June 2025
Velveteen Oueen-grabbarna Noah Mardh och Samuel Nilsson pratade nyligen med Metal Covenant på Sweden Rock.
Consequence Of The City kom ut förra året. Känns den fortfarande lite ny för er? Hur känner man sig när det har gått ett tag nu?
Samuel: Jo, på något sätt. Det är bara ungefär ett år sedan vi släppte den. Och visst, vi har varit ute och spelat jättemycket med den plattan, så den känns gammal, men den känns också fortfarande ny. Det är ju den enda plattan vi har gjort hittills, förutom en EP då.
Noah: Det känns väl som att den plattan egentligen har lite mer att ge, typ, på ett sätt, får man väl säga. Man önskar att många fler hade hört den, såklart.
Hur kändes det där steget från EP:n som du nämnde till en fullängdare?
Samuel: Egentligen så var det ju så att vi tänkte släppa en hel skiva direkt, men vi skulle ju iväg och åka på vår första Sverigeturné ihop med Nestor och då kände vi att ”Nämen, vi behöver ju ha med oss lite merch att kunna sälja.”. Så då gjorde vi så att vi tryckte upp den där EP:n inför turnén, för att ha det tills hela skivan var klar. Men egentligen så tänkte vi ju att det blir platta direkt, men sedan kom den grejen lite på studs liksom. Så gjorde vi den plattan och, ja, det är ju ett år sedan vi släppte hela den. Men vi har precis spelat in skiva nummer två. Det finns inget släppdatum på den, men den kommer ju att komma om inte alltför lång tid. (Släpps i oktober 2025.) Men sedan, även när vi åker ut och spelar den så kommer vi ju spela låtar från första plattan såklart. Det är ju vår första skiva, så att den ligger varmt om hjärtat.
Om man inte har lyssnat på er musik, vad innehåller den första plattan för typ av musik egentligen?
Samuel: Alltså, jag tycker att det är svårt att prata genrer. Jag säger ju bara att det är rock ‘n’ roll. Det är en väldigt skön blandning av hårt, lugnt, groovy. Det är en jättebred platta faktiskt. Har man inte lyssnat på hela den skivan så tycker jag faktiskt att man borde göra det. Inte bara för att det är vår platta, utan för att det faktiskt är en bra skiva. Den är väldigt bred, men den håller en skön röd tråd.
Hur är det att närma er musik, om man nu skulle lägga er musik någonstans, från kanske 70- eller 80-tal? Ni var ganska långt ifrån födda då ens. Hur känns det att gå tillbaka så långt i tiden?
Noah: Jag önskar ju fan att jag var född då, att jag var i den åldern jag är nu typ under sent 60-tal. Jag lyssnar på jävligt mycket 70-tal, och det gör ju Samme också. Men det känns inte så konstigt egentligen på ett sätt heller, för vi kommer behöva typ bra musik nu i efterhand liksom.
Var ni någon gång någon annanstans och snuddade på lite annan typ av musik, som kanske lite mindre rockigt, eller kanske till och med mer mot hårdrocken eller metal, eller fann ni er ganska snabbt i den här musikstilen tillsammans?
Samuel: Alltså, vi alla lyssnar ju på det vi själva lyssnar på. Privat varierar det ju en hel del. Vi har ju liksom någonstans en grund som alla tycker om, men alla har ju olika influenser. Däremot, när vi började skriva låtar så fanns det någonstans underliggande hur det bara skulle vara. Och det var typ inte så mycket diskussioner heller. Det bara blev så, baserat på influenser och hur det lät och vad vi gillade för något. Så det bara föll sig ganska naturligt just den musiken vi gör, och det kommer väl någonstans ifrån någon form av rockförälskelse när man var barn. Jag var typ fyra år eller någonting och jag spelade luftgitarr och lyssnade på Europe och redan där så blev jag så här ”Det här vill jag göra.”. (Skrattar)
Noah: Jag fick lyssna jävligt mycket på AC/DC när jag var liten, ända från att jag mer eller mindre var nyfödd liksom. Det är många musiker i familjen. Alla älskar rock. Det är väl därifrån det kommer.
Så de bjöd in dig i sitt intresse och förde över det till dig.
Noah: Exakt. Sedan blev det för högljutt hemma, med elgitarren, och så spelade jag bas ett tag också.
Samuel: Ja, jävlar vad våra grannar klagade. Vi hade ju ett band i mellanstadiet. Vi gick i 4:an och spelade Nirvana. Närmaste grannen var ju ett hus typ 50 meter bort och de kom och knackade på och klagade. Det var ganska högljutt. Vi var väl 10 bast, så det är klart att det lät väl sådär. Men vi hade kul. Och stora drömmar. (Skrattar)
På vilket sätt skriver ni musik inom bandet? Skriver ni tillsammans? Är det någon som skriver lite mer? Börjar ni kanske med ett riff eller börjar ni med melodier? Ni får utveckla själva.
Noah: Det kan vara att någon plockar med sig ett riff till replokalen och sedan så utvecklas det därifrån. Men sedan är det ju mest Samme och Lukas som skriver ju, och sedan brukar de visa upp det för resten. Det finns ju alltid en diskussion inom bandet liksom. Alla är med och tycker och tänker. Men sedan så kommer idéerna främst från de två.
Samuel: Ja, det har varit ganska mycket så nu. Och det kan verkligen vara att ibland börjar det med en textidé, eller en titel, eller som du sa, ett riff, eller med ett trum-groove. Det kan verkligen vara olika från låt till låt.
Noah: Vi brukar börja instrumentalt. Vi är ofta jävligt måna om det instrumentala. Så länge det känns jävligt gött, och man kan till och med ha melodi, då har man det liksom.
Du nämnde ordet replokal, Noah. Det är ganska mycket uppståndelse nu inom rockvärlden här i Sverige om att finansierade replokaler försvinner. Ni kanske inte känner av det för ni har ett ställe, men hur tänker ni i en sådan fråga?
Noah: Jag tänker väl i det stora hela. Det är väl en av de stora anledningarna till att ”Varför kommer det så jävla mycket bra musiker från Sverige?” och det är ju att vi har fått den stöttningen här, som många andra länder inte har liksom. Och det tänker jag, att det kan ju påverka framtida generationer av musiker. Så det är ju förjävligt, om man får säga så.
Samuel: Nämen, jag tycker också att det är sjukt. Jag menar, ungdomar som inte har någonting att göra hittar på en massa skit i stället. Det är ju bättre att det finns. Jag menar, tyvärr, det är ju samma med fritidsgårdar. De har ju knappt funnits under vår uppväxt. De har ju också behövt lägga ner. Det kryllade ju av fritidsgårdar och replokaler och allting tidigare. Och nu är det jättesvårt att få tag på replokaler. Det ska ju bara vara naturligt, att man råkar starta ett band för att det finns en replokal. Jag tycker verkligen att det är skit, faktiskt.
Berätta lite om er bakgrund innan ni startade det här bandet och vad ni hade gjort i musik.
Noah: Ja, det här är intressant. Vill du börja eller?
Samuel: Ja, jag kan börja. Men jag kan väl ta vid lite med vad jag sa förut. Mitt musikintresse startade ju någonstans när jag var jätteliten. Kanske runt fyra. Jag hittade pappas CD-skivor hemma med Europe bland annat och lite andra band. Började leka med en akustisk gitarr som vi hade hemma. Började spela gitarr på riktigt när jag var åtta ungefär. Och sedan så startade jag band i mellanstadiet. Spelade högt och hade roligt. Så fortsatte jag vidare och på gymnasiet så läste jag musik och nördade in mig på låtskrivande och studio, och spelade in och så där. Och, som alla andra musiker har gjort någon gång i livet, höll på lite med olika kompisband och något coverband här och där. Sedan var det dags att flytta till Göteborg och då kom jag i kontakt med de andra killarna och hoppade på och började sjunga istället. Sedan tre år senare så sitter vi här med ett skivkontrakt med Warner och ganska mycket sköna gig i ryggen. Så det känns ju helt otroligt faktiskt. Jag är väldigt tacksam och taggad.
Noah: Alltså, jag började att spela gitarr när jag var sju typ. I gitarrskolan och sedan så gick jag det i några år och sedan så tappade jag väl intresset lite. Jag har alltid älskat musiken, men, ja, höll på och skejtade och sådant istället. Och sedan någon gång när jag var kanske tretton, tror jag, då fick jag upp intresset för rocken igen. Jag började lyssna jävligt mycket typ på Metallica och sedan så gick jag på Pantera, så det har blivit hårdare grejer liksom. Så började jag spela som fan bara och lärde mig riktigt fort då. Sedan sökte jag in till musikgymnasium (Rytmus) i Göteborg och då började jag i samma klass med Lukas och Isac, och vår före detta basist också. Sedan började jag få upp ögonen för lite, jag skulle inte säga soft, men lite Guns N’ Roses och Aerosmith och hoppade tillbaka lite i tiden nästan. Så vi började köra massa covers på det. Jag, Isac, Lukas och Elias (Knutsson) då. Vi började spela som fan. Vi skaffade replokal ute hos Isacs mormor och morfar. Så vi var i deras källare. De satt och skakade på övervåningen när vi lirade. (Skrattar) Vi tyckte det var skitkul. Sedan kände vi ”Fan. Vi börjar testa att skriva lite egna saker. Men fan, vi har ingen som kan sjunga ju.”. Så då la vi upp på Facebook och så kom Samme första gången ner till Göteborg. Jag kommer ihåg att vi hade testat några sångare innan honom. Inte många. Det kändes aldrig rätt riktigt, för vi hade ändå en vision av vad för typ av sångare vi skulle vilja ha. Vi testade… Vad fan var det? En Guns-låt och en Velvet Revolver-låt, va? Och något mer. Något sådant.
Samuel: Det kan det nog ha varit, ja. Och så provade vi någon av låtarna ni hade skrivit, fast ni hade ju ingen sång på den, så jag fick en vecka på mig att skriva text och melodi på en låt innan jag skulle komma och göra audition. Om jag inte minns fel så var det Trauma.
Noah: Efter att vi hade spelat med honom första gången, när han gick ut därifrån så var det lite så här ”Tack så mycket. Vi hörs väl snart.” och så fort han lämnade rummet, jag och Lukas kollade på varandra och bara ”Jävlar! Fy fan, detta är rätt alltså.”. Armhåret bara reste sig. Jävlar vilken feeling det var alltså. Då kände jag bara ”Det här kommer fan bli bra alltså.”. Det är ett sådant moment man inte glömmer liksom, ”Nu börjar det fan falla på plats alltså.”.
Ni har, som sagt, just skrivit på en deal med Warner Music. Vad betyder det för er som band att skriva på för en koncern nu?
Samuel: Alltså, det är ju ett samarbete som vi är supertaggade på. Vi ser verkligen fram emot det här. Vi tror att det kommer bli jävligt bra.
Noah: Det är sinnessjukt kul. Det är många möjligheter för oss. Det är ju inte helt lätt som band idag att vara independent, som vi var på första plattan. Om jag får säga det själv så tycker jag nog att vi har gjort ett bra jobb som independent. Men det är ju jävligt mycket att hålla på med. Allt från marknadsföringen, TikTok, Instagram och Facebook. Alltså, allt. Man får sköta allting själv liksom.
Hur mycket vägledning har ni fått av Lukas farsa (Magnus Axx) då? Alltså, hjälp av honom att ta den här starten. Hur mycket har han varit med och guidat er, om man säger så?
Noah: Väldigt mycket.
Samuel: Jamen, han är ju vår manager, om man säger så. Och det är ju verkligen tacksamt att ha någon vid sin sida som kan öppna så mycket dörrar som han har gjort. Men sedan är det ju så också att hade han öppnat dörrar och vi inte hade levererat, så hade det blivit pannkaka i alla fall. Vi är väldigt, väldigt glada att vi kan jobba ihop med honom.
Noah: Och det tog ju fan lite tid innan han ens ville hjälpa oss.
Samuel: Ja, han väntade tills vi var bra nog. Han släppte ju inte iväg oss på grejer förrän vi var redo för det.
Noah: Vi bokade lite egna gig och sådant först, och det tog ändå en tid tills att han sa liksom ”Okej. Fan, de har det.”. Så ville han hjälpa till. Det har betytt jättemycket, absolut.
Det är ju jäkligt svårt att bara komma från underground och vara independent och helt plötsligt komma fram. Det är ju i stort sett omöjligt om man inte har någon som hjälper en. Och som relativt nystartat band, hur hårt satsar ni på det här bandet egentligen? Är det bandet som är nummer ett? Jag vet att om man läser om 70- och 80-talet så fanns det ingen plan B, utan det var som ”Vi hade bara en plan. Det var bandet.”. Vågar man göra det nuförtiden?
Noah: Det är vårt nummer ett. Alltså, hundra procent. Vi jobbar som svin, verkligen. Sedan samtidigt så är det ju så att alla av oss har jobb vid sidan av också, för att gå runt ekonomiskt. Men samtidigt, är det någonting som dyker upp så är det ju inte så att någon bara ”Nej, jag måste jobba.”. Det skulle aldrig hända liksom.
Samuel: Det är allt eller inget, för grejen är ju att vi inte vill göra någonting annat. Det här är det bästa som finns. Vi får skapa musik, åka ut och spela det, träffa människor. Ja, vi älskar verkligen det här och det finns inget annat som kommer i vägen.
Noah: Nä, verkligen inte. Alltså, jag har ju hängt på den här festivalen sedan jag var ett litet barn liksom. Min mamma var tillsammans med före detta trummisen i DT (Anders Jivarp), så jag hängde ju mycket med gänget Dark Tranquillity liksom. Och jag hängde mycket backstage, så jag hade ju alltid den drömmen när jag var liten, ”Det är så här jag vill bli när jag blir äldre.”. Och nu när man väl får stå här själv så är det lite surrealistiskt typ.
Då måste jag fråga lite om nya plattan. Kommer skivan följa samma spår som Consequence? Hur känner ni?
Noah: Man hör ju definitivt att det är vi. Det gör man, om man lyssnat på förra plattan.
Samuel: Ja, man hör att det är vi. Det finns mycket starka låtar. Några lite udda låtar. Det är en bra mix. Vi är själva jävligt nöjda med plattan. Vi tror att den kommer att gå hem bra.
Man brukar säga att tredje skivan är ett vägval. Man kanske har gjort två lite lika skivor och frågan är då hur mycket man ska ändra sig. Kände ni någon sådan sak inför er andra skiva nu?
Noah: Alltså, med några av låtarna kan man väl säga att vi har gått ut lite från vår comfort zone kanske. Men vi är jävligt nöjda och vi är så taggade på att släppa det här och turnera skit nu liksom. Men det med vägval vet jag faktiskt inte om… Allting har väl fallit rätt naturligt.
Samuel: Eftersom vi inte är så gamla så har vi inte skrivit så… Visst, vi har skrivit jättemycket. Jag menar, jag har säkert flera hundra demolåtar hemma i mapparna liksom, men vi har ju inte hunnit skriva så mycket än. Man känner ju också nu efter att ha skrivit en andra skiva att vi växer i samarbetet i att skriva låtar tillsammans. Och även som låtskrivare själv. Ja, jag vet inte hur man ska förklara det här. Första skivan var ju bra, men på något sätt så blir det att man tajtar till sig på något sätt. Man lär sig att liksom komma fram med grejer tillsammans. Ja, den här skivan har väldigt många starka låtar.
Noah: Vi har haft ett grymt samarbete med den nya producenten Søren Andersen också. Han spelade in mig nere i Köpenhamn på Medley Studios. Fan, vilken bra kille att jobba med. Sjuk gitarrist också, så det är kul för mig och Lukas. (Skrattar) Jag kunde inte lämna det stället utan att köpa med mig den stärkaren hem som jag spelade in med där.
Av Tobbe – Publicerad 30:e juni 2025
Metal Covenant talked to Cyhra guitarists Euge Valovirta and Marcus Sunesson at Sweden Rock Festival in early June.
A couple of songs were out recently. Tell me a little bit about these songs.
Euge: Well, the thing is that when we started to write these new songs, we kind of wanted to try out something a little bit different, like a little bit more modern, just to entertain ourselves. Especially, like, production/arrangement-wise, and maybe even songwriting-wise, just to try it out.
Marcus: Exactly. It’s a transcendence from the last album, which we tried to make a little bit different, and tweak it a little bit more modern. Now, for these new songs, we tried to turn it a little bit even more to make it, you know, whatever you wanna call it, modern or something. We wanted to do something different. I mean, we couldn’t do the first album again, and we couldn’t do the second album again, because that would be boring. So we would try to do things differently, and like Euge said, definitely more modern.
Euge: As an artist, I think the easiest way is to stick with the stuff that’s like, “Okay. Karma works great, Out Of My Life works great. Let’s write something similar.”. And we could have done that, but then we thought, like, “Let’s challenge ourselves.”, and at the same time, we’re going to probably challenge some of the audience. Maybe we lose some, maybe we get some. But it was just how we felt and feel at the moment.
Marcus: We had to do, like, a turnover, like production, songwriting, songs, and even vocal-wise. I mean, Jake is Jake, but he actually pushed himself a lot to do things differently this time as well.
Euge: Like on Skin From Bones, Jake is rapping. He has never done rapping, and he kind of did it.
Marcus: Even I was surprised.
Euge: When I heard it, I was like, “Who is this guy rapping on the demo?”, and he was like, ”That’s me.”, and I was like, “Wow! Fuck it. Let’s do it. Let’s see how it turns out.”.
Marcus: These songs have been in the making for quite a long time, and when we started toying around with new ideas for the new songs, I remember I and Jake were listening in the studio, and we were listening to a lot of, like, bands like Memphis May Fire and Falling In Reverse, especially. I think that’s where he got that thing from. I mean, all this Falling In Reverse stuff. But it was just like we wanted to make something in the same vein as those bands, just to be able to see if we could cross over to new markets. Because our music is very European sounding, in a way. Very concentrated. Like roots from the Gothenburg sound is Jesper, and he got a lot of influence on the first one. So we kind of wanted to broaden our horizons a little bit. I mean, I’m trying to keep up with music, even though it’s impossible almost. But I’m trying to make it. And I try to evolve as a songwriter of course as well. Because it’s hard. It is quite hard, actually. Because it’s quite easy to do the harmonics, like the Gothenburg stuff. They’re easy to…
Euge: And, by the way, there will be songs in that style, or in the older style of Cyhra, which are in the making, ‘cause that’s kind of who we are. But some of the songs, especially these ones that have been released now, are, at least to us, quite a leap from that. And then there’s more older schools, like twin guitar harmony.
Marcus: We can’t cross it out, of course. So we have to blend it in. Since this is our rooms, we want to keep a little bit.
Bands always have to choose a path. Like maybe going more in a different direction, but still trying to keep their roots. That must be one of the hardest things about writing music, because you wanna evolve, but you wanna stay in the same lane as well.
Marcus: Yeah, which is the fine line of what you’re able to do, and like, “Is it okay? Are people gonna like it?”.
Euge: Like Superman. What got released is actually the second version of the song. The first version was already mixed and mastered. Because I’ve been mixing the songs, and I and Jake had a discussion with Maor Appelbaum, a great mastering engineer, what we’d kind of like to do to make it more American. Then Maor said that, “You know, guys. This still sounds very European to me. So my suggestion is just rearrange everything if you really want to do that. Because this is a little bit on the way, but it’s still very much European.”. So basically we kept only the vocal melodies and then rewrote the stuff. At least to me, it felt like going really in another direction, like, “Wow! Is this even us?”. But then my wife was like, “Eh, it sounds like Cyhra.”. (Laughs) You know, ‘cause I mean, it’s us playing.
Marcus: I always say like: When you put it through the filter, going through everything, putting our guitars on it, and Jake’s vocals, and drums, it is what it is. I mean, it’s Cyhra in the end anyway. It sounds like us.
Euge: So yeah, that song basically was rearranged. And then Maor was like, “Well, now this sounds like more American to me, but it still sounds like you.”. As an artist, you feel like you’re doing something new, and then you play it to someone, and like I said, I played it to my wife and she was like, “It sounds like you. I don’t hear much.”, and I’m like “Really?”. (Laughs) But we needed to do it, because we wanted to. I wanted to get a reaction, like, “What the fuck?”. Because I know that some fans, who liked the first two albums, haven’t liked it. But hey! Those two albums are there; you can listen to those. That’s great. Thank you. But we just feel, as artists, that we wanna do this now, and we need to be true to ourselves, and let’s see how it turns out. Especially Marcus and Jake are more into modern. I and Alex are a little bit old school.
Marcus: The thing is that I and Jake have been sitting together and we’re exactly on the same page with the modern stuff.
Euge: I and Alex needed some time to accept it, because we were like, “Ah, fuck it. I don’t know. I’m 49. I don’t know if I can do this.”. But then, at one point, I was like, “Ah, fucking hell. Let’s try it. Let’s see.”. And I mean, I’ve been actually enjoying it. I’m mixing it and stuff, so at first I was like, “Ah, fuck. I don’t know. I’m too old for that stuff.”. (Laughs) But then the guys talked us into it, and now it’s been like, “Oh, yeah.”.
Marcus: It’s been a process. I mean, we’re in the middle of it now. The first two songs were, you know, like trying out.
Euge: Yeah, I think the first two, Superman and Skin From Bones, nah, nah. But now with Mark Of My Sins, and then a couple of other songs, which are done, but not released, I feel that it, at least to me, now sounds like Cyhra, but modern. At least I feel more comfortable than I actually feel with Superman and Skin From Bones. I still don’t feel that comfortable playing those. Because it’s so different to what I usually do, because I’m kind of like rock ‘n’ roll, and those songs are really (Hums kind of a modern way of riffing.), so I need to kind of really, you know, play a little bit different than I would normally do. But I think that it’s great to just widen your spectrum and evolve as a musician. I mean, you might think that those kind of simple (Hums the same riffs again.) are easy to play, but it’s actually quite hard to get it to be really solid.
Marcus: It’s hard to make it sound suited. It is actually. I mean, if you dissect, say for example the American bands, like the newer ones, they’re pretty shitty at the reach. They’re not really playing that well. And the songs are very simple, if you break it down. And it’s actually quite hard to just assemble a song and make a hit out of it, or whatever you wanna call it. It’s actually quite hard. It’s not just putting three riffs together and make it a song, and just like, “Yeah!”. It takes a little bit of tweaking. Like with Mark Of My Sins for example. I wrote the song, and Jake wrote the lyrics, and it came together really quickly, but then when we were mixing it, it was a hassle.
Euge: Yeah, at one point I was just like, “Everything to zero.”. Then I started from scratch, and it took me like two hours. I sent it to Marcus, and he was like, “Fuck, man. This is it. What did you do?”, and I said, “I threw everything away, and started from scratch.”. And then I and Marcus tweaked it a little bit. We were sitting on the phone, and I was sharing my Pro Tools screen and audio, and Marcus, “Maybe a little bit of this. A little bit of that.”. Then we sent it to Jake, and he was like, “Fuck yeah. This is great, guys. What did you do?”, and I was like, “Started from scratch. Did it fast. Didn’t think about it too much.”.
Marcus: It was a headache from the beginning. It’s just a challenge.
And you mentioned Falling In Reverse, who put out a lot of songs as singles for a couple of years before the release of the last album. Is Cyhra gonna do that as well now?
Marcus: We’re trying a new approach now as well, because we’ve always put together albums and released it as an album like, “Here you have 12 songs. Do whatever you want with it.”.
Euge: Because now we’ve been writing and finishing one song at a time, like, “Okay. This one.”, and then sent it to the label. Then, “Okay. Let’s focus on the next one.”. At least I haven’t really thought about an album. I’ve been just thinking about the song. We have released three songs, and there’s two done, kind of. So now the actual album kind of starts to take shape a little bit. But I still actually don’t know, ‘cause there are these older school style songs, and there is this new stuff, and we’ll have to see what kind of album it’s gonna be. Are some singles only gonna be singles? So this is a new approach, like Marcus said. Previously, we’ve always thought about albums. Like, Out Of My Life, our biggest hit single, that was a filler song, ‘cause we needed that kind of song for the album. I and Jake were, “Yeah, that’s just a filler.”.
Marcus: I listened to it, and I was like, “Jake. This is the first song in the album.”.
Euge: And we were like, “No, but it’s just, like, three chords.”. And then the label was like, “Guys. This is the first single.”, and I and Jake were like, “Okay…”. But now I can see it. But at that time, no. Because we wrote it so fast, like, “Okay. We need one mid-tempo song for the album.”, and like, “Yeah. Okay. Done. Great.”. So this is a new approach. Like you said, like Falling In Reverse, kind of do singles. But I’m not actually sure how many singles we’re gonna do. There will be several, because before it has been only like two or three, and then the album, but I think now it’s probably six or seven, and then we’ll see what kind of album exactly it is.
Marcus: This is also the second time around, preceded by The Vertigo Trigger, that we’re writing in different countries, and recording in different countries. I’m still kind of used to the old school way, that you’re, like, rehearsing in the rehearsal room, and then you go to the studio somewhere, usually out in the middle of nowhere, stay there for four weeks, and then, “Bang! You have an album.”. But now it’s quite weird because it’s completely opposite. Euge is in Basel, Switzerland, Alex is in Germany, Jake is in Gothenburg, and I’m in Stockholm. So it’s just weird. We’re just sending riffs here and there. And Jake’s like, “Whenever you’re in Gothenburg…”. If you have time, you go to the studio with Jake, and then you just try to make something. It’s a weird kind of process, but it works. We’ve kind of gotten used to it now, but it’s still kind of odd in a way.
Euge: I think the end result is probably the same, but the process takes longer, because of sending files and having calls with Marcus, “Let’s do it like that and that.”. But it’s time, money. You know, everything. The budgets aren’t what they used to be. You can’t just go two months to Ribe, Denmark at (Jacob) Hansen’s place and live there and spend € 40,000 and then you have an album. Well, the budgets are smaller, but nowadays I understand that because you can do so much on your own.
Marcus: And also trying stuff. We release a song and people are like, “No, I don’t like this.”, then we know. It’s like, “Okay. Now we know that. Maybe we should tweak this and tweak that.”.
But it would still be cool if a label would pay you, and you’d do the album in four weeks in the Bahamas or wherever.
Euge: Absolutely. That would be like, “Yes!”.
Marcus: If I would have a time machine here now, I would go back to 1985, and then I would go to the Bahamas and I would record it there, as Iron Maiden did.
Euge: But the industry has changed.
Marcus: You’ve been working in it.
Euge: Yeah, I’ve worked at Universal Music for ten years. But I understand it. I mean, labels need to make profits. Our streams are pretty good, but still, compared to how much you need to sell physical stuff, we need to stream way, way more. I mean, some companies sell shoes; labels sell music as a product. Because I work at Universal, and you know, of course, we’re doing it as labels for the love of music, at least I’d like to think so, but when I’ve been in the meetings, it’s not always about the music; it’s Excel. Sometimes there’s been meetings where not even a single note of music was listened to. It was just Excel, and at some point I kind of thought, “I think I’m in the wrong room.”. (Laughs) But anyway, No Halos In Hell was the last album that I actually did the old school way. That was seven years ago. I’ve done other albums after that one, not just Cyhra, and you rent a studio, but that’s where you do drums. And then all the other stuff you do at home. Luckily I have a studio where I can record real amps and stuff. But it’s budget reasons like, “Okay. The vocalist is going to record in his bedroom or in his home studio.”. Jake has a great studio, and Marcus has a nice home studio, so we have kind of the facilities. So it’s not needed for quality. But the actual experience is so cool, when you can actually come up with ideas, and it’s also a lot faster.
Marcus: That’s something I actually miss from the old days. Because whenever four or five people are in the same room or same facility for such a long time, it creates this bubble. You’re in the studio bubble. It creates something really special, and that is not really happening when you’re recording at home.
Euge: And I think also it’s not always a positive thing that you have too much time, so sometimes you overanalyze your stuff. Like on The Vertigo Trigger, there’s a couple of solos where I was like, “Okay. I’m gonna do this now when it’s time.”. But then at the end of the day, I actually ended up using the demo solos, which I just threw in, because those had something. And constantly I think I’m trying to be aware not to overdo and overthink. Because you can fall into that hole. That has kind of happened with Marcus’ and my mix. I was just overanalyzing, and doing a lot of stuff, and then it was just like a mess. And then when I did it like the old school way, I was like, “Okay. Now this is going to be the mixing day. We have X amount of hours. We’re just gonna get it done. I’m gonna do it like old school way.”, and it was actually done faster than I thought. It’s good to keep in mind that overdoing and overanalyzing is not always good, because I think you lose some magic and some something.
Marcus: Yeah, magic and momentum.
I realize that it’s so easy to fall into that trap of, “It can always be better.”. I totally understand how you’re thinking, but there are two words that’s great for this purpose: Good enough.
Euge: Exactly. Mike Plotnikoff, a fantastic producer and mixer, said that he uses that. Because if you aim for perfection, you don’t get anything done, because there isn’t such a thing as a perfect guitar sound, perfect mix, or perfect anything.
You guys don’t have a bass player or a keyboard player on stage, but I think most people are down with that, because it’s not like you’re trying to hide it.
Euge: Honestly, I would like us to have a bass player. I mean, I’m the one who plays the bass. It’s me playing. I play on the albums. We had a situation when Peter Iwers left. We did the first tour, and, “Okay. Fine. Tracks.”. I was like, “Oh, fucking hell.”, but I was surprised that nobody actually cared. They were just like, “Great band.”. And now we have the situation with Jesper, ‘cause Jesper is actually a really good bass player, but, as we all know, he has his problems. Sometimes he’s better, sometimes he’s not. He was actually supposed to play here today, but because of his, well, mental state, you know. But the bass slot is his. Hopefully, he is at some point capable of going up, ‘cause he plays at home, and he writes with us, but you know, it’s too much for him to go out and play. You know, we’re friends, and I hope that the day will come sooner rather than later when we actually have a real bass player, Jesper Strömblad, with us. Until that, before that happens, we just use the tracks I have pre-recorded.
Marcus: We’ve had so many discussions about it. And people ask me all the time, even on the festival, because I’ve been here for four days now. People are like, “You play in Cyhra. You don’t have a bass player right now.”, and it’s like, “Well, we have one. He’s really tight. I mean, he’s never playing the wrong notes.”.
Euge: He’s the only one that’s not playing the wrong notes.
Marcus: “But he’s not visible on stage.”, and, “Yeah, yeah. I know.”. I mean, there’s a couple of bands doing that.”.
Euge: And even bands that have a keyboard player might use tracks. The keyboard player can’t play a big orchestra, so he plays one of the parts. In our music, there is like one type of keyboard, maybe a piano, so let’s say we would have a keyboard player, we would still need to use the tracks because we have some orchestrations, which I think are pretty important to our music. I mean, yes, if we would be Metallica, and our fee would be like € 100,000 per show, “Fucking hell. Yeah, let’s bring the orchestra. Let’s bring everything.”. You know, it’s also a money thing.
Marcus: We never made a secret out of us using backing tracks. That’s part of the sound. We couldn’t do a show without it.
Euge: You know, the guitars… I hope that people could hear us today. We played some really jazzy notes. I was starting to laugh. And to us, it’s really important, because we can play, and I don’t care about the mistakes, ‘cause that’s part of the show. I mean, if you’re banging your head, you’re gonna miss some stuff. I was jumping out there, and at some point I was just like, “Where the fuck am I?”. But that’s live. People wanna see that. It’s just the bass and the keyboards. We do backing vocals with Marcus, but I’m not very good. Marcus isn’t either, so we have a little support there. (Marcus laughs) Songs like Karma and stuff, that’s us, but when there’s more melodic stuff, it’s a little bit what I have pre-sung, because sometimes you’re playing something completely different than what you’re supposed to sing, and I’m like, “Okay. I’m gonna do this. I’m gonna sing as best as I can.”. Our mixing engineer has me, and then he has me singing well.
Marcus: But it’s hard to play guitar and sing at the same time.
Euge: And I’ve told my sound guys, “It doesn’t need to be perfect.”, because it’s us. I want the people to hear that it’s actually live, like, “Okay. He’s singing backing vocals. He’s not very good, but at least he’s trying.”. (Laughs)
Marcus: I mean, if something sounds too perfect, it would feel weird to the people seeing it, because it would be like, “Oh, something is off.”. It needs to wrestle a little bit.
Some mistakes, I don’t care. That’s what you remember. And if you fall on stage, if you break a string, whatever, that’s the stuff you will remember when you look back a couple years later.
Marcus: I mean, it doesn’t matter if you play the wrong note or whatever, because five seconds later, it’s gonna be something else, and people are gonna be focused on that.
Euge: We played in Czech Republic once. On one solo, I went to the front of the stage, and I completely lost my hearing.
Marcus: Yeah, because we were so dependent on the in-ears.
Euge: So I played the song, and then I came back, and the music starts to come, and I realize that I played the whole solo, half step, with the wrong key. Nobody even came after me. I think Marcus was the only one that was like, “That was a bit jazzy.”. I was like, “Yeah. Fucking hell. I couldn’t hear.”. It was supposed to be E, and I was playing in E flat. I was like ripping and ripping, and then suddenly, “Oh, fuck.”. I completely ruined that. I mean, obviously, some of the notes were actually the right ones, ‘cause, you know, when you play wrong enough, then at some point, it will be right. (Laughs) And with those kinds of things, sometimes you think like, “Oh, fuck. It wasn’t that good.”, and then people are like, “Fuck yeah. Great.”, ‘cause you don’t realize that it’s the show. I went to the ego ramp, and people were like, “Fuck. It’s great.”. If they would have listened, like, “Fuck. This guy is playing the wrong key.”. (Laughs) But it was just like, “Yeah, it happens. That’s life.”.
By Tobbe – Published June 24th, 2025
Metal Covenant var nere på Sweden Rock tidigare i juni och träffade då basisten Jonas Almén och trummisen Per Andreasson från Royal Republic.
Det har väl gått ungefär ett år nu sedan LoveCop släpptes. Börjar den kännas lite gammal nu eller är det den nya plattan fortfarande?
Per: Nä, det är den senaste plattan.
Jonas: Ja, senaste är det nog. När det väl drar igång då känner man sig nykär, bara ”Den är ute nu. Nu kör vi.”. Men när vi tittar i kalendern så är vi fortfarande nykära. För det är mycket kvar för oss i hela maskineriet liksom. Det är många ställen vi inte har hunnit med att spela än. Så vi har nog minst ett halvår kvar på LoveCop. Ett och ett halvt års turnerande på den här plattan.
Om jag inte har räknat fel så blev det fem musikvideor för LoveCop. Varför blev det så många?
Jonas: Management. De har en plan och en budget, och så säger de ”Så här mycket.” och Leo Åkesson, vår regissör, han bara ”Okej. Hur många låtar behöver ni? Jag kan nog få till det här.”. Jag skulle säga att vi egentligen bara hade en plan för den första singeln My House. Han hade en kristallklar plan, ”Så här ska musikvideon vara.”. Så satt vi direkt kvällen innan vi skulle börja skjuta våra fem videor på två dagar, vilket är idiotiskt, som det alltid är, och så bara ”Okej. Nästa singel kommer bli den här. Hur gör vi det?”. Det var bara brainstorming kvällen innan. Men fem videor blev det ändå.
Per: Men jag gillar det där också, att göra mer, att göra mycket med lite.
Jonas: Men det föll sig så underbart naturligt också på sätt och viss i och med att första singeln var My House och då skulle vi måla upp ”Okej. Det här är vårt hus.”. Du vet, den bilden av det, och efter det så kunde man bara ”Okej. Men vad händer i huset?” och så kunde man ändå knyta ihop det. Och så blev det väldigt tematiskt bra slutresultat för allt är på samma ställe.
När du nämner My House, då undrar jag, fan, det måste ju vara bästa låten på skivan. Svårt att jämföra såklart för er själva.
Per: Nä, jag vet inte. Jag tyckte LoveCop överlag hade väldigt få svaga låtar. Men det beror helt på vad du gillar liksom. Jag kan tycka att Electra är skitbra, eller, du vet, Sha-La-La-Lady är asbra. Jag väljer de låtarna medvetet för att de är ju liksom inte singlar eller inte hittar eller något. Men jag tyckte verkligen att de hade sin så här unika plats på skivan.
Jonas: Jag gillar liksom hur allting landade och hur det bidrar till vår show numera, liksom alla de här låtarna, att vi kan verkligen bygga det på ett väldigt tillfredsställande sätt för oss.
Huvudriffet i My House. Kommer vi att få höra mer av sådant i framtiden från Royal Republic?
Jonas: Jag vet inte. Alltså, varje platta är ju lite grann ”Vad fan lyssnade vi på backstage?”. Det är en tidskapsel liksom, ”Okej. Vad var vi influerade av? Vad diggade vi under den här perioden? Vad var vi inspirerade av?”. Och vi var väldigt inne på den här 80-talsgenren liksom. Och alla är ju födda på 80-talet, så vi har ju typ vuxit upp med de här stora bombastiska trummorna, lite synt och feta riff. Det enda jag kan säga är att vi kommer alltid överraska folk. (Skratt) Vi kan säga här och nu att ”Jamen, det var fett med det liksom och vi kommer köra det.”, men sedan när det väl är dags igen så har vi ingen aning. Inför varje platta så brukar vi hitta en eller två liksom stolpar, ”Vad är grunden? Vad kommer plattan bygga på? Vad ska vi bygga den runt?” och i just det här fallet var det nog My House och LoveCop som vi hittade liksom, och det kändes bara rätt. Det är lätt att skriva musik tycker vi, men det är skitsvårt att skriva Royal Republic-musik.
Men hur varierat kan bandet bli egentligen?
Per: Jag kan ju säga så här: Veckan innan vi skulle gå in i studion och spela in LoveCop så hade vi ett paniksamtal mellan alla fyra medlemmar, ”Okej. Vi har våra tio låtar, men hur är det här en platta?”. Och sedan så tog vi en diskussion och sedan så skrev vi tre nya låtar på en dag. Vi skrev Boots, Ain’t Got Time och Love Somebody, för att det skulle kännas mer som en så här rockplatta. Så jag vet inte hur man gör. Vi hade Michael Ilbert och vi ställde frågan ”Hur ska man kunna få in det här i samma? Hur ska det kännas som ett band?”. För alla gör sina egna demor och då har Jonas sina ljud, jag har mina ljud, och vi gör ganska spridda grejer. Men sedan så sa Michael ”Du spelar bara en gitarr. Du har tre ljud på den. Det är samma förstärkare, tre olika ljud. Du spelar ett trumset. Du har bara ett basljud.”. Då liksom blir det till på något sätt.
Tillhör ni den här generationen som tycker det är bra att mycket av en platta är ute i form av singlar innan själva LP:n ges ut?
Per: Det är ju väldigt styrt utav Spotify, allvarligt talat. Jag gillar ju att alla låtar får sitt eget fokus. Jag tyckte nästan synd om de fyra eller fem sista som inte fick samma fokus liksom. Och sedan när plattan är ute, så är ju plattan ute, och då finns ju skivan, så frågan är om det liksom… Nä, jag vet inte. Det är knivigt. Jag tyckte inte LoveCop var så här att man behövde ha hela plattan för att uppskatta låtarna heller. Det finns ju vissa plattor som är så här ”Okej. Men om inte den här låten sitter ihop med den låten så är det liksom inte så bra som det skulle kunna vara.”. Jag tror inte att LoveCop är en sådan skiva. Det känns som att låtarna står väldigt bra på egna ben och så sitter de ihop också.
Jag vet att inte alla i min generation gör så, men jag kan typ inte lyssna på musik om jag inte lyssnar från första låt till sista. Hela albumet. Det är väldigt sällan jag lyssnar på musik på ett annat sätt. Det är själva grejen för mig. Jag vill höra hela massan av låtarna.
Jonas: Ja, så är det för mig. Alltså, jag är ju en metalskalle liksom sedan många, många år tillbaka. Och jag vet inte om det har med genren att göra, för album är fortfarande starkt inom just hårdrocksscenen, känns det som. Man konsumerar musik på ett annat sätt, har jag fått uppfattningen om, eller så är det bara jag som är old-school. För så är det också, om några av mina favoritband, som jag har här i hjärtat, släpper någonting, då ”Okej. Första till sista.” och sedan, efter att man gjort det ett par gånger, kanske man hittar sina favoriter och lägger dem till spellistan. Men jag vill ge dem en ärlig chans först innan jag dömer dem. Opeth är ett av mina favoritband. Jag älskar dem. Tycker det är svinbra musik. Men det är också så här att du får fasen sätta av tid, och sedan går du igenom ditt Opeth. En av mina favoriter fortfarande är Still Life med Opeth. Från början till slut så bara njuter jag av den.
Kort fråga. Lazerlove. Varför heter den inte Laserlove med S? Varför stavas den med ett Z?
Per: Jag vet inte. Jag skrev så. Det var inte så att det var en olycka. Det var så här ”Men fan, jag vill att det ska stavas med ett Z.”. Och sedan tror jag att det känns som ett ord som ska stavas med ett Z. Och sedan bara så var det så och sedan bestämde vi oss för det. Jag är säker på att vi har förlorat klick på att folk skriver fel.
Jag vill veta om ni har börjat fila på något nytt material eftersom LoveCop säkert spelades in för ungefär ett och ett halvt år sedan.
Per: Det kommer någonting som vi inte får prata om. Om ett par veckor så kommer det hända någonting. (Se bilden nedan samt videon på låten Venus bland länkarna för ett smakprov på vad som hände.) Och jag och Adam diskuterade musikidéer till nästa Royal-platta och då sa vi, både jag och Hannes, att vi skulle vilja komma tillbaka till gitarriffandet som någon typ utav startpunkt. Inte att det ska handla om gitarriffandet, men det hade varit gött att ha några sådana här riktiga jävlar som President’s Daughter eller Full Steam Spacemachine, som är riffbaserade låtar. Så det känns som att vi har tappat den delen lite grann.
När ni kör på den riktiga turnén, och inte festivalspelningar, är det en självklarhet för er att spela jäkligt många låtar från den nya skivan?
Per: När vi gav oss ut på LoveCop-turnén så spelade vi sju av tio låtar. Det var helt jävla bisarrt. Det bara kändes som att det blev bra liksom. Och vi åkte till London och premiärspelade. Jävligt kaxigt. Vi säger alltid ”Nu ska vi repa som fan.” och sedan när vi väl står där och ska repa så bara ”Jamen, vi går väl och dricker bärs nu.”.
Jonas: Ja, ”Vi kan typ det här. Glöm inte den där grejen på gigget.”. – ”Nej, jag kommer ihåg det.”.
Per: Och sedan när vi var i London så kändes det bara skitbra. Det brukar alltid vara så att vi får flytta om och stuva om liksom. Det är bra på pappret, men man vet aldrig riktigt var man är i setet i början, på något sätt. Det bara kändes svinbra från början och så bara behöll vi det.
Jonas: Det känns verkligen som vi har någonting som är väldigt underhållande för publiken att titta på. Och dynamiskt också. Det går upp och det går ner och så har du en grand finale också. På pappret såg det bra ut och sedan när vi testade det i praktiken så funkade det och jag bara ”Första gången någonsin det funkar.”.
Som sagt, det är väldigt många låtar i setet från senaste plattan, men finns det ändå folk som tycker ni fortfarande lever på liksom Tommy-Gun och Full Steam Spacemachine?
Per: Ja, i Sverige, skulle jag säga. 100 procent i Sverige.
Jonas: Det var här det började liksom. Det var We Are The Royal-plattan. Det var där det började allting.
Per: Det är enda gången vi har haft ett tryck liksom i Sverige också, att folk verkligen sa ”Wow. Shit. Kolla det här nya bandet.”. Sedan samtidigt så blev vi så otroligt jämförda med The Hives i början. Det var helt rimligt, för vad skulle man annars jämföra oss med? Och vi jämförde ju oss med The Hives också. Vi ville ju vara oss, men vi var samtidigt så här ”Okej. Vi vill ha den bästa möjliga showen. Vad ska vi ha på oss? Vi tar på oss lite damkläder.”. Och då blev det ju liksom The Hives direkt, och att vi spelade rock.
Jonas: Och då var det här det började också. Man grindar ju liksom, som vi säger inom musikindustrin. Det finns något sådant här moment 22. Alltså, vi bara liksom ”Vi vill ha mer spelningar.” – ”Men vi måste ju veta vilka det är för att boka spelningar.”. Så vi var lite fast där, i början, och det var ju enbart Sverige vi gjorde. Sverige, Sverige, Sverige. Helg, helg, helg, helg. Ut, ut, ut, ut. Vi hyrde Röda Faran, som vi kallade vår lilla buss i början, och så bara körde vi överallt, och till sist en dag så fick jag ett telefonsamtal utav Adam, ”Packa den stora väskan. Vi ska åka som förband i en månad med Donuts i Tyskland.”. Och det öppnade så många dörrar för oss. Just den grejen. Och det började byggas i Sverige och sedan tyvärr blev det liksom ”Okej. Det finns mer än Sverige. Det finns en europeisk marknad också. Det finns chanser att turnera i Tyskland.”. Så det blev jättemycket Tyskland där i början på grund av att du kan verkligen spela sju dagar i veckan i Tyskland om du vill. I Sverige är det lite mer torsdag till lördag. Och sedan är ju Sverige geografiskt sett svårt att turnera också. Speciellt i och med att vi var baserade i Skåne, i Malmö, och ”Ni har fått en spelning norrut.” och efter tio timmars bilfärd var vi framme. Så Tyskland är lite mer lättillgängligt för att turnera. Och det var ju, som sagt, det som öppnade dörrarna. Vi gjorde den här support-turnén efter att ha grindat Sverige i ungefär ett år. Och det började koka litegrann i Sverige kände vi. Men sedan så hände ju det här med Tyskland och så bara ”Okej. Fler och nya möjligheter.” och så blev det ringar på vattnet och sedan helt plötsligt bara ”Shit. Just det. Sverige.”. Tyvärr, på gott och på ont liksom.
Varför blev Royal Republic ett band som mixar bland annat pop, rock, hårdrock, typ filmmusik, disco?
Per: För att vi är musikälskare allihop. Musiker som är skolade. Och jag vill inte säga skolade som att vi är bättre, men kanske som att vi har koll på mycket.
Jonas: Alltså, man kan säga: Du har lärt dig läsa och så har vi lärt oss att läsa musik.
Per: Vi kan skriva också. (Skratt)
Jonas: Ja, läsa och skriva. Man kan språket. Musikspråket.
Per: Jag menar, på de första två plattorna så kände jag mig så enormt jävla begränsad utav rockens ramar. Jag var så här ”Okej. Nu har jag skrivit en skitbra låt, men den passar inte till oss för den är utanför pentaskalan.”. Club Majesty öppnade bara så här ”Okej. Fullt spel. Allt funkar.”. Och framför allt när man skriver låtar så är det så jävla skönt att inte ha begränsningar. Jag kommer ihåg första plattan, ”Nej, det där ackordet kan du inte ha. Det är för dominant.”.
Jonas: Men alltså, det är det som är så underbart med det här bandet. För grejen är att när det väl är dags inför ett nytt albumtänk och allting, så är det det, ”Visst, vi fattar ramverket.”. Alla vi fyra förstår ramarna när man blivit bredare med åren, och så är det bara ”Ja, okej. In med allt under detta paraply. In med allt.”. Och sedan tar man ju det därifrån och så börjar vi själva sålla, och sedan inför en ny platta så hittar vi våra stommar, och det här bygger vi runt. Och det kan verkligen variera från platta till platta liksom, vilket är väldigt förlösande på sätt och vis. Och sedan är det skönt också att så fort vi hittar, jamen, ”Här har vi stolparna.”, så är det ganska så lätt, ”Okej. Vad kan man luta mot detta?”. Då hittar vi ganska snabbt låtarna därefter.
Och när jag nyss sett er live så måste jag bara fråga om bakgrundssången live och hur mycket som är inspelat på förhand. Hur mycket sjunger ni själva?
Per: Alltihop.
Jonas: Allt. Det är bara vi. Inga backing tracks alls.
Per: 100 procent bara vi. Inga backing tracks på sång över huvud taget.
Jonas: Fyra glada killar som gör sitt bästa.
Per: Vi snackade skitmycket om låten LoveCop, för den är så jävla körintensiv på plattan, ”Hur ska vi kunna leverera det här live?” och sedan så malde vi och malde och malde tills vi lärde oss. Det låter inte alls som det är på plattan, tycker jag. Men alla stämmorna är med, och det låter bra. Men vi har ju andra grejer på backing tracks. Kanske inte så mycket backing tracks som triggade sequence-grejer som behöver åtta takter. Alla sådana (Gör ett svischande ljud) är ju triggat av mig. Så jag spelar dem med trummorna. Mycket som går på click track, men det är bara ett click som går tick, tick, tick, så om vi vill göra någon sektion längre så kan vi göra det. Det är jävligt skönt att ha om det händer någonting, eller om Adam vill säga någonting mitt i låten så kan man bara vampa en grej hur länge som helst.
Jonas: Vi kör väldigt minimalistisk backing track, verkligen. Där vi känner liksom, när vi har gjort en låt, att ”Okej. Vi fyra räcker tyvärr inte till för det vi har skapat.”, då har vi det. Men det utgör bara fem procent.
Per: Det är bara de två första låtarna. (My House och LoveCop.) Och det hade vi kunnat göra live också. Men det var så jävla struligt i början, framför allt med teken. Alltså, inte att vi spelar fel, men att teknologin inte hängde med oss, och då bara så här ”Okej. Vi får lägga allting på backing tracks.”, för om det fuckar i starten så är det så jävla surt för resten utav spelningen.
Jonas: Och även om det är vissa saker vi har som är väldigt sequensade så är det ändå du som person som måste trycka på de här grejerna. Du måste spela dem för att det ska hända. Även om det låter väldigt producerat så är det vi som spelar dem för att det ska hända.
Per: Vi känner det. Och jag tror att andra människor känner det också.
Jonas: Och det är en viktig fas och det har det alltid varit. Och vissa kvällar är det någonting lite off och det är för att någon var lite ”Ah, jag var en millisekund sen.”. Men det är för att det är mänskligt.
Sista frågan då. Alltså, att inte byta en medlem i det här bandet på så många år. Funkar ni ändå så jävla bra ihop, eller blir det mer ett professionellt arbetssätt?
Jonas: Jag tror att det är lite som familj att byta ut en familjemedlem.
Per: Vi har haft våra duster. Vi har haft våra stunder när alla, tror jag, har tvivlat. Inte så mycket på senare tiden, men i pandemin och så där. Men från första repetitionen så har det funkat så jävla bra med bandet. Vi träffades på universitetet. Jag märkte direkt att vi hade ingenting att prata om och ”Jag vet inte vilka ni är överhuvudtaget.”, men när vi spelade ihop så kändes det direkt att det klickade. Det var precis som att vi hade världens bästa sex direkt. Så bra så att vi liksom inte kunde släppa det. Allting annat fick liksom bara lösa sig. Men det tog ganska lång tid innan vi… Jag kommer ihåg att även typ på Save The Nation också, ”Vem är Hannes egentligen? Vem fan är du?” och sedan på något ställe så (Knäpper med fingrarna) ”Nu vet jag var jag har honom någonstans.”.
Av Tobbe – Publicerad 21:a juni 2025
Metal Covenant met Hardline’s and Axel Rudi Pell’s lead singer Johnny Gioeli at Sweden Rock recently.
Heart, Mind And Soul was out in 2021, and rumors say that there is a new Hardline album in the works. Are these rumors true?
Not a rumor at all; fact. We are working on a new album released in April of 2026, on the brand-new label for us SPV / Steamhammer. We’re working on it right now, we’ll deliver it in November, and we’ll release in April. And we have three tour tranches. The tour for April 2026, already set. Those dates will be released. About 17, 18 shows on that one. Then all the summer festivals. And then we are booked into November of ‘26. So right up to the ass of ’27. It’s insane to think about. So yeah, no rumor. It’s coming. We don’t know what it’s called, but we know it’s gonna be fucking good, I hope.
As you mentioned. SPV, same label as the Axel Rudi Pell band. That’s not a coincidence, right?
The timing was right, and deep down I’ve always wanted to be there, because in my opinion they’re a real record company, and I don’t like where I was before (Frontiers). Don’t need to discuss that. But I’m happy, and we’re gonna kick fucking ass. I am ready. Everybody is. It’s like we got together for the first week. No one’s tired. Now I’m fucking pushing 60, bro. I’m gonna be 58. I’m not tired. I’m ready to go, and play. And we are booked. We’re ready. We got a good plan.
Quite a few members have come and left over the years, obviously. What’s the main factor that guys don’t stay in the band, really?
Well, this band has been intact for a good bit. We changed guitar players. Mario (Percudani), because his life changed, and we were all family, so, you know, we support each other on that, and then we made this decision, everybody together, that he needed to be home with his family, and stuff like that. We’ve never had like a falling out and fired a guy like, “You’re out!”. It’s not like that. So this lineup’s been intact for quite a while. I don’t see any changes, you know, to be made. You know, Marco Di Salvia was not here today, because he had a massive commitment that he just could not change. It’s like, “Okay, man. Don’t worry. We’re good. Don’t worry.”.
And you have Ale, Anna, and Luca too, who are Italians, just like your roots…
Yeah, like my roots. But that’s about it. They’re always correcting my Italian.
So in some way, this is an Italian band nowadays, formerly being an American band. In what way does that reflect in your music, being from a different continent, or a different country, or whatever?
I don’t think at all, really. I mean, I love the fact that it’s an all-Italian band. I love it. As you said, it’s my roots, but musically, nah, it’s just… What I hate the most is everyone comparing to Double Eclipse. How can we be Hardline from ‘92? We’re not fucking Hardline from ‘92. We’re Hardline 2025. It’s my voice on top of music. My voice was Hardline, and that’s the surviving piece of it. But these members of Hardline were like kids when the album came out. So it’s fresh for them, and that’s cool. But yeah, I don’t think it changes anything. I like the fact that it forces me to go to Italy.
But from a fan perspective it’s almost impossible to not compare new music that you do to ‘92.
Yeah, I mean, I would be lying to you if I said we don’t think about that record and aren’t motivated by that record. But we never say, “Let’s write an album like Double Eclipse.”. You can’t. You fucking can’t. But I’m looking forward to making this record. There’s just something that’s happened. We feel completely… I think it’s the record company. I know it’s the record company. We know we’re gonna get great support, we know this record company wants this new album to be successful, and we wanna rejuvenate Hardline for 2025 and 2026. It’s rejuvenating. It’s gonna be cool.
As a frontman of the band, and the leader of the band for so many years, I guess you always had your say on decisions. But today, do you pretty much make every decision by yourself? Musically, and touring-wise, or whatever?
Absolutely no. No, man. Not at all. Quite the opposite. I want the band to drive their comfort level with touring, and like, you know, “Hey. Is it okay if we only do like three weeks? Can we do two weeks here?”, and like, “Yeah.”, because I have, thank you God, such great life-freedom, like, “Whatever you wanna do.”. And musically, we decide everything together. Even the setlist that we play live, we decide together. I never say, “No, we can’t do that.”. That would be horrible. So no, we make all the decisions together. Pictures, everything.
I don’t know if the Axel Rudi Pell band is your main band. Would I be wrong if I would say that that’s your main band?
I think you would be wrong. This is my main band, Hardline. With Axel Rudi Pell, I’m the singer for 26 years. (Editor’s note: Johnny’s first album with ARP, Oceans Of Time, was out in August 1998, making it to about 27 years.) 26 fucking years. But it’s not my main band. This is my main band. I’m a singer for Axel. Of course, he makes me feel part of everything he does, but it’s his band. This is my band.
You know, the Axel Rudi Pell band usually puts out a new record every other year, I would say. From kind of the beginning to now. Is a new album in the works there as well?
Brother, we’re recording this September. We got a new one all ready to go. I’ll be doing my vocals end of September in the Bulgarian Balkan mountains, in a new studio I have, that’s made of glass, in the middle of the forest. It’s fucking awesome. And I can’t wait to sing in that. Bro, it’s one of my dreams. I dreamed of having a glass studio in the middle of the forest. I’m a big-nature guy. And thanks to some amazing friends that I have all around the world, we made it happen in this album. I can’t wait.
You have the Hardline lyrics, and you have the ARP lyrics. Is it difficult for you sometimes to express yourself in two different ways?
Oddly, the answer is no. I don’t know what happens, but I can completely put on a new hat and transition to whatever band. When it’s time to make a Hardline record, boom, it’s Hardline. It’s time to sing metal Axel shit… Axel shit? (Laughs) You know what I mean, bro. …and then we play the Axel shit. The voice can change. Everything changes. I play my gaming music, my Crush 40. You know, Sonic stuff. Voicing is different. And I just kind of jump into the role that I need to be in. But all of them are all within my comfort zone. And like, if you told me, “Hey, Johnny. You’re gonna sing in a new country band.”, it’s gonna be, “Oh, fuck no.”. I stay within the guidelines of those three bands. That’s my life, those three.
Who’s most difficult to work with, or easiest to work with, you or Axel?
Oh, fuck. I’m gonna say Axel’s easier to work with. He’s chill. Like, “Axel. This fucking place is sold out beyond sold out, and my voice hurts, so.”, and he’s like, “Ah, you’ll fucking be great.”. He’s just so chill. He’s like a German brother. 26 years, man, playing venues around the world. It’s incredible. Millions of records sold. It’s insane. So, we’re older. We don’t worry as much. We’ll figure it out. But we’ve got great support. We’ve got a great crew. We’ve got great people around us. That’s everything. Axel’s chill. I’m a little bit of a mess. I worry. Bro, I didn’t sleep last night. I slept, but I was up, I can’t tell you how many times, thinking about this show today. Am I healthy? Am I good? Am I strong? Do I got it? Are we solid? My guys are good? I fucking still worry. I count down the hours. Still, after 40 years. That just means you care, and I do. I care.
So, quickly to another band. Will you ever do anything with Enemy Eyes again? Just got to ask that.
Wow! Good fucking question. The short answer is yes. We are working on something where SPV would be involved. But it’s not now. So, we have that. I would love to re-release it the correct way, number one (History’s Hand). And number two I’m working on is top secret. I could tell you a little bit. The most engaging visual experience ever seen on stage. A projection system that… To give you an example, each projector is 300,000 Euro. Each projector. It’s immersive, engaging, and a lot of the music to drive the storyline is Enemy Eyes. So yes.
And tell me quickly about Crush 40.
Crush 40 is insane. So, my song Live & Learn, which is tattooed on my arm, biggest song in gaming history, I’m proud of that, I didn’t know it was gonna happen, appeared as part of the Sonic 3 movie with Jim Carrey and Keanu Reeves. Crush 40 is a massive band of two, and it’s known in every fucking corner of the world. And it blows me away, bro. I don’t care where you’re from, but if you’re a young kid that’s gaming, and you say Crush 40, they know it. Insane. I love it. So, maybe some new stuff from Crush, we’ll see. We’ll see what’s going on.
So what’s your main income?
My exotic dancing. I’m a great exotic dancer. No, I’m just kidding. Fuck, you don’t wanna see that. So, to be brutally honest with you, which I am to everyone. I have 106 albums out worldwide, bro. And my income comes from the hard work of those albums, and my royalties, and the great fans who play this music and allow me to have a great income source. I have a company called Starving Artists, and a part of that I formed to help artists. Artists, of mostly my age group, don’t understand how to collect their royalties in this modern world. So that business also keeps me very busy. I help guys like Joe Lynn Turner, Ripper Owens, Carmine Appice, Bobby Rondinelli. You know, in this whole digital age, man, it’s fucking difficult to understand when it comes to making sure you have all your money. And so I do just that with this company. So I’m busy.
And how often do you get requests for making guest appearances in other bands’ albums?
Every other day. Listen, I could make so much fucking money doing that, really. But if I can’t bring value to someone with my voice on a song, I don’t care if you fucking offer me a million bucks, I’m not doing it. So I pick and choose, and I make sure it’s something within my wheelhouse that I can deliver well. That’s the cool thing about today’s world with the internet and everything. I love to collab with people around the world and share, you know, musical creativity with them. It’s fucking cool, man. It’s fucking cool to send files back and forth, like, “Hi, Johnny. I’m from fucking Istanbul. I’d love to do a song with you. Here’s what I got.”, and, “Yes. Let’s do this. This is cool.”. And I work with some young rappers. I have all kinds of shit going on. When I get settled at the end of June, I fly back to Europe, and the first week of July, I’m doing a collab on a new gaming song. I love it, I love it.
Are you ever worried about losing some range in your voice? Because this is what you do, man.
No. No. Yeah, you worry, but I hope that my healthy habits have kept it there. I mean, anything can happen, man. I have friends that are beautiful singers, and they hemorrhage their voice and they’re done. You never know what can happen, but I really try my best to be healthy, man. I really wanted the real sugar Coke, but I opted for the Coke Zero. (Just to verify his drinking habits to some degree, I can tell you that Johnny offered me something to drink before the interview took place, so I asked for a beer, but he told me that they don’t drink and handed me a Coke Zero.) I mean, just mindful things. Eating right, I run a lot, I train a lot, and I’m happy a lot, and I think all that shit is the ingredients to my voice, I hope. And I’m knocking on glass for that. (Knocking on the glass table.) So we’ll see. And you know, when the fans tell me, “Johnny. You can’t fucking sing anymore.”, ‘cause they will… When they say, “Oh dude. Fuck. You lost your shit.”, I’m done, ‘cause I don’t wanna be remembered as the guy who, “Oh, he continued playing when he couldn’t sing shit.”. I don’t wanna do that. Fuck that. I’m going fishing. That’s it, man.
So your talent for singing is not only a gift. It’s hard work also.
Fuck yes. Mindfulness, man. You got to just be prepared. But I do laugh, and I got to tell you: I’m in the one dressing room and I hear all these guys warming up and shit. I don’t fucking warm up and shit. Fuck no. I’m talking all day. My voice is already fucking warmed up. Why do I need to warm up? Let’s go. And I pissed 40 times last night because I made sure that I drank so much water for my voice. So I’m always thinking about this kind of shit. But anyway. Hopefully, it’s sustained. I don’t know, man. I’m not in control of it. I can only control so much of it, but I hope so, dear God, please.
My final question. On a professional level, or on a personal level, which is the greatest musician you’ve ever collaborated with?
Fuck. Oh. Oh, fuck. Fuck. You killed me on that one. Oh, shit. Okay, well, they don’t necessarily have to be famous.
No. Personal level, or professional level.
Yeah, personal, okay. So my beautiful friend, Sevi, from Sofia, Bulgaria. She was supposed to be here and perform at Sweden Rock, but things got a little crazy. This girl is so talented. You know, it’s like you connect when you know the voice fits your voice. And for me, it’s Sevi. One of the greatest singers. If you don’t know her, Google Sevi. Listen to this girl’s voice. We’ve done a number of songs together, we do shows together, she’s fucking brilliant, she’s powerful, she’s beautiful, she’s a great human. Sevi.
By Tobbe – Published June 17th, 2025
Metal Covenant snackade en stund med Bloodbound-sångaren Patrik J Selleby när bandet gästade Stockholm för en 20-årsjubileumsspelning för några veckor sedan.
Har du någon gång funderat på att inte ha horn när du spelar live eller på bilder?
Ja, jag funderar ganska ofta på det. Vi gjorde ju några skivor med liksom draktema och sedan tidigare hade vi liksom den här Nosferatu-grejen, och när vi skulle göra bandbilder till en skiva som heter Stormborn så tänkte jag ”Men vi behöver liksom hitta någon nisch. Någonting som sticker ut lite grann.”, och då, som liksom en improvisation under en fotosession, så fanns det två toppar från en bläckpenna som vi skruvade bort och så testade vi att sätta på det, och så bara ”Men fan, det där är ju lite coolt.”. Sedan fastnade ju det som en image. Alltså, folk gillar ju det där, att ”Coolt liksom med horn och så där.”. Sedan har jag själv börjat fundera. Nu vet jag inte hur mycket jag ska säga på ett sådant här ställe, men inför varje skiva så är det ju ändå att man återkommer till ”Är det liksom läge att fortsätta med dem?”. Men samtidigt känns det som att det har blivit ett kännetecken för bandet nu och för mig som sångaren i bandet, så därför håller vi i det. Ja, typ så. Men det kan ju också bero på vilka teman det blir på kommande skivor och så, att det kan spegla det lite grann. Men det är ju någonting som sticker ut. Även om man tycker ”Vad är det där för idiot med horn?” så får det en reaktion liksom, och det gäller väl att hitta sådana saker och det passar ju bandets image överlag.
Vilken känner du är din absoluta höjdpunkt i Bloodbound?
Jamen, det är när jag kom med i bandet, för jag är ett stort fan av bandet. När de släppte första skivan Nosferatu, då åkte jag till skivaffären dag ett och köpte den. Jag var förstadagsköpare av skivan. Sedan, eftersom jag var ett stort fan, så bokade jag Bloodbound till min hemstad, och så spelade de där, det vart lite efterfest, då spelade jag upp mitt band Dawn Of Silence, och de bara ”Fan vad bra du sjunger. Det var synd att vi inte visste det.”. Det var ju Urban Breed på första skivan. Och sedan hade de tagit in en tysk, Michael Bormann, på andra skivan (Book Of The Dead). Han var ju aldrig officiell medlem egentligen, utan han var ju inhyrd på skivan. Och sedan kom Urban tillbaka på tredje skivan (Tabula Rasa) och då sa ju de ”Synd att vi inte visste det i det läget, för då hade det varit perfekt att ta in dig.” och jag bara ”Jaha.”. Jag såg mig själv som en gitarrist, för jag hade ju Dawn Of Silence innan och då spelade jag ju gitarr. Jag började sjunga där för att vi inte hade någon sångare och jag sa ju ”Jamen, jag kan sjunga tills vi hittar en riktig sångare.”. Och sedan började vi snacka där och de bara ”Fan vad bra du sjunger.”. Och sedan behövde de en ny sångare, och då ringde de mig, och jag bara ”Jaha. Fan, är jag sångare nu då? Vad coolt.”. Så att jag har väl aldrig riktigt sett mig som en sångare. Jag har mer sett mig som en musiker hela tiden.
Minns du känslan inför första gigget du gjorde med Bloodbound?
Ja, första gigget gjorde vi i Finspång, för då ordnade jag en grej så att jag skulle få lite uppvärmning bara. Och sedan gjorde vi en spelning på Rockweekend, en festival uppåt, i Kilafors. Den gjorde vi ihop med Paul Di’Anno. Han gästar då den här spelningen, så den var ju väldigt speciell. För mig var det ”Wow! Nu ska vi sjunga duett med Iron Maidens första sångare.”. Men det som verkligen gjorde intryck, det var tredje spelningen, när vi åkte till Tjeckien och spelade på Masters Of Rock. Skitstor festival. Och vi spelade efter Gamma Ray och de spelade ju gamla Helloween-låtar på slutet. Och där stod vi och riggade liksom, och då kände jag att ”Fan, det här är på riktigt. Nu jävlar!”. Och då vart jag ju sjukt nervös och kände att ”Shit, vad stort det här är.”. Och jag trodde nog på något sätt att Bloodbound var ett större band än vad de var, för de framstod ju som det utåt sett. Och den där spelningen där, det var ett sådant jävla kvitto, ”Jamen, det är ju på nästa nivå ändå.”, mot det jag hade gjort innan. Det var ju flera nivåer upp liksom. Men den där Masters Of Rock, där i Tjeckien, den var en sådan där riktig liksom ”Oh shit, vad coolt det här är.”. Sedan har vi ju varit där flera gånger sedan dess och Tjeckien är alltid grymt för oss. Vi spelar ju där minst en gång per år.
Om vi kollar er setlist. Det är ju bara en låt från de tre första skivorna. Sista låten ni spelar, Nosferatu. Ligger du bakom det, att ni inte spelar så mycket från de första skivorna eftersom du kanske hellre vill sjunga dina egna låtar?
Det har faktiskt bara blivit så. Setlistorna är alltid ett gemensamt beslut och det är inte så att jag känner ”Jag kan inte sjunga de gamla låtarna.”. Jag älskar ju dem, speciellt de två första skivorna. Men det det handlar om är att vi försöker spela det som vi tycker är bäst just nu och då har de gamla låtarna fått ge med sig för de nya. Sedan har vi gjort någon turné där vi tänkte ”Jamen, vi kastar in den här låten från Nosferatu-skivan.”. On The Battlefield är en sådan här låt som vi kastade in i ett set, för att testa den liksom, och vi tyckte att publikresponsen var väldigt sval när vi spelade den jämfört med när vi spelade de nya låtarna, så efter den turnén så ryker den då. Så jag har inget emot det, men gemensamma beslut, ”Jamen, fan, nu är det den här som är egentligen sämst i setet.”. Då får den gå på foten när vi har nya låtar. Och det är alltid skitsvårt att göra en setlist. Man kommer ju aldrig göra alla nöjda. Det är alltid folk som blir besvikna. Men vi får försöka gå på det som känns bäst och det måste också vara låtar som vi känner funkar väldigt bra live liksom.
Vilken låt tycker du är svårast att sjunga live? En som får dig att kämpa lite extra.
Just nu är det ju faktiskt titellåten Tales From The North. Den går ju väldigt högt i refrängen. Men det kan ju också vara en anledning till att vi väljer bort vissa låtar, för att ”Jamen, det där blir för kämpigt att köra när man kör ett 90-minutersset.”. Man måste ju orka med liksom. Så det kan ju också vara vissa låtar som stryker på foten på grund av det. Jag gillar ju till exempel låtar som Satanic Panic, som är en riktig liksom Halford-falsett. Men det kan också vara tufft att göra när man sjunger över så lång tid liksom.
Alla sångare har ju lite problem med rösten någon gång. Hur ofta eller hur sällan kan du känna ”Jäklar, det här får jag kämpa mig igenom.”?
Jag fick ju Covid och den slog väldigt hårt på min röst. Efter det har jag faktiskt fått kämpa mycket, mycket hårdare. Det jag är dålig på är att jag sjunger väldigt lite om vi inte spelar. Och jag skulle behöva hålla igång min röst hela tiden. När vi inte spelar på nio månader är det som att man inte har varit på gymmet på nio månader och försöker lyfta samma vikt som man gjorde för nio månader sedan. Rösten funkar ju på samma sätt. Man måste ju jobba upp den. Det är ju så. Det är en muskel liksom som behöver jobbas upp. Visst, jag har försökt sjunga lite hemma inför den här spelningen, men jag tog slut väldigt snabbt idag liksom. Det är väl det, alltså att jag skulle behöva hålla igång rösten mer. Men det är väl också det att jag inte ser mig själv bara som en sångare, utan jag ser mig som en musiker. Jag är ju med och skriver låtarna. Jag är med och skriver riff. Jag älskar att skriva musik. Så vi har ju blivit ett starkt låtskrivarteam nu, med Tomas och Bergh som var med från början. Sedan har ju jag tagit mycket större plats där också och nu har ju vår trummis Danne även börjat skriva lite. Hade jag sett mig bara som en sångare, då hade jag säkert fokuserat mer på att liksom hålla igång rösten. Samtidigt, jag älskar ju att sjunga. Alltså, jag älskar ju att vara frontpersonen på scen liksom. Och för mig är det inte bara sången. Det handlar ju om att få med publiken, att vara i stunden. Jag skulle kunna stå rakt upp och ner och sjunga bättre. Alltså, sjunga mer perfekt, eller vad man ska säga. Men det handlar ju om, som sagt, att fånga stunden. Det måste ju vara den här live-känslan liksom. Vill man ha det perfekt? Jamen, då kan man lyssna på skivan, för det är där man har jobbat för att få det så bra som möjligt.
Jag har sett att nästa Bloodbound-skiva är på gång. Hur ligger ni till med den?
Vi har spelat in trummor. Så låtarna är klara, i struktur och så. Texterna är inte klara, så jag har inte gjort mitt jobb än. Det är Tomas, vår gitarrist, som skriver texter. Många tror att det är jag som gör det eftersom jag är sångare. Men han är väldigt duktig på det. Jag hatar att skriva text. (Skrattar) Jag kan skriva text, men det är en sådan jävla process för mig. Jag behöver verkligen sätta mig in och lägga mycket tid på det liksom och oftast tid som man känner att man inte riktigt har. Men han är väldigt duktig på det, så han har ju den rollen och har haft den sedan innan jag var med. Så att låtarna är klara, trummorna är inspelade, vi håller på att spela in gitarrer och sedan väntar jag på texter så att jag kan spela in sång.
När du då inte skriver texterna, hur mycket inflytande har du över dina egna sångmelodier?
Vi fokuserar på sångmelodier när vi skriver låtar. Till exempel, på den här nya skivan har jag skrivit tre låtar och där har jag ju skrivit sångmelodierna till mina låtar liksom. Och sedan har ju Tompa gjort fyra låtar och då har ju han fokuserat på sångmelodierna där. Och när jag spelar in sången sedan så kan det ju hända att jag ändrar för att det känns bättre att sjunga på ett visst sätt. Men då bollar vi ju idéer fram och tillbaka liksom. Men vi fokuserar ju verkligen på sångmelodierna när vi gör låtar. Vi bygger låtarna på det. Så lite där har vi kanske lite mer åt ett pop-tänk, eftersom vi fokuserar på melodierna. Men jag tror också att det är det som är vår styrka.
Och soundet på den nya plattan? Kommer det att följa Bloodbound-linjen, om man säger så?
Det är ju inom genren. Alltså, det är inom power metal liksom. Jag vill inte säga för mycket, men power metal-genren har ju blivit någonting annat än vad vi anser att power metal är. Alltså, det är skillnad på Helloween och Gamma Ray jämfört med de här nya power metal-banden som kommer. Det har ju nästan blivit fokus på att spela snabbast och sjunga högst liksom, medan vi fokuserar ju på melodierna och på låtarna. Och det kommer vi alltid göra. Och på sätt och vis kanske vi inte blir lika aktuella som vissa band, men vi vill göra det som känns rätt för oss.
Jag vet inte hur mycket du var med i det beslutet, men ni har ju skrivit på för Napalm. Vad ligger bakom ett sådant beslut?
Grejen är att när jag kom med i Bloodbound, då stod vi utan skivbolag, och då skrev vi på för AFM, som kändes skitbra för oss just då. Vi var ju inte bara ett band i mängden, utan vi hade en bra kontakt med dem och de lovade att satsa lite extra på oss och sedan dess fram till nu har vi haft dem. Sedan hände ju någonting med skivbolaget, att alla de här kontakterna vi har haft, de slutade och började liksom på andra skivbolag och vi undrade ”Vad fan är det som händer?”. Vi hade ju kontrakt på fler skivor med dem. Då började vi jobba för att, jamen ”Nu känns det inte bra längre. Hur fan ska vi ta oss ur det här? Det här som vi hade en gång, det är borta liksom.”. Och då kom ju de fram till att ”Vi ska inte vara ett skivbolag längre. Vi ska inte släppa nytt material, men backkatalogen kommer vi ha igång och sälja.”. Och då släppte de oss i samband med det. De släppte alla band. Och då började vi leta nytt. Vi fick erbjudande från flera skivbolag och Napalm var det som kändes i magen bäst. Har mer muskler än vad AFM har också liksom. Så det ska ju bli jävligt intressant att se nu vad som händer framöver.
Nu ska jag kortfattat bara gå igenom lite andra saker du håller på med. Vad händer med ett annat band du sjunger i, Shadowquest? Finns det någon status på det bandet överhuvudtaget, eller?
Det är ett band som dog ut lite av sig självt. Vi gjorde två skivor (Armoured IV Pain och Gallows Of Eden) och vi gjorde några spelningar. Det var ju tanken från början att vara ett projekt. Covid kom ju där också, och så tappade vi liksom kontakten. Och sedan har det bara självdött. Så jag tror inte det kommer bli något mer, om jag ska vara ärlig.
Du släppte en platta 2021, Struggle Of The Gods, med ett italienskt band, Tales And Legends. Händer det något där för dig med den konstellationen? Eller var du bara sångare för en platta?
Hur ärlig ska jag vara? Nämen, grejen är att de frågade mig om jag kunde sjunga på skivan, och rent krasst så har de betalat mig för att vara med på den. Jag är ju så här att jag skulle aldrig göra något bara för pengar, utan jag gör ju ett sådant jobb för att jag känner att ”Jamen, här finns det något.”. Även skiva nummer två är nu inspelad. De går ju lite ut med det som att jag är med i bandet, vilket är lite felaktigt, för det är jag inte, utan jag är en inhyrd musiker på skivan. Lite grann så.
Du har ju ett väldigt tydligt huvudband, men nämn en bra sak med att sjunga inte bara i ett band.
Framför allt så är det, skulle jag säga, att man utvecklas av att prova olika grejer. Bloodbound är ju på ett visst sätt och Shadowquest var på ett visst sätt. Jag skulle säga att jag utvecklades massor genom att göra Shadowquest-skivorna och inspelningarna, till exempel. Så det är väl det, framför allt, som jag ser som en fördel.
Gör du något annat inom musiken idag? Något som jag inte har nämnt. Som ingen vet om.
Nämen, det kan jag ju nämna ändå. Jag vet ju inte när det kommer släppas eller vad det kommer bli av det, men jag har massor av material som jag jobbar med, som inte passar in i Bloodbound. Jag skulle inte kalla det en soloskiva, men det är 100 procent mitt material och som jag tänker att jag ska försöka ta in gästmusiker på. Framför allt sologitarrister och kanske göra massor av sångarduetter och sådant där. Det kommer gå under ett projektnamn. Alltså, inte Patrik J Selleby, för jag tycker att det är väldigt fånigt liksom. Jag är väldigt inspirerad av Avantasia, till exempel. Så lite det stuket är tanken. Sedan är det bara något som jag kan jobba med när jag har tid. Och nu har jag blivit pappa. Nu är hon sju månader min dotter. Det finns inte så jättemycket tid, men jag gör det när jag har tid liksom. Och det är bara för att jag älskar att skriva musik. Och det här är låtar som, som sagt, inte passar till Bloodbound, och som jag känner att jag vill få utlopp för. Det får bli när det blir. Det är inget som jag har någon brådska med, utan det viktiga för mig är att jag känner att ”Det här är starkt material som jag vill få ut.”. Sedan hur jag släpper det, det vet jag inte heller än.
Av Tobbe – Publicerad 13:e juni 2025
Intervju med Robert Majd om nya plattan från Captain Black Beard samt en hel del om Metalite och andra band eller projekt som denne basist har en hand i.
Ibland vet man inte vilka som har spelat i bandet alls. Det har liksom hoppat lite fram och tillbaka. Berätta kortfattat historien om Captain Black Beard.
Det började med tre killar som hade ett band. Jag var inte en av dem. Jag vet inte om de repade i ett eller två år. De bara repade två dagar i veckan. Och så sa sångaren (Sakaria Björklund) på en familjemiddag att de fortfarande letar basist, för då var jag bekant med en kille som dejtade hans syster. Så då kom jag in i bandet. Och jag var inte nöjd med att bara repa, så då blev det gig och demoinspelning och så började vi gasa liksom. Så vi kom igång och gjorde en platta (Självbetitlad). Ena gitarristen (Kevin Crona) rök ganska fort, för han ville typ inte göra det vi ville göra, så det funkade inte. Men vi hade den här sättningen med Christian (Ek) som kom in istället då. (+ Victor Högberg på trummor.) Den var ganska intakt och vi gjorde tre plattor. (Den självbetitlade samt Before Plastic och It’s A Mouthful. Victor Högberg byttes ut mot Vinnie Strömberg till tredje skivan.) Men vi fick det inte att flyga riktigt och så kom livet och barn och vi splittrades, mer eller mindre. Vi fick ny trummis (Sebastian Qvarfordt) till nästa platta (Struck By Lightning) och testade och tog in en sångerska från ett dansband (Liv Hansson). Det kraschade nästan på en gång. Och det skulle vara vår nystart liksom. Sedan så hittade vi sångaren Martin Holsner. Då hittade vi en ny och riktig identitet där vi kände att ”Nu blev bandet riktigt bra, för första gången.”. Alltså, vi kände att ”Nu har vi hittat rätt.”. Så hann vi göra två plattor (Sonic Forces och Neon Sunrise.) innan han också kände att han behövde prioritera familjen till den grad att han behövde hoppa av. Och då hittade vi ju Fredrik som nu sjunger på den här (Chasing Danger). Men det känns ju som en fortsättning på det vi gjorde med Martin. Vi hade tankar på att lämna bandnamnet och starta ett nytt, men, ja, skivbolaget var inte tända på det. De tyckte att vi hade byggt upp något och att det var dumt att kasta bort det. Så egentligen har jag då blivit den enda konstanten. Men det har inte varit för att det är en massa bråk. Jag tror att det är lite på grund av brist på framgång och om det är saker som distraherar så väljer man något annat. Jag menar, skulle det rulla in massa deg från ett band så kanske man stannar, även när det bara är i Sverige, till exempel.
Om man tar alla skivorna under bandets namn, då är det lite olika musikstilar. Berätta om hur den resan har gått genom musikstilarna och hur du själv upplever vad ni spelat för musik från start till idag.
Jag upplever det som att vi ju egentligen var ett vanligt hårdrockband till att börja med. Klassisk hårdrock. Sedan hade vi en låt som gick i mid-tempo, som började med ett snyggt gitarrsolo med mycket delay. Och den lät lite halv-AOR-igt och den gjorde vi som första singel och då bara hamnade vi i facket melodiös hårdrock. Men det var ju inte det vi var. Det tyckte inte jag egentligen. Och andra skivan var också klassisk rock. Tredje var kanske lite åt det här 70-tals-melodic rock-hållet. Men sedan när vi började med fjärde och tog in en tjej och började jobba med Jonas (Jona Tee), keyboardisten från H.E.A.T, då blev det ju typ melodiös hårdrock på riktigt. Jag tycker själv att vi på den plattan inte riktigt har hittat vår grej i melodiös hårdrock. Det är först på femte plattan, när Dave (Dalone) från H.E.A.T producerar, och Martin kommer in i bandet, som jag tycker att vi hittar vår grej i melodiös rock. Och då blir det egentligen som ett nytt band, kan man ju säga. Och, ja, vi funderade på att byta namn, men vi gjorde inte det och det har blivit som att vi är fast i det nu. Men det är lite som två olika band. Det är gamla Black Beard och nya Black Beard och så är det en liten parentes där emellan där vi var i någon slags övergångsperiod.
Då hoppar vi till den nya plattan. Berätta om Chasing Danger.
Det var en speciell platta för mig. Att Martin hoppade av var ju tråkigt, men vi hittade en grym sångare i Fredrik. Då blev det fett. Men sedan så hoppade ju Christian av, som var min låtskrivarpartner, och då var det ju inte så kul. Men det var typ Danne som tjatade på mig att vi skulle försöka göra en låt. Ofta är det så här, när man gör en platta, tycker jag, att i början känns det kämpigt, men sedan när man skriver och får till en riktigt bra låt så blir man pepp och sedan rullar det bara på. Så det var en utmaning för mig att skriva melodiös hårdrock lite själv. När jag skriver själv, då brukar det låta som Nighthawk, mitt soloprojekt. Det är lite mer ösig rock ‘n’ roll. Det är det som kommer naturligt för mig. Men jag tycker att det gick bra och vi gasade på. Danne skrev några låtar och Fredrik bidrog. Så vi fick ihop en platta som vi blev otroligt nöjda med. Och den hade några element som också förgyllde den: Sverker Widgrens snygga produktion, John Lönnmyr från (The) Night Flight (Orchestra) bidrog med en fantastisk keyboard och så höjde ju Fredrik kvaliteten med sin sång. Så det var ju sådana aspekter som också lyfte plattan.
Även fast du kände till Fredriks kvalitet som sångare innan han skulle börja sjunga in, är man orolig inför ett sångarbyte? Är det det värsta som kan hända i ett band egentligen?
Jamen, det är det ju, för det andra är ju väldigt lätt att strunta i. Sångaren blir ju alltid ens identitet utåt. Det spelar ingen roll om man skriver alla låtar. Det är bara att kolla på (Iron) Maiden. Steve Harris är jätteduktig, men byter man till Blaze (Bayley) så tappar folk intresset. Det blir ju så liksom. Men Fredrik var så pass bra, så när jag hade hittat honom, då hade jag ingen oro. Men innan var det så här ”Hur hittar vi någon som är lika bra, eller förhoppningsvis bättre än Martin?”. Och när jag säger ’förhoppningsvis bättre’ är det för att jag ser alltid ett avhopp som en chans till att förbättra bandet, om man ska fortsätta. Så här expressförbättra det. Hitta en som är lite vassare. Det är inte alltid man lyckas, men det är en chans till det.
Jag tänker på omslaget. Fyra foton i stort sett, och loggan och titeln. Det känns lite traditionellt. Det är lite gammalmodigt, men inte med negativ klang. Men vad är tanken bakom den framsidan?
Vi hade ju lite tema på Sonic Forces och Neon Sunrise och från början fanns ju en tanke att fortsätta på det, om vi hade gjort en till skiva med Martin. När man byter en så viktig grej som frontman så vill man markera att det är något som har hänt, tycker jag. Då vill man bryta mönstret lite. Jag tycker att sätta bandet på omslaget är ett sätt att visa att man inte ber om ursäkt och att man är stolt över de medlemmarna som är, så ”Ja, Martin är borta, Christian är borta. Nu är det här Black Beard och vi tycker att det är bra och därför sätter vi oss på omslaget idag.”. Det är lite som ett statement.
Har du någon speciell anknytning till texterna på skivan? Eller är det bara texter, om man säger så?
Både och. Jag har skrivit många av dem. När jag skriver texter så är det lite olika. Ibland skriver jag ju från hjärtat och ibland har jag sjungit in en melodi med svensk text på en demo. Och så finns det vissa ord som då sätter sig så klockrent att man inte vill byta dem och då blir istället uppgiften att skriva en text där man har kvar de orden. Då blir det inte alltid att det blir helt från hjärtat, så det kan vara en liten nackdel ur den synpunkten, för jag tycker själv att får du till något från hjärtat så blir det oftast lite vassare. Jag kan också tycka att i hårdrock så kan det fungera väldigt bra att det inte alltid måste vara från hjärtat. Ibland kan det vara att det handlar om energi och budskapet i sig. Jag lyssnar mycket på Kiss. En del avfärdar det som att de bara sjunger om brudar och fester, men det handlar också mycket om att tro på sig själv och göra det man vill göra. Det är något som jag försöker plocka upp. Och då behöver det inte alltid vara så djupt. Det kan bara vara liksom ”Du är bra.” och så är det så.
Du har ju en uppsjö av band och projekt du är med i. Är det Black Beard som ligger närmast ditt hjärta eller är det svårt att välja?
Det är lite svårt att välja. Och det är också lite från dag till dag, kan jag säga, för jag kan bli superpepp på ett projekt och bara tänka ”Men fan, det där andra var så jobbigt. Nu gasar vi med det här.”. Men så händer något intressant någon annanstans och då kan jag växla om lika fort. Men de negativa känslorna hänger sällan kvar vid mig särskilt längre och det är därför jag nästan alltid, mer eller mindre, är pepp på allt jag gör. Metalite är ju ett band som jag har gått med i. Sedan försöker jag bidra så mycket jag kan, men i grunden så är ju det någonting Edwin har startat. Det är hans vision. Black Beard har blivit mitt band, mycket tillsammans med Christian, och Christian har faktiskt kommit tillbaka, även fast det inte är officiellt ännu. Och sedan har jag ju Nighthawk, som är mitt soloprojekt som jag gör bara för skojs skull. Ibland är jag kanske lite mer pepp på mina grejer, som är Nighthawk och Black Beard, men sedan när man kommer på ”Ja, nu ska man få spela Sweden Rock med Metalite.”, ja, det är inte så himla jobbigt. Det tackar man ju inte nej till. Det är jättekul. Och framförallt så har vi ju väldigt roligt. Även om Metalite inte alltid är den genren jag brinner för så har vi en sådan god gemenskap så man ser fram emot att ses.
Vi ska snart komma tillbaka till Metalite, men vi ska avsluta Black Beard först. Två gig i slutet av april gjorde ni. Kommer det hända något mer på den fronten under 2025 och 2026?
Jamen, det hoppas jag verkligen. Det är lite olyckligt att släppa en platta i april egentligen. Även om man börjar kolla på gig några månader innan så är nästan sommaren helt fullbokad. Alla festivaler börjar ju boka redan i typ augusti året innan och då har man ju inte varit i närheten av att släppa en singel. Så man hamnar lite i ingenmansland. De här giggen vi har gjort typ på hemmaplan var lätta att styra upp. Så vi jobbar väl lite på att antingen göra en liten turné själva till hösten, eller att vi kan haka på något som förband, och så siktar vi på att komma ut på festivaler nästa år. Vi har redan en bokad i Norge. Men det blir lite konstigt, för att det har alltid varit en grej, att vi vill komma ut när man släpper en platta. Det känns så konstigt att släppa en platta, lira ett gig eller två, och sedan bara, jaha, radiotystnad.
Det är svårt att säga vad som händer med ett band senare, men vad ser du för framtid med bandet egentligen? Man kan ju alltid ha förhoppningar och drömmar.
Alltså, det har vi pratat en hel del om i bandet faktiskt. Jag och Christian, som varit med längst i bandet, har pratat mycket om det här, att det känns nästan löjligt att försöka breaka nu när man nyligen, i alla jag, har passerat 40. Vi spelar för att det är kul. ”Varför göra en till skiva när det inte verkar vara så många som bryr sig?”. Jo, för att jag vill vara den som är ett fan av bandet som jag… Kiss säger alltid att de gjorde bandet de aldrig såg, och någonstans hoppas jag att alla gör så och försöker att göra ett band som de själva gillar liksom. Ambitionen är bara att göra bra musik och ha det på en nivå där det är kul helt enkelt. Och jag får ju leva många av mina rockdrömmar med Metalite, som är ett mer framgångsrikt band. En del kanske tänker så här ”Varför håller du ens på med Black Beard då?”. Men det är inte samma sak. Att få stå på scen och spela låtar man har skrivit kommer alltid vara en annan kick än att stå och spela låtar som någon annan skrivit. Nu har jag skrivit en låt vi spelade här i kväll, men det är ändå en annan grej helt enkelt.
Men samtidigt är det ju egentligen du som har mest energi på scenen. Du rör dig mest och bygger energi i bandet liksom.
Det är lite som en roll som jag har tagit på mig och som jag tycker om. Det är det jag vill bidra med på scen. Om inte jag känner för att stå och göra så där, då ska jag nog inte vara där. Och jag har ju jättekul på scen med Metalite. Det är bara att det finns en annan typ av stolthet. Sedan är det olika genrer. Jag har hört uttrycket FOMO, Fear of missing out, och jag skulle inte säga att jag riktigt har det, men jag är en sådan där som har lite svårt att välja. Om någon säger så här “Vill du göra ett gig med Metalite som spelar power metal på en stor scen och där Edwin har skrivit det mesta, eller vill du stå på en liten scen med Metalite, eller vill du bara göra en skiva med Nighthawk?”, då blir jag bara ”Ja, tack. Jag vill göra alla tre.”. Varför ska jag välja? Jag vill göra allt. Allt har sin charm liksom.
Metalite har ju kommit upp till en lite högre nivå, men när man har börjat en vandring uppåt, då är man ju inte nöjd med det, eller hur?
Ja, man ser ju möjligheter. Det gör man ju. Men samtidigt, jag har spelat så pass länge så jag kan spela inför allt liksom. Ända tills jag är i alla fall 10 år äldre så kommer majoriteten av mina gig ha varit inför två pers på det lokala rockhaket. Så det är det jag alltid har med mig när jag står på en scen. Så jag är extremt tacksam när jag ser publiken gå igång. Det behöver inte vara Globen. Min dröm var alltid att kunna spela typ var som helst och att det kommer hundra pers, för då känner jag att man har lyckats, för då kan man åka runt och lira lite var som helst.
Metalite släppte en singel den andra maj, We Stand Tall. Kan du berätta lite om den singeln?
Det är ju alltid lite lustigt när man släpper en ny singel, för att just den här låten, för oss, är ju åtminstone två år gammal. Jag tror inte det är någon hemlighet, men vi skickade in den till Mello. Det var någonting som en kille som har skrivit för andra Mellobidrag skickade till oss och ville att vi spelade in. Så efter att den har blivit ratad två gånger så låg den egentligen bara där och dammade. Och vi är lite mellan skivbolag, för det vi var på (AFM) har omstrukturerat och ger inte ut skivor längre, utan de lever på gamla meriter. Så då ska vi hitta ett nytt och då var det lite så här ”Om vi är mitt emellan så kan vi ju släppa den här singeln själva så fansen får någonting medan vi håller på.”. Så då valde vi att bara droppa den och det verkar ju ha gått hem. Och det är kul att spela den för folk går igång på den.
Men hur ligger ni då till med en ny skiva egentligen? Har ni börjat lite mer på allvar med en ny skiva?
Ja, alltså Edwin har ju skrivit ett gäng låtar. Jag har bidragit med en som jag hoppas kommer med. Erica, jag vet inte, men jag tror hon har sjungit in tio låtar. Jag har lagt bas på tre. Så det är ganska långt gånget faktiskt för nästa platta, så har vi tur kommer den i slutet på året.
När du lägger din bas, hur närmar du dig ditt spel för de olika banden?
Jag gillar ju basister som gör lite grejer. Men samtidigt ska man ju alltid tänka på låtens bästa. Man ska ju inte hålla på och go bananas om inte det gynnar låten. I grunden gäller det att lyssna på var sången är, så man inte håller på och bråkar med den. Men jag gillar att försöka komma på lite coola basgångar och med åren känner jag väl att man har lärt sig lite grejer som man inte kunde innan. Så det blir lite bättre år efter år, tycker jag. Ja, jag vet inte om jag tänker så mycket. Jag bara spelar med och sedan om jag hittar något läge att göra något melodiöst som gynnar låten så försöker jag klämma in det. Och första tre Metalite-plattorna (Heroes In Time, Biomechanicals och A Virtual World) spelade jag in med Edwin och då hade han rätt mycket åsikter och då tog jag inte ut svängarna så mycket. Men sedan var han modig nog att låta mig börja spela in hemma och då märkte jag att då var det ingen som sa åt mig om jag tog ut svängarna. Så då kanske det har blivit lite mer äventyrsbas på senaste plattan (Expedition One) och den kommande. Framför allt på den kommande, tror jag. Det är väl bara att få till en mix där det hörs, för det är så himla mycket grejer.
Om man lyssnar på en 70-talsplatta så är ju basen mer framträdande. Men den har ju liksom försvunnit lite i metal. Den mixas ner lite och det kan jag tycka är lite tråkigt. Och det säger jag inte för att du är basist i flera av banden du är med i.
Men jag håller med dig. Ska man hålla på att ha fantasi och komma på grejer och sedan ska man inte ens höra det, då blir det så här ”Vad är vitsen?”. För basfrekvenser finns ju ändå. Det saknas ju inte i modern metal. Det är ju mycket basfrekvenser. Gitarristen lägger på en sjunde sträng och det är en jädra massa mörka grejer. Men att just höra basgitarren, det är inte alltid så himla lätt. Det håller jag med dig om, verkligen. Jag brukar alltid bråka lite om det. Jag försöker hålla mig till en nivå inom rimliga gränser. Jag vill inte bli alltför jobbig. Och där är också en grej, att är det Edwins projekt så tänker jag ”Han vet vad han vill ha.”. Black Beard, då bråkar jag lite mer.
Innan du började spela med Black Beard, vad gjorde du då inom musik? Du var ju ung då förstås. Hade du gjort någonting inom musiken då?
Ja, det hade jag. Inga officiella släpp, men jag hade ju spelat in demor med ett gäng olika band. Jag hade ju mitt första band i gymnasiet, som hette Vortex Of Total Perspective, taget från Liftarens guide till galaxen. Och det var där jag började skriva väldigt mycket låtar tillsammans med min kompis Eddie då. Jag började tycka om det helt enkelt. Skrev väldigt mycket. Vi spelade i ett poprockband som hette Hurricane Lights. Det var första bandet jag spelade i där jag verkligen tyckte att ”Jamen, det här är ju bra.”. Vi spelade in några demor och jag tyckte det var riktigt bra. Det höll ju i ett år, sedan gick luften ur oss lite. Och jag var alltid gitarrist. Sedan efter Hurricane Lights, för jag har alltid varit intresserad av bas och spelade det också, då märkte jag ”Ska jag hitta ett band måste jag nog börja spela bas.” och då hamnade jag så småningom i Black Beard. I och för sig så ville jag spela bas från början. Jag såg Kiss ’96 och så ville jag bli basist och då sa alla till mig ”Men man måste lära sig grunderna och lära sig gitarr först.” och jag bara ”Va? Det vill jag inte alls.”. Men jag och mamma skulle köpa metspön och så var det rea på akustiska gitarrer på Hobbex, så vi tänkte ”Ja, vi kan ju testa det då.”. Så blev det gitarr i jättemånga år typ. Ja, tills jag var desperat. Då blev det bas.
Du sa att du spelade lite i poprockband också. Lyssnade du på all möjlig musik under din uppväxt?
Både och alltså. När jag var yngre så gillade jag ju all möjlig pop och rock. Jag hade ju en Michael Jackson-period, som många i min ålder hade. Men sedan när jag upptäckte Kiss, då blev jag lite klyschig i hårdrocken och skämdes lite över att jag hade lyssnat på sådant. Men sedan när jag passerade 20 där någonstans så började jag av nostalgiska skäl lyssna lite på Michael och så tänkte jag så här ”Varför lyssnar jag inte på det här?”. Alltså, jag höll musik jag gillar borta från mig själv för att man ska tillhöra någon slags kategori. Det var som ett sådant här Heureka-ögonblick där jag insåg ”Gud vad dumt liksom.” och så började jag istället utforska den sidan av mitt musikintresse. Jag började lyssna jättemycket på (The) Beatles, och jag älskar Del Shannon, som är popsånger från 50-talet. Och sedan också försökte jag upptäcka lite hårdare band som Testament och Soilwork och så där, men att inte låta någonting begränsa mig. Om jag gillar det så ska jag lyssna på det. Men jag hade en liten period där jag verkligen var hårdrockare. Punkt slut.
Jag tänkte bara att vi rabblar igenom lite snabbt liksom statusen i alla andra grejer du gör förutom Black Beard och Metalite. Vi kan börja med, av artighetsskäl, ditt soloprojekt Nighthawk. Vad händer där under året?
Vi har just släppt vår andra singel (Angel Of Mine) från kommande skivan. Skivan heter Six Three O och spelades in i den här kända Rockfield-studion i Wales, där Queen spelade in Bohemian Rhapsody. För vi gjorde en grej av att åka till kända studior och göra inspelningen till rolig. Så jag fick med mig Björn och John från Night Flight och åkte till Abbey Road också. Och vi kommer släppa skivan den första augusti. Och det är en skiva jag tycker jättemycket om och ser fram emot att släppa. Och så har jag nästan skrivit klart nästa Nighthawk, som jag hoppas att vi spelar in i höst någon gång.
Eddy Malm band då? Gör du någonting med det, eller?
Nej, jag var med där i en månad, max. Jag åkte dit och provspelade och så sa de att jag fick vara med, och då sa jag så här ”Jag vill gärna vara med, men jag har ganska mycket att göra och om ni repar ute i Vallentuna så vet jag inte om jag kan vara med så mycket.” och då sa de ”Men vi kör inte så ofta, så det är lugnt.”. Och sedan så kom de dagen efter repet och bara ”Kan du repa nästa vecka?” och då tänkte jag så här ”Oj. Det här kommer att bli problem.”. Men då kom jag dit på ett rep till, och tog bandfoton. Sedan tog de in en vikarie (Gunnar Schenk) för det enda gigget de hade inbokat, för det krockade med en grej jag hade och då tog vi ett gemensamt beslut ”Det är nog bättre att han vikarien får det för han har ju tid att vara med. Jag kommer inte ha tid att repa regelbundet.”.
Fans Of The Dark då? Har du någon del kvar i det?
Nej, det har jag inte. Jag spelade in en skiva med dem när jag var under en jättesvår period. Jag hade ett dödsfall i familjen, men jag fick ändå ihop det och spelade in en skiva och skrev en låt till skivan. Men det var konstigt alltså. Lite så här bipolärvibbar från personer. Liksom, de ringde mig och sa att ”Fan vad bra det är. Det kommer bli så jävla bra.” och ringde mig tre veckor senare ”Fan det här funkar ju inte. Vi måste ta in någon annan.” och jag bara ”Jaha. Men vem pratade jag med sist då?”. Så jag blev bara lättad. Jag är fortfarande killen i gymnasiet som tror att jag inte kan hitta någon att lira med, så när någon vill lira med mig blir jag jättesmickrad och tror att jag måste säga ja. Så egentligen, när han sa så där så kände jag bara ”Ja, tack. Då släpper jag dig.”. Men jag har fortfarande väldigt bra kontakt med Oscar (Bromwall), gitarristen. Han har spelat på grejer jag har satt ihop. Han spelar på senaste Black Beard och på senaste Weapon-skivan New Clear Power som jag skrev med Danny Hynes.
Weapon då? Berätta lite.
Weapon är ett band som bildades ’80. De hade en kort flamma där. De gjorde en singel som blev kultförklarad (It’s A Mad Mad World) och åkte som förband till Motörhead på Ace Of Spades-turnén. Sedan så imploderade allt och de kom tillbaka på 2000-talet och gjorde två studioplattor (Rising From The Ashes och Ghosts Of War). Det var ju då främst sångaren Danny och gitarristen Jeff (Summers), originalmedlemmarna. Men under pandemin blev Jeff och Danny ovänner. Danny har bott i Stockholm de senaste 20 åren och jag blev en bra kompis med honom. Jag skrev en soloplatta (Fancy That?) med honom, alltså Danny Hynes Band, under pandemin. Och sedan när han och Jeff blev ovänner, då sa jag ”Om du vill fortsätta med Weapon och behöver en låtskrivare…”, för jag hade just då börjat skriva lite metal-låtar för att jag ville starta ett nytt projekt. Så då skrev vi nästa Weapon-skiva. Så den senaste Weapon-skivan gjorde jag och Danny. Jag spelade bara ett solo på den, för Weapon hade en basist och jag tyckte såklart att han skulle få spela. Nu har vi skrivit nästa. Trummorna är inspelade och det är Mange Ulfstedt från Black Paisley som har spelat. Och nu är det nya gitarrister. Det är Håkan Granat och Mats Hedström som håller på att lägga gitarren. När de är klara så kommer jag att spela in basen. Ja, vi jobbar på nästa Weapon helt enkelt.
Så, ett gammalt band då? Alpha Attakk.
Alltså, Alpha Attakk kan man säga är förlagan till Nighthawk. Det var min kompis Martin Blom som sa att ”Vi drar ihop ett soloprojekt där du får vara diktator så vi inte behöver diskutera massa, och alla som säger att de är med, de får inte ifrågasätta något.” och då sa jag ”Det kanske kan vara något. Jag går hem nu och om jag får till två låtar ikväll så har vi något. Annars skiter vi i det.”. Och så skrev jag två låtar som jag tyckte var okej. Vi gjorde en EP och en skiva. Skivan blev inte bra alls. Alltså, låtarna gillar jag, men inte inspelningen. Och sedan när jag gjorde första Nighthawk (Midnight Hunter), var det från början tänkt att vara Alpha Attakk, men sedan kände jag att sångaren Martin Blom var en viktig del i Alpha Attakk. Egentligen gillar jag det bandnamnet. Så det var lite synd för jag tycker det är ett coolt bandnamn. Men då valde jag att hitta ett nytt bandnamn och startade ett nytt soloprojekt, men annars kunde Nighthawk lika gärna varit Alpha Attakk.
Du har mycket att stå i.
Ja. Men jag tackar faktiskt inte ja till allt längre, även om jag vill göra det. Det har varit en hel del band som jag har varit nära att gå med i, men jag känner till mina begränsningar helt enkelt.
Av Tobbe – Publicerad 3:e juni 2025