a full concept where all the songs are about one thing. But I think in this album, he’s more talking about the controversies and the communication between the underworld and the real world, which actually kind of, I don’t know, was intentional, because the singer spoke with him about what it could be about before he started to write the lyrics. It somehow fits the world situation at the moment. But I think it’s not intentional. But, you know, they are, like, discussing in the lyrics that humankind has a past, and also these old beliefs, but still nothing changes. The world is still fucked up. You know, have we learned about anything? I think it’s about that.
Yeah, we never learn. We don’t. It’s as simple as that.
Santeri: It would be very easy to look to the past or the spiritual world and figure it out. But nothing changes. There’s still good and bad in everyone. Nothing is getting better.
Esa: Because the album name is Borderland, there have been questions about if it’s linked in any way between the long border between Finland and Russia, but it really doesn’t reflect that at all. But like you said, we live in 2025 and we haven’t learned anything. It’s just unbelievable.
About the artwork then. If you take a look at the LP cover, what do you see?
Esa: You see the river of Tuonela, which is from the Finnish epos Kalevala. You see the world where people are living, and on the back of the artwork you see the underworld, and you see the ferryman who takes dead people over to Manala, the land of the dead. There’s a lot of symbolism from Kalevala for sure, and a lot of things that are reflected through the lyrics.
When you take a look at sketches of the artwork, does it at some point ever feel good on the first impression?
Esa: It is a bit tricky, I have to say. Everything is hand-drawn, and, you know, the artist can’t do sketches forever. At some point you have to decide if you go with this, and then you’re afraid that it’s not going to be as you wish. Singer-Tomi was really much involved this time, coming up with the ideas for the cover art. I’m very pleased with it. It’s different from what we had with the previous artist Valnoir. It really well describes all the lyrics and the themes. And for sure it was important to have a proper artist to draw the whole artwork, because in the world of AI and all that crap… You know, it’s a bit lame for me.
Santeri: On the other hand, when you change the producer, you want some new dimensions to the music, and it’s the same with the graphical artist. If you use the same graphical artist for a long time, the themes he uses start to kind of build a strong image for the band, and I don’t think we are looking for that, you know. We always wanted the graphics to support the overall music. We did three albums with Valnoir and Jens Bogren. I was really happy when I saw the Borderline graphics. We are renovating how we present the music, but also how the graphics support the music. So instead of sticking with Valnoir’s more like psychedelic style, we reinvented it totally with the artist. Of course, it’s always a risk to have a new artist, and we really didn’t investigate that much, but I think everybody’s really happy that it’s really strong, and the cover really fits the album title.
Most bands of your generation say no to AI at this point. But in 20 years, it will be something totally different. Will bands even afford to not use AI for their work?
Santeri: Well, I don’t see any wrong with that. I get it that you have to be careful not to use it, because at the moment, AI uses the same themes for everybody, basically. But for example, for music videos the budgets are going down because of diminishing record sales and streaming services, so the bands don’t really get that much of a budget. So in music videos, actually, the AI is pretty good. You can save money, and you can save time. And the videos actually look phenomenal sometimes. Obviously, you have to be careful not to overuse it, but there are places you can use that. But for album covers and shit like that, oh no. I think that doesn’t make any sense, because it kind of lacks personality.
Esa: I guess many people have, like, played with AI themselves, like, “Draw this, and this, and all these ideas.”, and then you get like a fantasy artwork.
Santeri: Especially a lot of fantasy bands aren’t using AI, because it’s basically impossible to build a setup with all the fucking dragons, and wolves, and shit. But on a small scale, you can make better looking videos and build some atmospheres like a snowstorm pretty easily, you know.
Esa: Nothing to do with music, but overall, the AI, that’s a pretty scary idea where the whole thing is leading us into. It’ll probably be the world’s destructors. (Laughs)
Santeri: Terminators are coming, or Matrix. But we are old-schoolers. I haven’t even tried the AI music programs, because my biggest fun in life is I’m enthusiastic. I like to make it myself. I’m such an old guy. I’ve lived in the ‘80s. You learn that it’s the most fun part to do. So why the hell would you get rid of that and start using AI? But I understand the younger people. They will see the world totally different in 20 years, because they’ve lived through those times, you know. Personally, I have no interest in that, because what I enjoy the most in life is to take a guitar and build a song for yourself, and jam with the guys, and play the shows with the guys. That’s the most fun part. Why destroy the most fun part in the world, even though it’s possible?
The two of you are the core songwriters in the band. What can the rest of the guys do to affect the outcome of the songs? They are just songwriters to some extent.
Santeri: They always bring some songs. But we’ve now used this with different producers, and they always somehow set up our songs. I don’t know why. But to be honest, not that much. We’ve done a lot of albums, and we had the jamming times in the Am Universum and Far From The Sun times when everybody was taking part. Personally, I think the guy who wrote the song and has the vision is the best person to make it to the final state, instead of other influences and compromises. Sometimes you may have a part in a song that’s not working as well as it could, then it might be a good idea to listen to some other guy’s ideas, like, “Maybe we should try this to make it even better.”, and then it’s fine. But mostly on the last couple of albums, I think our demos, which come from the home studios, are so well-arranged and so deeply thought. Except for some drumbeats, there hasn’t been that much need for external input. It’s not forbidden, but we just haven’t needed to use it.
Esa: When Tomi and his vocal producer Jonas (Olsson) are building up the vocal lines, there might be some cases where we have to transpose perhaps some parts. But that’s, like, very little tweaking.
Santeri: And sometimes we cut out a part if it’s too long and there’s no lyrics. You know, like squeeze it down. And in this album there were a couple of songs which would stay expanded just to make all the lyrics fit. But musical-wise, I can’t remember the last time we really opened up a song and started to throw in ideas outside of the composer’s ideas. The songs are pretty well-done already, and we know our roles in the band. We’ve been together for 30 years, and we know what everybody’s role is, so you can easily think about it ahead when you write a song, that everybody understands immediately, like, “Hey. This is my part.”. There’s not much need for any external input.
And today, or it’s been going on for a while, bands have all the technique they need to make an album, but would you say that it’s easier to make an album now than in the ‘90s? Because maybe you tend to overuse stuff when you have the opportunity to do so.
Esa: Well, making songs is much easier these days.
Santeri: Yeah, writing is easier.
Esa: But you still have to do the same with rehearsing the songs with the band before you go to the studio. That hasn’t really changed. But for sure, yeah, writing music has become easier, and it’s easier to show your songs to the other guys.
Santeri: Yeah, you can make good-quality demos, and you can get good guitar sounds without building up a guitar rack. I, as a keyboard player, can make proper sounding drums, you know, and you can make everything sound very good in the first place, even though it’s just one guy making all the demo tracks. You know, we’ve lived through the analog tape-recording times, and now people are saying like, “Oh, it was so different. You had to play the song from the beginning.”. No, you didn’t. You did exactly the same thing, you know. Like you took multiple takes, and recorded this part ten times, that part three times. It’s pretty much the same technique. There are some useful elements, like if somebody is out of rhythm, you can actually put it to the rhythm. But on the other hand, we are professionals. It’s our 15th album. There’s not so much need to actually fix anything. But back in the days, if we would have had this kind of technique, I think there would have been much more, like, fixing. You know, when you are young, and you only have a tiny budget. But we don’t really need that kind of extra help from the computer world. Obviously, it’s faster, it saves money, and a producer has much more things to play around with, you know. You can have different takes, and you can listen to it a little bit. But with Jacob we didn’t really use any of this modern shit. If you listen to the album, it’s quite organic. Not every tiny bit is, like, totally fixed and thought-out, you know. It’s a real band album, and it has an organic sound with Jacob’s production. And I like it, you know. It breathes more than a fully squeezed-down heavy metal product. Most of the bands sound, like, very generic, because there are certain standards, and they have to use it because they are in a certain particular scene, like a power metal scene or something. They sound basically like a machine, you know, because it’s the standard.
So quickly, before we end this. What’s happening with Silver Lake now?
Esa: Oh, I’m working on another album, little by little. There’s some vocals already done, and songs are written. So at some point, it will be released.
And you will continue with Cemetery Skyline, right?
Santeri: Absolutely, we will continue. We will have a small European tour in the spring, and then we hit a couple of summer festivals, and then we go to Asia for a quick visit to show our faces to Japan and China. I think in the spring, we’ll start to work on the new album. We already have some ideas. But definitely there will be a continuation. Our record label is excited. Everything’s going well.
By Tobbe – Published November 15th, 2025
Velveteen Queen släpper sin nya singel Too Far Gone idag och då passar det bra att till slut publicera den här intervjun med bandets ena gitarrist Lukas Axx. En intervju som gjordes i början av juli, då med tanke på att släppet för bandets nya skiva skulle ske i oktober det här året. Skivan ser i nuläget ut att släppas framåt vårkanten 2026 enligt vad Metal Covenant erfar.
Ni har ju en ny platta på gång, så jag tänkte att vi skulle prata om den trots att jag bara har hört lite grann från den. Ni har ju i nuläget bara släppt låten Liar. Så, hur tycker du att den låten speglar den nya plattan?
Det är lite den attityden vi gillar och har gått efter mycket på den här plattan. Sedan så är det mycket andra stilar på låtar också. Liar är ju om media, som man hör om man läser texten, och hur det kan vridas och vändas i dagens läge.
Ja, ibland har man ju ingen aning om det är sant eller inte. Man måste ju alltid kolla källan.
Ja, och speciellt nu när AI har kommit och allting. Du vet, man kan ju se en video och det ser hur äkta ut som helst, men den är ju helt påhittad. Det är ju typ mest det den låten handlar om och vi säger lite ifrån på den här plattan.
Kan du nämna något speciellt om någon annan låt som du känner lite extra för?
Alltså, jag har ju en favorit på plattan. Den heter Try och den har vi verkligen skrivit för att det var roligt och inte satsat på att göra en radiolåt eller en hopp-hit, om man säger så. Den låten är speciell och den är unik, så det är nog min favorit på plattan, just nu i alla fall. Men alla låtar är så färska så man har inte riktigt kunnat smälta dem ännu.
Har ni på något sätt lagt in en annorlunda typ av musikstilar, med kanske ballader eller lite närmare metal, om man tar två sidospår?
Jag tycker definitivt att det här är en annan platta, men samtidigt så är det samma grej liksom. Men jag tycker vi har tagit låtarna på ett annat sätt den här gången. Det finns ju en ballad på den här plattan också, kanske två till och med. Sedan så har vi testat lite nya vägar, nya sound, utforskat mer i det, och så har vi haft det jävligt roligt när vi har spelat in det också. Så det har bara blivit det vi tycker är gött.
Det där med att ha jävligt roligt. Ni är ju fortfarande jäkligt unga. Men många band som är äldre säger också att det är roligt, men tror inte du att ni har lite roligare än dem?
Vi har nog väldigt mycket roligare. (Skrattar) Jag är ju 23. Vi spelade ju in i Köpenhamn också och där nere händer det ju rätt mycket roligt. När vi har varit i studion i alla fall har det ju varit roliga dagar. Man har kommit trött någon dag, men vi har ändå presterat i studion. Vi alla har ju ett krav när vi är där, annars får man inte vara med. Men roligt hade vi absolut, och det är väl kanske lite skillnad från de äldre banden som har roligt på sitt sätt.
Först släppte ni ju en EP, som egentligen ingår i första skivan, men vad tycker du att det största steget har varit för dig personligen från att gå från platta 1 till platta 2?
Alltså, det har varit mycket hårt jobb med den här plattan. Det går nästan inte att jämföra med första plattan. Några av de låtarna är liksom från när vi gick i gymnasiet. Sedan har den bara format sig och sedan bara ”Jamen, vi gör en platta utav låtarna och så släpper vi den.”. Nu blir det ju mer ”Nu ska vi ha en platta inom ett år här.”. Så vi satt ju bara och köttade i studion liksom. Vi alla jobbade verkligen stenhårt. Det var sena kvällar i replokalen, i studion. I vår hemmastudio då. Och sedan så har vi ju tagit en liten annan touch på låtarna och man vill utforska, så det har ju varit ett stort steg. Och även att vi har bytt till en studio i Köpenhamn med Søren Andersen som mixar oss och producerar allting.
Du nämnde att alla har jobbat hårt i bandet. Men trots allt så är du ju ändå huvudlåtskrivaren. Så beskriv hur du skriver dina låtar till bandet.
Eftersom jag kör gitarr då så är det ju oftast gitarriff jag börjar med. Men sedan så är det jag, Samuel, sångaren, vi gör ju allt ihop, för det mesta då. Sedan så kommer vi ju med fullständiga låtar också till varandra. Men vi tweakar ju om dem och sådant ihop. Men det börjar väl ofta med gitarriff och sedan så bygger vi därifrån. En skön refräng kan vi också börja med. Så ja, det är väldigt olika, men vi börjar någonstans där.
Ni har ju skrivit på för Warner Music, och då tänker jag så här: Vilka större eller mindre direktiv har ni fått från den labeln? Har de styrt er på något sätt in i någonting?
Ja, det är klart de har. De har väl gett oss jäkligt bra synpunkter på det mesta. De är ju väldigt kunniga om det här med marknadsföring och den biten, och sociala medier, så där har ju de hjälpt oss en bra bit faktiskt. Sedan så har vi varit sega nu på senaste med att uppdatera. Men det kommer. Så vi ska göra en jäkla massa material. Sedan så hjälper de ju oss med studion och allting och vill verkligen att det ska bli så bra som möjligt.
Ni spelar ju en musikstil som har rötter i 70-tal och 80-tal. Det är ju där grunderna i er musik kommer från. Var det ett självklart val för dig att hamna i den eran, om man säger så?
Ja, men det är så olika i bandet, för min del i alla fall. Den andra gitarristen är ju väldigt 70, nästan bara 70. Men jag är väldigt blandad. Jag lyssnar ju på ny musik också. Jag lyssnar ju på all möjlig musik. Men samtidigt så har jag växt upp med den här 80-talsmusiken. Farsan har spelat musik hemma hela tiden och i bilen, du vet. Och sedan så spelade han ju i Swedish Erotica och det var ju typ det första rockbandet som jag lyssnade på. Alltså, när jag verkligen kunde låtarna. Och sedan så gick jag väl över till det som var lite liknande. Då blev det liksom lite Alice Cooper, lite Poison och de grejerna, och in på Guns N’ Roses, in på Aerosmith. Det har bara blivit så. Så antar jag att det har varit för de andra gubbarna i bandet också.
Kan du berätta om din musikaliska bakgrund som fanns innan Velveteen Queen när du var yngre?
När jag var riktigt ung kunde jag väl en låt på gitarren. Tears In Heaven med Eric Clapton var väl en av de första låtarna jag lärde mig. Men jag har ju inte varit så inne i musiken sedan jag var liten. Det kom ju mest när jag blev lite äldre. Men jag har alltid kunnat spela gitarr, om man säger så. Kunnat ta ackord och kunnat kompa till låtar lite grann. Så det har väl mest kommit naturligt. Jag har ju alltid haft gitarrer nära till hands hemma.
Och hur gick banan då från att du förstod att du faktiskt kunde spela?
När jag skulle söka gymnasium så sökte jag till musikgymnasiet. Det var verkligen där jag fastnade rejält för musiken och jag lärde mig väldigt mycket där. Så började vi ju repa. Alla i bandet kommer ju nästan från samma gymnasium. Så vi repade ju på gymnasiet hela tiden. Där någonstans kände vi till slut att ”Fan, vi kan ju dra ihop någonting. Det låter ju bra.”.
Du nämnde lite snabbt din farsa. Så hur är det att jobba tillsammans med sin egen farsa, i alla fall i vissa sysslor inom bandet?
Det är väl speciellt, får jag säga. Man får nog tänka lite annorlunda när man jobbar med bandet. Man får tänka mer att det inte är ens farsa liksom. Men jag är jävligt glad att han är med hela tiden. För han åker ju med på nästan allt vi gör och det är en jävligt trygg punkt att ha med sig. Han har ju koll på när folk gör rätt och när folk gör fel mot oss, och när vi gör det också. Så han har ju lärt oss väldigt mycket. Men det är väl lite unikt att ha med sin farsa på allting. Men han är ju med, även om han är så gammal som han är. Ska inte säga det i intervjun. (Skrattar) Men han hänger med ut på krogarna, ut på efterfesterna och hotellfesterna. Han försöker hålla med i tempot.
Berätta lite om videon till låten Liar. Och om ni har fler på gång så berätta gärna om det också.
Med Liar tänkte vi bara att vi vill göra en rå, enkel video, för låten ska inte behöva vara för komplicerad i videon. Låten ska vara lättlyssnad och videon ska vara lätt att titta på, så vi tänkte bara en punkig, lätt video där vi bara står och spelar igenom med attityd i klippen liksom. Men sedan tror jag att vi ska ha en video på varje singel. Sedan får vi se om det kommer någon video som eftersläpar då skivan är ute. Nästa video blir antagligen på låten som heter Break The Good (Vilket inte visade sig stämma.) och den kommer väl handla lite mer om baksidan av storstan. Göteborg då för vår del. Sedan får alla tolka det på sitt sätt, men det kommer bli en hyfsat enkel video där också tror jag, för vi tycker inte det är så coolt med sådana där överproducerade videor. Vi gillar det enkelt och lätt att titta på. Man kan ju dra in lite mer effekter och sådant i videorna kanske. Vi har inte planerat så mycket för det.
När man arbetar med en sådan rutinerad herre som Patric Ullaeus, hur mycket styr han vad som ska göras och hur mycket kan ni styra vad som ska göras?
Han är jävligt skön med det där, för han är faktiskt väldigt mån om att vi ska bli nöjda. Och vi blir ju oftast nöjda när vi får som vi vill. (Skrattar) Men sedan så kommer han ju med de bästa synpunkterna man kan få nästan. Och hjälper oss extremt mycket med att få ut så mycket som möjligt av videon liksom. Det finns inte många människor som honom i musikbranschen. Han är ju verkligen dedikerad till det han gör och vill videons bästa hela tiden. Allt han filmar blir ju succé nästan.
Är det jäkligt lätt att idolisera honom och tycka att han är en ikon på något sätt när ni arbetar med honom?
Ja, det är klart. Vi ser ju upp till alla som är dedikerade för den här branschen. Han är ju någon man vill ha kvar länge. Det värsta jag vet är ju när man ska byta människor att jobba med hela tiden. Jag vill ju ha samma personer. Så honom vill man ju ha kvar, så länge han vill och vi vill. Men vi kommer nog inte sluta jobba med honom.
De flesta äldre band brukade säga att anledningen till att de slog igenom och att de blev större är att de inte hade någon plan B. De hade en plan A och det var bandet. Hur hårt satsar ni på det här bandet?
Vi kör stenhårt. Vi brukar väl satsa på att vi har en eller två vilodagar från rep i veckan, bara för att kunna släppa allt. Men annars repar vi varje dag. Helger är de bästa dagarna. Men sedan så, som det ser ut idag, det är ju en lite annan värld nu kan jag tänka mig än vad det var förr, så det är klart att vi jobbar också vid sidan om. Man behöver ju kunna betala hyra. Vi har ju sagt det hela tiden, att är det någon som inte klarar av att satsa så får man bara inse det själv att det inte kommer att funka.
Apropå att någon inte klarar av det. Ni har bara bytt en enda medlem hittills. Så var anledningen till det att det blev för tufft för första basisten (Elias Knutsson) och ni hade en ny, villig, hungrig en som kunde komma in?
Ja, vi hade en riktigt hungrig en som kom in nu. Nämen, det var väl, jag ska väl inte säga för mycket, men vi ville olika saker, typ. Ja, allt klickade inte, och det kände man väl över en liten period och till slut fick man ju tänka på bandets bästa. Vad som var bäst för bandet och för honom också. Men fan, vi är ju skitnöjda nu med hur det blev.
Men det är inte hela världen att byta en medlem. Det är få band genom rock ’n’ roll-historien som har haft samma medlemmar genom hela karriären. Det är väl bara det att om man tittar tillbaka på ett band så är ju kanske sättningen på första skivan lite det som räknas.
Ja, men så är det ju. Och vi vill inte lämna den musiken som är på första skivan. Det är ju precis den musiken vi alla lyssnar på och älskar att spela. Så det var ju viktigt när vi sökte ny basist. Vi hoppades på att han hade samma riktlinjer som vi, och det hade han.
Och sedan när det kommer en ny skiva så kanske det kommer in lite turnerande också. Kommer ni ta de flesta chanser det finns till turnerande?
Alltså, vi vill ju bara ut och spela. Det är nästan det enda vi vill göra. Det är ju det vi brinner för. Men sedan så finns det ju spelningar som ibland kanske inte gynnar oss. Det är ju också någonting vi har fått lära oss på vägen, som vi pratade om där med farsan och att han har hjälpt oss. Han ser ju lite igenom vissa bokare som kanske gör lite fulingar. Man får visa vad man har för krav liksom. Så allt tar vi inte. Men vi hoppas på att dra igång den här turnén nu efter den här plattan. Vi har väldigt mycket grejer på gång som jag inte kan säga. Men vi har ju precis börjat jobba med Warner också och de kommer försöka fixa ihop en liten turné då.
Av Tobbe – Publicerad 7:e november 2025