Dregen körde ett sologig på Skogsröjet i början av augusti och ett par timmar tidigare fick Metal Covenant tillfälle att snacka en stund med denne färgstarke Backyard Babies- och The Hellacopters-gitarrist.

Du släppte ju en låt, Traps!, med Satan Takes A Holiday, i mars. Kan du beskriva den här låten?

De åkte ju förband åt Backyard Babies på Nordic Noir-turnén. Det var alltså 2019, Europaturnén. Och jag har ju alltid gillat dem och så där, men de hade snackat om att ”Fan, det vore kul att göra någon låt tillsammans.”. Men sedan har det varit så jävla mycket gig och grejer, så vi kom aldrig till skott. Och sedan släppte väl de sin platta under pandemin och det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. De kunde inte turnera plattan. Så nu skulle de ju återsläppa skivan, ommixad och ommastrad, och då tyckte de liksom att Traps! hade lite Backyard Babies-stuk, så det hade passat min sång liksom. Så att det är ju egentligen den gamla inspelningen, fast jag har lagt ny sång på den då liksom. Nämen, det passar mig som handsken och jag tycker de är jävligt roliga och jävligt bra.

Och ett lite annorlunda band. Gör det också att det blir lite mer intressant för dig att göra något med dem? För du är ju känd för ösig rock ‘n’ roll liksom.

Men dels är vi goda vänner, men jag tycker de är lite modiga i sina grejer de gör, för de gör lite så här skruvade saker liksom. Jag vete fan vad jag ska säga, men som en blandning mellan ett hårdrockband och Jack White. Ja, det är ganska groovy liksom.

När du gör sådana här framträdanden och lägger sång på en sådan här låt, hur mycket bestämmer du själv när du lägger liksom dina melodier i sången och sådana saker?

Ja, du vet, jag gör nog bara min grej. Jag är ju samtidigt också ganska begränsad, så jag ställer inte upp liksom på vad som helst. Jag går väl in och bara Dregenfierar låten på något sätt.

Ja, du har ju din stil, som typ har funnits i över 30 år nu.

Ja, ’94 kom den ju. Eller ’91 kom ju första skivan, men den var ju släppt på ett litet bolag, men den riktiga skivan kom ju ’94, så att säga.

Om man tar upp ’91, till exempel, kan du fatta det någonstans inombords, liksom tänker du ibland, att ”Fan vad länge jag har hållit på. Hur har jag lyckats liksom?”.

Det är liksom ingen bullshit, alltså jag minns det som igår liksom. Jag kommer ihåg jävligt mycket. Det var så stora tider. Man fick göra första skivan. Jag kommer ihåg den inspelningen exakt liksom. Men sedan när det väl började ta fart där någonstans runt ’98 och liksom från ’98 till 2006, då är det jävligt luddigt alltså. Där kan jag inte säga om det var ’98 eller om det var 2000 liksom. Då blir det bara en röra liksom. Vi var ute hela tiden. Fan, jag tror vi spelade nästan 250 gig på ett år. Vi var ju fan inte hemma en dag då.

Kan du någon gång känna att du trampar i samma spår ibland?

Ja, jag försöker ju aktivt väldigt mycket att inte göra det. Nu hade vi ju privilegiet att få spela in till exempel Joey Ramones nästan sista inspelning han gjorde. Han gästade ju Backyard då på den här låten Friends. Ett band som typ Ramones… Ja, nu blir det ju… Nu sitter jag här och ljuger också, för att AC/DC spelade ju på Ullevi igår och de låter ju väldigt samma hela tiden liksom. Men jag tror att Ramones tröttnade lite, för att de målade in sig i ett hörn, att de inte kunde göra något annat och de var tvungna att låta så där. Jag känner att för ens egen skull så är det jävligt nyttigt att gå i lite olika riktningar för att inte bli trött på det man gör liksom. Alltså, jag beundrar ju också folk som sjunger på svenska och så där, men jag hade nog inte pallat att hålla på så där länge och åka liksom från Ystad till Haparanda år efter år på den där jävla E4:an. Det som är lite kul är att jag eller Backyard och Hellacopters är ju liksom inte megastora någonstans, men vi är ganska stora överallt liksom. Det spelar liksom ingen roll om vi spelar Buenos Aires, Alvesta, eller Riihimäki i Finland. Det kommer alltid 800 eller 1000 personer var vi än spelar på jorden. Och det är ganska befriande, och man kan bli jävligt trött på det, att om man har turnerat jävligt mycket, och om man varit i till exempel Tyskland och gnuggat hur länge som helst och så, då är det en frisk fläkt att få landa i Japan, för det blir liksom en annan grej som också ger lite och det blir inte samma samma.

Om jag backar lite till Satan Takes A Holiday-låten, eftersom du bara sjöng. Kan du någon gång tänka dig att släppa gitarren lite åt sidan och sjunga mer istället och då satsa mer på den delen av din karriär?

Jag har ju faktiskt en låt idag där jag bara sjunger. Det är väl första gången, tror jag. Men jag har ju fortfarande jävligt delade meningar och åsikter om att sjunga lead. Jag tycker det är kul liksom, men samtidigt känns det lite som en hund som sitter fast i ett koppel. Man måste vara runt den här micken. När man är gitarrist kan man liksom vara lite mer flytande. Och sedan, rent teknikmässigt så blir jag jävligt mycket tröttare när jag också sjunger samtidigt. Det tar jävligt mycket på kroppen liksom, av någon anledning. Antagligen för att jag har fel teknik, men. Nämen, det är kul. Det är kul att satsa på något. Sedan har jag ju skadat handen också. Så jag har ju brutit två fingrar. Det är därför jag inte spelar med Hellacopters nu. Jag har ju en ersättare. Så jag håller ju på och tränar den. Michel (Santunione) spelar ju mest solo. Jag spelar lite solo, men jag kan inte riktigt spela som jag gjorde tidigare. Jag har ju förhoppningar om att jag ska komma tillbaka, men på det sättet har jag också blivit tvingad att sjunga mer. Man får liksom gräva lite där man står, på något sätt. Så det är en utmaning. Och hade jag inte pajat handen så kanske jag inte hade vågat riktigt. Man är lite rädd och lite bekväm ibland. Till exempel, jag målar ganska mycket nu och ställer ut konst. Jag har alltid målat, hela mitt liv, men jag har varit lite så här ”Nämen, inte ska väl jag ställa ut vernissage.”. Men sedan så kom pandemin och då blev vi arbetslösa. Då var det bara så här ”Jag måste göra något för att få in.”. Och då började jag våga ställa ut och nu rullar det ju på som fan. Nästa utställning är faktiskt i London den 24:e oktober, på Virgin Hotels där.

Alltså, jag kan skriva snyggt, men jag kan fan inte måla.

Men alla har det i sig på något sätt, ett uttryck. Det gäller liksom att bara låta det komma ut. Det är som med musik. Alltså, Paul McCartneys första låt var ju skitdålig och Stones lät förjävligt när de började. Men liksom, alla låter förjävligt i början. Det gäller att bara hitta sitt uttryck. Du kanske är bra på så här abstrakt konst. Du kanske bara ska kasta färg på något.

Tillbaka till din musik. Har du någon ny soloplatta på gång? Det var ett jäkla bra tag sedan du släppte en.

Ja, det har det ju varit, men det är ju för att jag spelar med Hellacopters, Backyard Babies, Michael Monroe. Så att det har varit mycket att göra. Men jag håller på och skriver, så att förhoppningen är väl nu att jag ska in efter sommaren nu då och börja jobba på nya soloplattan i höst. Så det tror jag nog är prio nummer ett faktiskt, att göra klart en ny soloplatta.

Och nu när du då ska göra en soloplatta, uppenbarligen, kan det då vara svårt för dig att bestämma vilken riktning du vill ha på den skivan?

Ja. Liksom, för två veckor sedan, då skulle det vara en stenhård rock ’n’ roll-skiva, med Chuck Berry på speed liksom. Och sedan veckan efter ”Jag kanske ska göra lite mer akustiska grejer och lite mer bluegrass rhythm. Lite mer bluesigt så där.”. För det är ju en grej jag alltid har haft, att jag har ju alltid lyssnat mycket på gammal blues och sådant, och det uttrycket har liksom aldrig riktigt passat in i vare sig Hellacopters eller i Backyard Babies och då har det ju kommit låtar som Flat Tyre On A Muddy Road liksom. Det blir vad det blir, men det blir en skiva med gitarren i fokus. Man går på känsla bara, helt enkelt.

Så du känner dig fri när du skriver musik? Du lyssnar inte på vad publiken vill ha?

Jag gillar ju liksom att utmana publiken på ett sätt, för att de ska ju på något sätt lära sig lite också. Och jag tycker det är lite kul att sträcka i vissa håll med folk, de gillar inte skivan först och sedan när de börjar lyssna in sig så ”Fan, den är ju skitbra.”, än att bara skriva allting på näsan, vad de förväntar sig liksom, och det skulle bli jävligt tråkigt för mig själv i längden att göra saker som man fullständigt behärskar till 100 procent. Jag tycker att en inspelning ska också vara att man kastar sig själv i någon riktning, där man inte riktigt har varit, och liksom utforskar. Och då liksom utmanar man sig själv lite också, och det ger mig ganska mycket, än att bara göra det som jag kan. Det jag kan det kan jag ju. Jag gillar att gå vidare lite liksom.

Skulle det vara enkelt för dig att skriva en låt med en ganska hittig refräng och med ett enkelt trumkomp som allmänheten kan hoppa till?

Ja, det skulle det vara. Men som tur är så har jag inte sålt min själ på det sättet riktigt än. Jag har ju sålt min själ på andra sätt. Jag menar, till exempel min soloskiva, då hade jag ju först ett skivkontrakt där jag hade en A&R som ville att jag skulle gå i en speciell riktning liksom, men det tyckte inte jag. Men jag hade ingen budget till att spela in. Det var en ganska dyr inspelning. Men då gjorde jag något jävla samarbete med Cloetta och gjorde en Polly-godis som hette Polly Rocks! och då tyckte många bara ”Men va fan. Nu har han sålt sin själ.” och jag bara ”Ja, fast det har jag inte egentligen, för att pengarna jag drog in där bekostade hela min soloskiva så att jag kunde ha total konstnärlig frihet.”. Ja, man får sälja lite röv för att få frihet också. Alltså, just rockare och så där som ska vara jävligt rebelliska och totalt fria, som de säger, är ju egentligen en ganska jävla konservativ scen, för det ska vara på ett visst sätt och man får inte gå utanför de ramarna. Jag menar, om vi har idrottsstjärnor eller vad som helst, då spelar det väl ingen roll. De kan fan göra reklam för Pampers blöjor och grejer, och alla tycker Peter Forsberg är världens bästa hockeyspelare ändå liksom. Men så fort en musiker går lite över då blir det liksom sell out. Så det är ett känsligt ämne det där.

Däremot tror jag att det har lättat lite.

Ja, det kan det ha gjort. Men sedan finns det grader i helvetet. Jag ställer ju inte upp på vad som helst. Om jag skulle göra någonting här med Carlsberg eller Jack Daniel’s till exempel, så skulle det inte vara så här ”Åh, så konstigt.”, men jag tycker det är roligare att släppa en Polly-påse. Det sticker ut lite liksom.

Nu måste jag fråga. Hur ser det ut med Backyard Babies idag egentligen? Hur är läget?

Det är ju som en björn som ligger och sover liksom. Vi är ju liksom inte på något sätt splittrade. Det är väl det längsta breaket vi har haft utan att skriva någonting tillsammans. Det här är min personliga åsikt, som är den enda sanna åsikten, att vad som än händer med bandet, om vi inte vill göra en ny skiva, om vi nu hypotetiskt skulle säga ”Nämen, vi tycker inte det här är kul längre. Vi lägger ner.”, så är vi ju på något sätt skyldiga en sista turné. För vi kan ju fan turnera i ett år säkert och det tycker jag även att vi är skyldiga fansen liksom. Peder, Johan och Nicke, det är inte så att vi sitter och fikar tillsammans varje dag. Vi har ju liksom växt upp ihop, vi har gått i skolan tillsammans, vi är från samma stad, vi har samma medlemmar sedan ’89, så att ja, det blir ju som ett gammalt förhållande liksom. Jag brukar säga ”Nu har vi bott ihop så länge så vi knullar inte ens längre.”. Det är stabilt och tryggt, men sedan gäller det att hitta den där glöden liksom. Och har man inte glöden, då kan man göra bra låtar, men man kan inte göra den där magin. Då måste man hitta det där liksom. Så att vi väntar väl tills björnen är riktigt hungrig igen. Men jag tänker väl 2026, kanske.

Jaha. Det är inte lång tid. Det är inte ens ett halvår.

Nämen, någonstans inom en rimlig framtid, ska jag säga, så skulle jag gärna se att vi åker ut på en turné. Idag ser det lite annorlunda ut också. Vi har alltid gjort så stora projekt. Skriva skivor, det tar så jävla mycket kraft och energi, och man spelar in liksom 14 låtar och grejer. Men vi har hållit på så jävla länge och kämpat runt, och det kanske räcker med att vi spelar in en jävligt bra tvålåtarssingel eller en trelåtars- eller fyrlåtars-EP, för att vi har ju en backkatalog som folk vill se ändå. Det spelar ingen roll hur jävla bra låt vi kommer skriva, de vill ändå höra de gamla liksom. Så är det ju lite. Men vi har ju turnerat extremt mycket också, så att pauser är bra också liksom.

Apropå paus då, och som du nämnde, du har ju en paus från Hellacopters just nu. Känns det konstigt nu att den här skivan, Overdriver, släpptes ut i början av året? Jag vet inte hur mycket eller hur lite du var inblandad i den, men när du ändå är med i bandet igen, var det inte märkligt för dig?

Jo. Jag kommer ihåg faktiskt hur det var. Jag var ju med då när vi började skriva skivan och repade låtarna. Sedan pajade jag ju handen. Och sedan så kommer jag bara ihåg att jag och min son Sixten skulle gå på Skansen, och då kom den liksom ”Nu är den mixad och klar.”. Jag var ju inte ens med i studion när de la grunderna liksom, för att då var jag på en sådan här jävla handrehab. Men jag menar, jag vet ju att de gör det bra. Men det är klart, jag hör ju att den hade kunnat låta lite annorlunda med min gitarr på. Den är jättebra, men det känns ju konstigt. Det är ju så roligt, för att jag var ju med och bildade bandet och spelade in de två första plattorna. Sedan så var jag tvungen att välja. Det var ju ett lyxproblem liksom, för det gick ju inte att spela i båda banden. Jag hann ju inte helt enkelt. Och sedermera så blev jag ju däremot då ett fan av mitt gamla band, för jag gillade ju skivorna som kom senare då. Och sedan så är man tillbaka i bandet igen. Så att nu var det lite konstigt igen, för nu stod jag liksom och kollade på Hellacopters sist då med LG (Valeta), han spanjoren på gitarr. Han är ju fantastisk. Jag har ju även gästat hans spanska band som heter ’77, som Nicke Andersson producerade i Stockholm, för övrigt. Nämen, han gör ju ett kanonjobb liksom. Men ja, man är ju fortfarande… Det har ju varit tungt psykiskt liksom. Framförallt när jag var riktigt skadad. Jag tänkte ”Jag kommer ju aldrig kunna spela gitarr igen, någonsin.”. Alltså, allting med händer och sådant, det tar sådan jävla tid. Så kanske måste jag operera fingret en gång till i höst. För jag kan liksom inte riktigt greppa. Jag kan inte stänga det, så vissa ackord måste jag fuska med. Och det säger han att han kan få ordning på. Men så fort du sprättar upp ett finger och börjar, då är det liksom minst sju månader. Det tar sådan tid. Man håller på och rör hela tiden. Det är så jävla mycket finmotorik liksom.

Jag kan tänka mig att det har varit ett par sömnlösa nätter.

Ja, fy fan. Sedan är det inte bara det att det är kul, det är ju också mitt levebröd liksom. Så det har varit tungt. Samtidigt får jag väl säga att hade jag inte pajat handen, då hade jag inte gjort till exempel Så Mycket Bättre. Jag var ju tvungen att hoppa på någonting. Och sedan så hade jag kanske inte gjort samarbetet med Traps!. Jag ska göra ett samarbete nästa vecka. Jag kan inte riktigt säga vad det är än. Men det är ett jävligt intressant samarbete, på en grym jävla låt, kan jag säga.

Du har varit med Michael Monroe, kört solo som Dregen, och Hellacopters och Backyard Babies, och här hoppade du på Traps! och du är lite på TV. Är det svårt ibland att bestämma vad du vill göra för någonting artistmässigt sett?

Nej, jag sitter ju inte och planerar. Jag liksom sållar lite bland olika. Samtidigt, och det har jag inte planerat, så märker jag nu efter tiden varför jag fortfarande tycker att det här är kul, för det liksom berikar mig själv också att få jobba med andra och spela med andra. Jag hade kanske varit lite mer trött på det om man bara hade spelat i samma samma hela tiden och att göra samma. Jag tycker det är kul att göra lite utmaningar också. Det är lite konstigt det där, för samtidigt mår jag jävligt dåligt över det ibland också. Jag menar, det där jävla TV-programmet. Du vet, göra låtar på svenska, och bygga om andras låtar. Jag bara ”Fan, det här kommer aldrig gå.”. Men sedan så gör det det ändå, och sedan när man väl har lyckats med det, eller man är nöjd själv i alla fall, då är det ju otroligt självsäkerhetsstärkande på något sätt. Man blir jävligt nöjd liksom, istället för att bara spela säkra kort hela tiden. Fast jag är väl någon jävla masochist. Jag gillar att bara slänga mig in i saker som jag inte är riktigt trygg med och sedan bemästra det.

Kan du berätta lite mer om din medverkan i det TV-programmet, Så Mycket Bättre, som du gjorde förra året?

Så Mycket Bättre är liksom det största jag har spelat in. Men det var ju ett mastodontjobb. Dels då att plocka ut sex låtar, och sedan hittar man vissa låtar som ”Fan, den här kan jag göra.”. Nä, då är det någon annan jävel som har tjingat den låten. Och sedan spela in dem. Ja, det var intensivt. Jag var ju med hela serien också, så det var 11 dagar jag var där. Kamerorna började rulla sju på morgonen och sista intervjun görs ett på natten. Och så ska man komma ner lite i varv och så där. Det blir bara tre eller fyra timmars sömn i två veckor nästan. Vi kom hem dagen innan midsommarafton och då hade jag bestämt att vi skulle gå på en stor jävla fest och grejer. Jag bara ställde in. Jag ringde in hämtpizza och låg och kollade på TV på midsommarafton. Jag orkade inte prata med en käft liksom.

Vad är det som är mest lockande med att göra TV?

Man ska inte underskatta TV. Visst, det är klart att internet, du vet, tar över. Men fortfarande så är ju TV:n stark. Men jag vet inte varför det har blivit TV, för det har ju inte blivit radio. Jag menar, varken Hellacopters eller Backyard Babies… Visst, någon rockkanal i världen just nu spelar väl Minus Celsius kanske. Men vi har ju aldrig haft några hittar där vi pratar megasuccé. Vi kan ju inte bara ligga hemma och rulla tummarna och peta oss i naveln och tjäna pengar på Stimpengar liksom. Det är ju turnerande vi har gjort. Men samtidigt, vissa saker med TV har väl bara lockat. Sedan är vi kanske extrema i det vi gör. Det blir inget mittemellan liksom. Va fan, det är ju så konstigt, att liksom På Spåret ringer och frågar om Hellacopters vill vara husband. Vem fan hade trott det? Vi bara ”Ja, för fan.”. Och det blev ju jätteuppskattat liksom. Bob Hund, till exempel, gör det också. Folk som sticker ut. Det blir roligare än ett bra coverband som står där liksom.

Kan det vara så, om man tar en gammal term, att ni är lite lagom farliga för TV?

Nä, det vete fan. Vi var ju farliga för TV egentligen. Men det var väl att vi gjorde det på riktigt liksom. Men sedan ska man veta också att allting har ju blivit extremt jävla PK idag. Alltså, fan, när vi gjorde TV förr, fan, man satt ju och rökte i publiken. Man kunde ju vara på fyllan liksom och grejer. Nu är det så jävla… Fan, man tror man är i Pingstkyrkan för fan.

Du sa att du inte tar alla jobb. Hur ofta får du tacka nej till saker från TV nu för tiden?

Det är en hel del. Alltså, vissa grader i helvetet. Jag menar, Melodifestivalen, då går jag ju fan hellre med i… ja, vad fan som helst alltså, kan jag säga. (Skrattar) Nämen, det ska mycket till liksom. Sedan är det lite grader i helvetet. Vi hade väl lite tur med Hellacopters och Backyard, för på den tiden när vi kom, då stack vi ut, och då fanns det också mycket möjlighet att spela live i TV. Det var många program som hade livemusik och så. Fan, idag, det finns ju inga program liksom. Folk kan tycka vad de vill om Så Mycket Bättre, men jag hade full artistisk frihet att göra mina saker och tolka andras låtar. Det är ett ganska roligt koncept, för idag känns det som att så fort man ska få spela live eller vara med som artist, då måste man liksom clowna till sig på något sätt. Det ska vara något slags jävla underhållningsprogram och det ska tävlas. Va fan, kan man inte bara få spela låtjäveln liksom? Fan, vi har gjort mycket live-TV i Spanien och mycket i Frankrike. Men tyvärr, det står inte jättehögt i status idag med punk, metal och rock i TV runtom i Europa. Men det brukar gå i cirklar också. Det kommer var tionde år liksom. Jag märker nu med min son och så. Nu börjar de ju tycka att ”Va fan, samples och sådant…”. Nu ska det vara liksom riktiga instrument. Så det där går nog upp och ner. Och vinylförsäljningen, för fan, skjuter ju i höjden nu igen.

Är det möjligt för dig att plocka ut vilken av alla de här skivorna du har varit med på som är bäst?

Näej. Det är så jävla olika med. Det är så mycket känslor. Jag menar, som med Backyard Babies, det spelar ingen roll hur bra skiva vi gör, det är ju ändå Total 13, för att när den kom då var det första lönechecken. Vi bildades ’89, tog ut första lönen ’98 liksom, och man märker helt plötsligt ”Fan, vi har sålt 100,000 i Japan.”, du vet, efter så många års kämpande. Så att då blir den skivan lite mer viktig för mig ändå. Och det är samma med Supershitty To The Max! med Hellacopters. Det är ju debuten liksom. Sedan har vi gjort massa bra skivor, men sedan är det väl också att: Visst, jag tycker det är skitkul att åka till New York och spela igen, men det blir ju aldrig lika kul som första gången man var där. Och sedan så betyder ju faktiskt Horns And Halos otroligt mycket för mig, den Michael Monroe-plattan, för den var jag så involverad i liksom. Jag var med och skrev på allt nästan. Det var jag som bokade Joe Barresi som producent, till exempel. Så jag känner väldigt mycket min skiva. Och jag gjorde titeln på skivan, jag gjorde logotypen och så där. Jag tycker faktiskt den är nästan lite underskattad som helhet. Det är liksom ett jävligt bra album. Jag ska göra en ny soloskiva nu, men första soloskivan betyder ju väldigt mycket liksom. Nej, min andra egen Dregen-soloplatta, den kommer betyda mer än den första. Jag ska säga det nu.

Finns det någon platta som du känner att du inte är riktigt nöjd med?

Nej, faktiskt inte. Ja, det är väl någon Hellacopters-cover vi spelade in som kanske inte borde ha varit gjord.

Sista frågan. Om jag kollar i ditt pass, står det Dregen då?

Jajamän! Det gör det. Andreas Tyrone Dregen. Jag hette Svensson innan ju. Men sedan skulle jag gifta mig och min exfru heter ju Andersson. Hon är ju också musiker och hon hade ju en karriär som Pernilla Andersson. Och hon vägrade heta Pernilla Svensson, och jag vägrade definitivt heta Andreas Andersson. Det låter som någon dålig jävla yttermittfältare i Division 5. Då sökte vi om ett nytt efternamn, Dregen. Det är ju bara jag och min son i hela världen som heter det i efternamn.

Av Tobbe – Publicerad 27:e augusti 2025