December 2025
Metal Covenant caught the opportunity to talk to guitarist Ken Hammer as the long-running Danish hard rock / heavy metal unit Pretty Maids was in Stockholm in early December.
It’s been over six years since your last studio album Undress Your Madness was out. It feels to me like it’s soon time for another Pretty Maids album.
Yeah, we’re talking about it, and we’re working on it. I have a lot of ideas, so we’re just waiting to get the time right.
And now in the very, very early stages of this next record, do you think it will follow the sound of Kingmaker and Undress Your Madness, or will you even try something different?
Well, we haven’t even started yet, so it’s difficult to say. If we don’t come up with a great idea, it will probably be in that same vein. But it all depends on the songs, you know.
Pretty Maids mean anything from heavy metal to hard rock, through rock, and down to soft ballads. How come you were never afraid to go through all those kinds of music styles?
We’ve actually done that since the first album. You know, where we have City Light, and then we have Children Of Tomorrow and Fantasy. It’s somewhere in between Iron Maiden and Journey or Bon Jovi. It seems right because we like both styles. And I don’t think that’s gonna change, you know. I mean, now it’s become more like a trademark as well because we have done it on every single album. I mean, I’m a sucker for a good ballad. I like that.
And a couple of your more modern songs, or like in the last 20 years, have been maybe even more melodic, like I.N.V.U. and stuff like that.
I don’t know, but because we’re getting older, we don’t play that fast anymore, you know. But I can’t see it, because I write songs that I like, you know. And fast songs are just like… Well, I’m more like a mid-tempo kind of guy.
In your opinion, at what time, or at what point in your career, or at what age did you perform your best guitar playing?
Oh, I don’t know. I don’t think I’m the right person to answer that. I think all albums have some really good things guitar-wise. I would like to think that it’s all good, but I know some of it is better. But I can’t tell. You’re probably better than I am.
As a musician, maybe the most important thing is not to be the best guitar player in the world, but to be a better songwriter, because that’s what’s really hard.
Yeah, I’ve always thought that. I have never focused on playing fast. I’ve always focused on melody, like Michael Schenker, Gary Moore, et cetera. And I think that’s more important than speed.
When you start writing a song today, what’s the first thing that comes to mind?
I have been asked that question so many times, and I still can’t answer it. When I sit and fiddle with my guitar, I always say, “Oh, that sounds good.”, and all of a sudden I have a thing, and I go, “That’s nice.”. And I record it, and then I leave it for a week or two, and then I listen back to it, and if I still like it, I think it’s probably good. I usually have hundreds of riffs. Not all good, but at the moment when I record it I think, “Oh, that’s really good.”.
Before the Undress Your Madness album, Chris Laney joined the band, and he is a songwriter as well, so what was different when he joined the band, like songwriting-wise, or album-making-wise?
Not a big difference, because I and Ronnie always pretty much have all the songs ready. We rent a house or something, and then we lock ourselves in for a week or two and come out with 10 songs. I mean, of course, if people have ideas, we like that, but I don’t think it’s changed anything.
Ronnie was close to dying about six years ago. Is he so healthy at this point that you can go on with the band for a long time now?
Right now, we can. I don’t know if that will change. That’s for Ronnie to tell. But right now, it all seems okay.
And you personally had a health scare quite recently as well.
Yeah, like last summer. Just before we were going back together again, I had a blood clot in my brain. So I couldn’t speak, and I couldn’t write or anything. Thank God I had some medicine, and it solved it. But I still have it. If I get too excited, I can’t speak properly. My brain and my mouth are not working together when I get too excited, you know. I lost my mom, and I lost my brother, and recently, like 10 days ago, I lost my dad. But it’s all life, you know. You just have to come to terms with it.
Regarding those health scares, do you guys still drink alcohol, and smoke, and stuff like that?
I smoke this. (Shows his electronic cigarette.) I haven’t touched a cigarette in 12 years. And I don’t drink that much. I just like for people to think I am. I live in Sweden now, in Karlshamn, and when I’m home and alone, I don’t drink at all. I mean, two weeks can pass before I have a beer. I like to go down to the pub and have a beer or two beers, and then go home, and that’s it. But I don’t drink that much. I actually never have because I have kids, and I always have small kids, and I can’t go walking around fucking drunk all the time. It doesn’t work. I have five kids and two grandchildren. And my daughter is pregnant and she’s gonna give birth any day now. But when I’m away I can get drunk one day, and then I need at least one day off, preferably two, before I get drunk again, and I go, “Never again.”. And I’ve said that many times.
But if you’re on a tour bus, and a couple of other guys are drinking, is it tempting for you to drink a little bit more?
No. I can drink one beer still, and they can do whatever they want. I’m not like, “I don’t drink anymore.”. No, I do, and I like it. But it’s different. It’s an age thing. You know, the body reacts.
Do you see an end to Pretty Maids someday, or will you just continue ’til the bitter end?
Honestly, I don’t know. I would like to think that we can just continue, but I don’t know. Life changes. Maybe one day I’ll say, ”Fuck. I had enough. Enough is enough.”. But it’s so nice for me to see guys from Deep Purple, Stones, whoever, who are in their 80s. I’m like, “I still have 20 more years.”. Rock ‘n’ roll keeps you younger. It allows you to act a little like a teenager. That’s kind of nice.
You have celebrated your album Future World a couple of times, and in 16 months or so, it’s the 40th anniversary for that album. Will you have a special celebration once again for that album?
I’m sure we will do something. It’s so fantastic how big of an impact it has on a lot of people. That makes me happy, you know. That’s really nice. Because first of all, I write songs for me to like, so if other people like it as well, that is really nice.
Tell me a little bit about your side project Taboo.
It’s still going on. But we’re not in a hurry. (Laughs) We’re extremely slow. But I might have a few other things up the sleeve, but I don’t wanna talk about that. But I mean, I like Chris, and I like his singing. He’s got a fantastic voice. I’m pretty much open to experiment with anything, as long as it doesn’t sound like Pretty Maids. I don’t want that at all. Why do a side project if it sounds the same? Like, “That’s the same, just with a different bass player.”.
About the project you just said you don’t wanna tell me about. Can you just tell me something about the musical direction? Or at least what you have on your mind?
It would be melodic hard rock. Maybe AOR-ish. That’s pretty much what I can say. (Laughs) Because I don’t even know that, you know. But if I’m guessing, it is kind of like that.
Are you out playing sometimes with Find Lizzy?
No, we haven’t done that in a long, long, long time. This has been going on for 20 years. We never broke up. So you never know what will happen. But we haven’t planned anything. It all depends on what we’re gonna do with Pretty Maids. Otherwise, I’ll think of something else.
When you’re playing the old Lizzy songs or playing the Pretty Maids stuff, what is different for you up on stage? What goes through your mind when you’re up on stage playing someone else’s songs instead of your own songs?
That is by choice because I like the Lizzy songs. With Pretty Maids, it’s not all the songs I enjoy playing, but I have to. I put on a big smile, like, ”I’m having a good time.”. And I actually do when we get started on it. But sometimes it’s just, “Oh, not that again.”. I mean, I’ve played Red, Hot And Heavy and Back To Back on every single show since 1984. Gah! That’s a lot of shows, man. But when you see the reaction of people, you’re going, “Okay, that’s worth it.”.
What’s the greatest thing about having side projects?
I would prefer not to. But if I would write jazz music, it wouldn’t really work with Pretty Maids, you know. And if I had an urge to release it, I would have to have a side project. But I think a side project should be something different. Otherwise, you already have a band, you know.
By Tobbe – Published December 15th, 2025
Metal Covenant talked to Ankor’s vocalist Jessie Williams and drummer Eleni Nota when the band played in Stockholm on November 10th.
About music style. If I would say modern semi-electric metal, would that be suitable for your band?
Jessie: I think so. I think that is very suitable. I like the semi-electric. Yeah, I like that.
Eleni: Yeah, it sounds really accurate.
Tell me about the band, even though you weren’t there in the beginning, ‘cause you’ve (Jessie) been around for about 11 years, and you’ve (Eleni) been around for about three years…
Jessie starts answering before the question is finished.
Jessie: We can tell you about the beginning of the band. The two members that didn’t start it. I like this. We should do this more often. So basically the guys started the band in 2003. They grew up together in a small town near Tarragona, which is, like, an hour away from Barcelona. And they had been friends since they were kids. They wanted to start a band. They didn’t even play an instrument. And they said, “Let’s start a band.”, and then they said, “You’re gonna play this, you play that, you play this.”. And they started the band in 2003. And the exact date, they always say, is the 1st of May of 2003, because that was the first rehearsal they did as a band. So that was 22 years ago. A very long time.
I’m kind of continuing the previous question by asking Jessie.
So, to kind of a different story. Tell me about the band from your start 11 years ago.
Jessie: I started in the band in April 2014. I had another band in Barcelona. And my band opened a show in Barcelona for Ankor when they had another singer. And not long after that, their singer left, and they had seen me with my band. They liked it, and they said, “Hey. Do you wanna join?”. I was like, “Yes! Of course I do.”. So I joined them 11 years ago, and it was probably the best decision I have ever made in my life, because now my whole life revolves around Ankor, like even my partner. Everything is Ankor for me. So it’s the best thing that I could have done.
And I’m kind of finishing the question by asking Eleni.
And how did you feel going into an already experienced band three years ago?
Eleni: That was really cool. Like, as Jessie said, one of the best decisions in my life. You know, I cannot say the only, because for Jessie it’s more personal, because she’s engaged to David and everything. So for me it’s not exactly the same, but still it’s one of the best decisions I’ve ever made, because I love the music, I love the people, it makes me super happy, and we travel all around the world. In Europe mostly, but who knows what will come? I joined in late August of 2022. And it was super cool, because we released Prisoner a few months later, and after that things skyrocketed actually. So it’s been super cool with all these amazing festivals that we wanted to play since we were kids, and touring all around. So it’s great.
Most of the European bands I listen to are from either the Northern parts or the Western parts of Europe. How come Spanish bands, or Catalonian bands, have trouble to make it abroad?
Jessie: Probably the most important thing is the metal industry in Spain compared to other countries in Europe is basically shit. There’s loads of bands, there’s loads of talented bands, there’s loads of talented musicians, but the music that people listen to on radio, on TV, in events, is mostly reggaeton and different styles of music. So you don’t have metal being mainstream. We’ve never had that. And I know in Northern Europe it’s very normal to listen to metal. In Spain it isn’t. I remember growing up in Catalonia, Barcelona, and I remember being the only girl in my classroom in high school who listened to metal. No one else in my class did. And that’s normal there. So that probably makes it quite difficult for bands to try, and start actually making a living from their bands. I think most bands need to go abroad. But obviously it’s an investment, so I think many of them maybe don’t do it. And I think Greece is like Spain more or less in that.
Eleni: Oh, exactly the same. I was the weirdo in my school, like wearing all these band T-shirts and playing drums. Since I was a teenager, everybody looked at me like, “What the fuck is that?”, as it’s not normal. Metal is not mainstream in Greece. Very few people listen to metal. It’s mostly Greek folk music and Greek pop music. That’s the only thing that sells. So it’s the same.
I sometimes talk to Gus G., and he’s kind of the only one from Greece that is known for heavy metal.
Eleni: Yeah, because he played with Ozzy Osbourne. And for him I think it really helped that the moment he turned 18, he left Greece for many years. I think he went to America and then to Sweden. And this really helped. People who stay in Greece and try to start bands there, it sucks for them. Only one or two bands have made it in all these years.
Do you still live in Greece?
Eleni: Yeah, I’m still in Greece.
Jessie: She lives in Greece. Eleni will be the person who breaks the mold. She’s gonna be the most famous Greek metal musician in the world. (Editor’s note: Not to be taken too seriously.)
Eleni: We have George Kollias. He’s like a world celebrity on drums, so I cannot beat that. He’s a real drum celebrity. He plays in an American band (Nile). He lives in Greece like me, but his band is from the US, so even more far away. And he’s a legend in Greece.
You guys put out a new song in September, Madara – Endless Dream. Tell me about that song.
Jessie: Madara is a character. We’re a bit of geeks in the band. Madara is a villain from an anime Japanese cartoon called Naruto. He’s a very, very powerful villain in the series, so we decided to make this song about him. Obviously, then we decided to add something else to the title because it was gonna be a bit difficult for people to remember Madara. So we thought, “Let’s add something else, in English, so that people can look for the song, and they’ll actually know how to type it.”. He’s basically a villain that wants to end the war, but the way of creating that peace is actually eliminating a big part of the population. A bit like Thanos in Marvel as well. So it’s a good cause, but bad means to do it. And he wants everybody to be in this eternal, endless dream where everything’s perfect. But obviously, it’s not reality. So we decided to write a song about this character, and it evolved a little bit, and I can’t say much more, but there’s more coming soon, related to this.
Shoganai was out in October last year. It was a compilation album of songs you had released in a couple of years or something like that. Is that the way you will continue to make albums?
Jessie: Kind of. With Shoganai, it’s true that we released all the songs, and then we put out the mini album, as we called it. For the future, we will probably release the next mini album before releasing all the songs, so that people can get the album and have new songs to listen to. But we would like to have all the songs being singles as well. Because I think that really works. Not everyone listens to full CDs anymore. People just listen to singles. They go on Spotify, “Oh, I like this song. I’ll add it to my playlist.”. So I think it’s good for us that all the songs have a video, have a story, have a lore, and that people can listen to them. And then we see it, it shows, “People know all these songs.”. So I think it’s a method that works and we’ll probably continue to do so.
Your setlist tonight. There were a lot of new songs. I didn’t hear one song that’s older than 2022.
Jessie: No, we played all new songs, from Shoganai and Madara. All new songs. It’s a short set. It’s only 30 minutes. So we had to choose what songs to play, and I think we had to play the latest ones. It’s very difficult to choose songs to play. And I think the more you have, it’s gonna get more difficult every time.
Eleni: Yeah, especially if you have 30 minutes like now. Because if you have a headline set, it’s all right. But with 30 minutes choosing songs is insane.
You guys were out on a European tour in February and March. What’s different with going out as a headlining act in comparison to being out as a support act?
Eleni: Well, first you get to play more songs. For example, on that tour we played a lot of old songs. So that was cool. Yeah, the perk of being a headliner is that you play more songs, and the crowd is there mostly for you, so they probably know all these songs and they’re more into them. You know, that’s the bright side of it. The difference with being a support act is that the majority of the crowd probably are not there because of you. Which on one hand, you know, is a bit of a risk. They’re gonna like you or not. But on the other hand, if they really like you, you gain more crowd. You play less, so you get to choose maybe your best songs, like your greatest hits, so the setlist is like all the best songs gathered in one setlist. And also you have more free time for sightseeing.
Making albums, releasing albums, playing live. What would be the highlight of your career so far with Ankor?
Eleni: So far, I think the festivals. In 2024, we had an amazing summer because we did Wacken, Hellfest, Tuska, Resurrection, Summer Breeze, Alcatraz, whatever else I’m forgetting. It’s a bunch of good festivals. So probably that was it. But I think next year we’ll have a different discussion, like we have already announced some festivals for 2026. You know, we’re gonna cross some things off our bucket list again. It’s gonna be cool. So more highlights are coming.
And Jessie, are you kind of on the same page as her?
Jessie: Yeah, I think so. And, maybe to give a different answer, I would say our Shoganai tour, the tour we did in February and March. Just a bit, because both things for me are, like, super highlights. This last tour we did is the first tour we’ve ever done that I’ve seen so many people coming to see us. People were traveling from far away.
Eleni: Remember, in London, this guy who came from the US?
Jessie: Yeah, we had a guy coming from the US. People traveling long distances to see us, for me that’s mind-blowing. And having so many people sing our songs, see people crying, and bringing us gifts is very special. It’s the best tour we’ve ever done, up to now. I’m sure there will be even better ones in the future. I would say, yeah, festivals and that tour.
Are you guys chasing a dream?
Jessie: Oh yeah. But enjoying the way there as well. So it’s not only about reaching the goal. It’s enjoying the way there. And I think the good thing of doing that is you always set a new goal. So once you reach the goal you set, you’ll set a new one, and you still enjoy the way there.
Are you still chasing your dream, Eleni?
Eleni: Oh yeah, for sure. But it’s like, you know, the Ithaca poem. I don’t know if that’s popular outside of Greece.
Jessie: I don’t know it.
Eleni: Ithaca from Ulysses. You know, the destination is important, but the most important thing is to enjoy the journey. It’s written in that poem. We’re reaching new goals every day, and when we reach the final goal, maybe we set an even bigger goal. That’s how it goes. It never ends.
Were your parents supportive of what you did when you started with music?
Jessie: Yes. I’m very lucky. I have a mom that is wonderful. She’s always supported everything I’ve done. Everything in life. She never forced me to study something I didn’t wanna do. She always supported me, and I’m very, very grateful.
Eleni: I wasn’t that lucky, to be honest. My mom is nice, but she’s a tough person. And she was a schoolteacher, so she wanted me to study something proper, get a degree, get a nice standard job with nice money and everything. And then I told her, “Mom. I wanna be a drummer.”. So she hated that idea. She hated that. For many years she hated that. She told me, “You know, in your 30s you’re gonna end up broke and begging for money on the streets.”. The cool thing about it is, you know, she saw that I was making it gradually. I was getting better and better. So now that I’m in my early 30s, she has finally accepted that this is what I’m doing and thinks that I can actually make a living. And it’s going great, and I’m happy. She doesn’t support it to a hundred percent, but she’s come to terms with it. And sometimes I think she’s slightly proud. But slightly. Yeah, so it’s something. It’s a small win. It is something.
By Tobbe – Published December 11th, 2025
Metal Covenant har pratat med gitarristen och låtskrivaren Anders ”Gary” Wikström och sångaren Robert Ernlund om Treats nya platta The Wild Card.
Är det här sista gången jag pratar med er om en ny Treat-platta?
Anders: Det var en jättebra fråga. Det kan det vara. Men jag kan inte lova något. Jag har sagt det här förr. Jag har fått frågan flera gånger och säger jag ”Ja”, då säger de ”Jag tror inte på dig.”. Det är flera som har sagt det. Vad fan ska jag säga? Det är skitsvårt. Men nu får du ett svar. Det är ett rakt svar, sedan får du välja att tro på det eller inte.
Robert: När vi var i Miami satt vi där och hade möte, då var det liksom ”Ska vi göra en platta eller ska vi inte?”. Nalle tyckte väl ”Nja” och Jompa var väl också lite sådär, men Gary säger då ”Men jag har 16 låtar.” och då kom ju frågan till mig och då sa jag så här ”Så länge man tycker det är kul, och folket kommer, och man får den här jävla pushen tillbaka, då är det ju jävligt svårt att lägga av faktiskt.”. Om du tänker då ”Nu får vi åka till Japan igen. Vi får göra alla de här stora grejerna. Vi spelar alla stora festivaler.”, kommer det vara tråkigt efter det då? Ja, då tar vi och lägger ner det här faktiskt.
Anders: Lite svårt att ställa den där frågan nu. Vi släpper vår nya skiva nu och det blir lite för tidigt. Man har inte distansen till den heller. Man kan vara väldigt negativ och säga ”Fan vad jobbigt det har varit. Nu har vi kämpat med en platta här skitlänge.”. Då är man inte så här ”Ja, på nästa.”. Det är ju den här frågan man får många gånger, och man blir ju lite frustrerad ibland när man släpper en platta och så kommer fans och frågar ”När kommer nästa?” och ”Men vänta, Vi har precis släppt en skiva. Snälla lyssna på den.”. (Skrattar)
Robert: Men sedan är det ju en annan grej som är: AI-grejen. Jag har ju hört så jävla mycket AI-grejer nu som låter fantastiskt bra. Det är alltså ”Va fan ska man gå hem och skriva en låt för när de gör det på AI på två sekunder?”. Jag spelade upp en AI-låt för Peter Månsson, som har gjort vår platta, och då sa han ”Jaha, då var mitt jobb slut.”. Nämen lite grann. Man måste tänka så. Självklart den här live-grejen, den kommer bestå. Det tar väl ett tag innan de hittar ett sätt, med fejkade personer som står. Men det kan nog bli dyrt, så jag tror att det ligger en bra bit bort. Men ja, fan…
Anders: Det är kaos just nu. Det är ingen ordning på det, därför att de som har styrt upp hela den här grejen med AI har ingen koll på det själva. Det är det de säger. De vet inte exakt vad det tar sig. Och det är därför det är kaos nu. Det kommer säkert att sätta sig. Det är klart att du kan skriva musik med AI, men för mig så är det så här: Det är ju glädjen med att skapa. Den kan du inte få genom att säga åt en AI ”Skriv en låt som låter så här.”. Vad ska du med den till? Vad ska du göra om alla gör det? Vad ska du med låtarna till? Det är inte där det sitter. Jag skulle aldrig göra en Treat-platta om jag inte hade glädjen av att skapa den. Det är ju där grejen sitter liksom. För pengarna handlar det inte om. Det kan jag garantera dig. (Båda skrattar)
Jag hör lite gammalt och jag hör lite nytt i låtarna. Fanns det någon tvekan om att skriva låtar som inte låter som Treat? Alltså, någon fundering överhuvudtaget på att göra något lite annorlunda?
Anders: Jag skriver ju fler låtar än vad vi spelar in, så att när vi går igenom låtarna så lyssnar ju alla på de som finns. Vi har ett betygssystem. Jag vet inte om andra band har det. Men vi har ett betygssystem, 1–5. Det har vi gjort ihop med vår producent för att det ska bli lättare och demokratiskt att rösta på låtarna. Så får man en demo och så får man rösta på låtarna och de låtarna som får högst betyg är givetvis de som vi först tittar på. Sedan hade jag och Robban varsin utslagsröst. (Skrattar) Så vi fick välja. Vi hade ett wildcard som vi fick plocka fram. Så det gjorde vi. Det funkar så. Och bland de låtarna finns det ju låtar som inte alls, i andra bandmedlemmars ögon, är Treat låtar. Men jag skulle nog kunna gå ett par steg till vänster eller till höger, om det var så. Men det måste ju funka för helheten, och då blir det ju vad det blir. Det är vårt sound. Det är det som liksom definierar oss. Jag tycker ändå att vi har tagit några kliv framåt under åren, och speciellt efter återföreningen, och liksom lyft oss i håret på vissa ställen i hela framträdandegrejen. Så jag tycker det finns där ändå. Men vi har vårt trademark.
Och när Robban kliver in med rösten så känner man igen den direkt.
Anders: Alltså, det är A och O för mig också. Det är skitviktigt för mig att jag förstår att Robban ska sjunga en låt. Då måste ju låten funka så att han får tag i den. Han måste ju känna den. Annars kör vi in i väggen hela tiden.
Robert: Även i studion så är det ju så. När vi står där och lägger sång och man labbar lite ”Jamen, sjung så där.”, så ”Nej, för fan. Det låter som Coverdale. Ta bort den där skiten. Du ska låta som Robban.”. För det är det som är vår grej. Och det är ju det också, att vi har en linje, men vi kan glida däremellan och åka lite så här jojo, vilket är jävligt roligt för oss också.
Anders: Efter så många plattor som vi har gjort så är det ju så här att det blir ju liksom vad det blir. Det sätter sig, och folk färgar med sin spelstil, och arrangemangsmässigt, och då blir det en Treat-platta och då känner man igen sig. Jag har inte ändrat låtskrivandeformat så mycket när det gäller Treat alls. Jag skulle kanske behövt göra det några gånger, alltså bara kastat om, men då hade jag varit tvungen att kasta om rätt rejält för att det inte skulle bli Treat liksom. Jag tror att Treat ska ha feta gitarriff, stora refränger, bla, bla, bla. Det är en ingrediens som ska finnas där. Mycket melodier. Och det är det ju. Så det har alltid varit så.
Peter Månsson nämndes. Vad gör han för en skiva som ni inte skulle kunna göra själva när ni är så pass rutinerade?
Anders: Han håller ju ihop oss som band. Han sköter ju hela ruljansen liksom.
Robert: Och piskar folk till att komma med saker, ”Men gör klart basarna nu. Jag vill ha dem på onsdag. Kom igen.”. Han är liksom lite magister.
Anders: Jamen, det är han. Och sedan är han ju bollplank låtmässigt också. Han är själv låtskrivare. Jag bollar liksom med demos med honom ganska tidigt, för att han ska få en chans att säga något om låtarna. Han är lite utanför gänget. Han är en generation yngre än vad vi är och det gör också att han har en annan syn. Han växte upp och hörde Treat när han var liten, men han kommer in med vad han tycker är en Treat-låt eller inte en Treat-låt liksom. Och han är ganska tydlig och han kan ju vara så här ”Vadå? Tycker du inte att den här låten låter som en Treat-låt? Den är skitbra ju.”. Och där kan han både ha fel och rätt. Det ska man veta. Ibland får man stå på sig liksom och säga att ”Nä, den här låten ska vi göra, för den känns bra för oss.”.
Robert: Och han har ju sin smak. Han kan säga rakt ut så här ”Mad Honey. Jag gillar inte den låten.”. Och jag tycker ju den är svinbra. Jag tycker det är en kanonlåt. Jag gillar att sjunga den.
Anders: Nämen, det var en låt vi hade en diskussion om. Men den skulle med på plattan. Vi var ju bestämda med det, både jag och Robban. Men Peter var inte riktigt säker på den. Men å andra sidan så kan han ha varit säker på låtar som jag är tacksam för att han var säker på. En sådan låt är till exempel Heaven’s Waiting, som jag inte trodde skulle platsa. Men när han fick prodda upp den och göra den klar, då tycker jag att den är fantastiskt bra som midtempo-låt. Men jag själv var inte alls säker på den, för jag kände ”Nä, den går ut från min lista.”. Så att där var jag tacksam och jag har tackat honom för att han gjorde det.
Robert: När alla låtar kommer och så hör man demos och allting så känner man så här ”Fan, det saknas lite en sådan här låt och det saknas lite där.”. Man blir jävligt osäker. Och under processens gång, när det sakta rullar på liksom, så är Peter jävligt snål med att visa det som inspelats. Går man in och ska lägga sång, ”Jamen, Patricks keyboard?”, så ”Jamen, jag får den senare. Kan inte du sjunga ändå?”. Det är inte kul att spela in en skiva. Det är en jävla kamp ibland. Jamen, så har Anders suttit hemma och bytt några gitarrer och allting. Ja, men dem får vi inte höra, för att ”Nämen, jag har inte tid med det. Vi tar det senare.”. Så det är både kul och jobbigt.
Anders: För Robban kan det säkert vara rätt segt. Det är en feeling-grej där man måste känna att man får ett svar av allting. Och det håller jag med om. Jag har alltid tyckt att det är jävligt svårt för en sångare som måste gå in och sjunga mot en knappt befintlig bakgrund.
Robert: Ja, få uttryck liksom. Så måste man tänka så här ”Hur kommer han göra? Jamen, då är det ju Jompa, då kommer han liksom röja till så där. Jamen, då kan jag gasa på där eller göra någonting där.”. Många gånger kan det, i och med att det inte är riktigt kuk i det, också vara så att man kanske sjunger lite för soft. Och det kommer inte att låta så när vi kör vissa låtar live, för då har ju det där sista kommit och då färgas ju låten.
Anders: Ja, man skulle ju önska att man kunde få stå och köra de där låtarna live en 20 gånger innan man spelar in dem. Det är då det blir bra. Det är där nyckeln till bands första plattor sitter. Första Van Halen-plattan: Hur många gånger hade de kört de där låtarna live innan de ställde sig och bara brände av dem? De satt ju i hela ryggmärgen på dem liksom. Den lyxen har inte vi tyvärr. Det skulle bli jättekonstigt. Man kan gå ut och testa en låt, men helt plötsligt så ligger de på YouTube och så är det kört. Helt plötsligt så sprids låtar alldeles för tidigt i fel versioner. Det är ett litet aber det där. Men vi får ju i alla fall till det på skivan.
Berätta om varför skivan heter The Wild Card.
Anders: Jag gör alltid så här: Jag skriver ner en drös med titlar som är idéer till titlar tänkbara för plattan. Jag tyckte den hade någon slags bror/syster-relation till The Endgame som titel. En enkel, ganska tydlig titel, och det här med att det var lite snack runt förra plattan, ”Är det här den sista skivan ni gör?”, för det kommer ju alltid en massa fans och tror det. Så fort det står End så missuppfattar de det. Det blir lite för platt liksom. Men det var nog det som gjorde det. Så då tänkte jag så här ”Endgame. Nämen, då har du liksom ett wildcard att kasta in i leken.”. Och då kom den här gubben till också. Så satte vi ihop den här titeln med den där bilden och bara ”Jamen, va fan. Det här blir coolt. Det här blir rock ‘n’ roll som fan.”. Jamen, det funkar bra. Vissa trodde inte på att vi skulle göra det, och så gör vi det. Men det är egentligen inte någon jättedjup bakomliggande mening med det, utan vi bara gillade det.
Robert: Vi var på ett fik och så fick vi se förslaget och så bara ”Det är kanon. Det är fantastiskt. Jätteroligt. Fan vad hårt.”. Och så började man spåna på merchandise runt det här och om gubben, så ”Nu kan vi göra så. Före gigget så börjar man med den här jävla gubben som pratar till publiken på en stor LED-skärm.”. Ja du vet, man kan göra massa saker med gubben och dra nytta av det. Och det kommer man väl göra, och det blir jävligt ballt alltså.
Omslaget, gubben. Är han AI-genererad?
Anders: Nej, det är han inte. Det är Nippe (Anders Fästader) som har gjort det. Han gör ju liksom omslag. Han har ju säkert sett saker som han har blivit inspirerat av, men han har inte tagit det därifrån. Sedan har vi lattjat lite med hans AI, för att vi har gjort lite roliga promotionsgrejer. Men det funkar när man har en tecknad gubbe. Det kan man ha liksom. Då blir det okej. Man kan lattja lite med det. Men nej, han har gjort det där.
Många artister är fortfarande väldigt emot att ha en AI-genererad sak på sina skivomslag faktiskt.
Robert: Ja, precis. Men det där är ju bara en kvart bort. Alltså, det går ju så fort. Så det är ju liksom ”Sluta. Det är väl bara att fatta.”.
Anders: Sedan är det så svårt att säga vad som är vad egentligen idag. Det är jättesvårt alltså. Det som de flesta säger som jobbar med sådana typer av kreativa saker är att det är verktyget till hjälp, men du måste själv skapa det för du får ingen kontroll över en AI-grej. Den kan bli liksom helt spretande och fel. Vad du matar in får du ut och det är inte alltid den tolkar samma saker som du vill att den ska tolka det som. Men det där förändras. Jag har ingen direkt superkoll, men det kommer nya förbättringar hela tiden. Till slut behövs väl inte gitarrister heller? (Skrattar) Live däremot behöver man dem, men när det kommer till…
Robert: Johan (Liefvendahl) på mitt jobb, som spelar med Seventh Wonder, som också håller på att göra en platta nu, bara ”Fan, nu går jag in och sitter…”, men jag sa ”Va fan, Johan. Gå in och bara spela lite slarvigt och sedan bara låter du AI göra skiten. Sedan har du gjort klart plattan på en vecka.”, och han bara ”Va? Det går ju inte.”. Och jag bara ”Jo, det går att göra så, men det är inte rätt.” och han bara ”Jag tänker inte göra det. Jag ska spela varenda jävla ton.”.
Anders: Ja, det håller jag med om, för annars är det ju inte du som har gjort det. Nämen, det är ju det som är grejen.
Det är ju skillnad om man är född under de senaste 10 åren. Då kanske inte AI kommer vara en sådan stor grej. Men alltså, hologram på scen och sådant. Det går ju bara så bort.
Anders: Jag jobbar ju som musiklärare så jag lär ju kids och ungdomar att spela och jag säger så här ”Det finns ju något som heter övning ger färdighet.” och är det så att om man inte kan sätta sig ner och öva på en sak för att lära sig en sak, då har man svårt i livet. Ska allting serveras och skedmatas ner i käften på dig med allt du har, då kommer du inte att klara dig. Alltså, det går inte. Man måste lära sig vissa saker som har med livets läxa att göra. Vissa grejer måste man träna in. Så är det bara alltså. Vad ska man göra? Sitta, bli fet och dö? Alltså, det är ju det det blir. (Skrattar) Alltså, jag har för mycket bokstavskombination för att palla ett sådant liv.
Vi hoppar över till lyriken på skivorna. Hur har texterna arbetats fram den här gången? Vad handlar de generellt om?
Anders: Jag jobbar ju mycket med metaforer. Tanken med plattan var ju att det fanns en liten linje. En liten tidslinje i skivan som ska liksom förklara lite vår resa som band.
Robert: Och i den då så kom ju Anders förslag ”1985. Så kan man ju skriva om 80-talet. Det vore ju ganska ballt. Fansen kanske tycker det är kul. Och så kan man ta meningar från de olika låtarna. Get You On The Run och We Are One.”. Det är ju en lite kul grej.
Anders: Just den låten i sig är ju lite speciell. Den pinpointar ju just det året. Och det är ett viktigt år för Treat eftersom det var vårt genombrottsår i Sverige liksom. Och då tyckte jag så här ”Kan vi få göra en liten nostalgisk tillbakatripp någon gång så är det ett bra ämne att ta upp.”. För vi har inte gjort några sådana. Det är låtar från det året. Även saker som hände i världen det året, med Live Aid och sådana grejer som påverkade oss. Och det finns fler referenser. Men sedan finns det andra låtar, som Adam & Evil, där det finns mycket metaforer som handlar om min uppväxt. (Skrattar) Ja, både på gott och ont. Men det är lite så här hur man upptäckte musiken. Man har försökt tänka sig tillbaka till man stod där och när man hörde vissa låtar för första gången i sitt liv. Hur rocken tog en med storm liksom. Den där feelingen kommer du ju aldrig få tillbaka igen. Liksom när du upptäcker en grej, ”Shit. Vad är det här? Det här vill jag göra.”. När du fyller på din tank för första gången liksom. Sådana grejer. Jag gick tillbaka lite till det. Sedan finns det ju också ställen som jag tycker är väldigt viktiga låtar. Jag vet inte om jag riktigt har förklarat det för alla i bandet, men One Minute To Breathe, till exempel, är en liten hyllningslåt till alla människor som har varit runtom oss men som har försvunnit. Vår manager är borta, vår A&R är borta, större delen av vårt crew från den tiden är borta, våra föräldrar är borta, många vänner är borta. Det är hur man på något sätt fick in det i en hyllningstext. Och att kunna glädjas av det man fortfarande kan göra själv, ”Nämen, vi står här och gör den här grejen och det ska vi vara tacksamma för.”. Liksom värdesätt det, för att det är många där som var med på resan som inte finns längre. Så den handlar om det. Sedan är det en del låtar som inte direkt är superkopplade till den här tidslinjen då. Men jag försökte hitta en liten, liten tråd som kunde gå igenom platten och det märker man med sista singeln, Endeavour. Där kommer man att förstå tanken med den här tidslinjen. Och det är kärlekstexter och allt möjligt, men det finns väldigt mycket metaforer i det. Och sedan lite tillbakablickar. Lite nostalgiskt, som sagt, har det varit också. Och sedan, Out With A Bang är ju en låt som handlar om att när man har kommit så här långt i livet som vi har gjort så förstår man liksom att det handlar om att gräva där man står och göra sin grej. Om vi säger så här: Det är väl med vetskapen av att man inte har ett helt liv framför sig som många av texterna har kommit till. Man känner det själv att det blir viktigare och viktigare att försöka ta vara på saker. Så tycker jag i alla fall.
Är det lättare idag än någonsin att kombinera musik med resten av livet på grund av att man ändå kan göra saker hemma om man nu vill? Eller har det blivit svårare att kombinera för att det finns så mycket att göra i den här världen?
Anders: Tekniskt sett lättare. Motivationsmässigt så får det ju stå upp till var och en. Ska jag sätta mig ner och börja jobba med en grej, då måste jag sätta mig ner och liksom verkligen koncentrera mig på det. Motivationen måste finnas. Det är ju det som är viktigt. Det är den där kreativa grejen. Men tekniskt sett, va fan, jag har studio hemma och jag kan göra mycket grejer där, och det gör jag. Och det är skitskönt att kunna jobba på det sättet. Jag kan jobba vilka tider jag vill. Men det som är fördelen nu är att jag inte har några småbarn att gå och hämta på dagis längre, och det är en jävla fördel, kan jag säga. (Skrattar) Men tiden finns av den anledningen. När inte tid finns, så finns den, för du kan sitta på nätterna om du vill. Men det pallar man ju inte hela tiden. Men du har inte de här tiderna du måste passa, förutom ditt arbete då. Jag går ju till jobbet jag också. Men du måste inte sätta dig och åka en lång bit för att komma till något ställe där du kan arbeta för att sedan åka hem igen efter det. Restiden försvinner ju. Jag hade ju studion i stan under ganska många år när jag jobbade liksom heltid med det. Jag bor ju en bit utanför Stockholm, ja Åkersberga, och man reste ju bort två eller tre timmar om dagen. Det är ju skitdumt liksom. Visst, vissa kan ju sitta och jobba på tåget, men det är en väldigt effektiv tid som går förlorad liksom.
När det är sina egna grejer, är det svårt som artist att bedöma hur bra de gamla skivorna är jämfört med det man gör idag?
Robert: Nej, för mig är det nog inte det. Man får alltid sina pärlor, och som dessutom är roliga att sjunga. Det är någonting som jag tycker måste vara bland det viktigaste. Tycker jag att det är kul, då smittar det av sig på publiken, och det är så det funkar för alla, tror jag. Liksom när man gillar låten, då har man ett uttryck och då utstrålar man någonting.
Anders: Det är ändå ganska lustigt det här. Hur många gånger man än kanske har sagt det här till sig själv tidigare år, att ”Ja, nu har jag gjort en skitbra platta.”, men det är alltid någon låt som borde tagits bort liksom. (Skrattar) Nämen alltså ”Äh, den där var inte så bra i slutet.”. Det har med tidens tand att göra. Och så får man sina favoriter, publiken får sina favoriter, och sedan så får de favoriter som vi aldrig spelar också och som de skriker efter. Men det är jättesvårt. Det är svårt att vara så objektiv. Men man kan ju säga så här om vissa plattor vi gjorde tidigare: ”Ja, det här var lite barnsjukdomar här och var.”. Och går man tillbaka till Scratch And Bite så finns det ju jättemycket barnsjukdomar. Men det finns ju en charm i det också. Och den kommunicerade med folk, så att någonstans gjorde vi ju rätt liksom. Jag tycker fortfarande att det finns plattor som har väldigt stora höga toppar, och så finns det några riktiga dalar, men det fattar man inte riktigt förrän efteråt när man har fått lite distans till det.
Finns det fans, som är nyktra, som älskar er men ändå kan kritisera vissa saker ni har gjort eller gör? Kan fans vara så uppriktiga?
Anders: Ja, det finns en idiot. Jag vill inte säga hans namn. Det är en tysk snubbe. Han är inte klok. Han hatar allt vi har gjort, men han älskar bandet. Alltså, det är helt galet. Han hatar allt nytt vi har gjort. Allt. Älskar bandet. Han skriver hela tiden och han ger sig alltid in i trådar, vare sig det är på YouTube eller något annat. Och hatar allt nytt vi släpper. Det spelar ingen roll. Varenda låt dissar han. Men han älskar bandet. Och det är så här ”Vad är det här för människa?”. Så att ja, det finns folk som gör det. Det är klart att folk ska kunna ha åsikter, om det är konkreta grejer som man kan tycka, och det får inte bara vara ja-sägare. Och man märker det ju om folk, om de kan historiken liksom. Kan de sin historia så är det okej. Men är det bara folk som är ute och trollar och liksom ska larva sig, då skiter man i det.
Robert: Det finns ju en del som skriver lite jävla dumt. Alltså gå in och lyssna på en platta och så står det så här ”Äh, det är för lite metal i det här. Jävla skitband.”. – ”Jamen, skit i och lyssna på det då ditt jävla pundhuvud.”. (Skrattar) Ja, man skrattar ju åt det. Men annars så tycker jag nog det har varit jäkligt positivt genom åren. Fan, när man är ute och går på stan kommer det alltid fram folk och liksom ”Fan vad ni var bra. Vad bra ni är. Spelar du fortfarande?”. Så det är en jävla respekt. Jättekul.
Om ni kan välja en största prestation ni har gjort med bandet, vad skulle ni välja då?
Anders: Det är att vi sitter här idag, faktiskt, och pratar med dig. Det är en prestation. Det är inte helt lätt. Det hade varit en helt annan sak om det hade varit ett band som de där bakom till exempel (Pekar på en Kiss-plansch), där det liksom har byggts upp en stor, stor apparat som bygger på väldigt mycket ekonomi. Då hade det varit lätt. Det är jävligt lätt att hålla ihop ett band i medgång. Det ska man ha klart för sig, alla band som slår igenom, i början är alla polare, det garvas bara, det är inget bråk, ingenting. Men ta det 30 år längs vägen så ska du få se hur lätt det är att sitta med samma varje dag. Man får acceptera så mycket med varandra. Att man liksom får acceptera varandras personligheter och folks sätt att vara på. Man måste försöka göra det, för annars kan du inte hålla ihop ett band på det sättet.
Vilken största prestation skulle du välja då, Robban?
Robert: Det är jättesvårt att säga vad som är det största. Det har funnits så många olika största under hela resans gång så man kan inte ta på en unik grej. Bara att åka och spela i Japan är en häftig grej. Schweinfurt i Tyskland för 70,000 personer. Vi spelade i Polen och ”Det här var ju helt idiotiskt. Fan vad roligt.”. Det blir mer som minnen under den här resan liksom. Det är svårt att säga. Men att den här resan fortfarande är lika rolig är helt otroligt. Det kanske man inte kunde tro att man skulle tycka, men vi gör ju det fortfarande.
Anders: Jamen, då finns det ju en kärlek till musik. Vi borde ju vara så jävla mätta och trötta, liksom ”Äh, vi har gjort det där. Det räcker så.”. Men det finns ju en lockelse i det, även om man får spotta i nävarna, slita, jobba och bära grejer. Man får göra alla de här skitgrejerna fortfarande. Det blir du aldrig av med. Men ändå så tycker man att det är värt det på något sätt. (Skrattar) Det finns ju någonting. Och jag tror faktiskt att musik håller en ung liksom. Jag tror att det är jävligt lätt att mossa ihop och säcka ihop om man inte har någonting som ”Fan, på fredag ska vi gigga. Det måste vara bra. Jag måste vara på tå här.”. In och repa, ställ dig hemma, kör låten. Det är någonting som håller dig på banan liksom.
Hur många minuter står ni egentligen på scen på ett år, och hur många minuter ligger bakom det jobbet för att komma till de här 60 till 90 minuterna?
Anders: Det vill inte jag prata om. Då blir jag ledsen. (Skrattar) Och då kommer ju den där gamla klyschan ”Resorna är så jävla jobbiga.”. Ja, om det bara var resorna. Det är ju bara en liten klick liksom. Det här andra, som att förbereda en platta som tar två år. Jag vet inte hur många timmar man lägger ner på det.
Robert: Ja, Gary lägger ner mycket tid på det. Men hade han inte tyckt det var kul så hade det märkts på låtarna också, för annars kan man inte prestera och göra de här låtarna. Om inte jag står hemma och sjunger, då funkar inte rösten, utan du måste hålla igång. Under en period, när man kanske inte är ute och spelar hela tiden, då kan man väl ligga lite lugnt. Men då märker man själv att ”Fan, jag vill nog sjunga lite mer.”. Så då börjar man i alla fall själv, även fast man inte har något på gång. Så att man måste hålla igång.
Ni kallar ju alltid Anders för Gary. Vissa vet säkert inte varför, så nu måste ni berätta om det igen.
Anders: Vår gamla trummis, en gång i tiden, Mats Dahlberg, det var han som kom på det, och då tänkte jag ”Åh, vad roligt att han tycker att jag lirar som Gary Moore.”. Fast det var ju inte det det var, utan det var ju karaktären Gary, som då spelades av Gösta Ekman i filmen Gräsänklingar. Den där fumliga gubben. (Skrattar) Jag var inte riktigt herre över min kropp. Jag kunde ta ett snedsteg på scen och ramla in i grejer och så där. Det är tack och lov inte kvar. Men jag kunde göra sådana grejer. Då vart jag liksom Gary. Då tänkte han på den karaktären. Och sedan har det bara hängt med. Det är många som kallar mig bara för Gary och inte för Anders, men det är ju liksom lite beroende på vilken relation till mig du har.
Av Tobbe – Publicerad 7:e december 2025